När de där svåra besluten måste tas. När egot och smärtan måste läggas åt sidan. Vi visste att den här dagen skulle komma. Men inte att det skulle ske just nu. Maken och jag skulle ju bli med hund. En sjukpensionär visserligen men ändå.
Efter en jobbig natt ringde Sigges matte tidigt i morse. Frågade om vi kunde ta hennes hund över dagen medan hon jobbade. För att hålla koll på honom under tiden hon avvaktade veterinärens beslut. Som hundförare får inga egna beslut fattas.
Sigge hade leukemi. Det konstaterades i höstas. Han skulle få jobba så länge han själv ville sedan skulle han skrivas över på maken och mig. Få tillbringa sin sista tid hos mormor och morfar. Bli omhuldad och mycket bortskämd. Tigga vid bordet, få godbitar och sockerkaka. Göra allt sådant där som uppfostrade ledarhundar inte ens kan drömma om.
Maken hämtade en mycket medtagen hund. Vår dotter sökte veterinären och fick omgående en tid på djursjukhuset. Vi förstod att återresan från veterinären skulle ske med ett tomt halsband och ett tomt koppel.
Overklighetskänslan över beslutet om att släcka ett liv. Ett nödvändigt beslut för ingen hund ska behöva lida bara för att man själv vill behålla djuret så länge det är möjligt.
Vi sa hej då. Det skar i mitt hjärta när jag såg vår dotter smeka sin hund över huvudet. Hennes kompis och arbetskamrat. Tårar och snor.
Handen vilade över hjärtat som slog så taktfast. Det fladdrade till när preparatet sprutades in. Hjärtslagen glesnade, blev knappt kännbara och så blev allt så stilla.
Skålar och hundbädd ner i källaren. Koppel och sele undanställda. Hundhår i dammsugarpåsen. När flickorna kommer hem från skolan möts de inte av någon Sigge så slamrar fram i glada skutt över hallgolvet för att hälsa.
Så småningom kommer en ny ledarhund som vi då och då kommer att få hundvakta. Den blir lika välkomnad som Sigge blev för många år sedan. En bra hjälp och en god kamrat åt vår dotter, en självklar kompis åt våra barnbarn och ett roligt tidsfördriv åt maken och mig när vi blir tillfrågade om hundvakt.
Men just nu vill vi bara gråta för allt känns så tomt ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar