Världsomfattande sulor och en obesvarad kyss

Som pensionär är livet inriktat på ständig semester. Så borde det i alla fall vara. Tempot har dock varit så uppskruvat att jag vaknat om nätterna med en panikartad känsla. Skrivet material och bilder är borta, jag har glömt inbokade tider eller missat ringa och boka möten. När tankarna lagt sig till rätta har jag vänt upp kuddens svala sida, makat mig in under makens täcke och med kinden mot hans lugna trygga ryggtavla somnat om. I visshet om att inget är borta eller glömt. Bara en rörig dröm som ställt till det hela.
Av den anledningen har jag tagit ledigt. Njutit pensionärsliv så som den ska njutas. Låtit datorskärmen förbli svart, inte öppnat kalendern utan istället frossat i spännande tevedokumentärer
medan arbetet med makens blå tröja växt fram genom stickor och garn.

Nu regnar det och jag känner ett vemod över höstens grå ankomst. Tänker tillbaka på sommaren. När vår veranda fylldes med skor som normalt trampar runt i Frankrike, Mauritius och valda delar av Skärblacka. Tänker på våra utflykter, fika i trädgården och glass med barnbarnen. Goda, glada minnen att ta fram när kylan tränger sig på.

År 2001, den 11 september satt jag i soffan och broderade. Vita orkidéer i en kruka. Allt i korsstygn. Då ägnade jag all min tid till att bli frisk. Mitt liv var skakigt och jag höll på att ta min familj med mig i djupet av mörker. Då hände katastrofen som lamslog en hel värld.
År 2003 hälsade jag varje morgon på en leende Anna Lindh som satt uppklistrad i spårvagnshållplatsen utanför mitt arbete. Bilden på kvinnan iförd endast en spetsbehå samt ett par lika spetsiga trosor som skulle locka andra kvinnor att gå till H&M hade bytts ut. Den halvnakna kvinnan frestade  en man som i väntan på spårvagnen lade sina händer på de toppiga brösten, ställde
 sig på tå och kysste modellens mun. Jag såg ingen kyssa Anna Lindh. Hon som sa JA till Euron.
Den 11 september plockade bilden på Anna Lindh bort.

Det finns minnen då jag med exakthet vet vad jag gjorde och var jag befann mig. 11 september är en sådan dag då jag minns allt med klarhet. I morse påminde jag vår son om att idag är det hans och hans sambos förlovningsdag. Han svarade att det inte fallit honom i glömska men jag tycktes ana en tacksamhet över upplysningen i hans röst.