Ingen dag är den andra lik för en frilansande pensionär. Än det ena än det andra droppar in och jag är inte den som säger nej. Så länge jag tycker det är roligt vill säga. Och om tid finnes. Nu för tiden är tiden en bristvara, jag har insett hur mycket en pensionär har i sin agenda. Förr, då jag var en arbetande ickepensionär förundrades jag alltid över pensionärens brist på fritid.
"Nej tyvärr, jag är upptagen ser jag i min kalender. Återkom om sisådär tre veckor, då finns det möjligtvis en lucka".
Nu vet jag bättre. Pensionärer har ändå inget att göra därför tillfrågas pensionärer och kalendern blir fullklottrad av diverse uppdrag.
Nu är jag förvisso en underårig pensionär fram till den 3 mars 2020. Det är då det verkliga pensionärslivet tar vid.
Fram till dess tackar jag ja till varje uppdrag som står till buds. Även om det gäller att köra lastbil.
Förra sommaren tänkte jag tacka nej till förlängt lastbilskort. Vad ska en tant med lastbilskort till? frågade jag mig själv och min omgivning.
Protesterna lät inte vänta på sig. Nu i efterhand förstår jag att protesterna enkom var av egennyttig karaktär. Ingen annan i familjen mer än jag har lastbilskort och intresset för att någon annan tänker införskaffa sig det verkar svalt. Inte när det finns en mamma med behörighet.
Fråga mamma, sa sonen när ägaren till en lastbil behövde en tillfällig chaufför.
Frågan ställdes och jag svarade ja. Måste erkänna, en viss nervositet infann sig när klockan ringde i morse. Det är många år sedan jag körde lastbil. Och då var det vår egen bil som jag var väl bekant med.
Den som en gång lärt sig cykla kan alltid cykla. Så måste det även vara gällande framförandet av en lastbil, resonerade jag. Vilket visade sig vara helt korrekt. Jag kunde köra rakt fram (lätt), backa (aningen svårare) och ta kurvor som vilken driven lastbilschaufför som helst. Den östgötska landsbygden susade förbi lastbilens rutor. Jag kände mig som vägens drottning.
Min livlina om något skulle hända var maken. Som alltid. Han satt bredvid i passagerarsätet och försäkrade gång på gång att han inte kände sig rädd. Tvärt om.
När dagens arbete var utfört och lastbilen lämnades åter till ägaren kom frågan maken förvarnat mig om; "Kan du tänka dig att köra någon mer gång"? "Ring mig när det är dags", svarade jag.
Maken lovade ta med lastbilsmackor till nästa gång. Med tjocka skivor falukorv som pålägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar