En ensam ros och Kristi kropp

Vi har en rosbuske som ger oss glädje och ögonfröjd när den sommartid är översållad med ljuvligt doftande rosor. Lika mycket glädje som den ger mig lika mycket vemod skänker den då kronbladen släpper och dalar ner till marken för att bilda en ljusrosa matta.

Jag blir påmind om livets förgänglighet. Vi står i fullaste blom under en tid för att sedan vissna ner och försvinna.

Så en dag upptäckte jag att busken har flera små knoppar. Mödosamt spräcktes ytterhöljet och rosorna vecklade ut sig. Som ett sista försök att trotsa naturens lagar om att det börjar bli dags för vintervila.

Nu har jag dock inga större problem med att ta mot höstens mörker. Kan till och med tycka att det är ganska skönt att få boa in mig och unna mig den kravlösa vilan. Sommaren är till för så mycket. Framför allt ska mycket hinnas med. Utomhusaktiviteter för att inte få dåligt samvete över att sitta inne då solen står högt på himlen och inte ett enda regnmoln sys till.

Det som ger mig tankeställare är att tiden går så fort. Jag känner ibland att jag har tidsnöd. Inte för att jag slösar bort tiden på onödigheter, jag försöker göra det jag själv berikar mig, men det faktum att jag levt mer än halva mitt liv stör mig. Jag kan i rimlighetens namn inte leva 60 år till och tur är väl det när jag tänker efter. Så mycket besvär jag skulle vålla både mig själv och andra om så vore.
Men ändå....

Vi var i kyrkan i går. Vår dotter stod vid ambon och plockade med sina papper innan kyrkklockorna ringde. Hennes dotter, vår barnbarn, smet ur kyrkbänken och gick fram till henne. Tryckte sig mot mässhaken som omslöt henne och jag hörde hur hon sa upp till sin mamma: "Jag älskar dig mamma."
En mammahand på den ljushåriga hjässan: "Jag älskar dig också Molly."

Barnet mellan mormor och morfar i kyrkbänken. Rotande i den nya handväskan där Pippi Långstrump med sina röda flätor skrattade mot oss.

Den lilla handen som sträcktes fram och där mamma lade brödet. Pappas grova hand som tog mot brödet från sin dotter. Hennes fingertoppar mötte mina när hon gav mig mitt bröd.
En mycket speciell känsla av samhörighet där Kristus är mitt ibland oss.

Fika hemma hos dottern efter kyrkan. Småtvillingarna och deras storasyster. Vill sitta nära vid bordet. Kommer med böcker. Läs för oss!
Påtår och blåbärsmuffins hos sonen där stortvillingarna kryper upp i våra knän. Varma och fulla av liv. Blåbärsmunnar och klibbiga fingrar.

Det är vid sådana stunder jag tänker att jag måste verkligen ta vara på tiden.

Tre damer och nya jeans

Bland det värsta jag vet är att ställa mig i en provhytt för att prova ut kläder jag eventuellt tänker köpa. Bara det där med att klä av sig för att sedan klä på sig, klä av sig igen och slutligen dra på plaggen jag tagit på mig hemma på morgonen gör mig svettig redan vid första tanken. Har jag sedan otur måste proceduren upprepas tills dess att jag hittat rätt storlek och passform.

För det mesta tar jag plagget och håller upp det framför  mig för att på så sätt kolla om det passar i längd och omfång. Det sista kan vara ganska vanskligt för vid hemkomsten kan det visa sig att det fattas lite tyg i den nya blusen. Jag muttrar att det skulle ha varit lite mer i bakstycket...

I går stod jag utanför provhytten. På rätt sida denna gång. Som smakråd åt maken, han skulle köpa sig nya jeans. Tre provhytter på rad och vid glipan mellan golvet och de tre skynkena gick att urskilja håriga ben med ankelsockor prydligt uppdragna.
Jag flankerades av ytterligare två damer som tillhörde var sitt benpar med ankelsockor.

I specialbutiken för jeans hängde även damkläder på ställningar och vi sneglade åt det hållet. I tyst samförstånd drog vi oss bakåt, fingrade på blusarna och lyfte av dem från stängerna.

"Hallåååå, är du där?" Det ropades med manliga stämmor. Blusarna hängdes snabbt tillbaka och vi rusade mot skynkena för att assistera. Var och en noga med att hålla ordning på vilken provhytt vi kunde sticka in våra huvuden i.

Utprovade byxor stacks ut av manliga händer och vi överlämnade dem till försäljerskan som stod beredd med andra par i andra färger och storlekar. Hon var suverän på att hålla ordning på vilken herre som skulle ha vilka byxor. Och vi fruar assisterade och var noga med att ingen kunde se in till männen i kalsonger.
Ankelsockorna hade kanat ner en smula.

Vi log och nickade mot varandra, sneglade mot damblusarna och fortsatte assistera.

Affärens röda fåtölj i plysch som oftast tar emot manliga bakdelar stod tom.

"Köp de du vill ha och tycker om."

"Köp inte de dyraste."

"Jag tycker inte att du ska köpa byxor i den där färgen."

Tre repliker från tre damer.
Det var herrarnas dag.

Maken köpte sig två par jeans. De han tyckte bäst om. Jag höll hårt i den vita blusen jag inte provat. Glada och nöjda åkte vi hem och konstaterade att vi är väldigt bra på att köpa oss nya kläder.

Diskvatten i Glan och Åsas båt

Det är stora saker i görningen där vi bor. Visserligen mal myndigheternas kvarnar otroligt långsamt men nu ser vi och våra grannar ett ljus borta i fjärran. Det fladdrar än så länge svagt, men vi ser det.

Fram till den dag då vi äntligen fått vårt kommunala avlopp och vatten får Norrköpingsborna nöja sig med att sörpla i sig av vattnet från Glan, den sjö som sedan en tid tillbaka är vattenskyddat, och där vårt disk- och duschvatten än så länge hamnar.

Men tänker jag, vad gör väl det när det finns värre saker att bekymra sig för. Vår miljöminister till exempel. Helt ovetande om vad hennes sambo köpt för bottenfärg i färgaffären är hon med och gladeligen målar deras gemensamma båt. Höll ena handen runt burkens innehållsförteckning medan andra handen jobbade med penseln.
Båten som är ett slags kulturarv där den ligger och ger möjlighet till miljöministerns släkt och vänner att med det giftiga underredet bege sig ut på en seglats i den vackra skärgården.
När de ändå är ute på seglatsen passar det bra att göra sig av med gråvattnet direkt i Östersjön. Men det är väl en piss i havet, så att säga. Östersjön är ändå så förstörd så lite spill från en miljöminister gör varken till eller i från.

Brottet att måla båten med den giftiga bottenfärgen är inte så stort. Det tog åklagaren endast en förmiddag att konstatera detta faktum och lägga ner åtalet där Åsa polisanmälts för miljöbrott.
Dessutom hade hon bett om förlåtelse att hon målat båten med giftig färg.
Fast egentligen hade hon själv inte hållit i penseln. Det var hennes sambo och hans polare som varit penselförare. Hon hade endast bara hjälpt till lite. Så där som man gör i gemensamma projekt där den ena parten har större huvudansvar än den andre.

Man kommer långt genom att skylla på andra men även att be om ursäkt. Ska lägga det på minnet.

En full måne och ökad brottslighet

Täcket snodde sig runt min kropp. Försökte nästan ta stryptag och jag sprattlade mig loss, varm och svettig. Sedan låg jag och vred mig som en metmask allt medan ett ljus strömmade in genom vårt sovrumsfönster. Jag lyssnade på makens lugna andetag och försökte andas i samma takt. Han rullade från sida till rygg och började sedan dra timmerstockar. Innan han fått i hop till en hel timmervälta gav jag upp, slängde fötterna över sängkanten. Traskade ut i köket och drack ett glas vatten.

Det var fullmåne. Då sover jag alltid dåligt. Dumheter, hävdar maken. Men jag ger mothugg. Kan månen flytta på hav så kan även jag påverkas. Människokroppen består av upp till 65% vatten och borde i rimlighetens namn få vågskvalp allt eftersom månen genomgår sina faser.

 Månen har även magiska egenskaper. Månmagi kallas det. Speciellt magiskt blir det när månen är full. Aktiviteten ökar under fullmånefasen. Akutmottagningarna får extra hög arbetsbelastning. Även förlossningsavdelningarna får mycket att göra. Kanske ökar även den aktivitet som kan resultera i ett besök på förlossningen. Månen kan få känslor att svalla lite extra. Det är allmän känt.

Astronomen Shoemaker är som enda människa begravd på månen. I alla fall en del av honom eftersom lite av hans aska följde med rymdsonden Lunar Prospector ut i rymden. När sonden gjort sitt kraschade den på månen och Shoemakers dröm att komma till månen gick i uppfyllelse. Lite väl sent, men ändå.

I England menar polismakten att folk blir  aggressiva vid fullmåne och ser till att fler poliser är i tjänst och håller sig patrullerande utanför pubar och nattklubbar. Allt för att stävja den tillfälligt ökade brottsligheten.

I går fick boende på andra sidan jordklotet blicka upp mot himlen och se en röd måne.
Tokyoborna gjorde yogaövningar under den röda månen och Nasas experter höll sig vakna för att svara på amatörastronomernas frågeställningar.

Så på ett eller annat sätt påverkas vi faktiskt av månen...

Stand up, älgjakt och kontraster

I går kväll lämnade jag soffhörnet och den fluffiga blå filten för att med block, penna och kamera åka till grannkommunen. Redan när jag klev in i lokalen märktes att det låg förväntningar i luften. Framför bardisken hade det bildats små grupper som serverades öl av dem bakom disken.
Skummet på de manliga överläpparna torkades bort med handens baksida  medan damerna diskret och snabbt lät tungspetsen hålla läppen fri från ölskummet för att sedan då och då bättra på läpparnas färg med sina läppstift.

Av allt att döma hänger onsdagens benämning lill-lördag fortfarande i för lokalen fylldes alltmer ju närmare klockan drog sig mot 20.00.
Det var stand up på programmet och framme vid scenen gjorde sig komikerna redo.

Eftersom jag aldrig tidigare varit på dylika tillställningar var även jag förväntansfull. Intervjun var avklarad, nu skulle jag bara lyssna och försöka få till några bra bilder.
Sorlet tystnade och den första stå-upparen greppade mikrofonen. Snabba repliker, gapskratt bland publiken och ett allt mer ökande tempo där orden smattrade ur den talandes mun..

Där satt jag och förstod inte något av skämten. Antingen är jag helt humorbefriad eller onormalt korttänkt och obegåvad. Det enda jag gladde mig över var att jag inte själv betalt biljetten utan tvärt om fick pengar på kontot för att vara på plats och ställe.
Men publiken njöt och det var huvudsaken. Speciellt mycket njöt och skrattade de då någon stolsgranne fick ett pekfinger följt av en dräpande replik rakt mot sig.

Jag packade ihop min egen nödvändiga rekvisita innan det ens var dags för första kiss- och fylla -på-ölglasenpausen. Satte mig tillrätta bakom ratten i min bil och körde i mörkret hem till Skärblacka.

Rädslan för att möta någon vilsekommen älg var dock överhängande. Jägarna sitter nu som bäst och smörjer upp sina gevär inför den stundande jakten och kanske känner  älgarna vittringen av det jagande folket och blir en aning spattiga. Tänkte jag och lät bilradion hålla mig sällskap. Och, tänkte jag vidare, jag åker hellre ut och hänger med en jägare för då måste alla hålla tyst. Det är faktiskt som så att under ett älgpass får man inte ens andas så det hörs.
Inte berätta roliga historier heller för den delen, de sparas till kafferasten runt den värmande brasan.

Det finns kontraster i livet.