Vipeholm och uteblivna vittnesbörd

När jag grottat ner mig klart i mord och ond bråd död i gårdagens svenska kriminalserie som går på tisdagskvällar gick jag till sängs. Bara för att genom webben se Dox dokumentär om förintelsen. Det skakade om rejält och sömnen ville därefter inte infinna sig.
Bläddrade således igenom min nedladdade radioprogram och bestämde mig för att Vipeholmsexperimenten borde var en bra nattunderhållning. Det blev som att lägga lök på laxen. Samtidigt som jag nu fått en förståelse omkring mina föräldrars otroliga restriktioner gällande mitt som barn intag av sötsaker.

Vipeholms anstalt för, som det en gång i tiden hette, "sinnesslöa" är numera en fungerande gymnasieskola där eleverna från Lund insuper kunskap som ska gagna dem i vidare högskolestudier eller yrkesliv. På vinden fanns lådor fullspäckade med information gällande det experiment som utfördes där under 1930-talet då den svenska tandhälsan var usel. Dessa lådor upptäcktes då byggnaden skulle helrenoveras och bland dokumenten står både Riksdagen, Medicinalstyrelsen och sjukhuschefen Hugo Fröderberg som högst ansvarig.

Det hela gick ut på att en grundläggande studie skulle genomföras för att se sockrets påverkan av tandemaljen. Det behövdes 1000 personer som var villiga att utsätta sina gaddar för den experimentella studien. Normalt funtade personer skulle aldrig ställa upp på detta och vad återstod, jo de mindre vetande på Vipeholmanstalten. De hade inget att sätta emot, inte deras anhöriga heller eftersom de aldrig blev vidtalade.

En speciell seg och kraftigt sockerstinn kola tillverkades och sedan var det bara att mata försöksobjekten som villigt tuggade i sig av läckerheterna. Kolaprojektet sponsrades av tandläkare och sockerindustrin som tog tillfället i akt för att se hur socker angriper tänderna med karies som påföljd.

Det blev ett enormt lidande för de utsatta som inte fick möjlighet att vittna om smärtan de utsatts för. Djupa och värkande hål där den sega kolan sakta smälte ner och fyllde tändernas trasiga öppningar.

I kväll ska jag  lägga mig tidigt. Försöka låta bli att tänka på värdens ondska. Både den som var då och den som är nu. Människan är ett märkligt släkte.

Flygande tefat och en hälsning till rymden

Jag har kommit upp i den åldern att jag anser att lugnet som råder omkring mig är tilltalande. Skillnad var det förr, när jag var ung. Då ville jag att tillvaron skulle fyllas med spänning. Så som det hör ungdomen till. Nu vill jag mest sitta i min vrå utan allt för stora ambitioner om förändringar och revolutionerande händelser.

Läste i tidningen i går om familjen i Motala som i kvällens mörker fick en landning i sin trädgård av någon sorts främmande farkost. Ett UFO var den första skrämmande tanken. Den blinkade i rött och grönt. Mest grönt. Ingen vågade närma sig den utomjordiska manicken. Istället tillkallades polis. Vad är mer lämpligt än att de som är samhällets tjänare rycker ut när skärrade medborgare kallar.

Försiktigt närmade sig insatsstyrkan bara för att konstatera att det rörde sig om en drönare, utrustad med kamera. Den finns nu på hittegodsavdelning på polisstationen i Motala. Värre än så var det inte och alla kunde andas ut.

För ungefär tjugofem år sedan körde jag taxi och var på hemväg mitt i natten. Vi bodde då på vår gård ute på Vikbolandet, ödsligt beläget bland bergknallar och skog. Vägen lystes upp endast av bilens lyktor och jag färdades på den smala grusvägen i sakta fart.
Plötsligt uppträdde ett mycket starkt ljus på himlen rakt ovanför mig och min taxibil. Jag stannade och klev ur. Ett märkligt föremål svävade ovanför mitt huvud. Ljudlöst hovrande på ett och samma ställe.
Nerverna började göra sig påminda och jag blev villrådig. Stirrade upp på himlen och farkosten stirrade tillbaka på mig med sina strålkastare.
Eftersom jag och det jag förmodade var utomjordingar befann oss endast ett par hundra meter från vårt hus bröt jag mot reglerna och använde mig av taxibilens mobiltelefon, som endast fick användas i nödfall enligt min chef, och ringde hem och väckte min man.

-Gå ut på trappan och titta bort mot Lyngsjöhagen, skrek jag upphetsat. Du måste se att det svävar ett UFO där!
Maken som är skeptiskt inställd till allt han inte fått sig vetenskapligt bevisat löd dock och konstaterade att han inget såg.
På mindre än en halv minut steg det flygande tefatet högre upp mot himlavalvet. Fortfarande helt ljudlöst och försvann bort mot Norrköpingshållet. Jag glodde efter det tills det bara blev till en liten prick högt där uppe bland stjärnorna. Vinkade lamt och skickade med en jordisk hälsning ut till rymden.

På morgonen ringde jag Kungsängens flygplats. Frågade om de visste om det varit någon luftaktivitet över Olofstorp under natten. Vilket de förnekade. Varken från privat eller militärt håll.

Ingen i familjen trodde riktigt på mig och min nattliga upplevelse. På den tiden hade kameror i mobiltelefonen inte ännu uppfunnits. Tråkigt. För i så fall hade jag kunnat tagit en häftig selfie med ett UFO i bakgrunden.
Eller om det kanske var ett rysk drönare som tagit sig en sväng över Östersjön. Hur som helst hade det varit en bra bild att lägga ut på Facebook.

Sigge och blindhunden

Att inte vädret kan bestämma sig nån gång. Snö, regnblandad snö och regn. Däremellan solsken. I rabatterna stretar sig vårlökarna upp och det är väl ingen som riktigt vet om det blir några påskliljor, tulpaner och krokus när det är så dags. Det ser tragiskt och malplacerat ut när de gröna bladen sticker upp genom snön. Vi får hoppas på det bästa helt enkelt. Kan inget göra åt saken som min make säger när jag morrar över sådant som är obegripligt eller upprörande.

För att vardagslyxa en smula stämde vår dotter och jag möte utanför vårt lokala hembageri. Hon hade bytt ut pastorsexpeditionen mot sitt hemmakontor och eftersom småtvillingarna och deras storasyster var på dagis kunde hon unna sig en fika utanför hemmets väggar innan det var dags för henne att hämta hem sina döttrar.
Jag stod i snögloppet och väntade.  Såg långt borta på vägen hur hon närmade sig mig och det bröddoftande kaféet. Vid hennes sida gick Sigge. Alltid vid hennes sida. När de närmade oss vek hunden undan med blicken. Tittade åt ett annat håll och ignorerade mig. På ytan bara. Inom honom spratt det av glädje. Att få komma fram och hälsa på husets mormor. Buffa på mig och bita tag om handleden i en hundhälsning. Men nu jobbade han.
"Ledarhund i arbete, var vänlig stör mig inte."

Jag fascineras över de där hundarna. Hur de koncentrerar sig på sin uppgift att leda sin förare på ett tryggt och säkert sätt. Tålmodig är han också, Sigge. Ligger tyst och stilla på sin plats när det krävs av matte. Inväntar kommandon och bidrar till att vardagen blir oberoende av andra för hon som inte ser så bra.

Nästa projekt för Sigge är att lära sig vägen till ortens simhall. Memorera in övergångsställen, stolpar och gatukorsningar. Hitta rätt och inte irra bort sig och matte så de hamnar på återvinningsstationen eller i värsta fall i pappersbruket. Men då känner de nog på lukten att de gått fel. Sulfit luktar skit och inte klor.

Människor förundras över ekipaget och jag med dem. Speciellt förundras jag när den synskadade frågar efter vägen och personen som fått frågan böjer sig ner och förklarar vägen för hunden istället för den som håller i selen. Eller kallar ledarhunden för blindhund. Då kan man undra vem som leder vem egentligen, den blinda personen eller den blinda hunden.

På kaféet låg Sigge och såg tragisk ut. Suckade och önskade sig säkert en semla. Eller en macka med leverpastej. Vi smuttade på vårt varma te och såg hur snöflingorna, tunga och blöta, landade på trottoaren utanför fönstret. En helt vanlig måndagseftermiddag i Skärblacka.

En stilla söndag och storvinst till Östergötland

Tycker att söndag är veckans bästa dag. Den väntar stillsamt in den nya veckan och i väntan infinner sig ett mentalt lugn hos mig. Det är till och med frestande att steka upp några färdigköpta köttbullar och vispa ihop en kastrull med pulvermos. Bara för att det är en vilsam söndag. Nu blir det dock aldrig så eftersom det bär mig emot att laga redan färdiglagad mat. Då är det bättre att åka in till staden och gå på restaurang. Eller koka pasta och röra ihop en köttfärssås. Det är snabb matlagning det också. Fick bli så idag. Köttfärssås och en krämig bönröra till mig som inte äter kött.

Trevligt är det också att få påringning om söndagsfika. Många goda kakor, både mjuka och hårda. Hembakat. Trevliga samtal om det som är viktigt men även om det som är oviktigt. En mix av livet helt enkelt.

Lite reklamblad har vi också delat ut. Hjälpt sonen och sonsambon att marknadsföra deras nystartade företag inom trädgårdsskötsel. Fem kunder har de redan fått som vill ha sina fruktträd beskurna och vi gläds åt deras nya verksamhet som de efter ett års lärodom nu startat upp.
Det är alltid skakigt i början att kasta sig ut i konkurrensen djungel. Men vågar man inget så vinner man inget som det brukar heta.

Några fler som är glada idag är stora delar av det östgötska folket. I alla fall de som spelar på trav.
2198745 kronor har pytsats ut runt om i länet efter gårdagens travlopp och enligt Hans G Lindskog, som jag gjorde en telefonintervju med, var gårdagen en "klang och jubeldag."
Tror jag det, så mycket pengar ger ju lycka!

Någon gång då och då köper vi en Trisslott åt oss var. Sitter mitt emot varandra och skrapar.
-Nu har jag två på en miljon, hojtar vi och tror fullt och visst att nu kommer storvinsten.
Ett ynka skrap som fattas.  När vi sedan sopar ihop de smuliga resterna från skrapen är vi lika förvånade varje gång. Tittar på varandras lotter i den händelse att vi sett fel. Vänder och vrider på siffrorna bara för att konstatera att turen inte var på vår sida. Precis som gången innan vi köpte oss var sin skraplott.

Förra gången jag var till macken och köpte ett par lotter tog jag en för mycket mot vad jag skulle ha. Det blev plötsligt väldigt jobbigt för jag visste inte vilken jag skulle lämna tillbaka. Jag lade det svåra beslutet på grabben bakom disken. Han fick välja åt mig.
-Nu tar du rätt lott gosse lille, sa jag strängt.
Han blundade och drog en lott.
-Bra, sa mannen bakom mig. Då tar jag den du inte ska ha.
Jag kände mig väldigt obekväm i situationen.
-Ha, sa mannen vidare. En lyckodag det här. En mugg kaffe, två kanelbullar och så vinstlotten.
-Det kan du inbilla dig, svarade jag. Det är ju inte söndag och då är det en dålig dag för dig i spel och dobbel. Gubbjävel, avslutade jag fast väldigt tyst.

Först i bilen hem kom jag på att det var väldigt dumt av mig att jag inte köpte den där lotten också.

"Nu är jag pank och fågelfri.
Men tänker ej att klaga.
Mitt glada lynne står mig bi,
och hjälper att fördraga..."

Nja, så illa ställt är det inte i det här hushållet. Vi är både glada och har till mat för dagen. Men skulle jag mot förmodan skrapa fram den där miljonen så tänker jag behålla varenda krona själv.
Så egoistiskt lagd är jag.

The Nether och verkligheten

Var på Östgötateatern och intervjuade regissören till thrillerpjäsen The Nether som snart ska ha premiär i Norrköping. Det är något speciellt med att få komma upp bakom scenen, känna på den mjuka ridån lite så där i förbigående. Känns som att beträda helig mark där de osynliga fotspåren efter Sven Wollter, med flera inom teaterns storheter, sitter fast i det svarta scengolvet.
Få stå där och blicka ut över de röda stolarna som förvisso var tomma på publik, så när som på ljussättaren som för dagen skulle testa scenljuset och utan ord men en tydligt talande blick manade mig att skynda på min fotografering av regissören.

Pjäsen är mycket stark och provokativ och handlar om ett virtuellt underland där det inte finns några begränsningar för fantasi och känslor. The Nether har tagit över och den riktiga världen blivit andefattig.
Under intervjun slog det mig att vi nog är på väg dit vi också, vi som står på den publika sidan av scenen.
Även jag sitter fast i internetträsket och tar mig inte ur det. Vardagen blir allt mer och mer beroende av att vara uppkopplad. Vårt gamla lexikon i många skrymmande band ligger i en låda någonstans, jag vet inte var, och jag använder mig av nätet för att slå upp saker jag inte vet något om. Bankärenden och bokningar av allehanda slag, kakrecept och socialt umgänge, allt sker via nätet.

Det som skrämmer mig mest är att vi inte ser varandra. Tänker på damen i Norrköping som fick hänga på en hög gallergrind innan någon gjorde notis om henne. Då var hon dessvärre redan död.
Jo visst, någon hade sett henne men trott att hon inte var riktig. Kanske en virtuell avatar.

När vår yngsta dotter var liten så lekte hon med en kamrat i närheten av skogen där vi bodde. Flickorna upptäckte att det hängde något i ett träd. De tvekade ett ögonblick sedan klev vår dotter resolut in i skogen för att se efter om det var så som hon befarade. Att någon krake tröttnat på livet och hängt sig i närmaste gran. Modigt av ett litet barn men eftersom hennes mamma var begravningsentrepenör och hon blivit involverad i döden var hon inte rädd. Nu visade det sig att skogshuggaren blivit varm och svett och hängt av sig jackan på en gren och sedan glömt bort den när det var dags att bege sig hemåt.
Men hon tittade ändå efter. Tänkte att det kunde ha varit verkligt och att hjälp eventuellt borde tillkallas.

Är det så illa att vi tror oss leva i en icke riktig värld? Att vi när vi ser någon i en nödsituation rycker vi på axlarna och antar att det inte är på riktigt. Damen på grinden i Norrköping måste ju ha ropat på hjälp så länge som hennes röst höll. Varför kom ingen till undsättning? Eller var det så att alla som gick förbi var uppkopplade och inget hörde eftersom öronen var tilltäppta av plopparna som förmedlar ljudet från de smarta telefonerna.

Jag darrar. Vill inte hamna i The Nether.

Fick förresten ett brev i går. Skrivet av min moster Karin. På riktigt papper. Hennes runda fina handstil som jag avundas. Hon berättade om sin vardag. Jag ska svara henne. På riktigt papper. Med min lite spretiga handstil. Då blir hon glad. Dock har hon internet, min moster Karin. Hon är naturligtvis en modern kvinna.