Nutid och framtid

Det droppar från  taket, långsamma droppar studsar ner på trappan utanför vår dörr och varje droppe splittras till små små stänk innan nästa darrande droppe släpper taget och faller medan den ökar känslan om den förestående våren.

För precis en månad sedan kastade vi ut julgranen. De sköra julgranskulorna med granna färger plockade varsamt ner och stoppades undan i sina lådor. Innan granen hamnade på anvisad plats vid återvinningen dansade vi ut julen med barnbarnen. Fika och fiskdamm och varierat nöje i lekarna om grodorna som inte har några öron och svansar och den trötta björnen som egentligen är ganska fredlig om han får sova vidare.

Det var makens uppgift att se till att julgranspyntet hamnade i sina rätta förvaringslådor och plötsligt sa han undrande om han skulle få plocka upp pyntet en gång till. Jag stannade upp och tittade bort mot medicinlådan som har sin plats på en hylla i köket. Varje dag skakar han fram de små tabletterna och jag kände så starkt att det faktiskt är dessa piller som hjälper till att varje dag blir till månader utan komplikationer.

"Lova att du inte dör!"
Det är ett löfte ingen kan hålla eller ens ge varken till sig själv eller till någon annan. Vi kan bara lova att göra så gott vi kan för att hålla kropp och själ i trim. Vi kan också lova att försöka ta vara på tiden och varandra. Var och en efter egen förmåga. Livets svåraste uppgift i ett förhållande, som förälder, syskon, släkting, vän eller arbetskamrat. Åsikter och erfarenheter går ihop och går isär, att mötas är en konst att hantera men som kan leda till nya erfarenheter och ge styrka och stabilitet.

Ett minne kan aldrig raderas ut men det går att leva med det, om tiden är hållbar eller hjälp finns att tillgå. Det farliga är att fastna i tiden för bitterhet ger en frän bismak.
Rädsla och oro över att något oförutsett ska hända behöver också ibland bearbetas för att inte bli övermäktig och okontrollerbar.
Min egen rädsla fick jag uppleva för snart ett år sedan. Stark och överraskande slog den till och tiden stannade för ett dygn. Idag vakar mina ögon och sinnen över nyanser, är vaken på de där små fragmenten som verkar onormala, frågar och är ängslig att svaret ska få rädslan att ta ny fart.

Framtiden är tiden ingen vet något om, bara att den finns där.

Ett felaktigt beslut och Värmländsk hackkôrv

Ät bra och må bra, men vad ska vi egentligen äta för att även stilla samvetet. Svenskt förstås, producerat av svenska lantbrukare. I vårt hushåll lägger vi inte upp någon fläskfilé från Danmark på våra tallrikar eller rullar köttbullar med irländskt påbrå.
Egentligen är det ingen samvetsfråga, det är en självklarhet. Vi har världens bästa lantbruk med hårda kontroller som befriar oss från till exempel salmonella och där djurhållningen, om den följs efter lagar och förordningar, är den bästa tänkbara. KRAV, ekologiskt och närodlat vore drömmen, men jag väljer oftast närodlat/producerat både för miljön och den goda sakens skull. Det känns bra att gynna de lokala aktörerna.

Men så var det ju det där med vegetariskt eller inte. Djuren pruttar och gasar på när de tuggat klart och samlas gasutsläppen i en hermetiskt tillsluten ladugård så kan hela byggnaden flyga i luften med kor och bönder om oturen är framme, så visst påverkar denna gas vår miljö.
Därför vore det ultimata att slopa köttmåltider och endast leva av den vegetariska kosten. Fast vad skulle det bli av våra svenska köttproducenter om alla ratade kött?
Jag tycker mycket om kött, fågel och fisk och tänk den värmländska hackkôrven med rödbetor och stekt ägg.........
Så att bli en vegetarian är i nuläget inte aktuellt.

Men för cirka trettio år sedan tog vi ett grönt beslut av någon anledning som vi inte själva än idag är riktigt klara över varför. Mina kunskaper var lika med noll så jag gick en vegetarisk matlagningskurs för att både få näringslära och nödvändiga kokkunskaper.
Barnen grät och maken tuggade i sig allt från gratinerad fänkål med osttäcke till blomkålspudding med god min och hövligt uppträdande. Och min beslutsamhet stod fast, vi skulle bli vegetarianer.
När de avmagrade barnen visade upp sina knotiga armar och ben på barnavårdscentralen förstod jag att ett felaktigt beslut hade fattats och vi blev till familjens stora glädje allätare igen.

Idag har vi nära relationer med vegetarianer som gift in sig i vår familj men även är våra egna avkommor och vårt inträde till den vegetariska kosten har återupptagits. Fast på ett annat sätt än då, för flera år sedan.
Antagligen har recepten utvecklats och i takt med den mitt intresse av vegetarisk mat som är god och näringsrik. Vår svärson är en riktigt kulinarisk vegetarisk mästerkock och småtvillingarna i den familjen greppar tveklöst efter den vegetariska grytan och ratar pannbiffen om de själva får välja.

Trots att jag är en inbiten köttätare och tillreder den dagliga dosen av grönsaker och rotfrukter för att ge kötträtterna en smakförhöjare men även för hälsans skull,  tycker jag att det är rimligt att skolorna erbjuder vegetariska rätter som ett alternativ, helst varje dag.

Så är det onödigt att LRF steker hamburgare utanför skolan då det beslutats för en köttfri dag. Det är överdriven provokation som inte ger det svenska köttet den reklam den så väl behöver.

Trender och vetegräs

Jag läste att det är trendigt att odla sin ansiktsbehåring, i alla fall för det manliga könet. Själv rensar jag överläppen med pincett för att slippa från irriterande strån som envist beslutat sig för att ha slagit rot där för evig tid.
Pyjamastrenden är just nu aktuell och het och beger man sig till New York är det trendigt att slinka in på en "hidden bars" som ligger dold bakom någon oansenlig dörr, kanske beläget i på en sliten gata kring Bowers som är coolast i staden.

I morse upptäckte maken och jag en ny trend tack vare etiketten på flaskan med apelsinjuice. För den invigde är det kanske inget nytt  men för oss vardagsjuicedrickare fick vi googla fram vad nyheten innebar.

"Drick mer grönsaker" löd uppmaningen och efter att ha studerat pålysningen lite extra noga så rekommenderades ett dagligt intag av pressad vetegräs.

Trots våra agronomiska kunskaper gällande veteodling fick vi konsultera google och informationen om vetegräs gav att det är ett livsmedel som framställs från hjärtbladen av vete och heter Triticum aestivum på fackspråk.

Min journalistiska nyfikenhet drev mig ett steg längre så jag ringde helt enkelt upp Brämhults Juice AB och frågade hur de fick ner det pressade gräset i sina flaskor.

Stina på Brämhults berättade glatt att ett lantbrukarpar i Marka Ljungby har satsat på vetegräsodling i sina växthus, Det odlas precis som krasse, på stora brickor utan jord och skördas efter nio dagar. Stina får sedan lådor levererat till sitt juicepresseri och vetegräset får sin behandling genom en skruvpress och kommer ut på andra sidan i ett grönt och rinnande tillstånd. Lyriskt berättade Stina att det doftar som en nyslagen gräsmatta en vacker sommardag när hon vevar runt på skruvpressen.
För att få extra smak pressas färsk fänkål och äpple för att blanda ut den gröna juicen och att blandningen smakar ljuvligt.

Och - tillägger Stina - det är trendigt att dricka vetegräsjuice!

Nu ska en flaska flytande vetegräs inhandlas och vi ska varva den vardagliga apelsin- och tomatjuicen med en ny och trendig hälsodryck.

Telefonsamtal och facebook

För många år sedan på en annan plats. Jag var på ett föräldramöte som gällde hela den skola våra barn gick på. Minns inte idag vad det hela handlade om, däremot minns jag mycket väl den episod som utspelades där och då.
Vi väntade vårt yngsta barn och magen hade antagit en ganska så rund form. Så pass rund att mina vanliga byxor hamnat i garderoben och ersatts av ett par som kunde regleras allt eftersom volymen ökade.
Jag kände direkt blickarna som ordlöst konstaterade att fru Larsson var i ett grossess tillstånd. Ett ärende ut i köket där några av damerna var samlade, jag hörde mitt namn nämnas och jag hörde även att den blivande pappans ålder stöttes och blöttes bland kanelbullar och medhavda kaffetermosar. Jag stannade till och lyssnade, och då nämndes även att vi utmanade ödet eftersom vi hade en handikappad flicka. När jag och magen inträde i tystnade rösterna och en viss genans uppstod. Jag kände mig både ledsen och kränkt, beslutet att utöka familjen var vårt , vi hade inte bett någon annan om varken råd eller lov.

Mötet satte igång och sedan var det dags för den efterlängtade kaffepausen. Jag tuggade bulle och svalde. Inte vet jag vad som flög i mig men jag reste på mig och förkunnade med hög röst att vi väntade barn och att nedkomsten var beräknad någon gång i januari-februari. Tror till och med att jag klev upp på stolen så alla kunde se och höra. Jag uttryckte glädjen över detta väntade barn, om det skulle få ögon som inte såg så bra hade mindre betydelse. Tystnaden blev total, efter några sekunder kom det några svaga gratulationer från några håll.

Föga anade jag då att jag gick händelserna flera år i förväg. Jag kan faktiskt stoltsera med att jag introducerade facebook fast ingen av oss visste det då. För idag delar vi ogenerat med oss om allt vi företar oss i våra liv. Bilder på runda magar läggs upp där kända och okända vänner kan se vad som väntas. Vi vet vad som serveras till middag, vi delar varandras glädje och sorg, nya förhållanden som bildas men även förhållanden som spräckts. Vi står huttrande i busskurer och berättar att vi fryser och att bussen är försenad, håller ordning på varandra när vi är på bio eller solar på en sandstrand många mil hemifrån. Vi trycker på gillaknappen för att ge meddelaren bekräftelse och blir förfärade när vi inte själva får tillräckligt många gillamarkeringar. Känslan att var betydelselös och ointressant kan lätt smyga sig på.

Även jag är med i detta ekorrhjul, delar villigt och glatt med mig av mina livshändelser. Ibland känner jag mig skamsen och bedrövad över att jag missat någon väns födelsedag. Femtioåtta grattishälsningar och jag, den femtionionde, har totalt missat detta högtidliga tillfälle.
Vi kan även välja bort eller ännu värre blockera en vän som vi inte längre vill ha i våra liv. Men vi kan ändå hålla kollen, googla på varandra för att se efter vad som händer eller inte händer. Vi kan aldrig göra oss osynliga för varandra om vi en gång trätt in i internets värld.

Jag saknar faktiskt att inte längre skriva ett fint kort och posta till jubilarer som står mig nära, saknar telefonens ringsignal där några minuters tid tas i anspråk och livet dryftas om både stort och smått. Saknar att lyfta på postlådans lock och hitta andra brev än de som belastar mitt konto.

Bekvämligheten med att enkelt och smidigt få iväg hälsningar och få snabba svar har tagit överhanden, vi sms:ar, mms:ar, twittrar och facebookar, mejlar och skypar med varandra och det händer ibland att jag känner mig isolerad i en värld omgiven av så många.

En vintrig skogsväg och ett nytt liv

"Kom till mig, jag bjuder på lunch så ska jag berätta för dig om hur en dröm vändes till en mardröm" sa kvinnan till mig i telefonen. Om en timma är jag på väg dit, men jag funderar redan nu varför vissa stigar genom livet är mycket krokigare än andra. Jag ska skriva ner kvinnans berättelse för att delge den till andra, jag tycker kvinnan är modig för de flesta av oss vill inte att ytan som vi strukit med hård lack ska repas och släppa in andra som sedan ska analysera och moralisera.

För fyra vintrar sedan satt maken och jag vid köksbordet hos dottern och hennes man. Vi fikade när beskedet kom. Ett hjärta i mycket smått  format hade börjat ticka under det stora. Glädjen blev enorm.
När vi sedan gick en promenad på den snöiga och vintriga skogsvägen tittade jag på dotterns ryggtavla och förundrades. Bäraren av makens och mina gener. Nu fanns vi även med i det nya livet, tillsammans med barnets farmor och farfar. Farfar som inte fick uppleva sitt första barnbarn, men han fanns ändå med, som en liten del, barnet kommer för alltid att ha sin farfar med i sitt innersta led. Han lever vidare genom sitt barnbarn.

Hur vi sedan så småningom förvaltar våra liv är upp till var och en av oss. Vi kan som föräldrar vara behjälpliga med att göra det bästa för att hjälpa till, stötta och lära för att livet ska bli så bra som möjligt. Ibland blir det fel åt alla håll för ingen av oss är fullkomliga.

I går var vi på gudstjänst. Jag satt mellan maken och vår dotter.  Hon hade tagit av sig sin egen prästskrud för att själv ta emot det hon så ofta förmedlar till sin församling. Sedan det första barnets ankomst har två liv till i den familjen kommit oss alla till glädje och lycka. Tvillingflickorna var med oss medan deras storasyster var och red tillsammans med sin pappa.
Kyrksalen var fylld med konfirmander, halvvuxna barn som är i förstadiet till att stå på egna ben. De hade tillsammans satt ihop kyrkans förbön och det stycket av bönen som berörde mig mest var när vi tillsammans bad för att alla barn har rätt till att bli älskade av någon vuxen. Mina böner om barns rätt till kärlek och omsorg riktades då speciellt till ett annat tvillingpar som vi har förmånen att vara farmor och farfar till. Deras första levnad har varit tuff, små prematurer behöver extra värme.
Tacksägelsen fyllde ljusbäraren, många var de som lämnat jordelivet, kvar fanns de som sörjde. Axlarna på kvinnan framför mig skakade, dova snyftningar och jag lade min hand på henne. Hon vände på huvudet och vi tittade på varandra. Två par främmande ögon som förstod varandra. Jag har själv fått känna av sorgen då min pappa dog,  jag såg i ögonvrån att min mamma satt med näsduken hårt i handen. Hennes sorg är enorm.

Min egen livsstig är krokig och kantad av mörka partier. Men jag försöker att inte vända på huvudet allt för mycket. Ibland kan jag inte hålla näsan i färdriktningen framför mig, nacken vrids och jag tittar bakåt. Men ju längre framåt jag vandrar desto längre bort kommer jag från det som en gång var.

Min egen förbön är att alla ska försöka se framåt, känna att det finns någon som älskar. Just idag ber jag extra mycket om det.