Lyckad satsning och konkurs

Har precis bläddrat igenom ortens dagstidning och avnjutit en kopp latte allt medan snöflingorna dalar ner utanför fönstret. Tvättmaskinen jobbar på och ljudet tränger igenom dörren med ett dovt brummande. Annars är det lugnt och stilla omkring mig och min tidning.

Ögonen studerar sidornas svarta rubriker, vissa är stora medan andra lite mindre. Jag väljer och vrakar innan jag bestämmer mig för vad som i mitt tycke är läsbart eller inte.
"Anlagda bränder blir allt vanligare" hamnar i inte så intressanthögen "Mor och son vann kampen om boendet" gör mig glad och "Skrapa rutan - slipp böter" gör mig uppmärksam, vill inte åka fast för vårdslöshet i trafiken.
Just den rubriken väcker ett minne, maken, svärfar och jag skulle en vintrig dag bege oss iväg med vår bil. Rutan skrapades nödtorftigt, jag gnällde i baksätet att sikten var dålig, speciellt för föraren som var min man. Svärfar lugnade mig med att det inte var någon större fara, han såg vägen utmärkt bra på den sidan han satt och färden kunde påbörjas. Brottet skedde för mycket länge sedan och är antagligen preskriberat.

Jag bläddrar vidare, "Åsas satsning ger fler jobb" en glädjerubrik. I slutet av förra året var 20 705 östgötar arbetslösa men jämför man med året innan så har arbetslösheten minskat med 220 personer. En liten minskning i det stora hela, men dessa personer kan glädjas över att deras konton berikas med en stadig summa pengar varje månad.

"Dagens ros" där allt från tandläkare och dietistsköterskor till grannar och fastighetsuthyrare får sin pappersros och en glad dag.

När dagens tidning var genomgången var det dags för gårdagens som av tidsbrist inte hunnits med. Samma procedur som med föregående tidning.
Så plötsligt, precis som jag trodde att jag var klar hamnade ögonen på en liten rubrik, före sidan med allt som vi vill bli av med och lagt in till försäljning för andra som vill förnya sina hem eller köpa en liten hund.

"Konkurs" i mager stil. Jag kan inte dra mig till minnes att jag någonsin ägnat den rubriken någon uppmärksamhet, men denna gång stannade jag upp. Ett företag i vårt lilla samhälle har försatts i konkurs och det gör mig bedrövad och fundersam. Jag dryftade detta sorgliga tillkännagivande med maken som blev förvånad eftersom han aldrig uppfattat att just det här företaget gått dåligt.
En tanke slog mig, kan företaget ha konkurrerats ut av de stora företagen i staden? Är Skärblackaborna inte köptrogna? Sviker vi de företag som ligger så geografiskt när oss och som behöver sin kundkrets för att överleva?

Tanken skrämmer mig eftersom det är vi konsumenter som ser till att företagen lever vidare. Varje affärsman som vänder affärernas skyltar från öppet till stängt för att aldrig mer vända den tillbaka driver oss in till stadens jättevaruhus. Så klagar vi inför varandra om ödeläggning och sämre service för oss som bor lite i utkanten. Mycket är vårt eget ansvar att mindre orter ska överleva och ge oss bekvämligheter som i slutänden sparar både bensinpengar och miljö.

Bukfett och akrobatik

Paret som bor några hus bortom oss är flitiga besökare på Skärblackas Hälsobruk som är en lokal där man kan utöva inomhusmotion av alla de slag, stånkande och stönande lyfta på tunga grejer och koppla ihop sig med märkvärdigt konstruerade maskiner.
Det märks att mannen som bor i huset bortom oss ofta är i den lokalen, han har en viss atletisk framtoning i sin kroppsbyggnad, och idag beslutade jag mig för att även jag skulle göra visit bland denna för mig nästan obekanta miljö.
För säkerhets skull beväpnade jag med med kamera och mitt reporterblock, persedlar som vaggar mig in i en sorts trygghet eftersom det är då jag har full koll på mitt eget handlande.

Instruktör Mia tog mot mig med ett glas rykande hett kaffe som vi sippade i oss av små klunkar allt medan hon förde mig in i motionens moderna värld.

Efter en timmas långt samtal där jag nogsamt antecknade allt som yppades fick jag lägga mig på hennes brits, ta av vänster strumpa och Mia placerade några sorters elektroder på min nakna fot. Jag kopplades till strömförande sladdar och blev programmerad in i en dator. Allt för att jag som reporter skulle få en egen upplevelse av det jag senare skulle förmedla till tidningens redaktion. Under några korta sekunder behandlades mina kropp och skrivaren spottade ut resultatet. Det kunde konstateras att allt som flyter genom min lekamen var helt i sin ordning med goda värden, likaså kraftig och stabil benstomme, men resultatet av fetthalten kunde diskuteras.
Med stor förvåning och viss förskräckelse visade datorns uträkning, om den inte var ansatt av en för resultatet förstörande form av virus, att jag måste göra mig av med 4,6 kilo fett för att förbättra mitt välbefinnande! Tankarna snurrade för att landa precis på mitten av min kropp. Det är där det sitter, överflödet av 4,6 kilo fett och med ens fick jag förklaringen till varför blixtlåset går så trögt vid uppdragandet och att mina blusar krympt trots att jag nogsamt följt plaggens tvättråd.

Innan vi skildes åt visade Mia mig prov på några gymnastiska övningar som kan vara av värde att kunna. Inte för att jag tror att jag är i stånd till att veckla ihop mig på det sättet, men det hela slutade med att jag vandrade hemåt med ett kort i ena handen som är laddat med pengar och magi för att öppna portlåset till Hälsobruket även om det är tomt på personal. I den andra handen hade jag fått med mig två stora semlor från Skärblacka hembageri.

Det gäller att inte gå till överdrift så här i början av den gymnastiska karriären!

Snökristaller och en isig bil

Samtalsämnet har bytt karaktär för nu är den här, snön som många av oss väntat på. I alla fall fram till nu. Vi står svärande och skrapar bort isen från bilrutorna medan fingrarna valnar, blir kalla och stela för att få en röd nyans när blodet släppts på igen med hjälp av motorns tillflöde av varmluft när barriären så småningom forcerats. Isskraporna gnisslar mot glaset,  utom hos vår granne. Hans vita bil är oklanderligt fri från is och snö, vindrutetorkarna pekat pedantiskt mot den vintriga himlen för att förhindra dyra inköp av nya torkarblad. Jag vet inte hemligheten bakom den rena bilen, kanske heter den kupévärmare.

Jag studerade det vintriga landskapet när jag körde mot vår grannkommun. Snön lyser upp och gömmer det torra fjolårsgräset och jag tänker, hoppas det vita får ligga kvar så jag får njuta av vårens dagsmeja när den tiden kommer.

Vi har funderat över den uteblivna snön, undrat om det är klimatförändringar som ger oss denna milda vinter. När så vädret slår om blir vi överraskade, oförberedda står vi där utan långkalsonger, vantar och mössor som raskt får plockas fram ur gömmorna. Trots att vi alla innerst inne visste att snön skulle dala ner över våra huvuden förr eller senare. Och nu är den äntligen här, till både glädje och förtret.

Hundar är klädda i tjocka specialdesignade kläder, lyfter högt på tassarna medan hundägarna kör ner sina händer djupt i jackfickorna. Så även jag när jag rastade vår dagishund. Jag uppmanade henne att raskt göra i från sig, hundens ögon stirrade anklagande på mig och vi vandrade hem igen med oförrättat ärende. Jag förebrår henne inte, har en viss förståelse när jag sitter på vår toalett och låter golvvärmen krypa upp genom mina fotsulor. Det kan inte vara trevligt att stoppa ner ändan i en snödriva när det är dags att uträtta sina behov.

Experter har siat om invasion av både mördarsniglar och löss om inte kylan slår till så det är bara att välja vad vi önskar oss. Några månader med bitande kyla eller en sommar där vi idogt jagar bort inkräktare från gräsmattor och rosbuskar.

Jag tänker i alla fall göra det bästa av situationen, ha grannens goda exempel om vinterbilvård i åtanke, ta på mig varma kläder och vill jag inte vistas ute så kan jag sitta inomhus med en kopp te, en trevlig bok och låta vintern ha sin gilla gång.

Det kan väl bara hålla på i ungefär två månader till.......

Gamla rötter och en penna

"Berätta för mig om när du var liten pappa!" sa jag ofta när jag var barn och la mig till rätta på hans arm. Pappa öppnade sin minnesbok och delade med sig av sin barndom. Om allt var sant kan jag inte orda om, så här i efterhand går det att fundera över om han verkligen hade varit med om alla bravader, men jag lapade i mig vart enda ord utan att ifrågasätta sanningshalten i hans berättelser.

Som vuxen tänkte jag många gånger att jag skulle be min pappa berätta mer om sin uppväxt. Om sina föräldrar och deras föräldrar. Men jag slarvade bort tiden och så blev det för sent. Plötsligt sviktade pappas minne, klockslag blandades med dagar och blev en oredig massa utan varken början eller slut. Djupt och bittert ångrar jag att jag inte tog mig tid, lade undan vardagen och sköt upp det jag kunde göra då till en annan dag. Pappas ord har han tagit med sig dit han nu är och de kommer för alltid att bli osagda. Jag kan inte längre fråga och få några svar.

Idag har jag träffat en släktforskare. Hans rötter sträcker sig ända till 1500-talet. Gamla skrifter som nedtecknats med en penna för hand  i snirkliga, inte fullt lättlästa ord och meningar berättar om hans förfäder, deras liv och leverne. Barn som fötts och namngivits, dödsfall och bouppteckningar som visar om de gamla förfäderna var stadd i kassa eller inte, uppkommen kärlek, svek och bedrägerier, emigranter och återvändare. Alla händelser lika viktiga inför historien.

Är min egen historia viktig för kommande generationer? Blir mina skrifter, fotografier och minnen levande om hundra år? Tanken svindlar.

Många beslutar att få sitt sista vilorum i en minneslund, vill inte besvära den efterföljande generationen om skötsel av en grav. Men när jag vandrar över en kyrkgård och läser namnen över dem som vilar där är det ett sorts kulturarv där namnet och minnet lever kvar och jag tycker personligen att det är en viktig del av livets sekler.

Ett timglas vänds, sanden rinner sakta ner mot botten, bildar en pyramid, tiden kan inte stoppas men tiden går att ta tillvara och förvalta efter bästa förmåga. I tiden finns möjligheten att bli vetgirig och skriva ner släkthistorier som berättats av den som ännu minns.

Cafébesök och ett väntrum i Burundi

Mitt liv höll på att ta slut i en röd varm våg som strömmade ner i ett rostfritt kärl. Händer med lång erfarenhet förde mig tillbaka medan min man satt i ett angränsande rum med vår nyfödda dotter tätt intill sitt hjärta som bultade av rädsla över att kanske inte få dela glädje, ansvar och uppväxt tillsammans med barnets mamma.
Det är över trettio år sedan och jag tänker nästan aldrig på den händelsen.

Enligt studier är risken att dö i Sverige i samband med förlossning en på 14 1000. I Niger är risken en på 23.......

I ett sjukhus i Burundi satt Rosatte Mukanyana i ett väntrum i flera timmar. Säkert med skräck och bävan inför den omfattande operationen som skulle förändra hennes liv. Men samtidigt med en trygghet och tilltro på att läkaren skulle befria henne från tio års plåga.

Som artonåring skulle Rosetta föda sitt första barn. Allvarliga komplikationer tillstötte och efter fyra dagar tog hennes make med henne till sjukhuset. Då var det för sent. Hennes livmoder hade fått svåra skador och hennes make ville inte längre ha en kvinna som inte var frisk. Hon fick leva sitt liv i ensamhet i ett litet hus bredvid sitt hem och maken slutade helt att prata med henne.

Rosetta har många medsystrar med liknande problem. Hon är inte ensam. Men Rosetta och hennes systrar har fått hjälp av Läkare Utan Gränser, omkring 12 000 kvinnor har opererats och fått sitt liv tillbaka.

Idag har jag skickat ett sms. Två hundra kostade en enkel inmatning av texten och ett enda litet tryck på mobilens display. Det är fyra cafébesök med kaffelatte och en god kaka.

I Burundi och andra platser i Afrika sitter kvinnor i sjukhusens väntrum för att få hjälp och behandling.

Fyra cafébesök och kvinnor med svåra underlivsskador i ett väntrum i Burundi.