Nu ger jag upp sommaren. Sitter uppkrupen på den fina kontorsstolen i läder och krom som maken förärat mig då han iordningställde min skrivarbod. Utanför vräker regnet ner och den enda som tror på en sommar är apotekaren i vårt lokala apotek ty hon gjorde ett tappert försök att kränga på mig lite produkter ämnade att klena in sitt skinn med då det ska vistas i solsken.
Men människa, se ut genom fönstret. Tycker du att det verkligen behövs sådana produkter? frågade jag henne.
Hon gjorde som hon blev tillsagd. Såg aningen svårmodig ut och sa i ett försök att låta förtroendeingivande att hon tycktes skönja en ljusstrimma bakom de askgrå molnen.
Försöka duger men nej tack. Sommaren är slut och bären på våra bärbuskar är avplockade och förädlats till sylt och saft. För vinterbruk. Även vitlöken är skördad och hänger på tork i det gamla dasset som inte längre är ett dass utan ett förråd.
Sociala medier har jag inte ägnat någon större tid åt den senaste tiden. Mycket beroende på att jag skaffat Storytel i mobilen. Laddat ner mängder av böcker och befinner mig i en litterär bubbla. Fantastiskt befriande för nu dyker kantarellerna upp. Skrollar jag förbi så är det poolhäng och vinglas fyllda med rött eller vitt. Regnet medför att det växer svamp och de som inte plockar skogens gula hattar kastar sig brådstörtat iväg till länder där det enbart är solsken och vin.
I morse kollade jag dock vad mina bloggande kollegor har för sig. Det är något jag inte vill missa. En bror till en bloggkollega har tydligen av någon anledning fått andra uppdrag än att vara musikalisk gästbloggare hos den ordinarie bloggaren vilken då är hans bror. Kan bero på att han har fullt upp med att Elda med höns. Eller så har han helt enkelt tröttnat för det gäller att hålla bloggen flytande med ständigt nya uppslag och det kan fresta på.
Elda med höns är för den som inte vet ett svenskt proggband som släppte sin första skiva 1975 om jag förstår det hela rätt. Tre år innan jag själv kom att elda med höns.
Det blev en mycket dramatisk händelse som för all framtid kom att nagla sig fast i mitt minne.
Maken och jag hade satt oss i sinnet att bli äggproducenter till husbehov. Eller rättare sagt, maken var den som ordnade med det praktiska och jag blev själva hönsmamman när allt var färdigställt.
En kväll följdes vi åt för att stänga om hönsen. Det var mörkt men vi märkte direkt att något var fel. Jag kikade in genom hönsluckan och ut kom grävlingen i rasande fart. Den hade bitit ihjäl så många hönor den förmådde och katastrofen var ett faktum.
Dagen efter satte jag fart på oljefatet vi använde till att elda skräp i. Kremering av de döda hönorna var det enda rätta och mest hygieniska insisterade jag och eldade upp de tragiska resterna av det som en gång varit äggläggande fjäderfän.
Till min stora fasa vaknade dock en höna till liv och stack upp sitt förskrämda huvud över tunnans kant. Gud och alla djurrättsaktivister förlåte mig men jag kunde inte göra annat än hålla ner hönan i tunnan eftersom hon var som en levande fackla. Hon var utom all räddning, döden kom snabbt men kanske inte så smärtfritt som jag kunde önska.
Preskriptionstiden för mitt eldande med höns är för länge sedan passerad så några rättsliga eftermälen är ej att vänta. Möjligtvis kommer en och annan av mina läsare att tycka jag är en usel människa men jag kan försäkra alla om att min debut som hönskremator blev kort och aldrig kom att upprepas efter den gången.
Att födas till höna är inget att eftersträva. Vi vill ha ägg till frukost, sockerkaka och pannkaka. Men allt har sitt pris. Sist jag var hos äggproducenten stod vi och talade en stund innan jag gick. Hon pysslade lite med äggen och höll sedan fram ett stort fint ägg mot mig.
Tur att jag inte är röven på en höna, sa hon och jag kunde inte göra annat än att hålla med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar