Att trampa luft och äta fisk två dagar i rad

Gårdagen. Jag for hemifrån när det var becksvart ute. Tackade för att det dessutom inte var kallt och isbark på bilens framruta.
I ryggsäcken låg min almanacka. Pennan instucken i den lilla öglan som är fäst vid filofaxens skinnomslag.
Boka av och boka om. Nya dagar och nya tider.

Fram och tillbaka sprang jag. Under ett av varven hann jag stanna till vid Pressbyrån. Kaffe i en pappmugg med plastlock. Petade upp den lilla flärpen på locket så det blev möjligt att sörpla i mig av drycken utan onödigt spill medan jag rusade vidare. Brände mig på tungan av det rykande kaffet. Bet i saffranskringlan beströdd med pärlsocker. Smulorna fastnade i min stickade tröja.

Information. Ny information. Nya ansikten. Det kändes som om jag gick på händer medan fötterna hysteriskt trampade i luften. Inget fotfäste, bara luft.

Telefonsamtal. Sms, mejl. Vidare, vidare. Ny information. Nya människor.

Panerad torskfilé med kokt potatis och olivertzatziki. Det var dagens lunch meddelade lunchmenyn.
Fullt vid borden. Munnar som ljudlöst öppnade sig, gapade över gaffeln och käkar som malde.
Kaffe på maten? Nej tack. Måste vidare men tack ändå.

Tio timmar från det jag åkte hemifrån svängde jag upp bilen på vår grusade parkeringsplats. Utanför bilrutorna var det lika svart som när jag i den tidiga morgonstunden satte mig i bilen för avfärd.

Adventsljusstakar och stjärnor i våra fönster. Ombonat och välkomnande. På spisen puttrade en kastrull med glögg. På bordet tända ljus, russin, mandel och pepparkakor.
En välkommenhemkram av maken som hällde upp glögg i var sin mugg.

Trött i både kropp och själ stöp jag ner i soffan. Oförmögen att göra annat än att blunda en liten stund.Tankar som fladdrade fram och åter. Dåtid, nutid, framtid.

Idag är en ny dag. Återfunnen energi men som min egen beslutsfattare har jag beslutat att detta får bli en vilodag. Maken gräver grannens avlopp. Sonen lindar ut avloppsslang. Till lunch ansluter sig även sonsambon för att äta fiskgryta tillsammans med oss. Således blir det fisk två dagar i rad för min del. Intelligenspåfyllning. Av fisk blir vi kloka.

Inget annat på min agenda idag. I morgon är det Luciafest på förskolan. Tidigt på morgonen. Innan det har hunnit ljusna. På stortvillingarnas dagis är vi farmor och farfar. På småtvillingarna och deras storasyster mormor och morfar. Det är en stor rikedom.

Kedjebrev och regnskogens bevarande

Bland det bästa jag vet är att skriva brev och sedan få ett svarsbrev. Känslan när det ligger ett kuvert med mitt namn på i brevlådan är svårslagen. Att sedan få sprätta upp kuvertet och ta del av innehållet finner jag mycket förnöjsamt. Om det är ett trevligt brev med glädjande innehåll om smått och stort vill säga.
Tyvärr är tiden för skrivna riktiga brev näst intill förbi. Det är endast min moster Karin som då och då skriver ner några innehållsrika rader till mig, annars är det mejl och sms som numera gäller gäller.

När jag gick i mellanstadiet ordnade fröken med brevvänner till oss barn. Skolor runt om i Sverige skickade listor där barn antecknat sig för att få sig en brevvän. I Kamratposten och Lyckoslanten fanns det en sida där barn efterlyste andra barn som ville bli deras vän på pränt i kuvert med frimärke.
Det florerade även kedjebrev som utlovade att om ingen bröt kedjan skulle brevhögen växa sig till oanade höjder. Ibland var det tuggummi som gällde i breven. Flera hundra tuggummin kunde bli mina, bara jag inte bröt kedjan.

Under 1990-talet fick jag också kedjebrev. Men där var innehållet något helt annat. Bröts kedjan skulle jag dö eller någon ur min familj drabbas av hemska plågor. Dessa brev åkte oavkortat direkt in i vedpannan och förvandlades till aska och sot.

I går kväll fick jag en länk av vår dotter. Hon hade sett en artikel om ett blivande kedjebrev som en konstnär vid namn Frida Klingberg som bäst håller på att skapa.
Hennes ambition är att flatlusen ska räddas och det kan endast ske om vi skickar flatlöss till varandra via kedjebrev.
Både Danmark och Australien håller på att mista hela populationen av dessa löss och nu är även Sverige på god väg att bli flatlusfri. Vilket till varje pris måste förhindras, anser konstnären.

De som frivilligt anmäler sig som värddjur åt flatlössen kommer att bli ett ambulerande naturreservat där lössen placeras på lämpligt ställe. Armhålan går utmärkt vilket jag själv anser vara den bästa platsen. Många i min omgivning skulle inte reagera lika negativt om jag ständigt kliade mig i armhålan istället för i skrevet.

Konstnären jämför flatlusen med vargen. Många anser vargen som besvärlig och borde utrotas, så även flatlöss. Själv föredrar jag varg framför flatlöss.
Frida Klingberg ratar rakhyvel och anser att behåringen på det onämnbara stället ska vara kvar. Att raka de ädla delarna är jämförbart med att skövla regnskogen och är ett direkt hot mot flatlöss.

Konstnären menar att hennes flatlusprojekt är både ett konstprojekt och ett naturvårdsprojekt. Det sista kan jag till viss del hålla med om, jag ser däremot inget konstnärligt i att bära flatlöss.

Jag läste upp artikeln för min make. Han såg smått förfärad ut och den enda kommentaren han fällde var att han ansåg att vissa människor har för lite att göra om dagarna. Därav uppkomsten av märkliga projekt. Jag hävdar däremot att det måste läggas ner mycket energi och stor möda att komma på idén med att bevara flatlusen och omvandla bevarandet till modern konst.

Om någon känner att han eller hon vill bidra till att detta konstverk tillika naturvårdsarbete ska fortlöpa undanber jag mig att få några brev hemskickade till min adress. Men helt vanliga lusfria brev med trevligt innehåll tar jag däremot tacksamt emot.

En trasig elkabel och om att visa respekt

Mitt under mitt arbete slocknade ljuset. Datorn pep till och skärmen blev alldeles svart. Jag svor, högt och ljudligt. Mitt skrivjobb var inte sparat, en brist jag har, att inte med jämna mellanrum se till att det jag skriver sparas.
Grävmaskinen utanför på vägen var tyst och jag förstod omgående vad som var i görningen varpå jag klev i skorna för att gå ut och ge grävmaskinisten en skopa ovett.
Men vem kan gräla på en leende grävmaskinist som lägger armen runt mina axlar och garanterar att den avgrävda kabeln snart är lagad. Mitt hjärta smälte som en smörklick på en het potatis, det är något visst med grävmaskinister. De har en utstrålning som få.
Jag får medhåll av maken som i egenskap av grävmaskinsägare vet vad jag talar om.

Med eltejp fixas det mesta. Allt ifrån trasiga glasögon till ihopsättande av elkablar. Inte långt efter missödet satt maken och jag vid köksbordet och drack varm choklad medan mina nerver lugnade sig funderade jag över vad jag hade skrivit ihop.
Ordningen är återställd, likt eltejpens förmåga lyckades jag återskapa min artikel som nu ligger för sättning på redaktionen i Motala.

Att hetsa upp mig för ett elavbrott är en petitess i jämförelse med det som kan hända då olyckan är framme.
Det har nu gått två dygn sedan familjen i grannbyn stod och såg på när deras ladugård, maskinhall och bostadshus brann ner till grunden.
Idag fick de besök av Norrköpings Tidningar som ville veta hur det känns. De drabbade bad reportern att gå. Åka därifrån och lämna dem ensamma mitt i tragedin.

Då letade reportern istället upp en granne. Som berättade att det var hemskt, hemskt!

Det gör mig ont att människor i sorg inte får vara ifred från pressen. Visst är vi många som undrar hur familjen mår. Men vi behöver för den skull inte vara närgångna i vårt stora intresse av tragik.
Under gårdagen var detta med branden ortens stora snackis. Vilket är förståeligt. Det är inte var dag som en hel gård brinner upp i vår omedelbara närhet. Däremot anser jag att familjen nu bör få vara ifred med sina känslor och tankar om framtiden utan att någon reporter kommer och trycker upp sin kamera i ansiktet och vill ställa frågor av den som är förtvivlad.

En Facebookgrupp har startat ett insamlingskonto där den som vill kan vara med och bidra med hjälp och stöd till familjen. Det är behjärtansvärt och all respons visar att när det verkligen gäller ställer vi respektfullt upp för varandra.

Jag är tacksam över att min chefredaktör inte skickar iväg mig på sensationslystna uppdrag. Kanske någon gång i framtiden kan jag besöka den idag drabbade familjen och låta dem berätta om nystarten de får uppleva. För så kommer det att bli. När allt det praktiska tagit fart och de åter igen har förmågan att se ljust på livet. Men det kommer att dröja länge innan sorgen lagt sig och det gamla är återuppbyggt. Jag vet, jag minns, vi har också varit i den situationen att vi stått framför en nedbränd ladugård med förkolnade rester av våra djur.
Skillnaden för oss var att vårt hem var intakt, familjen i grannbyn har varken bostad eller arbete kvar.

Under söndagens gudstjänst i våra kyrkor hölls bön för familjen. Jag var inte där men jag ber ändå. Om att de ska få styrka och kraft att ta sig igenom allt det de har förlorat. Att de mitt i allt ska känna glädje över att de har varandra. Inget är viktigare än just det. Att de har varandra.

En ryggsäck med bullar och ett par borttappade medar

Om det inte blåser så förtvivlat skulle vi ha suttit ute och druckit vårt förmiddagskaffe. Termometern visar några grader över 10 plusgrader och det känns som om det vore vår i luften. Det är endast julpyntet som påvisar att så inte är fallet.

Idag är det Finlands självständighetsdag. År 1917 blev finnarna fria från ryssarna och i vårt grannland firas det högtidligt och festligt med fyrverkerier och direktsänd teve. Själv ser jag ingen anledning till att delta i festyran även om jag anser det bra att landet inte behöver ha något med Ryssland att göra. Så länge Putin klamrar sig fast vid makten har Ryssland inget gott att komma med. Galna ledare har det i och för sig alltid funnits där ända sedan Tsarrysslands tid och inget lär bli bättre vad det verkar. Varken i Ryssland eller någon annan stans såtillvida inte mänskligheten tar sig samman.

För exakt fem år sedan denna dag hade vi en vinter så som en vinter ska vara vid denna årstid. Med ryggsäcken fylld med bullar och varm choklad begav vi oss ut på Göta kanal för en tur med våra sparkar. Min har jag köpt på loppis för 50 kronor.  Maken har snickrat ihop sin på de sparkmedar han en gång hittade i skogen och släpade hem. Kan just undra vem som tappat sina sparkmedar i oländig terräng. Men maken gladde det storligen och så med ens fick vi plötsligt två sparkar i vår cykelbod. Nu står de där medan medarna blir allt mer rostiga.

Spark är ett ypperligt fortskaffningsmedel så till vida vägarna är körbara för detta muskeldrivna fordon. Minst lilla sandkorn begränsar framkomligheten och det slår både gnistor och stopp på medarna.
När jag var barn fick jag följa med min farfar på ett kalas i den Värmländska obygden. Farfar hade körkort, dock ingen bil. Därför fick det bli spark om vi skulle ta oss till och från kalaset. Från själva kalasandet har jag inga minnen av, däremot hemfärden. Det var en mycket kall vinterkväll med en stjärnklar himmel. Jag var nedbäddad under tjocka filtar och gungade fram och tillbaka för varje sparktag farfar gjorde. Lyssnade till hans andetag och såg den vita röken från våra andedräkter.
När vi kom hem var jag rödprickig över hela kroppen. Röda hund hade slagit till och jag förblev sängliggande till dess att mamma och pappa kom med sin svarta Volkswagen och hämtade hem mig.

Dagens barn får varken uppleva röda hund eller åka till kalas på en spark.

Något kalas eller julstämning blir det dock inte i år för våra bekanta i grannbyn. Igår brann hela deras gård ner till grunden. Nu står de där ledsna och chockade utan vare sig arbete eller bostad. Arma människor vad jag tycker synd om dem.
Vi vet så lite om vad våra dagar har att erbjuda oss. När kvällen kommer kanske förutsättningarna inte är de samma som då vi steg upp på morgonen. Det gäller att ta vara på varje stund för livet har ingen knapp att trycka på så vi kan få uppleva livets dagar igen i repris.

En dag kommer det att endast stå en spark i cykelboden. Eller ingen alls, de kan hamna på en loppis och säljas för 50 kronor styck.

Juleskum och fotmassage

Helga har tagit adjö men jag tror nästan att några småsyskon hänger efter av vinddraget att döma. Pinnar, grenar och en talltopp på vägen är vad vi såg som bevis av nattens härjningar. I grannkommunen blåste dock taket av Kulturhuset och landade med ett brak på huvudstråket. Inga personskador har rapporterats. Flaggstången vid polishuset i Norrköping knäcktes och engagerade funktionärer räddade vad som kunde räddas av stadens julbelysningar.
I Krokek körde X2000 in i ett kullblåst träd varpå samtliga passagerare blev inlåsta i kupén. Den som behövde tömma blåsan fick göra det i toaletternas handfat uppger säkra källor. Varför de inte gjorde på vanligt sätt framgår inte.

Min mamma hade beredskap i den händelse att hon blev tvingad att lämna sin boning och söka skydd på annat håll. Jag är viss och säker att den viktigaste persedeln fanns inom lämpligt räckhåll. Nämligen hennes MedMera-kort. Vid katastrofvarning är det av yttersta vikt att hon håller ordning på just detta kort.
Mamma och pappa brukade alltid förr om åren bege sig till Grövelsjön. Vid ett av besöken uppstod just en katastrofvarning med blåst och ett ofantligt stort vattenflöde. Mamma sov inte en blund den natten utan satt på en stol och höll krampaktigt i MedMera-kortet medan pappa sin vana trogen snarkade sig rakt genom dramatiken.
Det gäller att välja och välja rätt vad som ska medtagas om vi måste fly fältet i all hast.

Vi har varit hos dottern och hennes familj och glöggat oss under ett par av eftermiddagens timmar. Pepparkaka, lussekatt, mandel, russin och en förförande god pepparkakscheesecake stod på det adventliga buffébordet. Stortvillingarna var också med för att leka med sina kusiner småtvillingarna och deras storasyster. Det är en fröjd att se dem tillsammans.

En sväng in till vår lokala matvaruaffär hanns också med. Diskmedlet var slut och medan maken och barnen väntade i bilen sprang jag in för att greppa påsen med maskindiskmedel. Jag hann dock aldrig ner till hyllan med diskmedel ty jag blev stoppad av en framkörd pall med Juleskum. Årets smak på de rosa och vita tomtarna är clementin. Förra året var det pepparkaka och året dess för innan knäck som gällde.
Allt sedan år 1934 har Cloetta bakat skumjultomtar och gör så än i denna tidsålder. Redan i maj startas tillverkningen och innan året är slut har det fötts fram 194 miljoner tomtar vilket motsvarar 1200 ton. Av alla dessa söta tomtar står nu en låda i vårt skafferi. I diskbänksskåpet lyser dock maskindiskmedelspåsen med sin frånvaro.  Jag gjorde enligt mig dagens viktigaste inköp för av alla nödvändiga förnödenheter ansåg jag Cloettas Juleskum vara högst uppsatt på prioriteringslistan. Resten föll i total glömska. I morgon får maken åka till affären och köpa diskmedel och förhoppningsvis kommer han ihåg vad han ska handla så han inte kommer hemdragandes med något annat av ringa betydelse.

I kväll blir det soffhäng med maken som brukar massera mina fötter samtidigt som vi tittar på televisionsapparaten. Jag ska i vanlig ordning njuta av fotmassagen som kommer att bli lite extra festlig med en skål skumtomtar som tillbehör.