De sista liljekonvaljerna blommar i vår trädgård. De växer precis utanför min skrivarbod och när dörren står öppen kan jag känna doften. Ännu ett litet tag.
Lite längre bort har rallarrosen sträckt upp sina stänglar. Inga synliga blomster, inte förrän i augusti står de i blom. När hösten kommer. Vill inte tänka på det. Bladen går att koka te på och skotten kan kokas som sparris men lär vara beska i smaken.
Inte värt att mixtra med det jag inte har något begrepp om utan jag håller mig till det helt vanliga och ordinära vid matlagningen.
Jag har dock en liten fin örtagård som jag vårdar ömt. Basilika, citronmeliss, dragon, libbsticka och oregano för att nämna några av de arter som växer där. Till det ett par lavendelplantor mest för skönhetens skull.
Ett tag var jag inne på att odla ayurvediska örter som verkar föryngrande men det såg alldeles för krångligt ut. Det krävs en del kinesiska medicinska kunskaper för att få ut maximal effekt av dekokterna.
Där till är jag för lat och bekväm. Har jag inte studerat medicin tidigare är det ingen idé att göra det nu.
Inte heller verkar det som om jag behöver inta några föryngringsörter efter gårdagens händelse då
följande utspelades sig:
Dottern hade en kvällsgudstjänst i ett gammalt nedlagt skolhus långt ute i ingenstans. Vägen slingrade sig genom skogslandskap som stundom öppnade sig och visade små ängar och lador i soldränkta gläntor.
Endast fyra kilometers felkörning som när vi vände bilen blev lika många kilometer tillbaka så det går att säga att vi enkom körde åtta kilometer extra innan vi nådde slutdestinationen.
Som präst i en landsortsförsamling ingår det att hålla gudstjänst åtminstone en gång om året mitt ute i ingenstans. Denna gång var alltså igår och dottern bjöd med mig av flera anledningar. Chaufför, sällskap men främst för att dela gudstjänsten med henne och församlingen.
Varmt, trångt och trivsamt blir det i ett gammalt nedlagt skolhus där det inte gått några elever sedan 1960-talet.
Efter gudstjänsten vankades det kyrkkaffe. Mitt emot mig satt några damer som jag stundom hälsar på då det hålls gudstjänster i den ordinarie kyrkan.
Dottern satt bredvid mig och sörplade hett te och doppade hembakade bullar, kolakakor och sockerdrömmar. Hon ville ha en servett och bad mig om handräckning.
En av damerna mitt emot mig regerade då dottern tilltalade mig mamma. Hon hade en viskande överläggning med en annan dam innan hon böjde sig över bordet och utbrast att hon hela tiden har trott att vi var systrar, min dotter och jag. Aldrig på tiden kunde hon ens ana att deras präst hade en sådan ung mamma.
Jag sög åt mig av äran likt en tvättsvamp som plockats upp ur havet och hängts på tork i väntan på väta. Tvättsvampen växte i omfång och gick till sist att vridas ur på den vaxade duken.
Dottern mumlade något om att hon inte riktigt visste hur hon skulle mottaga budskapet medan jag förklarade för henne att hon skulle känna sig glad över att se vuxen ut bredvid sin unga mamma.
Jag förmodar dock att jag ansågs som den äldre av de två systrarna även om damen i fråga inte angav vem av oss som hon trodde hade födelsedag först.
Mycket kan hände i ett nedlagt skolhus mitt ute i ingenstans då det firas gudstjänst. Eller är det rent utav som så att just gudstjänster har en föryngrande effekt. Balsam för själen är det i vilket fall som helst och med en glad själ slätas bekymmersrynkorna ut och livet kan fortsätta med förtröstan och hopp.
Amen på det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar