Mald pomerans och en rödskäggig läkare

Gårdagens tema handlade till största delen om kroppsliga plågor. Jag snirklar mig vidare på temat och måste tillstå att min avbitna tand är som en svag punkt borta i horisonten mot den traumatiska upplevelsen som skedde i går vid lunch.

Dottern ringde och bad mig köpa en påse med mald pomerans eftersom jag skulle iväg på ett tidningsjobb så kanske jag kunde ha vänligheten att vara henne behjälplig. Det skulle bakas vörtlimpor. I god tid före julafton. En ledig dag passar bra för julbak, resonerade vår dotter.

Efter någon timma ringde hon åter upp. På hennes röst hörde jag att något hänt. Hon grät och pratade osammanhängande men så mycket förstod jag att ingen tid skulle spillas utan det var bara att ge sig iväg för att reda ut begreppen.

Tre små förtvivlade flickor stod och tittade på sin mamma som i sin tur stod i badkaret och med duschmunstycket spolade sina lår med iskallt vatten.
Fyra liter kokande vatten hade skållat hennes lår som antagit en mörkröd färg där blåsor börjat uppstå.

Chocken jag fick är det svårt att redogöra för. En snabb blick och jag begrep genast att ett besök på Norrköpings akutmottagning måste ske. 1177 är numret för rådgivning och kvinnan i andra änden lovade att meddela akuten att vi var på ingående.
Det är i sådana situationer en mamma önskar att plågor och smärta kunde förflyttas över till den egna kroppen.  Jag som mamma vill inte se mina barn ha ont, då tar jag hellre smärtan själv.
Vidare ringdes min make och min mamma in för att turas om att passa barnen samt dotterns make som genast lovade att lämna jobbet i Linköping och kasta sig på första bästa buss.

Väl framme på sjukhuset togs dotter omedelbart omhand och en trevlig läkare studerade de röda och vattenblåsiga låren. En hel timmas spolande med iskallt vatten var räddningen så någon hudtransplantation behövdes inte konstaterade läkaren men ville ändå konsultera en kollega.
Han var inte bara trevlig, läkaren med rött skägg och ring i örat. Han var dessutom artig och knackade på dörren innan han öppnade den för att kliva in till sin patient och hennes mamma. Kanske en aning artig i överkant för när han skulle gå ut ur undersökningsrummet och lämna oss nackade han åter igen på dörren innan han öppnade den och försvann ut i korridoren. Viket gav upphov till fniss från den skållade patienten och hennes mamma. Det går faktiskt att ha roligt i ett undersökningsrum på en akutmottagning. Trots allt. I dessa lägen behövs varje muntration som uppstår tas tillvara på.

Med salveplåster och bandage runt högra låret, som var värst ansatt, kunde vi så småningom åka hem. Även om det sved, brände och vi fortfarande befann oss i ett chocktillstånd kände vi oss ändå ganska tillfreds. Något vörtbröd blev det dessvärre av naturliga skäl inte så det baket är något vår dotter har att se fram emot. Hoppas hon inte glömmer att tillsätta malen pomerans.

Själv har jag bakat lussekatter. Trivselbak som förstärkts med en något julig känsla då jag ivrigt knådande den gula degen tittade ut på frostiga gräsmattor och hustak. Maken grymtar dock ty hans jordhögar har frusit ihop vilket förhindrar honom att återfylla de djupa grävschakt som omger vårt hus. Jag ger honom en gul lussebulle och konstaterar krasst att jordhögarna kommer att tina upp vad det lider. Tills dess kan det vara lämpligt att ta en eller ett par vilodagar från avloppsdiket.

Snöfall och en förlorad kula

Lika bra att göra som alla andra. Berätta att det i natt fallit snöflingor över nejden. Fast egentligen far jag med osanning ty hos oss har inte en enda liten flinga dalat. Gränsen är dragen mellan oss och snön några hundra meter bort. Jag låter skidor och pjäxor vara där de är. I sportaffären närmare bestämt eftersom jag längre inga skidor äger. Planer finns dock att jag i år ska införskaffa mig ett par och klämma lagg så snön sprutar bakom akterkastellet.

Idag är jag i ett smått traumatiskt tillstånd. Har nämligen bitit av en tand. Tuggtanden längst bak i överkäken.  Inte vet jag om jag har någon nytta av tanden men det förmodar jag eftersom den finns där. Så jag finner det lämpliga i situationen att telefonera min tandläkare och be om en tid för lagning. Men det bär emot, Skräck och fasa faller över mig vid blotta tanken.

Är i alla fall glad att tandläkaren inte är kopplad till vårdcentralen. Då vet ingen hur det skulle sluta. Där är läkarna övermodiga i vissa fall. Tänker på min svulst jag en gång fick på låret. Den växte sig allt större och läkaren på vår vårdcentral stod med kniven vässad varje gång jag besökte honom för att med måttband mäta längd och bredd på den växande svulsten.
När den var lika stor som en rejäl clementin såg jag besvikelsen lysa ur fältskärens ögon. Han stoppade kniven i lådan och skrev en remiss till sjukhusets kirurg. Där fanns narkosbedövning att tillgå och jag tittar ibland på det långa ärret som har en tendens att skifta i lila när jag är kall om låren.

Läkaren på vårdcentralen i vår grannkommun borde ha följt min läkares exempel och inte laborerat med känsliga delar på egen hand.
En manlig patient hade beslutat sig för att inte längre vara med och befolka världen. Läkaren studerade patientens ädla delar, ett snitt här och ett klipp där. När han var klar med sitt värv tillhörde patienten inte längre produktivitetsskaran utan kunde dra upp brallorna och fara hem till sitt och förlusta sig utan några efterföljande konsekvenser.
Men historien slutar inte där på vårdcentralen i vår grannkommun eftersom läkaren skurit lite för djupt och lyckats med konststycket att karva bort den arme mannens ena pungkula. Så patienten var inte endast steriliserad han var även kastrerad. I alla fall till hälften.
Nu är läkaren anmäld och får stå till svars inför sin gärning. Inte vet jag hur läkaren ska göra upp med sin patient. Donation kan ju vara ett alternativ.

I morgon är det jag som ringer min tandläkare. Ja visst ja då är det ju lördag, tandläkarens lediga dag. Får väl vänta till måndag då.

En broderad duk med domherrar och klena nerver

Nu faller den första snön i denna del av Svea rike. Dock ej hos oss vilket jag känner stor tacksamhet över. Så även maken. Han som tillbringar den största delen av sin vakna tid i vårt avloppsdike.
Det verkar ändå som så att jag kan lyckas med konststycket att dra upp honom ur leran så vi kan sätta oss på tåget och resa till Skåne som planerat.
Ser fram mot dagar då vi ska bli uppassade med god mat, trevliga drycker och gemytligt umgänge.

Advent närmar sig med stormsteg. Det påannonseras om att det är dags för inköp av julklappar och allt annat som hör julen till. Telefonförsäljarna är heta på julgröten och ringer mig dagligdags för att locka mig med trevliga julerbjudanden. De vill att jag ska köpa allt från broderade dukar föreställande domherrar till ge-bort-prenumerationer. Ståndaktigt säger jag nej, blockerar numret för vidare samtal men de luringarna har andra telefonnummer de kan använda sig av. Varpå nästa påringning är ett faktum.

Det är egentligen synd om telefonförsäljare. De blir oftast bemötta med hårda och otrevliga ord. Unga människor som har telefonförsäljning som ett förstagångsjobb. Även vår son hoppade i ungdomen på denna form av arbete. Hela familjen köpte därmed hälsobringande piller som skulle främja både kropp och själ. Jag svalde till frukost dessa piller i all oändlighet tills de härsknade och hamnade bland soporna.
Det blev ingen lysande karriär i telefonförsäljningsbranschen för sonen trots löften om guld och gröna skogar. Inte ens den superduperbra dammsugaren som klarade allt lyckades han kränga och gav därför upp och började köra taxi istället. Vilket visade sig vara lika dåligt inkomstbringande som telefonförsäljning. Kanske inte lika dåligt, men näst intill. Nu har han även stuvat undan den yrkesbanan så långt det bara är möjligt men ute i vårt förråd hänger hans taxijacka i sin tragiska ensamhet viss om att den aldrig mer kommer till användning.

Denna dag är vikt åt mig själv. Skrivarboden för hela slanten. Till mitt sällskap har jag ledarhunden eftersom hans matte är på kurs i Vadstena. Nöjd i vällusten att ha semester sträcker han ut sig med små suckar medan jag funderar över artikeln som ska handla om Norrköpings exploatering av nybyggnationer av bostadshus.
Parkeringsplatser ska bort och ersättas med de nya husen, vart bilar hädanefter ska parkeras vet jag dock inget om. Det får bli nästa uppslag, en annan gång. Själv är jag inte i något stort behov av parkeringsplats i de centrala delarna av staden ty jag håller mig så långt borta från gator och torg som det är möjligt. Stadsvimlet ger mig endast klena nerver.

Att tjyvkika och se något spännande

Min karriär som lövräfserska är över för denna gång. Ett och annat löv klamrar sig envist kvar vid trädens grenar men de kommer jag hädanefter inte att ägna en tanke på.
Flera ton löv har jag varit med sonen och forslat bort. Tunga av regnet och med en doft av förmultning.

N återgår mitt liv i normala gängor, det vill säga barnbarnsumgänge, hundvakt och tidningsskriverier. Ett och annat hushållsgöremål finns även det med på agendan.

Näsan rinner fortfarande men jag har kontroll på snoret som nu innehar en gul och seg konsistens. Då är det värre med mitt öra som har slagit lock. Det knäpper irriterat bakom trumhinnan så jag funderar på om det behövs en öronspoling. Eller en behandling med öronljus. Vissa tror att det är hokuspokus men jag finner det ganska angenämt att ligga i godan ro och låta ljuset göra jobbet.

För några år sedan var jag en flitig användare av öronljus. Men det krävs viss assistans för att inga olyckor med det brinnande ljuset ska inträffa. Min assistent var således maken. Med en våt röd- och vitrutig kökshandduk över håret lade jag mig tillrätta med huvudet i hans knä. Maken placerade det långa ljuset i min ena hörselgång och tände därefter på.
Det sprakade och knastrade hemtrevligt, lågan fladdrade och jag kände hur ljuset med sin kraft sög ut alla föroreningar ur mitt öra. Plötsligt, mitt i all gemytlighet, hörde vi en hård knackning på fönsterrutan. Det var en kolsvart vinterkväll men vi kunde ändå skymta en siluett där ute i mörkret.

Det uppstår en viss nervositet när en öronljusbehandling abrupt måste avbrytas så ingen eldsvåda uppstår i den allmänna förvirringen. Maken ryckte ut ljuset och försökte ivrigt att få det att slockna. Siluetten rörde sig oroligt fram och tillbaka utanför vårt vardagsrumsfönster.
Jag tecknade att vem det än var skulle denne någon förflytta sig till yttertrappan.
Med den plaskvåta handduken kvar över huvudet öppnade jag dörren och där stod en minst sagt storögd man med hakan släpande utefter bröstkorgen.
Han var en anhörig till en person jag hjälpt honom med att begrava och nu skulle han komma till oss och hämta tackkort som min make tillverkat.
I det ögonblicket såg jag att mannen fick en helt annan bild av en begravningsentreprenörs liv och leverne.
Jag flinade och frågade om han ville komma in till oss och få sig en egen öronbehandling. Mannen log blekt tillbaka, tog sina tackkort och bedyrade att han verkligen inte var i behov av någon behandling vad den än må vara som erbjöds.
Han hade stått utanför vårt hus och bevittnat något han aldrig trodde sig kunna få se, påstod han.
Jag tänkte: då har du inte sett mycket i ditt liv om du anser detta vara något högst exceptionellt.

Ska nog rota i mina gömmor och se efter om det eventuellt finns några öronljus kvar I den händelse att så är fallet kommer det all bli en extra trevlig kväll i soffan.

Ljuset, sanningen och tvenne cafébesök

Ibland kan det kännas bra med lite flärd. Det behöver inte vara påkostat eller ambitiöst, Ett avbrott i vardagen oavsett vad duger gott för mig.
Gårdagskvällen blev just ett sådant avbrott. Först träffade jag kyrkoherden i grannkommunen.Kanske en träff med en kyrkoherde inte tillhör kategorin flärd även om det var ett mycket trevligt möte där vi talade om framtidens kyrka. Kyrkan har en framtid bedyrade han. Men den meningen han sa och som jag fäste mig starkast vid var: "Det som tåls att läggas i ljuset är sanningen".

Jag funderade hela kvällen och även större delen av dagen idag på just den meningen. De där orden kan möjligtvis ha olika innebörder för var och en av oss. För mig personligen är det ett erkännande över något jag gjort som inte är så bra. Att våga säga att jag gjort fel, mot mig själv eller mot någon annan. Det betyder också att lägger jag fram något i ljuset så kan det medföra konsekvenser. Jag ställs till svars vilket inte betyder att jag automatiskt blir förlåten av den jag gjort orätt mot. Ibland kan det vara bekvämast att låta det orätta ligga kvar i dunklet. Eller om jag helt enkelt ska kalla det för fegt, rätt och slätt.

Nåväl, efter besöket hos kyrkoherden stegade jag med nytvättade kängor mot nästa begivenhet. Att jag dessförinnan tvättat skorna i handfatet på pastorsexpeditionens bekvämlighetsinrättning för naturliga behov kom helt och hållet an på att jag traskat mig fram på vår uppgrävda väg som mest liknar en leråker. Funderar starkt på att smita in på vårdcentralen och knycka några blå plasttossor. De kan jag dra över kängorna när jag tar mig till bilen för att på så sätt undvika att komma till allmänna platser med leriga kängor.

I grannkommunens Kulturhus glittrade det av svunna tider då ABBA var som störst. Kommuninnevånarna hade sökt sig dit för att höra lärarna från Musikskolan framföra ABBA:s låtar. Anders Hanser fanns på plats. Tillrest från huvudstaden för att visa sitt bildspel i filmform med tillhörande intervjuer som medlemmarna ur ABBA gjort genom tiderna. Jag försökte stå på ett sådant sätt att mina kängor, som visserligen var tvättade men ändå bar spår av Bäckstugevägens lera, inte syntes bland alla andras finskor. Ty jag har hört av säkra källor att skornas skick påvisar hur skornas ägare är. I mitt fall slarvig, vilket faktiskt är en sanning med modifikation.

ABBA har aldrig tillhört mina direkta favoriter. När jag hör Ring, ring får jag dåliga vibbar från tider då jag levde ett annat liv. Kanske en bidragande orsak till att jag blir smått låg i sinnet när jag råkar på en ABBA låt. Musik sätter oss i olika sinnesstämningar, ibland infinner sig den rätta känslan av välbefinnande, ibland inte.
Hur som helst var det en festlig tillställning. Även kollegan från Norrköpings Tidningar såg glad ut och gav mig en uppmuntrande klapp på axeln när vi lämnade varandra ute på trappan. Trots en hel timma av ABBA:s låtar kände jag mig vid gott mod och gnolade på Mamma Mia på hemvägen. Mest för att mota undan skräcken att kollidera med en älg på den älgrika vägen hem.

Nu fullkomligt vräker regnet ner utanför fönstret där det kompakta mörkret redan lagt sig. En tur till Norrköping har jag hunnit med på eftermiddagen. Hämtat stortvillingpojken på dagis och vi har förlustat oss med ett cafébesök. Det andra för dagen för min egen del. Konditorivaror kan jag aldrig få för mycket av.