Söta bär och vita proteiner

För ett par år sedan planterade vi ett körsbärsträd. Trots god omvårdnad vill det sig inte. Det blommar vackert på våren men några körsbär blir det dock aldrig. Hemma hos småtvillingarna och deras storasyster finns ett stort och fint träd som varje år dignar av läckra, saftiga bär. När jag är på visit plockar jag och stoppar direkt i munnen, spottar kärnor på marken och sväljer njutningsfullt.
I söndags hjälptes maken och jag åt att fylla några burkar för att ta med hem och testa om det skulle bli god sylt på bären. Många bär i burkarna och många i munnen.
Barnen var med och hjälpte till. Både med det ena och det andra. När vi skulle åka hem satte sig storasystern på huk bredvid en av burkarna, petade runt bland bären och sa, mormor kolla noga nu på varje bär för finns där ett litet hål så är det mask inne i körsbäret.
Dumheter, tänkte jag. Mask i körsbär har jag aldrig hört talas om tidigare. Repade av en näve och tuggade i mig det söta och goda men undvek att svälja en enda kärna.

Hemma satte jag på mig ett förkläde och tog plats vid utomhusmöbeln. De bärfyllda burkarna på bordet, en tom skål i knät och en på altangolvet. Frigörandet av kärnor kunde ta sin början.
Röd bärsaft rann efter fingrarna, kärnor i burken jag klämt fast mellan mina knän och burken på altangolvet började sakta men säkert att fyllas med urkärnade bär. Färdiga för syltkitteln.

Då såg jag den första. Vit och ganska så tjock liksom skumpade den sig fram i fördjupningen där kärnan suttit. Det vita lyste i bjärt kontrast mot det röda. Bär efter bär hade en inneboende och jag började känna mig lätt illamående. Till saken hör att jag aldrig skulle tänka mig att stoppa hallon i munnen innan jag först försäkrat mig om att den är fri från hallonmask. Tycker det är fruktansvärt osmakligt att äta mask trots att maken hävdar att de smakar hallon de också.
Men ack, vad är en liten harmlös hallonmask mot en fet körsbärslarv.
Jag tvättade händerna och började googla. Mask i körsbär. Träff på första klicket. Vanligt förekommande och omöjligt att råda bot på.
 Bara att inse det faktum, min mage var full med röda körsbär som malts sönder mot rader av kindtänder tillsammans med feta vita larver. Jag ville verkligen kräkas. Beklagade mig inför maken i hopp om en gnutta sympati och förståelse. Han hade ju ätit frisk av bären han också. Det bekom honom inte det minsta. Det var i alla fall vad han uttryckligen sa.

Blev det då någon sylt? Jo det blev det. Tre burkar, garanterat fria från larver.
Om jag fortsättningsvis kommer att äta körsbär direkt från trädet hemma hos barnbarnen är ytterst tveksamt. Däremot kommer jag att sleva upp sylt ur burken när det är dags för pannkaka. Eller ännu hellre, våfflor.