Ett hungrigt barn och grädde i mustachen

Var på ett café och njöt av en god latte och en präktig bakelse. Vid bordet bredvid satt en barnfamilj, den minsta låg i sin barnvagn och sov sin fridfulla sömn. Det hördes några svaga snusningar från vagnens innanmäte och jag såg hur mamman ivrigt högg in på det som låg framför henne på assietten. Hur länge en bebis tänker sova är en oklarhet vilket är varje förälders dilemma vid det uppdukade bordet.

Plötsligt började det röra sig i vagnen, ett gnyende som övergick till ett starkt skrik. Mamman svalde den sista tuggan och började fingra med knapparna i blusen. Så lade hon upp ett mjölkstint bröst på cafébordet, precis bredvid den trendiga svarta servetten med vit snirklig text och den tomma assietten där endast några smulor låg kvar som visade att hon ätit en kaka med rabarber. Pappan lyfte ur barnet från vagnen och gav det till mamman som i sin tur lyfte upp sitt bröst från bordet till allmän beskådan, lade barnet intill barmen och barnet började girigt suga i sig av den kroppsvarma mjölken.

Naturligtvis är detta inte sant, det är något jag hittade på i skrivandets stund. För ingen ammande mamma vevar runt med sina bröst, i alla fall ute bland offentligheten. Ingen annan kvinna heller om hon inte befinner sig på ett ställe där det är helt i sin ordning att göra så.

Debatten har gått varm omkring ammande mödrar på caféer, restauranger och andra platser där det rör sig människor efter att en mamma matade sitt barn på det mest naturliga sätt på ett café och caféägaren kom rännande med en servett som han placerade över det ätande barnets huvud.

Jag funderar, vad är det egentligen som väcker ett sådant anstöt när en mamma ammar sitt barn? Det måste vara själva barnet som får känslorna i svall. För en liten bit av ett naket bröst kan det ju inte vara eftersom vi konfronteras med andras bröst så gott som dagligen. I filmer, tv-serier och top-less på badstranden har länge varit ett känt begrepp och jag har då aldrig hört talas om att någon skyndsamt lagt ett badlakan över den solande kvinnans överdel.

Eller är det själva ätandet som stör. Det kluckande ljudet när barnet sväljer i djupa klunkar. Ja så måste det vara, för om vi tittar på varandra när vi äter så är det faktiskt inte så värst aptitligt. Munnar med söndertuggad mat som gapar stort över gaffeln, matrester i mungiporna, grädde i mustachen och prickar av grönpepparsås på hakan. Läppstift fastkletad på vinglasets kant och söliga servetter.

Det har hänt jag själv haft god lust att resa mig från stolen, veckla ut min servett och lägga den över huvudet på någon restauranggäst som inte äter på ett snyggt sätt. Men då skulle jag antagligen bli utkastad eller i alla fall bli uttittad precis lika mycket som en ammande mamma.

För en ammande mamma måste man ju bara titta på, kanske får man då en skymt av bröstet för det behövs för att kunna starta upp en debatt huruvida en mamma ska sitta hemma och mata sitt barn eller om hon ska drista sig till att gå ut bland folk och låta barnet skrika av hunger eller inte för att ta hänsyn till sin omgivning.

Jesus och den flygande kvasten

Vi förbereder oss inför den största årliga högtiden i det kristna kyrkoåret. Ljusa färger som hör våren till och maträtter, inte lika tungsmälta som julens uppdukade bord.
Det är en glädjens högtid som inleds med en tyngd, ämnade för oss alla.

När vår yngsta dotter gick i lågstadiet skulle klassen åka in till Norrköping och få berättat för sig varför vi firar påsken. Några av oss föräldrar var med och körde barnen så kommunen inte skulle bli drabbade av de ekonomiska kostnader det kunde medföra om barnen skulle åka buss de drygt sex milen tur och retur.
Förväntningarna var höga och damen som skulle lotsa barnen genom påskhögtiden ställde en fråga: Varför firar vi påsk?
Vår dotter räckte upp handen och svarade att det gör vi för att Jesus dog och sen blev levande igen.
Påskdamen tittade på flickan och svarade att "nej vi firar påsken för att påskkäringarna far till Blåkulla och att vi målar och äter ägg!"
Jag såg förvirringen i vår dotters mörka ögon när hon tittade på mig och jag förblev tyst. Vilket jag än idag skäms över.
Damen fortsatte snabbt att guida barnen vidare genom stilla veckan och fram till för henne den verkliga höjdpunkten och påskens avslut.

Efteråt skulle vi äta lunch tillsammans med barnen och jag försökte mig på att prata med klassens lärarinna om den information barnen fått och att jag nog tyckte det var en aning märkligt. "Nu var vi ju inte här för att prata om Jesus utan om vår påsktradition" svarade lärarinnan och de andra föräldrarna nickade i djupt samförstånd.
Jag fortsatte måltiden under tystnad.

När mitt äldsta barnbarn var liten frågade han mig varför Jesus föds varje år på samma datum men dör varje år på olika datum. Det var svårt för mig att förklara att det beror på fullmånen och vårdagjämningen på ett sätt som ett litet barn kan förstå. Det är nätt och jämt att jag själv begriper en tideräkning som hängt med sedan  år 325.
Kanske påsktanten i Norrköping hade lika svårt att förklara varför vi egentligen firar påsk för den ditresta småskoleklassen.  Kanske var det lättare för henne att förmedla en gammal folktro, att häxor beger sig till Blåkulla på kvastar där allehanda försiktighetsåtgärder bör vidtagas för att göra färden så besvärlig som möjligt.
Eller också var det hela meningen med klassresan, att de skulle få lära sig om den folkliga traditionen och utesluta den kristna innebörden.

I alla fall, kommer det några påskkäringar till vårt hus ska jag inte göra det omöjligt för dem utan lägga något gott i de framsträckta korgarna, artigt ta emot de målade påskbrevet och önska en Glad Påsk och trevlig resa!

Otrivin Comp och en knöl i bröstet

Under vintern har det snorats och hostat. Små rinnande näsor och nysningar rakt ut i luften och jag har andats in miljontals förkylningspartiklar som barnbarnen delat med sig av. Varje dag har jag väntat, nu slår det till, den första kliande känslan i halsen som eskalerar till värk, problem att svälja, täppt näsa och sprängande huvudvärk.
Men samtliga symptom har uteblivit och jag har ställt mig undrande. Varför blir jag inte sjuk nu när jag kan unna mig att ligga under täcket, dricka varmt, läsa en bok eller helt enkelt sova bort förkylningen?! Är det kanske så att när stressen inte längre finns i min kropp blir jag motståndskraftig eller har jag helt enkelt blivit immun mot ettriga barnbaciller?

Flaskan med Otrivin Comp, starka halstabletter och mjuka pappersnäsdukar från Lambi har förblivit liggande i sin låda och mitt friska jag har konstaterat att kanske flaskans innehåll snart passerat bäst före datum.

För många år sedan upptäckte en väninna till mig en knöl i bröstet. Den karvades bort och hon såg livets möjligheter, faran var avblåst och hon startade egen firma. Kanske en avlägsen dröm som hon förverkligade som ett tack till livet.

En ny knöl i andra bröstet upptäcktes i höstas och när vi var och gästade deras hem följde jag med henne till sjukhuset som sällskap i det trista sjukhusväntrummet där sönderlästa veckotidningar är enda förströelsen.
Hjärtat slog under mina revben och skamset tackade jag för att det inte var jag själv som satt där på den röda soffan av konstläder.

Knölen är borta, likaså hela bröstet som bäddat in den cancerfyllda samlingen i sin mjuka vävnad. Tuffa behandlingar är påbörjade och min väninna finns med mig varje dag i mina tankar.

Vi kan prata om det. Prata om illamåendet som lindras med tabletter. Vi kan prata om håravfall och ändrade behandlingar. Men det som berör mig mest är att vi kan skratta tillsammans. Vi kan skratta när jag varnar för att håret som en dag kommer att växa ut kanske blir rött. En önskan från väninnans sida att så blir fallet, rött hår har alltid stått högt upp på hennes önskelista om hårets kulör. Vi kan tillsammans fundera över hur fingrar och tår kommer att se ut om behandlingens hårda biverkningar får naglarna att falla av.

En öppen dialog omkring hennes tillstånd, inga krusiduller eller överslätande tomma fraser. Hon har framtidsplaner, ett starkt psyke och ser varje stund som en möjlighet.

Mitt hjärta bultar ändå lika hårt under mina revben och flaskan med Otrivin Comp ligger fortfarande oöppnad i sin låda i vårt badrumsskåp.

Lördagsgodis och Stortrumma

För några veckor sedan var vi på familjegudstjänst i Ringarums kyrka. Efter gudstjänsten slut var det tårtkalas i församlingshemmet och fikasugna kyrkobesökare i olika åldrar radade upp sig framför tårtbuffén.
Barnbarnet Molly stod bredvid sin mamma som i egenskap av församlingens präst hälsade alla välkomna i dörröppningen, precis bredvid skåpet med Fairtradeprodukterna. Där bland olika varor finns påsar med godis. Barnet sneglade omväxlande på sin mamma och skåpet med läckra hallonbåtar, sega råttor och choklad. Hon ryckte i mammans hand och viskade upp mot henne. Jag hörde att frågan gällde vilken dag det egentligen var. "Söndag" blev svaret och flickan nickade i tyst samförstånd. Inget godis på en söndag och med det lade hon skåpet bakom sig.

I lördags hade vi förmånen att vara barnvakt till Molly och hennes systrar. Helt enligt instruktionerna tillagade vi kvällsmaten och efter det var det dags att plocka fram innehållet ur skafferiet. Åtta bitar godis till var och en från det kyrkliga skåpet som flickornas mamma ansvarar fördelades i tre små skålar.
"Lördagsgodis" förkunnade den äldsta av de tre syskonen och när det var slut ställde flickorna sina skålar på diskbänken.

När jag var barn hade jag 1 krona och femtio öre i veckopeng. Stora pengar för en liten flicka och det räckte till mycket gott. Ibland slog jag på stort och köpte en Stortrumma som kostade 1 krona och tio öre och slevades upp ur bägaren med en lite träspatel. Längst ner i botten fanns en liten, liten klick röd sylt. För pengarna som blev över köpte jag mig en Merry fruktsoda och när allt var slut ångrade jag mig. Ångrade att jag inte istället fyllt upp en påse med kola eller inhandlat Mintkakor, Bazokatuggummi eller ett avlångt paket med Nickel, ett sådant inköp hade varat mycket längre.

"Modern och självständig, säker i sin personliga smak och med känsla för kvalitet.....
väljer naturligtvis Pommac med härlig vinbouquet....
den rätta drycken för moderna människor...."

Så klart att vi alla ville ha Pommac, vad den härliga vinbougueten egentligen var begrep jag inte, men att öppna en helt egen Pommac och halsa var höjde av lycka. Rapen efteråt smakade sött och det var en bedrift att klämma en hel glasflaska med den bubbliga drycken och mättnadskänslan höll i sig åtskilliga timmar.

Idag räcker det inte att parkera bilen för 1 krona och femtio öre, inte heller räcker det till en stor glass och en kaffe latte. Femtioöringen är ett minne blott och i ett skrin på köksbänken lägger jag de förargliga enkronorna och plockar ihop några stycken om det fattas när jag ska gå bort till äggproducenten och köpa en påse färska lantägg.

Ett glas rött och grannens jordnötsodling

Vår granne satt och njöt i solen, bredvid sig på trädgårdsmöbelns bord hade han ett glas rödvin och en liten skål med tilltugg. När jag hämtat posten stannade jag till för att växla några ord, grannen boende lite längre bort hade också anslutit sig till det trevliga samtalet och vi konstaterade gemensamt att livet är trevligt när solen skiner från en klarblå vårhimmel.

Plötsligt reser sig grannen och börjar högt och kraftfullt att hosta. Vi förstod genast att han satt en jordnöt i halsen och grannen som bor lite längre bort och jag tittade förfärade på varandra allt medan hostan tilltog i styrka och ljudvolym. Jag blev rädd och frågade om jag skulle göra en insats av något slag men den hostande grannen slog avvärjande med handen, han skulle klara sig själv allt medan ansiktsfärgen steg. Hans hustru syntes inte till någonstans och lika bra var det, för situationen kunde bli lite väl nervpåfrestande för henne.

Jag började desperat leta i mitt minne, när någon sätter i halsen ska man då lägga vederbörande över sitt eget knä och dunka den drabbade i ryggen eller var det någon sorts omfamning med ett grepp runt magen och sedan klämma till som var den lämpligaste metoden? Insåg att båda sätt skulle vara en omöjlighet, grannen har rejält med muskler och jag som är liten och späd skulle nog inte rå på honom.

Plötsligt hostade grannen upp nöten och den hamnade som en projektil i den ännu slumrande blomsterrabatten. Lättnaden framkallade ett nervöst skratt och jag mumlade något om att små barn absolut inte bör äta jordnötter eftersom risken är överhängande att det hamnar i fel strupe. Grannen nickade instämmande och konstaterade att även pensionärer bör undvika dessa snacks.

Nu är jordnöten ingen nöt utan är en art tillhörande familjen ärtväxter, baljkapseln innehåller ett eller två frön och växer i jorden, som potatis ungefär. Den näringsrika jordnöten innehåller 50 %  fett och dess släktingar är bland annat sojabönor, bönor, ärtor, linser och lupiner.

Det går även att själv göra sin egen jordnötsodling, lägg några jordnötter i blöt under tolv timmar och därefter planterar i en kruka med jord så gror det förhoppningsvis och man kan med lite tur stoltsera med sin egen odling.

Huruvida grannens jordnöt gror och rotar sig i deras rabatt återstår att se, den har visserligen inte legat i blöt någon längre tid men grannfrun har gröna fingrar så har jordnöten livsvilja får hon nog ordning på den.