Mitt hjärta är ditt och Waterloo är långt borta

Vi tittade på ABBA på teve igår. När jag hör deras musik blir jag låg. Smärtsamt påmind om den tid jag önskar aldrig funnits. När allt var ett enda stort kaos som höll mig fast och jag inte visste hur jag skulle ta mig loss.

Vindarna vänder och förändringens tid kommer. Förr eller senare. Även om ingen tror det medan besvärligheterna pågår. Så är det förhoppningsvis för de flesta. Slutet av 1970-talet blev min vändpunkt och jag lät mig tacksamt föras framåt av den vändande vinden.
ABBA hade många år kvar och levererade friskt men då hade jag styrkan att själv välja om jag ville lyssna eller inte. Dock finns känslan fortfarande kvar och minnen börjar åka karusell i min hjärna när Frida och Agneta sjunger.
Helt enkelt uttryck, jag gillar inte ABBA. Jag lyssnar bara på musik som gör mig glad. Ty det är jag värd.

I morgon är det vår förlovningsdag. För 38 år sedan bytte vi ringar med siktet på en gemensam framtid.
Det var en varm sommarkväll. Svalorna flög högt och det doftade nyslaget hö. Och lite koskit från ladugårdshållet. Min pappa hade varit med och kört hö under dagen. Svettig och varm åkte han hem till mamma utan att veta vad för något stort som var i görningen.

Att möta kärleken är förunderligt. Att lyckas hålla den levande är ett stort gemensamt arbete.  Dalar och toppar har det varit men vi har alltid landat sida vid sida.
Formats av våra olika personligheter, fogats samman och delat med oss av varandras erfarenheter.

Det fanns de som hade synpunkter. Som ville bestämma över vad riktig kärlek egentligen var. Ge goda råd i all välmening. Råd som gick ut på att vi skulle gå skilda vägar. Vänskap som tog slut på grund av vår kärlek. Viljan att få oss att göra det enda rätta mot de som ville väl slog slint. Händer som tidigare höjts till hälsning slutade höjas. De som försökte agera äktenskapsmäklare innan vi träffades suckade uppgivet. Han som ville bli min make hade gjort ett felaktigt val. En 19 år yngre fästemö dessutom. Ack, ack vilken dårskap! Välvilja kan upplevas som mycket smärtsamt.

I morgon är det 38 år sedan vi bytte ringar. Vi har följts åt i medgång och motgång. Delat glädje och sorg. Arbetat sida vid sida och delat lika på pengarna.
Idag har vi målat staket. Suttit mitt emot varandra och småpratat mellan penseldragen. Maken grälade på mig när jag var ovarsam med penseln och sprätte kastanjefärgad lasyr i hans ansikte. Jag skrattade och viftade med den lasyrindränkta penseln.

Knowing me, knowing you. Fernando. Waterloo. Jag undanber mig resor bakåt i tiden.

Vi drack eftermiddagskaffet ute på altanen. Matt och trött efter staketmålningen sträckte jag ut mig i mitt hörn av soffan och la huvudet i makens knä. Han placerade en kudde under mitt huvud och frågade om jag låg skönt.
Mycket skönt, svarade jag och sedan var vi tysta en stund och tittade ut över Glan.