Att lämna det kända och möta det okända

I lördags var vi bortbjudna till ett par på Vikbolandet som vi känt under många år. Våra döttrar umgicks flitigt när de gick på högstadiet och då blev umgänget naturligt i samband med födelsedagar och vi var på något sätt självskrivna hos varandra när det vankades kalas.

Ju äldre döttrarna blev desto glesare blev besöken hos varandra. Både flickorna och vi föräldrar gled från varandra men har till stor glädje återupptagit vänskapen och träffas då och då. Inte lika ofta och intensivt som förr men vi träffas.

När vi körde ut till Vikbolandet på för oss välkända vägar slog mig tanken att det var exakt på dagen för 25 år sedan som vi med vårt bohag flyttade till gården Olofstorp på Vikbolandet.

Det var med många blandade känslor som vi på morgonen mjölkade våra kossor för sista gången. Huset var tömt och bilen stod färdigpackad och väntade på att få föra oss bort från den kända mot en ny okänd framtid.

Mina svärföräldrar tog mot husnyckel för att lämna den till de som skulle flytta in efter oss. De som skulle mjölka Beda, Skabb-Lena och de andra korna när kvällen kom.

Det lilla röda huset som vi köpt och under flera år renoverat. Ladugården som byggdes upp efter den stora branden, skogsstigen där jag dragit barnvagnen fram och tillbaka. Trädgården, barnens favoritställen i skogsdungen och så barnens farmor och farfar. Vårt stöd när det var bråda tider.
Nu var det inte längre vårt (dock ingick inte farmor och farfar i försäljningen) utan någon annan skulle ta vid vårt gemensamma verk som vi då i den stunden avslutade.

Det var mörkt  när vi öppnade dörren till vårt nya hem. Den enda lampa som fanns i huset var hallampan som välkomnade oss med ett svagt sken. Vi fick leta fram en ficklampa för att kunna lokalisera oss. Något var galet med vattensystemet så vi hade inget rinnande vatten. Flyttbussen körde vilse på de slingriga vägarna och jag ångrade bittert vårt beslut att flytta från Värmland.

Hösten var rå, kall och regnig. Löven låg i drivor på marken och trädens grenar hade endast något enstaka visset löv kvar som envist klamrade sig fast.

När flyttgubbarna äntligen kom tappade de frysboxen i källartrappan det första de gjorde. Soffan bars in och jag kröp ner i den, drog ett täcke över huvudet och låtsades att jag var kvar hemma i den röda lilla stugan.

Renoveringen inleddes. Det var Göran som kom i sin lastbil med det nya köket. Vi hälsade artigt på varandra och föga anade vi då att vi exakt på flyttdagen 25 år senare skulle sitta i hans och Birgittas kök och äta en riktigt smakrik middag. Att Göran och hans fru skulle bli våra goda vänner.

Nu är vi riktiga östgötar. Till och med dialekten finns där även om jag försöker förneka det. Östgötska är inte någon vacker dialekt. Rent ut av skrattretande om jag ska vara riktigt ärlig. Men den finns där och jag som helst vill att de värmländska vokabulären ska lysa igenom har lärt mig att uttala de karaktäristiska ö:na på rätt östgötskt sätt.

Vi trivs gott här och har inga planer på att flytta tillbaka till den värmländska myllan. Men i en plåtlåda med rosor på locket har jag jord från vår gård. Värmländsk svart jord. Den ska användas vid min begravning. Prästen ska viga mitt stoft till den sista vilan med just den jorden. Och när gudstjänsten är slut ska de gäster som eventuellt tänker sig att komma till kyrkan och vinka av mig tåga ut till tonerna av Ack Värmeland du sköna.

Maken som är född Västmanlänning säger då och då att han aldrig ångrat att han fick sig en fru från Värmland. Precis så som det är skrivet i visan.

Det är rart sagt av honom tycker jag.

Mjuka mular och hårda hovar

Det där med hästar har jag aldrig riktigt förstått mig på. Tjusningen i att slänga upp sig på dess rygg förstår jag ännu mindre. Tycker det verkar rent livsfarligt.

Våra döttrar har haft hästar i olika modeller och storlekar. Jag har stått på behörigt avstånd och vridit mina händer när flickorna gett sig av i sadeln. Då det av olika anledningar blivit dags att göra sig av med kusen har tårarna trillat nedför kinderna och jag har tröstat samtidigt som jag inombords bara känt en enorm lättnad. Sådan hemsk mamma är jag!

Så fick jag för någon vecka sedan ett oförklarligt infall. Jag ville pröva på det så många med lyriska stämmor talar så varmt om. Innan ångern slog till ringde jag och bokade en timmas ridtur på islandshäst.
Men, var jag noga med att poängtera, den skulle vara snäll, gå långsamt och helst befinna sig i ett halvdött tillstånd.

Jag blev lovad stallets snällaste häst. Med det kände jag mig trygg. Ända tills idag, då det var dags att kliva ombord, fatta tyglarna och tölta iväg.
För sent insåg jag att jag och ingen annan skulle borsta hästens kropp. På alla håll och kanter. Plus skrapa smuts ur hovarna. En sorts hästpedikyr kan jag kanske kalla det för.

En häst står inte stilla. Den rör på sig och jag fick improvisera en aning. Eller rättare sagt, jag haffade en nioårig flicka som fick göra jobbet. Själv stod jag utanför hästboxen och gav tydliga instruktioner.

Jag hörde tydligt och klart hur min blivande sonhustru fnissade borta från sitt hörn. Hon tyckte uppenbarligen att det var roligt att borsta på en häst.

Det blev dags för avfärd. Jag såg misstroget på hållaren som dinglade på hästens sida där jag skulle sätta ena foten och sedan svinga mig upp i sadeln. Hjälpmedel i form av en liten pall plockades raskt fram och se där, sadeln passade min rumpa perfekt.

Jag höll mig hårt fast i tyglarna och det blå ridspöt. Äventyret kunde börja.

Hästen knallade iväg med sin ryttarinna. Det gick sakta men säkert. Flera gånger somnade hästen och jag förundrades över hur det ens är möjligt att sova och samtidigt hålla sig i rörelse. Tydligen kan hästar det. Då och då väckte jag den genom att killa den på magen med ridspöt. Den blev så pass pigg mellan tupplurarna att den genast började tölta.

Efter hand slappnade jag av och blev mer engagerad i ritten än själva hästen jag satt på. En timmas härlig ridtur i skog och mark där vi kunde se mängder av hjortar som fridfullt gick och betade.

Om hästen skulle trampa i ett jordgetingbo skulle det bli fart på den lovade vår reseledare som höll täten. Hon såg att jag stelnade till och garanterade att så här års har getingarna hamnat i dvala. Koma var min förhoppning.

I kväll känner jag mig nöjd och mycket stolt över mig själv. Inga blessyrer av något slag, hästlukten har hamnat i golvbrunnen tillsammans med varmt duschvatten och jag har avgivit ett löfte till mig själv men även till andra i min familj som känner sig hugade på friluftsliv att det ska blir fler ridturer framöver.

Snart till och med!

Kärlek och bröllopsdag

Såg igår ett program på tv. Det handlade om en dam som mist sin man genom döden. Hennes sorg och den enorma saknaden. Hennes tro gav henne ändå en sorts styrka. Både den kristna tron men även tron på att hennes make sedan många år tillbaka en dag skulle stå där och ta mot henne då hon själv klev in i döden.

Det blir påtagligt en helg som denna. På kyrkogårdarna fladdrar ljusen och många av oss som mist en anhörig eller kär vän tänker efter lite extra. På livet och på döden.

Varje bröllopsdag klädde sig den gamla damen i sin bröllopsklänning. Kammade sig noga och satte dit slöjan och sedan en liten brudkrona. Så gjorde hon även nu fast maken var borta. Gick till hans grav klädd som brud och stod där och tänkta antagligen på den dag då de lovade varandra evig kärlek.

Lite makabert, blandat med sorgsenhet och lite fniss, tyckte jag ändå att det såg ut där hon stod på kyrkogården och vinden svepte det vita tyget i klänningen fram och tillbaka.
Aningen försiktigt, men ändå med en känsla av vanvördighet, sa jag till min egen make som satt bredvid mig i soffan, att hon såg ut som ett vitt spöke där hon stod. Att de som körde förbi på vägen i bil antagligen trodde att de såg i syne. En vitklädd gestalt på en kyrkogård. Det ger onekligen vissa associationer till andevärlden.

Det är svårt att föreställa sig hur det kan bli när en livskamrat sedan många år plötsligt inte längre finns mer. Hur vardagen kommer att se ut för den som blir ensam. Allt det där invanda och självklara.
Våra roller som vi fördelar mellan oss.

Törs inte tänka tanken fullt ut även om maken och jag talar med varandra om det då och då.

Ibland kan jag känna den där rädslan som fortplantar sig genom magen och upp till huvudet. När maken blev sjuk och det var allvar. Ambulansen som körde så fort att jag inte ens trodde att det var möjligt genom mörkret. Förpassad till passagerarsätet medan trygga händer pysslade om maken i ambulansens vårdutrymme. Rädslan att krocka med en framrusande älg. Adjöss och goodbye med oss alla....

Snart firar vi 36-årig bröllopsdag. Något värt att fira. Vi vet ju  inte om vi får fira även 37-årig bröllopsdag. Även om planerna finns.

Men jag förstår att jag är väldigt gammal och står med ena foten i graven. Det fick jag klart för mig när jag hämtade barnbarnet på dagis. En liten pojke kom fram till mig och med stora ögon undrade han hur det faktiskt var möjligt att vara så gammal som jag.

Med tydlig klarhet hörde jag hur dagisfröken en bit längre bort skrattade...

Skrivbiträdet och jag

Idag är jag inte ensam vid mitt skrivbord. Ett skrivbiträde har brett ut sig bredvid min dator, kamera, iPad, mobiltelefon och alla pappershögar.
Biträdet drar all uppmärksamhet till sig vilket medför att mitt eget arbete kommer i skymundan. Det är så mycket vi behöver tala om, skrivbiträdet och jag.

När våra barn var små kunde jag inte skjuta upp vissa åtaganden. De var tvungna att göras vare sig jag ville eller inte. Ett måste för att få vardagen att fungera.

"Vänta lite, jag ska bara...."

Idag kan jag ägna mig helt och hållet åt de små människorna som kommer lite då och då. Det jag inte gör idag kan jag göra i morgon. Det är en mormor/farmors privilegium. Njuta och fånga upp dagen tillsammans med barnbarnen. Som om tiden stannar för en stund.

Jag tänker ofta med tacksamhet på att jag har möjligheten att få vara till hands när det behövs. Eller när jag bara vill umgås med dessa små barn. Att jag kan få göra det innan jag bli gammal och orken tryter.

Förra hösten var barnbarnet, som idag sitter bredvid mig och målar och ideligen låter munnen gå för att lära mig allt om dinosaurier, hos oss för att äta kräftor. Bara för att konstatera att hon nog gillade krabba bättre.

Så blev det följaktligen dags för krabbfest. En helt vanlig tisdag. Tillsammans var vi och köpte detta färdigkokta djur. Maken förfasade sig när vi kom hem och packade upp den och vägrade att alls befatta sig med det han ansåg inte ens var ätligt som människoföda.

Flickebarnet tog en tugga, kommenterade att det var gott men att hon var väldigt mätt. Påföljden av detta blev att jag ensam fick smälla i mig en jättestor krabba.

Hade jag gjort samma manöver när våra egna barn varit små? Antagligen. Prövar man inget får man inget veta.

Mycket har de här små barnen framför sig att lära. Allt som är ljust men även det som är mörkt.

Det som oroa mig mest är att världen inte är så god som den borde vara. Hur kommer den att se ut när barnen är vuxna? Finns det någon värld kvar till dem?

Höstblåsor och huvudlöss

Att arbeta på förskola är beundransvärt i flera avseenden. Ansvar att ta hand om andras barn, aldrig tappa tålamodet, trösta, leka och lära.

Nu när höstlöven fladdrar omkring som bäst börjar även baciller och virus spridas från förskola till förskola. Barn som kräks, snor som rinner och bildar en elva på överläppen, det hostar och nyser på avdelning efter avdelning. För det är inte helt självklart att sjukdomstillstånden bryter ut hemma hos föräldrarna. Det kan lika gärna ske när barnen är på förskolan. Och då blir det dagisfröken som får torka upp spyorna innan föräldrarna kan komma till undsättning och frakta hem sin kräkluktande unge.

För att inte tala om höstblåsor, visserligen en ofarlig virusinfektion, men ack så otrevlig med blåsor runt och i munnen, på händer och fötter.

Eller huvudlöss. Milimetersmå gynnare som klistrar fast sina gnetter på så många hårstrån de bara kan och suger sig mätta på blod från huvudsvålen. Helst nytvättat hår vill de ha, lössen. Så det kanske är en bra idé att inte tvätta håret innan  det är vår igen. För att vara på den lussäkra sidan...

Allt det här är en förskolearbetares vardag. Får inte vara som oss andra, rädda för smitta.

Vi som nästan inte törs svara i telefonen när någon som drabbats av vinterkräksjuka piggnat till och vill ha medömkan. Tänk om det smittar genom luren!

Vår dotter ringde och berättade uppgivet att en småtvilling kräkts hela natten. Jag kände hur det genast började åka kana bland mina egna inälvor.

En stund senare, nytt telefonsamtal. Denna gång från sonen. Han hade fått mejl om att det går huvudlöss på stortvillingarnas dagis. Minsann kände jag inte att det började krypa runt på min skalp.

Småtvillingarnas storasyster har fått bosatt sig hos oss ett tag. Till dess att hennes systrar och eventuellt föräldrar klarat av de kräkliga behoven och sanerat deras sanitetsutrymme.

En sak har jag sedan många år tillbaka haft klart för mig, aldrig att jag skulle välja att arbeta på dagis eller förskola. Ingen annan skola heller för den delen.....