Mona Lisa och blixtkuben

Jag går en tvåårig fotokurs på distans och fick ett nytt kursbrev häromdagen. Teori blandas med praktik och jag får jobba på i min egen takt. Passar mig perfekt.
Bilder som jag tar lagrar jag i datorn och som en säkerhetsåtgärd på en extern hårddisk och några fotoalbum köper jag inte längre. Däremot gör jag fotoböcker som jag gärna bläddrar i, böcker som jag själv utformat precis som jag vill ha dem.

Innan jag ägde en egen kamera fick jag låna mammas lådkamera och den fungerade bra ända tills det av någon anledning inte gick att få ut filmrullen. Vad som sedan hände med kameran vet jag inte, kanske den ligger i någon låda hemma hos mamma.
I samma veva som den gamla lådkameran gjort sitt kom en ny revolutionerande kamera ut på marknaden. I alla fall revolutionerande i våra ögon. Kodak Instamatic gjorde entré i vårt hem och istället för filmrulle köpte man en kassett som låg i en silvrig, svåröppnad påse. Det finurliga med dessa kassetter var att det gick att ta ut kassetten sätta i en ny och endast den sista tagna bilden blev förstörd. På så sätt valde man om bilden skulle vara i färg eller i svartvitt.
Kameran var försedd med en liten blixtlampa som brände av i fotoögonblicket och gav den avporträtterade röda ögon och kritvit hy.
Blixtlampan ersattes sedan med en blixtkub som helt på egen hand snurrade runt när den ena blixten var förbrukad, fyra bilder med samma kub kunde avverkas och det var precis en sådan kamera jag ägde när min man och jag for till Paris för exakt 35 år sedan nu i höst.

Vi vandrade på Paris gator iförda likadana svarta skinnjackor, staden som är världens kulturcentrum, grundad av romarna och som har över 30 miljoner turistande besökare varje år.
Bodde på ett litet hotell och drack vin ur en avskuren sirapsflaska. Tittade på alla pråmar som flöt på floden Seine allt medan Eiffeltornets stålkonstruktioner syntes från alla vinklar av staden. Ett monument för romantik, otaliga nyförlovade och nygifta har fått sina ögonblicksbilder förevigats där.

Louvren grundades 1793 och har inte mindre än 30 000 utställningsföremål, bland annat hänger Mona Lisa där, leende bakom kraftiga rep, bevakad av stadiga vakter som håller närgångna besökares flottiga fingrar på behörigt avstånd.
Framför det repet stod vi, maken och jag, beskådade Leonardo da Vincis målning av denna berömda fembarnsmor.
Vykort på målningen fanns för försäljning, men jag ville ha min egen bild så sakta smög jag upp min Kodak Instamatic 104 med blixtkub ur ryggsäckens innandöme.
Siktade noga och brände av den första blixten. Som från ingenstans kände jag greppet över min arm och grova fingrar slöts sig om den ännu heta blixten. Krampaktigt höll jag i kameran, den tillhörande snodden hade jag lindat runt handleden för att förhindra en katastrof i den händelsen jag skulle tappa kameran i golvet.
De främmande fingrarna var starkare än mina och jag tittade upp i ett par svarta arga ögon, tillhörande ansiktet på en ännu argare vakt.
Folk runt om kring oss stannade upp, ja hela Paris stannade upp, mitt hjärta stannade upp och maken bleknade medan mitt eget ansikte antog en allt rödare och rödare nyans. Guidade hörlurar flyttades ner från öron för att dingla runt halsar, det här ville ingen gå miste om.
Kampen fortsatte, vaktens fingrar ryckte och drog, blixten brände, min överman knöt handen omkring den och jag stod där som förlorare allt medan Mona Lisa log som om ingenting hänt.

Bilden finns kvar i vår resefotoalbum, suddig och skakig, åren har blekt färgen men leendet och minnet har aldrig suddats ut.

Folkvagn och airbag

Bilar har för mig alltid varit ett fortskaffningsmedel, något som tagit mig från punkt A till punkt B. Hur den ser ut, är byggd eller vad det är för märke, med eller utan finesser är oväsentligt, bara den fungerar utan missöden är jag nöjd.
Av den anledningen har det varit min man som engagerat sig i olika bilfirmor och deras utbud, jag har hängt med som ett sällskap och alltid tyckt att det blivit bra val.
För några år sedan ansåg min man att han var så förfärligt gammal att det nog var sista gången han skulle köpa en ny bil. Då skulle den vara häftig och så köpte han en häftig bil. I alla fall i vårt tycke var den både häftig och praktisk. Stor och rymlig med plats för barnbarnens barnvagnar och bilbarnstolar och var vi många fanns det plats för sju personer. Vi for på semester i den, fällde ner baksäten och bäddade med madrasser. På så vis fick vi även en husbil.

När jag var barn körde mamma och pappa motorcykel. Jag minns när jag fick åka med på kortare turer, sittande mellan mina föräldrar och för att vara lika dem hade jag istället för deras skinnmössor en sydväst på huvudet. Det var inte så noga på den tiden.
Pappa ville nog ha en motorcykel med sidovagn men där satte mamma stopp och det kanske var lika bra det.
Så småningom köpte pappa bil. Folkvagn, alltid folkvagn och alltid svart. Hela baksätet var mitt revir där jag kunde breda ut mig som jag ville.
På den tiden var det vänstertrafik och det syntes direkt på pappa när det var dag för omkörning. Han började att växla vilt, greppa ratten med ett stadigt tag, luta sig framåt och upphetsat skrika på mamma; "Elisabet, jag axar nu! Är det klart för omkörning?"
Mamma blev alltid lika blek och nervös, hon var ju vår airbag, det var på henne allt hängde, om det skulle bli en olycksfri omkörning eller ej. Hon var den enda som kunde hålla total koll på mötande trafik, hon hade vårt liv i sina händer.
"Nu, skrek mamma, nu kan du köra om" varpå pappa axade folkan, gjorde sig beredd och mamma skrek; "NEJ, det kommer en bil!"
Det hela var mycket spännande och jag studsade varje gång lika upphetsad upp och ner i baksätet, omkörningen gick bra, alla kunde pusta ut tills pappa körde ikapp en ny väglus.

Vi har nyss bytt bil, maken letade, räknade och diskuterade med olika bilhandlare. Så fick jag välja ut en av de modeller han tittat på. Valde en praktisk, rymlig och i mitt tycke fin färg. Bilen är utrustad med finesser som jag trodde var unika ända tills det gick upp för mig att alla nya bilar har ungefär liknande finesser.

Förutom en finess, den har inte alla bilar, vår bil kan fickparkera, alldeles själv!

Finlemmad och kanelbulle

Vi stöter på det dagligen, reklamen om hur man bäst får en perfekt smal kropp. Det kan vara tips på pulver och piller, drycker och olika sorters elektriska apparater. Det jag sist blev erbjuden utan att själv efterfråga det, är ett sorts plåster som man placera under fötterna vid sänggående. Under sömnen kommer det fantastiska plåstret att verka och man vaknar smal och smärt.

Själv har jag aldrig haft behov av några undermedel för att vågen ska väga mindre. Jag har alltid varit smal, ja rent av mager. Till bekymmer för andra.
Hårda fingrar som grävt sig in i mina överarmar, suckar och kommentarer.  Stackars barn, äter du inget?
Gråtande beklagade mig, mina föräldrar förklarade tålmodigt att jag var finlemmad, inte mager utan finlemmad.

Under hela min uppväxt hatade jag mina fina lemmar men mest hatade jag alla kommentarer från kvinnor som hatade min fina lemmar mer än jag. För det är uteslutande kvinnor som bekymrat sig över min kroppsvikt. Som barn var det mina lekkamraters mammor, mammor till runda barn.
Mammorna överförde sin avsky till sina telningar och jag lärde mig tidigt att ta till knytnävarna. Jag blev ett magert barn som ofta var inblandad i slagsmål.

Under tonårstiden drack jag grädde, direkt ur glaset, utan resultat. Pappa förklarade att det kom sig av fettförbränningen, jag brände fett duktigt, helt enkelt.

Som vuxen har runda damer fortsatt att klämma och kommentera. Jag har aldrig klämt tillbaka fast jag haft en brinnande lust men jag har varit av den åsikten att var och en ska få ha sin kropp ifred, med eller utan hull.
Men en gång för ett på år sedan klämde jag tillbaka, verbalt.
"Ta du två bullar, du är så mager. Jobbar du för mycket?"
Jag tittade på den tjocka damen, log och tackade. Bet en stor tugga, blinkade och sa leende;
"Nej jag jobbar precis lagom mycket, men jag ser att du jobbar väldigt lite."

Så fyllde jag 50 år och något magiskt hände. Det smög sig på, men till sist märkte jag det. Blusen stramade, dragkjedjan i byxorna kärvade om jag inte tog ett djupt andetag och jag hade fått valkar runt midjan.
Vågens darrande pil rörde sig till min stora glädje sakta men säkert uppåt och min garderob ersattes av kläder i större storlekar. Och ännu större storlekar.

Kommentarerna har upphört och jag inser nu att min benstomme äntligen har vuxit till sig.
Jakten på den perfekta kroppen är över!

En resa med ett telefonsamtal

För tre år sedan gjorde jag och min man en resa, ett litet flygplan tog oss upp till den svenska fjällvärlden. Flygplatsen bestod av en smal landningsbana där det byggts ett litet hus som fungerade som in- och utcheckning, bagageutlämning och för den sugne fanns en kaffeautomat med tillhörande plastmuggar.

Vi hade några oförglömliga dagar där vi fick uppleva fjällen med dess skönhet, dricka direkt ur porlande bäckar och förundras över vidsträckta vyer och vandra tillsammans i tystheten som råder där.

Näst sista dagen fick vi ett telefonsamtal. En trött och sprucken röst berättade att han och hans familj drabbats av en svår och ofattbar sorg.
Efter samtalets slut satt vi tysta på var sin stol och en film spelades upp inför vårt inre. Barn som lekte, kivades, skrattade, grät. Enkla soppmiddagar grannar emellan, födelsedagsfester och fikastunder där teburkar plockades fram och dess arom fyllde våra sinnen. Liv som förändrades, barn som vuxit från små cyklar och leksaker, flytt och kort till jul.

Vi var på resa, den andra familjen hade sin resa framför sig som skulle bli annorlunda än vår. Vänner som kom i strid ström med hälsningar, blommor, kort och ljus. Vänner som skingrades när orden fattades, osäkra och famlande efter närhet.

För några dagar sedan fick jag ett kort meddelande; Livet har kommit tillbaka till oss. När kan vi ses? Vi längtar efter er och saknar er.

Livet har förmågan att komma tillbaka, bara man ger den tid som behövs. Sår kan läkas, ett krus kan gå sönder och lagas. Skarven finns alltid kvar, försvinner aldrig men skaver mindre och mindre, ärren bleknar, finns där som en ständig påminnelse.

Vi borde stanna upp ibland, överväga vissa val vi gör, sortera vad som är viktigt eller inte. Låta ord som är betydelselösa för en själv passera för på så sätt hindra oss från att rubba vårt välbefinnande.

Nu ser jag med stor glädje fram mot ett möte!

Styling och en påse Twist

 För en tid sedan var jag i stort behov av en finjustering av mitt huvudhår. Min frisör var ledig och jag ringde desperat till alternativa frisörer. Fick napp och rusade dit under lunchen.
" Välkommen, jaha du vill styla dig lite.".
"Ehhh, nej jag vill klippa mig!"
Jag tog plats i stolen, blev påklädd plastskynket, frisören krafsade mig i håret och frågade; "Vill du bli lite så där busig i håret?"
Jag kände irritationen växa inom mig, pekade på min kalufs och sa att titta hur jag ser ut, gör bara det här en storlek mindre så blir det bra. Sen satte jag på mig den där sura-arga-otrevliga-fula-minen, eller "mammas onda öga" som mina barn brukar kalla det för.
Såg tydligt hur jag såg ut i spegeln, suckade inombords och tänkte på Maria, min lediga frisör, som utan omsvep bara klipper till mig.

Ett minne dök upp för mig. Jag var anställd på ett företag och blev inkallad till chefen. Sånt är ju mycket spännande för det kan handla om precis vad som helst.
Han satt bakom sitt skrivbord och såg obekväm ut, snabbt ilade tanken, nej jag visste att jag inte hade gjort något fel.
"Hrmmm, jo du Carina, du har aldrig tänkt på att styla dig?"
Hakan ramlade ner på mig, vad menade karln?! Det visade sig att han tyckte att jag kunde lägga slingor i håret, måla ögon och läppar lite grann.
Jag blev osäker, var det här ett skamligt förslag eller? Nej det var det inte så jag böjde mig fram över skrivbordet, såg in i den nervöst flackade blicken och undrade om den här frågan kom från honom själv eller från någon annan. Någon annan blev svaret.
"Slänger du ut mig om jag är som jag är och skaffar en stylad istället? Om inte så stannar jag och då får du finna dig i att jag går här helt osminkad och sköter mitt jobb perfekt!" Samtalet var avslutat och jag arbetade kvar där under många år.

Efter avslutad klippning som blev just en helt vanlig klippning, inget annat, berömde jag frisören, betalade, tackade och gick vidare mot mitt arbete.

På hemväg köpte jag en stor påse Twist, när jag kom hem såg  min man direkt att jag var nyklippt, han strök mig över huvudet och sa: "Vad fin du är!"
Det hade han sagt även om jag låtit frisören busat till det lite eller rent av stylat mig. För älskar man någon så gör man det, stylat eller ostylat det kvittar lika.