Telefonkiosk och ett ohederligt förfarande

När vi träffar nya människor försöker vi oss oftast på en åldersbestämning. Det är av någon anledning viktigt att veta varandras ålder. Törs vi inte fråga går det alltid att stilla sin nyfikenhet genom internets värld. Där kan vi inte hålla oss hemliga, rynkor och grått hår går att åtgärda i praktiken men inte i teorin. Allt dokumenteras och lagras i en hårddisk någonstans ute i det okända.

När vi träffades, min make och jag, var det många som bekymrade sig över åldersglappen mellan oss. För oss var kärleken viktigare än vad som stod i våra födelseattester. Så är det fortfarande även om jag stundom kan tycka att maken hör till den antika världen när han berättar om hur samhället såg ut när han var pojke.

Utvecklingen har precis inte stannat upp sedan jag var barn. Mycket har hänt under mina sextio år och ibland undrar jag om det kommer att hända revolutionerande förändringar som skapar förvåning eller om det inte längre går att förvånas över något.

Godisautomater och telefonkiosker är ett minne blott. Inte ens rättstavningsprogrammet i min dator tycks känna till ordet telefonkiosk utan vill ha det till något annat. Till vad bryr jag mig inte om att ta reda på. Jag vet själv vad en telefonkiosk är och med det är jag nöjd.

Igår när mitt barnbarn och jag skulle gå på museum frågade mannen i biljettluckan hur gammalt barnet var. Hon vägrade att svara så jag fick uppge hennes ålder. Så tittade mannen på mig och frågade om jag var en pensionär eller inte.
"Det får du avgöra själv, svarade jag. Utgå ifrån att jag en helt vanlig vardag är här med mitt barnbarn och att semestern är slut för de flesta".
Jag erbjöd honom även att se mitt körkort, som på Systembolaget ungefär även om det var länge sedan jag fick uppvisa legitimation för att styrka min ålder, men han avböjde.
Mannen funderade en stund, studerade mig uppifrån och ner. Funderade igen och beslöt sig till sist för att jag nog uppnått pensionsåldern och jag tjänade med ens tjugo kronor.
Han gav mig biljetten och sa att han också önskade att han var en pensionär. Om det berodde på att han såg intjänade biljettpengar eller att pensionärer ser vitala, snygga och fräscha ut är svårt att orda om. Eller också vantrivdes han helt enkelt på jobbet.

Efteråt grunnade jag över vad han tog det på. Att jag som inte är en folkpensionär i hans ögon såg ut som en folkpensionär.
När jag kom hem tittade jag mig i spegeln. Ser jag verkligen ut som en pensionär? Inte riktigt. Som en ung pensionär, möjligtvis. Det svarta envisa hårstråt under hakan spretade rakt ut och jag ryckte snabbt bort det med pincetten.

Nu har jag i vilket fall som helst beslutat mig för att uppge mig vara pensionär när jag ska lösa biljetter där det ingår pensionärsrabatt. Blir jag ifrågasatt och ertappad får jag väl påstå att jag är sinnesförvirrad och inte vet vilket år jag är född. Eller att jag glömt min legitimation hemma. Kan jag tjäna tjugo kronor tänker jag minsann ta chansen. Även om det är ett ohederligt förfarande.
Händelsen igår svär jag mig dock fri ifrån. Det var mannen i biljettluckans fel alltihop!

En hjälpsam hund och bubblande smultrondryck

En småtvillingflicka med sin mormor på heldagsutflykt till Motala. Ett snabbt instick på redaktionen innan lunch på en av hamnens trevliga restauranger. Motormuseum och levande Vätternfiskar i akvarium. Promenad längst vattnet och till sist dagens grande final. Glass. Äkta vara av ekologiskt märke. Helsvensk tillverkning utan tillsatser av långa transporter.

Barnet valde bord. Hon valde det rosa. Mitt i solen. Slickade tappert på sin glass som snabbt började få en lös konsistens för att till sist rinna ner över hela handen. Själv hade jag valt en stor mjukglass. Vilket jag ångrande ty att manövrera sin egen glass samtidigt se till att flickans höll sin i styr kräver viss skicklighet. Servetterna låg som kletiga små högar på det rosa bordets skiva.

Att rusa in i glasskiosken för att hämta mer servetter var uteslutet. Det insåg jag snabbt.
En man med sin hund flanerade förbi. Då såg jag min chans till räddning. Högt ropade jag på honom att han skulle vända hunden och komma till vårt bord.
"Kom snabbt, vi behöver hjälp", ropade jag och mannen hörsammade min uppmaning. Stannade upp och såg frågande på mg.
"Hunden behöver tvätta mitt barnbarn", skrek jag varpå både hunden och hans husse fattade galoppen.

Medan mannens hund städade rent de små händerna fick jag hålla i kopplet. Mannen fick en trånande längtan efter en egen glass och tog tillfället i akt att gå in i kiosken och göra sitt inköp.
"Det är en klok hund det här, han kommer från Karlskoga", berättade mannen och nafsade i sig av sin melon- och mangoglass.
"Så klart att han är klok om han är från Karlskoga".
Vi nickade i samförstånd, han tog kopplet och båda försvann längst med Vätterns strand.

Jag blev glad över mannen och hundens hjälpsamhet. Ett bevis på att vi behöver varandra i både stort och smått. Dagligen och stundligen. Kända såväl som okända människor behöver en hjälpande hand lite då och då.

I Norrköping har en påverkad galning stuckit kniven i tre personer. Ingen asylsökande eller med utländsk bakgrund har utfört illdådet.  En svensk yngling med psykiska problem som inte fått den rätta hjälpen. Livet blir väl antagligen inte bättre för honom efter detta. Kanske får han hjälp med att inse vad han gjort och hjälp med att komma ur sina problem. Den svenske ynglingen vars svenska mamma uttalat sig i pressen.

Löpsedeln i Motala skrek ut med svarta rubriker om den svenske ynglingens fasansfulla ord innan han utförde vansinnesdådet. På gårdagens tevenyheter nämnde hastigt vad som skett. Han var ju inte asylsökande eller hade utländskt påbrå, gärningsmannen. Även om det först antyddes på sociala medier att så var fallet.

Vi behöver varandra. Vissa stunder mer än andra.

I Brunneby stannade vi och köpte bubblande smultrondryck. Drack ur samma flaska, mitt barnbarn och jag.  Turades om, drack till flaskan nästan var tom. Det var vår dag idag. Nästa vecka blir det till att hitta på något skoj med en annan ur unghögen. Och idag har vi fått veta vad som ligger i sonsambons mage. Vårt nya barnbarn blir en liten..... som ska heta D......

Ett nytt litet liv att älska och hitta på äventyr tillsammans med. Så småningom.

Årsringar och ett glas rabarbersaft

När jag vaknade i morse låg jag kvar i sängen och funderade över sommaren. Maken donade i köksregionerna för att se till att vi skulle få i oss lite morgonföda. Det är dagens första uppgift för hans del. Jag bäddar sängen så rättvisan är fördelad passande för oss båda.

Sommaren har regnat bort. Det blev inte så mycket av det där som vi planerade att göra. Då, när sommaren var i sin linda och förväntningarna höga. Inget speciellt var planen. Vara hemma och strosa omkring i trädgården, sitta i skuggan och vara litterära, dricka svala drycker för att förhindra uttorkning eller kanske bege oss ut på en cykeltur. Platt fall med de planerna.

Men, enligt mitt tycke har det varit en väldigt bra sommar på många solfattiga vis. Vi har gjort allt det där som vi annars inte skulle ha gjort om solen gassat från klarblå himmel. Dessutom har vi i år inte lagt i båten. Hade vi det skulle vi behövt offra tiden för annat med att ständigt och jämt sett till att båten befriats från regnvatten. Det har vi sluppit!
Vi har frotterat oss med barn och barnbarn. Speciellt barnbarnen har fått mycket uppmärksamhet från vårt håll. Ock kommer att få även fortsättningsvis trots att höststormarna är på inmarsch.

Även om sommaren varit regnig och kall har jag nu fått en smula separationsångest från  den avverkande sommaren. Det hjälper föga att tänka att den kommer åter för det vet jag i dagsläget inget om. Livet kan förändras på en timma. Nästa sommar kanske en av oss står själva i köket och kokar ett enda ynka ägg, dukar fram en filmjölksskål och en tekopp.

Mina händer har fått rynkor och skrynklor på ovansidan. Lederna är lite stela och jag får tänka på min hållning.
"Ät östrogen, tänk på benskörheten", säger min läkare och viftar med pekfingret framför min näsa.
Jag har aldrig ätit östrogen och tänker inte börja med det nu på gamla dagar. Jag är en besvärlig patient. Inte går jag till läkaren heller om jag inte blir kallad till besiktning.
Jag börjar bli gammal, det känner jag även om jag ännu inte är så gammal som de gamla.

När sommaren övergått till höst har en bekant till mig mist sin mamma som även var bästavännen. Plötsligt finns inte en person som funnits med under hela livet längre kvar. Det oundvikliga har skett.
Det är i alla fall åt rätt håll, tänker jag. Det är inte mamman som behöver begrava sitt barn. Föga tröst i stundens allvar, men vi kommer alla att få begrava våra föräldrar om vi själva får leva.

Familjer splittras. Genom död, krig, katastrofer och osämja. Osämja är välfärdens lön. Inta alltid men ofta. Vi har allt vi behöver, ändå går det inte att hålla sams. Ord hamnar fel, känslor svallar åt olika håll och banden slits sönder. Det händer till och med att banden aldrig kan återknytas och fejderna fortsätter generation efter generation. Tills namn hamnar i ett dokument som långsamt gulnar och glöms bort.

Nu är jag allt en riktig pessimist och låter tankarna skena iväg. En kopp kaffe tillsammans med maken innan det är dags att bege mig iväg på dagens första uppdrag är balsam för dystra tankar. Ska till ett behandlingshem för missbrukare. Där människor får hjälp att komma ut någorlunda fungerande i ett samhälle som i vissa kretsar är helt perfekt.

Ett glas rabarbersaft skulle passa bra en dag som denna. När jag tänker efter. Skål och TACK för livet som är och livet som varit...

Bockjakt och en räv som visar tänderna

I mörkret ringde väckarklockan. De röda siffrorna visade på 03.15. Maken sov lugnt och stilla medan jag klev upp ur sängvärmen. Grusiga ögon och en önskan om att få fortsätta sova. Kokade en kanna te, hällde upp i termosen, bredde några mackor och klädde mig varmt.

Bockjakten startade idag. En timma före soluppgången ska jägarna sitta på pass. Även om jag inte är någon jägare satt jag i mycket arla morgonstund uppflugen i jakttornet bredvid den kamouflageklädde mannen med bössan.
Mörkret vek till sist undan och några solstrålar träffade tallarnas stammar mitt emot oss. Dimman steg över det daggvåta gräset och bockarna höll sig undan. Några harar skuttade över vallen som bonden slagit under gårdagen. Men inga bockar. Tiden i snigelfart. Jag började frysa och värmde händerna runt min heta tekopp.

Sneglade på jägaren. Lugn och avslappnad satt han där. Tog några ögonkast genom kikaren och såg det jag inte såg. En räv, en älgko med kalv skymtade i skogsgläntan och ett gäng med änder klöv himlen. Han pekade och jag tittade. Men inga bockar. Bössan en handlängd bort. Vi viskade. Om hur det är att föda barn. Han tålde inte se blod, sa han. Jägaren...som suttit bredvid sin kvinna och sett henne föda fram deras barn. Han hade stirrat in i väggen, undvikit att titta på blodet.

Några dovhjortar vågade sig fram. De får jag inte skjuta, sa jägaren. Bara råbockar.
Jag kände en tillfredsställelse i att inte vara en jägare. Jag är för frusen för sådant naturliv. Tålamodsprövande. Inte kan jag skjuta heller. Har dessutom inget skjutvapen så jag behöver inte fundera något mer i de termerna.

Trots att jag frös och trots att jag satt i ett vingligt jakttorn var stämningen magisk. Dimman, kronhjortarna och morgonsolen som kastade sina strålar på tallarna.

Så kom den då. Bocken. Långa snabba rörelser. Ett skott och kroppen försvann ner i gräset. Strax därpå gick en ensam räv samma dystra öde till mötes. Sida vid sida låg djuren och stirrade på mig med oseende ögon.
Jag lade handen på råbockens hals. Den var varm, mjuk men också lite sträv. Några droppar blod letade sig ut genom näsborrarna och färgade de gröna grässtråna.
Räven såg mest arg ut. Visade de vassa tänderna och jag vågade inte röra vid den.

Fyra timmar senare var jag hemma igen. Dyngsur om strumpor, skor och byxbenen klibbade av väta högt upp på låren. Maken hade vaknat. Dukat frukostbordet med hembakat bröd, ost, skinka, sill, filmjölk och müsli. Bryggt te och hällt upp i min fina turkosa tekanna. Kaffe till sig själv.

Jag har varit med om mitt livs första råbocksjakt. Pyrscha har jag visst gjort. Det var mörkt, kallt, långsamt men väldigt spännande. Precis så spännande som sig bör när en frilansade journalist är ute på uppdrag.

Nu tarvar jag nog en timmas sömn om jag ska orka med denna soliga dag.

Min beetle och en ovarsam läkare

Nostalgi skänker betraktaren glädje och ett visst mått av vemod. Längtan och saknad efter det förflutna, oftast idealiserat. Att vara allt för nostalgisk kan vara direkt hälsovådligt och leda till döden. I alla fall ansågs det vara en slags sjukdom med dödlig utgång på 1600-talet.

Dyrt kan det hur som helst bli när nostalgin sveper fram. I skrivandets stund ser jag hur mitt bankkonto krymper, ty jag har beslutat mig för att köpa en gamma Volkswagen. Maken har lovat att ge mig ett bidrag i form av en presenning med hänvisning till bilens vinterförvaring.

Bilen ska vara blå. Blå metallic. VW 1303-S beetle med eberspächer. Årgång 1973. En sådan som jag fick av min pappa. Han köpte en till mig och en till sig själv. Nytillverkade. Tillsammans åkte vi till bilhandlaren i Kristinehamn och tillsammans åkte vi hem. Han först och jag efter. Alla, precis alla, stannade upp. Trafiken lamslogs, gående blev stående mitt i steget, hundar slutade kissa  och bara glodde efter den metallic blå kortegen.
Kanske överdriver jag lite, men grannen kom i alla fall ut och frågade vad bilen kostade och hur jag egentligen hade råd med en sådan dyrgrip, flicksnärta som jag var.

Ensambarn är bortskämda barn, sa grannen och vände på klacken i protest över kapitalistungar som hade körkort men inte ännu var helt torra bakom öronen. Att pappa även betalade mitt körkort är en helt annan historia som grannen, om han lever, än i dag ställer sig ovetande till.

Min älskade blå metallic 1303-S. Vi var varandra trogna fram till 1978 då en annan ägare tog över. Som inte vårdade den lika ömt som jag. Det är min fasta övertygelse.

Ett enda missöde råkade vi ut för, beetlen och jag. Min arbetsplats var på den tiden Kristinehamns sjukhus och efter avslutat värv satte jag mig i bilen som stod parkerad på sjukhusets personalparkering. Innan jag hann vrida om startmotorn skramlade det i plåten. En medtrafikant hade i full fart backat rakt in i min blå metallicbak och luckan till motorutrymmet blev rejält tillskrynklat.

En stressad man rusade fram med plånboken i högsta beredskap. Han bläddrade med sedlarna och ville göra rätt för sig. Själv ville jag tillkalla samhällets ordningsmakt men min medtrafikant avböjde kraftigt det förslaget.

Han upplyste mig om han var en av sjukhusets läkare. I och med detta ägde han en viss pondus. Som i sin tur genererade till bestämmanderätt i fallet. Jag besitter ett ganska stort mått av envishet och ordväxlingen som följde är onödigt att upprepa här i dagens blogg.
Läkaren stoppade ner sin plånbok i kavajens innerficka. Han ändrade attityd och blev mjukare i sätt och sinne. Varpå han fick en annan lysande idé till försoning och uppgörelse gällande den metallic blå plåten.

Gratis läkarundersökning under ett helt år. Utförd av honom själv i hög person och klädd i vit rock.
Läkaren var gynekolog...

Jag tackade för erbjudandet men höll fast vid min ursprungsplan. Och tillsammans skred vi till verket med att fylla i nödvändiga handlingar och gynekologen fick betala mina plåtskador efter gängse rutiner.

Tankar omkring min VW 1303-S, sprungna ur dagens nostalgiska upplevelser jag haft på VW-utställningen i Norrköping. Huruvida det blir någon bilaffär eller ej är ännu inte klubbat. Men känner jag mig själv och maken rätt börjar vi inom en snar framtid att kolla lite på Blocket.