Drink i baren och tidningsrubriker

Petter Northug mötte mig på ICA, denna gång såg han inte glad ut när hans ögon blickade ner på mig och min varukorg från löpsedelns storbild. Det ska han inte heller göra för denna gång är han ingen segrare eller hjälte med blanka medaljer runt halsen. Medaljen är utbytt mot en kvarnsten och den kommer att sänka honom ner i avgrunden.

Jag läste för en tid sedan polisens uppmaning att inte blinka med billyset åt mötande bilar när ordningsmakten står med lasersiktet i beredskap. Själv har jag alltid varit en ihärdig blinkare för att skona mina vägkamrater för onödiga böter. Men efter att ha läst uppmaningen förstår jag bättre, tidigare har jag faktiskt inte insett att den bil jag lyckligt och väl mött på rätt sidan om mittenlinjen kanske ödelägger en hel familj vid nästa möte.
Där föraren fortsatt sin färd tack vare mina blinkningar och ett utandningsprov visat att föraren aldrig ens skulle ha satt sig i bilen. Jag vet nu att det är mitt ansvar att inte vara oansvarig.

Unge herr Northugs fyllekörning har skapat rubriker, vissa oroas över att hans karriär i skidspåret nu är ett avslutat kapitel och må hända är det så. Men jag tänker på de kapitel som avslutats i tragik på grund av rattonyktra förare. Vi kan se dem i tidningarnas små artiklar, vi läser dem och glömmer sedan bort det vi läst medan andra aldrig kommer att glömma. Någon efterföljare blir det sällan om inte en veckotidning letar upp de som drabbats och de får berätta, både om sitt lidande men även för att varna andra.

Nu hade Petter Northug tur om jag kan uttrycka mig så. Tur så till vida att hans medpassagerare överlevde och ett den lyxbil han framförde efter nattklubbarnas barhäng med välfyllda glas blev ett oreparerbart vrak. Plåt kan ersättas och Northug har säkert ekonomi till ett nytt fordon i de högre prisklasserna. Men ett människoliv går aldrig att ersätta. Så Northug hade tur, eller alla andra hade tur är ett bättre formulering. Alla som inte kom i vägen för honom.

När Northug nyktrat till faller tårarna efter hans kinder, nu när han inte längre är varken full eller bakfull är han istället ångerfull. Och i pressen talar han ut. Petter Northug drabbades av en chock. Bilens "svarta låda" ska undersökas och den unge norrmannen har gått under jorden.

Det enda den feta rubriken har skapat hos mig är tankarna på alla okända som fått sina liv förstörda på grund av en sådan som Petter Northug.

Tjuvkika och schyssta produkter för män

Vi har nog alla gjort det någon gång. Fast mycket diskret med rädsla för att bli påkomna. Det moraliska inom oss säger ifrån på skarpen men nyfikenheten tar överhand och vi öppnar försiktigt badrumsskåpet. Som inte är vårt eget utan tillhör värdfolket som inviterat oss på middag. Låter vattenkranen rinna lite extra mycket och hoppas på att ljudet inte tränger ut genom den låsta badrumsdörren. Knepigast blir det om badrumsskåpet är konstruerat på så sätt att man måste dra hela dörrspegeln åt sidan, det kan skapa ljud och när vi uträttat både behovet att kissa och behovet att tjuvkika kan värdinnans ögon avslöja att hon bildligt talat hittat gästens fingrar i hudkrämsburken.

Jag läste någon stans att det är ett kvinnligt fenomen att inte låta bli att snoka bland krämer och flaskor när hon är bortbjuden. Kanske ligger det i den kvinnliga naturens intresse att se efter vad hennes medsystrar har för mirakelkrämer som döljer hudens skavanker så väl. Det går visserligen att fråga men misstänksamheten ligger lite på lur, är det en billig kräm från ICA:s hudvårdshylla eller är det en mer exklusiv produkt som passar de mer tjocka kreditkorten. Det går aldrig så noga att lita på upplysningar om man inte själv tar reda på fakta.

Men nu måste nog även kalasets värd lägga undan nästrimmern på ett säkrare ställe så inte hans manliga gäster förstår att näsborrarna som till synes är oklanderligt rena från generande hårväxt i själva verket är lika perfekt plockade som värdinnans smala ögonbryn.

För nu finns grooming endast för herrar. Produkter framtagna för problemhy av alla de slag, doftvatten som kan stänkas både här och där, ansiktsskrubb som rengör på djupet, krämer för mogen hy, blandhy, fet hy och helt normal hy samt oljor att smörja in skäggväxten med.

Skägg är högsta mode just nu och det måste groomas lagom och med stor omsorg. Skägget skall skrubbas regelbundet och sedan smörjas in med skäggolja medan en längre skäggfrisyr hålls på plats med mustaschvax.
För att konturraka hakans ansiktsbehåring så de skarpa kanterna blir helt perfekta behövs ett singelrakblad, därefter ett transparent rakgel. Om det råkat uppstå blodvite avhjälps det lätt med ett alunstift som stoppar blodflödet.

Männens hud- och hårvård är lika avancerat som kvinnans och de manliga produkterna måste ta lika stor plats i badrumsskåpet som de kvinnliga.  Dofterna blandas mellan maskulint och feminint så även badrumsskåpet ingår numera i vårt jämställda samhälle.

Så nästa gång det hålls en bjudning i det egna hemmet, då kanske kranen över handfatet spolar lite extra länge och den manlige gästen kollar efter om det finns några schyssta produkter i skåpet!

Att våga och en liten bok

Utanför fönstret till min skrivarbod är det ett litet hav av påskliljor och pingstliljor där bin och humlor flyger fram och tillbaka, ivriga i sin jakt på blommornas innehåll. Magnolian har vecklat ut sina mörkrosa kronblad och små öar i gräsmattan skiftar i ljusrosa och vitt av bellis. Den bästa tiden är kommen, det är nu jag njuter som mest, innan sommaren tar vid. Allt det jag väntat under vintern börjar spira och jag förvånas att jag blir lika exalterad varje år. Det är som om gamla bekanta plötsligt dyker upp, vänner jag saknat och längtat efter.

Men jag har haft något som gnagt inom mig. Det har pågått ett par veckor nu och jag har funderat över varför. Ett sorts oro och jag har vaknat flera gånger under nätterna med fladdrande tankar.

Så fick jag plötsligt se en bok i vår bokhylla som stack ut lite extra. Pärmen var inte i linje med de övriga böckerna, jag blev nyfiken på den och tog ut den från hyllan.

"700 dagar av mitt liv" är titeln och boken är skriven av Maria Jaobs som är präst. När jag öppnade boken har jag själv skrivit på det blanka försättsbladet: "Carina i maj 2002. En liten bok som speglar min egen sjukdom."
Jag kan inte minnas om jag köpt den själv eller fått den av min man eller barn, minns inte heller om jag över huvud taget läst den, men det antar jag att jag gjort med tanke på de rader jag präntat in på bokens första blad.

Med ens har jag förstått vad det är som oroar mitt inre!

Jag var och gjorde ett reportage om en kvinna som lider av en sjukdom som ger henne ständiga smärtor i kroppen. Hon har precis öppnat en egen firma och jag var spänt nyfiken på att få höra henne berätta om det mål hon så länge arbetat för.
Hon bjöd mig på en kopp te och vi satt mitt emot varandra och efter en kort presentation av varandra började hon berätta. Om hur duktig hon en gång var, om tiden som aldrig räckte till, hur hon jobbade femton timmar om dagen och lät bli att sova för att på så sätt tillgodose sig dygnets alla timmar.

Kvinnan berättade om det totala kaos som drabbade henne och hennes familj. Om alla timmar hon tillbringade i sängen, det enda dagsverke hon kunde klara av var att gå de få meter som sträckte sig mellan ytterdörren och hennes postlåda. All den kraft och energi hon förbrukade på de stegen gjorde henne utslagen och världen runt omkring henne rasade.

Hennes resa från total utbrändhet till resningen och kraften att så småningom ta sig vidare landade likt en bom inom mig för att sedan explodera. Jag hamnade tolv år tillbaka i tiden, hamnade i maj månad 2002. Helt oförberedd på min egen reaktion. Kvinnan såg på mig med häpnad, letade fram en pappersnäsduk, fyllde på våra tekoppar och när lugnet lade sig kunde vi fortsätta intervjun.

Efter ett par dagar fick jag ett mail från kvinnan. Hon ville att vi skulle träffas igen, två för varandra främmande människor med ett gemensamt. Vår sjukdom. Den ligger latent och lurar, som aldrig lämnar kroppen trots att vi båda är friskförklarade. Alltid måste vi vara på vår vakt och ge akt på varningssignalerna som då och då klingar, om än svagt.

Det var som att jag såg mig själv i en spegel där jag satt i den bekväma soffan och hörde kvinnan tala. Hon är där jag var då och jag kände en glädje över att även hon lyckats ta sig upp ur ett djupt hål med kanter som riskerar rasa om hon inte ser efter vart hon placerar händerna.

"Jag är jag och det är precis hur okey som helst att vara den jag är, så är det även för dig" sa kvinnan och avböjde mitt erbjudande att ställa min tekopp i diskhon.

Jag ska tänka lite extra på det, speciellt nu i maj. "Det är precis hur okey som helst att vara den jag är!"

Det gäller bara att inte glömma bort det för stundom kan minnet vara kort!

Rå fisk och rostade gräshoppor

Länge hade jag sneglat på de vackra uppläggningarna när vi varit på japansk restaurang och ätit av de fyra små rätterna. Varje gång har jag tänkt, "i dag ska jag prova" men lika många gånger har modet svikit mig.
Den trevlige restaurangägaren, som vet vilket bord vi föredrar att sitta vid, övertalade mig till sist och det blev en kulinarisk smakupplevelse vilket bidragit till att jag stundom kan känna ett starkt sug efter sushi. Maken är inte lika trakterad och om jag någon gång beställer take away så får han sin sushi serverad på vegetariskt vis, vilket inte heller är direkt uppskattat men ändå helt klart godkänt från hans sida.

I går kväll var vi hos sonen och hans sambo som hade gjort ett bakverk av choklad serverat med hallonsås. De har lyckan att äga ett flertal rader med trädgårdshallon och när de mognat brukar jag stå vid odlingen och äta solvarma hallon direkt från hallonbusken. Noga tittar jag i varje bär om den är fri från inneboende innan jag stoppar det i munnen. Jag har alltid avskytt hallonmask och en gång för flera år sedan var jag bjuden på ett Tupperwareparty och för artighetens skull köpte jag den billigaste varan som erbjöds. En dyr burk med lock ämnat för just hallonmaskar. Med locket på klättrade maskarna upp för att hämta syre, avled och kunde sköljas bort under rinnande vatten. Den billiga dyra burken fick aldrig tas i bruk som maskavlivare men passar än idag utmärk som vispskål då det krävs vispad grädde som tillbehör.

Nu kommer FN med en uppmaning till oss alla, vi ska börja äta insekter i allt större skala än vad vi redan gör. Jag räknar mig inte in i den insektsätande skaran och får kväljningar redan vid tanken på att använda småkryp som hoppar och krälar för att tillreda mig en måltid.

Visserligen är larver, skalbaggar, gräshoppor och andra diverse kryp proteinrika, innehåller hälsosamma fetter ämnen som järn, zink och kalcium, men det hjälper inte mig. Inte heller hjälper det att ju mer insekter vi stoppar i våra hungriga magar desto bättre mår vår miljö. Insektsodlingar producerar ingen metangas eller avger ammoniak, de är lätta att föda upp utan dyrbara tekniska hjälpmedel vilket är till god nytta för fattiga länder. Människorna kan bli småkrypsfarmare och producera mat åt världen, som så småningom kommer att lida brist på nöt- fläsk- och fågelkött, samtidigt som de tjänar till sitt uppehälle.

Att ta steget från att lära mig äta sushi till att lära mig äta larver, skalbaggar och rostade gräshoppor är mycket stort för mig. Jag har gjort ett försök för många år sedan när det gick att köpa konserverade gräshoppor på burk som Tempo i Karlstad saluförde. Länge tittade jag på gräshoppan efter att jag fiskat upp den ur plåtburken, såg hur den stirrade på mig med livlös blick, vingarna tätt slutna intill kroppen och när jag bet i den krasade det.

Jag kan dock tillstå att ett köttdjur, en gris eller ett fjäderfä inte är smakliga att beskåda på nära håll. Inte luktar de speciellt gott heller, varken som levande eller vid själva slakten då allt invändigt innehåll ska tömmas. Trots det äter jag med tillfredsställelse kött, fläsk och fågel med god aptit för jag är uppfödd sedan barnsben med att sätta tänderna i lantbrukarens kreatur.

 Kanske ändå att jag någon gång kommer att övervinna mina kväljreflexer om en kunnig kock tillreder en larvig måltid garnerad med mjölmask, i dagsläget känner jag mig dock ytterst tveksam.

Vi färgas av varandra och Marcus Birros dörrmatta

Vi tycker olika men tycker lika inför varandra. Säger vi vår mening kan vi kallas för provocerande, bråkiga eller rent av okänsliga. Inte alltid, det beror på i vilket sammanhang vi säger vårt hjärtas mening. Men det är lätt hänt att vi färgas av varandra vare sig vi vill eller inte. Det är så svårt att stå emot, lättare att hänga med av bara farten.

Ord kan såra även om ordet inte var ämnat att skada. Konflikter uppstår, ibland lyckas reparationsarbetet, ibland inte. Släktfejder kan fortgå genom generationer och det sista ledet kanske inte ens vet vad upprinnelsen handlade om.

Första gången jag träffade Marcus Birro kände jag mig lika vilsen som han själv gjorde. Vi såg trevande på varandra men jag visste att det låg på mig att starta en inledande dialog. Det var svårt, mycket svårt. Andra gången vi träffades stod tiden stilla, det kändes som syret i rummet inte räckte för oss båda.

Vi träffades inget mer, bara vinkade till varandra när han var ute på promenad. Han lyfte ena handen till en glad hälsning medan han förde barnvagnen framför sig med den andra. Skrattet nådde ögonen och jag kände mig lycklig för hans skull. För Jonnas skull och för det nyfödda barnets skull.

Marcus är modig, han låter inta andras färger föras över och blandas med sina egna. Han påstår sig vara vek, så vek att han slutar twittra för att hålla hatet från honom borta. Men är det av vekhet han gör det? Jag känner mig tveksam. För mig känns det som om han tar ett ställningstagande mot dem som visar sitt avsky över hans ord om fotboll, våld och religion.

Varför räds vi ordet? Varför är vi så rädda att vapnen blir hat och avföring på en dörrmatta? Marcus Birro kommer aldrig att tystna omkring det som är viktigt för honom och som han vill dela med oss andra även om han får sin dörrmatta förstörd. Vilken tur, tänker jag. Vilken tur att han vågar stå upp för den han är och det han tror på. Även om jag inte alltid delar hans åsikter.

Lång väg har Marcus vandrat fram till där han är idag. Fulla hus drar han vart än han kommer. Många är vi som vill höra om Evangelium enligt Marcus, från missbruket, döden, livet och fram till hans kristna tro.
Ord som visar att det går att komma igenom det svåra, ord som kan ge oss styrka, kraft och mod.

Hot och hat får Marcus att fundera över om han och hans familj ska flytta från Sverige. Framför allt för sina barns skull,  övergreppen mot Marcus blir även övergrepp på hans barn. Men jag hoppas att Marcus Birro stannar kvar i Sverige, kanske stöter vi ihop någon gång och han lyfter sin hand till en hälsning och att skrattet når hans ögon.