En ryggsäck med bullar och ett par borttappade medar

Om det inte blåser så förtvivlat skulle vi ha suttit ute och druckit vårt förmiddagskaffe. Termometern visar några grader över 10 plusgrader och det känns som om det vore vår i luften. Det är endast julpyntet som påvisar att så inte är fallet.

Idag är det Finlands självständighetsdag. År 1917 blev finnarna fria från ryssarna och i vårt grannland firas det högtidligt och festligt med fyrverkerier och direktsänd teve. Själv ser jag ingen anledning till att delta i festyran även om jag anser det bra att landet inte behöver ha något med Ryssland att göra. Så länge Putin klamrar sig fast vid makten har Ryssland inget gott att komma med. Galna ledare har det i och för sig alltid funnits där ända sedan Tsarrysslands tid och inget lär bli bättre vad det verkar. Varken i Ryssland eller någon annan stans såtillvida inte mänskligheten tar sig samman.

För exakt fem år sedan denna dag hade vi en vinter så som en vinter ska vara vid denna årstid. Med ryggsäcken fylld med bullar och varm choklad begav vi oss ut på Göta kanal för en tur med våra sparkar. Min har jag köpt på loppis för 50 kronor.  Maken har snickrat ihop sin på de sparkmedar han en gång hittade i skogen och släpade hem. Kan just undra vem som tappat sina sparkmedar i oländig terräng. Men maken gladde det storligen och så med ens fick vi plötsligt två sparkar i vår cykelbod. Nu står de där medan medarna blir allt mer rostiga.

Spark är ett ypperligt fortskaffningsmedel så till vida vägarna är körbara för detta muskeldrivna fordon. Minst lilla sandkorn begränsar framkomligheten och det slår både gnistor och stopp på medarna.
När jag var barn fick jag följa med min farfar på ett kalas i den Värmländska obygden. Farfar hade körkort, dock ingen bil. Därför fick det bli spark om vi skulle ta oss till och från kalaset. Från själva kalasandet har jag inga minnen av, däremot hemfärden. Det var en mycket kall vinterkväll med en stjärnklar himmel. Jag var nedbäddad under tjocka filtar och gungade fram och tillbaka för varje sparktag farfar gjorde. Lyssnade till hans andetag och såg den vita röken från våra andedräkter.
När vi kom hem var jag rödprickig över hela kroppen. Röda hund hade slagit till och jag förblev sängliggande till dess att mamma och pappa kom med sin svarta Volkswagen och hämtade hem mig.

Dagens barn får varken uppleva röda hund eller åka till kalas på en spark.

Något kalas eller julstämning blir det dock inte i år för våra bekanta i grannbyn. Igår brann hela deras gård ner till grunden. Nu står de där ledsna och chockade utan vare sig arbete eller bostad. Arma människor vad jag tycker synd om dem.
Vi vet så lite om vad våra dagar har att erbjuda oss. När kvällen kommer kanske förutsättningarna inte är de samma som då vi steg upp på morgonen. Det gäller att ta vara på varje stund för livet har ingen knapp att trycka på så vi kan få uppleva livets dagar igen i repris.

En dag kommer det att endast stå en spark i cykelboden. Eller ingen alls, de kan hamna på en loppis och säljas för 50 kronor styck.

Juleskum och fotmassage

Helga har tagit adjö men jag tror nästan att några småsyskon hänger efter av vinddraget att döma. Pinnar, grenar och en talltopp på vägen är vad vi såg som bevis av nattens härjningar. I grannkommunen blåste dock taket av Kulturhuset och landade med ett brak på huvudstråket. Inga personskador har rapporterats. Flaggstången vid polishuset i Norrköping knäcktes och engagerade funktionärer räddade vad som kunde räddas av stadens julbelysningar.
I Krokek körde X2000 in i ett kullblåst träd varpå samtliga passagerare blev inlåsta i kupén. Den som behövde tömma blåsan fick göra det i toaletternas handfat uppger säkra källor. Varför de inte gjorde på vanligt sätt framgår inte.

Min mamma hade beredskap i den händelse att hon blev tvingad att lämna sin boning och söka skydd på annat håll. Jag är viss och säker att den viktigaste persedeln fanns inom lämpligt räckhåll. Nämligen hennes MedMera-kort. Vid katastrofvarning är det av yttersta vikt att hon håller ordning på just detta kort.
Mamma och pappa brukade alltid förr om åren bege sig till Grövelsjön. Vid ett av besöken uppstod just en katastrofvarning med blåst och ett ofantligt stort vattenflöde. Mamma sov inte en blund den natten utan satt på en stol och höll krampaktigt i MedMera-kortet medan pappa sin vana trogen snarkade sig rakt genom dramatiken.
Det gäller att välja och välja rätt vad som ska medtagas om vi måste fly fältet i all hast.

Vi har varit hos dottern och hennes familj och glöggat oss under ett par av eftermiddagens timmar. Pepparkaka, lussekatt, mandel, russin och en förförande god pepparkakscheesecake stod på det adventliga buffébordet. Stortvillingarna var också med för att leka med sina kusiner småtvillingarna och deras storasyster. Det är en fröjd att se dem tillsammans.

En sväng in till vår lokala matvaruaffär hanns också med. Diskmedlet var slut och medan maken och barnen väntade i bilen sprang jag in för att greppa påsen med maskindiskmedel. Jag hann dock aldrig ner till hyllan med diskmedel ty jag blev stoppad av en framkörd pall med Juleskum. Årets smak på de rosa och vita tomtarna är clementin. Förra året var det pepparkaka och året dess för innan knäck som gällde.
Allt sedan år 1934 har Cloetta bakat skumjultomtar och gör så än i denna tidsålder. Redan i maj startas tillverkningen och innan året är slut har det fötts fram 194 miljoner tomtar vilket motsvarar 1200 ton. Av alla dessa söta tomtar står nu en låda i vårt skafferi. I diskbänksskåpet lyser dock maskindiskmedelspåsen med sin frånvaro.  Jag gjorde enligt mig dagens viktigaste inköp för av alla nödvändiga förnödenheter ansåg jag Cloettas Juleskum vara högst uppsatt på prioriteringslistan. Resten föll i total glömska. I morgon får maken åka till affären och köpa diskmedel och förhoppningsvis kommer han ihåg vad han ska handla så han inte kommer hemdragandes med något annat av ringa betydelse.

I kväll blir det soffhäng med maken som brukar massera mina fötter samtidigt som vi tittar på televisionsapparaten. Jag ska i vanlig ordning njuta av fotmassagen som kommer att bli lite extra festlig med en skål skumtomtar som tillbehör.

Tid och otid

Gorm har ersatts av Helga. Det viner runt husknuten och lamporna blinkar. Det kan bli en kväll i stearinljusens sken. Förhoppningsvis är taket ordentligt fastspikat så vi inte behöver ligga och blicka ut i den mörka himlen då det är dags att krypa till sängs.
Den ena stormen avlöser den andra, det tar aldrig slut. Vi vandrar vidare i denna jämmerdal, är det inte det ena så är det något annat.

På vårt apotek provsmakade en man årets senap. Antingen var den för stark eller också för klen. Det hela tog en faslig tid innan han till sist beslutade sig för den starka. Kön växte och irritationen stegrade sig. Själv behöll jag lugnet, har för dagen ingen tid som måste hållas.

Värre var det kanske för de andra som trampade runt och sneglade på armbandsuret. Någon eller något väntade. Den som väntade på mig var maken som hemmavid dukat fram färskt bröd och kaffe men även han höll sig lugn och höll kaffepannan kokande.

Det där med att passa tider kan vara nog så svårt. Jag tillhör den skaran som försöker komma iväg dit jag ska i god tid. Väntar hellre in tiden på plats och ställe än känner mig jagad av minutvisaren.
Min värmländska väninna Ingela är av den kalibern att har hon stämt möte med någon så finner hon sig inte i att behöva vänta. Hon ger tiden några minuter sedan åker hon helt sonika hem. Själv är jag mer åt det mesiga hållet och skulle aldrig våga lämna en plats där ett möte har förutbestämts. Däremot förstår jag henne, jag avskyr själv att vänta på någon som är en tidsoptimist.

Ibland måste jag se tiden an. Det är om möjligt värre än att passa tiden. Jag vill att saker och ting ska ske på direkten. Att behöva vänta och se är otroligt frustrerande. Oavsett vad saken gäller.
Maken är precis tvärt om. Han försöker lugna ner mig varpå jag blir stingslig och rastlös. Har inte den där förmågan att tänka efter och planlägga eventuella beslut som ska fattas. Ivern driver mig framåt och stundom blir slutresultatet tillfredsställande men kan lika gärna sluta miserabelt.

Just nu väntar jag på ett resultat. Får bärga mig än någon vecka innan det visar sig hur det kommer att bli. Ett annat resultat som jag väntat länge på har jag numera gett upp. Det hör till livet, ibland blir inget som tänkts från början. Tiden kan bli som en boja där nyckel slarvats bort. Då blir det till att tänka i andra banor. Pilla upp låset men finns en positiv anda med som en ingrediens brukar låset öppna sig själv efter en tid. Denna ständiga tid som kan omvandlas till otid.

Vi sov förresten till halv åtta i morse. Ute på fältet brummade grävmaskinerna som under ett par morgontimmar fört sin ständiga kamp mot sten och jordmassor. Men med tiden lär de väl försvinna även om det än dröjer ett tag.

I morgon ska vi till dottern på glöggfest. Kommer inte riktigt ihåg när festen börjar men vi åker väl dit i god tid så vi inte missar mandeln.

En syrligt doftande surdeg och en kreativ konstnär

Detta har varit en dag då jag flängt som en skottspole fram och åter. Vissa dagar är mer hektiska än andra men i morgon väntar en dag som är vikt för mig, endast för mig.
Mellan alla åtaganden har jag på präktigt manér bakat vörtbröd. Ingen riktig jul utan hembakat läste jag i en veckotidning när jag satt i ett väntrum på sjukhuset förra veckan.
Tidningen innehöll läckra recept på läckra bakverk och dignande julbord. Timman var sen och jag var helt ensam i väntrummet. Bakom den stängda dörren hörde jag röster, maken skulle röntgas och jag blev hänvisad att sitta och vänta på obekväma stolar.
Bläddrade i tidningen och frestelsen föll över mig att riva ur receptsidorna och stoppa hela härligheten i min ryggsäck. Modet svek mig. Att riva bort sidor ur ett väntrums veckotidningar är en förbjuden handling så jag avstod. Dessutom var det så tyst i röntgenavdelningens tomma korridorer att jag var rädd att det ritschande ljudet som uppstår när ett blad rivs ur en tidning skulle eka mellan väggarna. Kanske kalla på uppmärksamhet så någon ilsken person i vit rock skulle komma och huta åt mig.
Jag får helt enkelt klara mig med den receptsamling som jag införskaffat mig på legalt sätt.

Vörtbrödet är bakat på surdeg. Surdegen har jag under ett dygn matat och fått på bra humör. Jag har en genväg att tillgå då det gäller surdeg. Köper kultur som får ha sin hemvist i frysen. Då det är dags att starta upp en surdeg krävs endast ljummet vatten och fint rågmjöl som blandas med kulturen. Efter ett dygn är mognadsgraden helt perfekt och inga missöden med surdegar som kan vara känsliga degar uppstår. Sedan är det bara att baka det som behagas. Idag blev det således vörtlimpor.

När jag har det som mest omkring mig önskar jag att jag ägde begåvningen att måla. Tror att hobbymålning är en ganska fridfull sysselsättning. Blanda färg och föra penseln över ett vitt ark och se hur vackra motiv växer fram. Kanske är det endast en illusion, att skapa kanske krävs ett stort mått av skärpa som kan verka stressande för den redan stressade.
Jag är av födseln totalt obegåvad då det gäller skapande med mina händer. Det enda jag kan rita är grisar och den förmågan har aldrig imponerat på mina åskådare.

När min mamma packade ihop sitt bohag och flyttade från Värmland till oss östgötar fann jag i hennes gömmor två konstverk som jag egenhändigt knåpat ihop och förärat min farmor någon gång i slutet av 1950-talet. Min farmor dog när jag var sex år gammal så min korta kreativa konstnärsbana började och slutade där och då.
Jag blev rörd till sinnet när jag upptäckte att de båda alstren omsorgsfullt och varligt packats ner och sparats fram till nutid. Kan dock inte påstå att det är några vackra skapelser min mamma har återbördat till konstnärinnan. Men betydelsefulla har de ändå tyckts vara eftersom de finns kvar efter så många år.

Kanske jag ska fråga på biblioteket om jag kan få ha utställning med mina alster. Ska ändå dit och göra ett reportage om deras flytt från gamla lokaler till nya. De kanske behöver ha en utställare när det blir nyöppning. Får fundera ett litet tag på det här med utställningen. Jag återkommer med rapport när frågan avhandlats med Norrköpings kommun. Om det är för många surdegar i skaran av beslutsfattare kan det mycket väl hända att det inte blir något bidrag till festligheterna från mitt håll. Det går dock aldrig att vara helt säker på den saken. Spännande tider är att vänta.

En källa för missnöje och ett samtal om vattenförbrukning

2 december och vi får öppna den andra luckan i adventskalendern. Gårdagens avsnitt på tv-kalendern blev som vanligt en källa för missnöje. Samma visa varje år. Alltid finns det några som stämmer in i klagolåten och drömmer sig tillbaka då det var Teskedsgumman och Trolltider som gällde.
Tycker det är roligt att så många vuxna engagerar sig i barnens tevetittande. Undrar just om det gäller samtliga barnprogram som visas.

Det verkar som om proteststormen mot årets fina, glada och duktiga julvärd Gina har bedarrat och ersatts mot julkalendern.
Tusen år till julafton, en historisk resa med innebörd. Kanske inte något som uppskattas av den allra minsta publiken men att  de större barnen får sig en historielektion till livs kan aldrig vara fel.
Duger det inte går det väl att knäppa över till Barnkanalen där det visas tecknade filmer som dubbats till svenska. Då blir det lite lugn och ro för dallrande föräldranerver.

Jag har samlat på Sveriges Televisions julkalendrar sedan 1974. Det har med åren blivit en gedigen samling som växer sig allt större och större.  Tänker inför varje 1 december att nu ska jag väl för i all sin dar inte köpa någon mer kalender. Så stöter jag på den där den ligger och lockar till köp i affären och då kan jag helt enkelt inte låta bli.
Må hända får media nys om min samling och skriver om den. Då blir jag berömd. Vore något för de kalenderlösa att avundas.

Idag har jag stött på en ny bekantskap. Som visste allt om mig. På tal om att vara berömd. Det är alltid intressant att få reda på sådant som jag inte visste om mig själv. Av en person som endast vet mitt namn och aldrig tidigare träffat mig personligen. Vi har stämt träff för ett nytt möte, en dag under nästa vecka. Då får jag antagligen reda på lite mer om mig som person. Jag är mycket spänd och förväntansfull. Kanske slutar det hela med att jag får reda på förtal.  Jag kan göra en anmälan och få ett kraftigt skadestånd. Får fundera lite över det där. Lite extra pengar är aldrig fel att få så här i juletid och allt.

När jag tänker efter lite närmare kommer jag antagligen att ruska på huvudet så mitt korta olockiga hår svischar runt som i en tevereklam för schampo. Låta pratet rinna av mig som vatten på en gås. Egentligen är det bra att folk pratar om mig. Det är lite som en ära att bli omnämnd. Ty då är jag inte bortglömd för vem vill vara liten och betydelselös i ett samhälle där vi gör allt för att visa upp oss i glamour och lyckorus.

Nu är tiden inne för oss damer på vår gata att sammanstråla till vår bokcirkel. Lite prat om böcker och mycket prat om annat. Våra män sammanstrålar också ehuru de icke vilja sitta ensamma i stugorna. Vad de pratar om vet jag inte men jag misstänker att samtalen rör sig om avlopp. Detta ständiga samtalsämne i vårt område. Undrar vad samtalen kommer att handla sig om när allt är klart. Vattenförbrukningen, gissningsvis.