Jag har inte hört av henne på länge. Började undra, är det något som är fel? Kanske till och med mycket allvarligt fel?
Skickade ett meddelande. Inget svar. Oron började gnaga. Först smygande, som en kittling i magtrakten. Känslan ökade i kraft och styrka. Svaret kom från hennes son. Läget är allvarligt, men mamma kämpar på. Lång väg har hon innan allt är så normalt som ett liv kan bli efter en svår hjärnblödning.
Livet kan försvinna bort på en sekund. Glida undan likt en fjäder över mörkt vatten.
Kvinnan och jag har haft ett speciellt band. Ett band som knutit samman det som för mig är oåtkomligt. Hon har ömsom talat vänligt till mig, ömsom med skärpa i rösten. Väglett och givit visdomsord. Nu är jag rädd att aldrig mer få ta del av kunskapen, råden, informationen och hoppet om att nå det onåbara.
Vänskap kan knytas på de mest otänkbara sätt. Vänskapen mellan den här kvinnan och mig började för flera år sedan genom ett trasigt påslakan, en otrevlig person på Coop samt en anställd på det som en gång kallades Posten.
Vår vänskap har under åren utvecklats till förtrolighet. Men det unika i vår vänskap är att vi aldrig träffats. Vi känner till varandras röster genom telefonsamtal och känner våra egenskaper genom skrivna ord. Den där sommarträffen vi talat om blev aldrig av. Trots att viljan varit tätt inpå.
Varför skjuter vi allt som ofta upp det som i tanken slagit rot och som vi planerar? Det föresvävar oss aldrig att det kan bli för sent. Vi lever i nuet och i nuet vill vi stanna. Ända till dess tiden kommer ifatt och någon vi håller av inte längre är nåbar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar