Lovikkavantar och ett barskrapat kontokort

Ännu en dag med vintrigt inslag. Trots bristen på snö. Ovanan att möta kylan gör att jag känner mig frusen. Därför välkomnar jag mitt arbete som medför att jag kan sitta inne i värmen och skriva ihop en och annan artikel.

Läste under gårdagen för mitt stora nöjes skull i mina gamla dagböcker. Det visade sig att just denna dag för fem år sedan var kall och snörik. Dottern kom på besök och vi klädde oss i varma kläder och tog en sparktur på den isbelagda Glan. Misstänker att vi därefter gick in i köket och kokade oss varm choklad. Jag har dock inget minne av att vi gjorde det men det skulle förvåna mig storligen om inte så var fallet. Det hör ihop, varm choklad efter vintriga utomhusaktiviteter.

Nu verkar det som om vi får allt fler snöfattiga vintrar. Kan bero på klimatet som ändrats. Aldrig att det fattades snö när jag var barn. Bobåkande i backen vid vattentornet och störtlopp på skidor i herrgårdsbacken. Lovikkavantar på händerna och apelsin i ryggsäcken. Apelsinsaften kletade och fingrarna blev lurviga av vantarnas stickade garn.

Blir det någon snö har jag bedyrat stortvillingpojken att vi ska skaffa oss skidor, han och jag. I egenskap av en före detta skidåkande farmor tänker jag att jag kanske har något att tillföra gossebarnet. Men det hela bygger på att han antar utmaningen och är med på noterna. Det är jag inte helt viss och säker om. Ska i alla fall göra ett försök. Om det blir snö.

I kväll har jag lovat den större av döttrarna att hämta henne vid jobbet. Att åka färdtjänst hem från sitt arbete kan medföra vissa förseningar gällande hemkomst. Ibland rör det sig om timmar, både i väntan på bilens ankomst och sedan en färdväg som sällan är spikrak utan slingrar sig genom Söderköping och Norrköping med omnejd där stoppen av på -och avstigande resenärer är många. Det är inte roligt att komma hem lagom till läggdags så utav den anledningen och helt utan att känna någon uppoffring åker jag och hämtar hem mitt stora barn. Då får vi en stunds tid för samspråk om stort och smått.

När vi ska ut och köra bil i vinterföre gäller det att hålla koll på restriktioner och lagar. Annars kan det stå oss dyrt. Vi kan få betala höga böter, eller värre ändå, med våra liv. Tyvärr är det nog pengarna vi gruvar oss över att förlora, ty vi anser oss allt för ofta som odödliga.
Det jag närmast tänker på och som jag själv anser som högst besvärligt är att skrapa is från framrutan, bakrutan och sidorutorna. Att köra omkring med endast en liten tittglugg anses enligt lag vara vårdslöshet i trafik. Läste om en man som saknade isskrapa och nyttjade istället sitt kontokort för att skrapa upp en minimal fläck som han kunde kika igenom.
14 000 kronor fattigare blev det för den korthanteringen.
Själv äger jag en mycket förnämlig isskrapa som även är försedd med en borste. Den har jag stulit från vår son i ett av honom obevakat ögonblick. Det gäller att hålla sig framme som bilförare.
Och borsta bort snön från taket, annars kan det kosta 1 500 kronor extra.

Det är inte för inte att jag längtar till våren.

Saffranstorp och en julsaga

Isblommor på fönstret till snickarboden i morse. Än finns det hopp om en äkta genuint vädermässig julstämning. Snö som gnistrar och röda domherrar vid fågelbordet. Som på ett julkort i gammal stil.

När julgranen åker ut bör snön försvinna, enligt min åsikt. Då är allt överstökat och lite av julmaten rundare om livet ser vi framåt mot våren. Men först inträder semlornas tid. Inte utan att jag längtar efter bullen fylld med mandelmassa och tjockvispad grädde.
En sak i taget, Carina, en sak i taget.

Det bakas kakor och rullas köttbullar. Det är högtryck nu har jag sett på sociala medier. Ingen hejd på hushållsgöromålen om vi ska tro på varandra.
I vår frys ligger endast en enda påse lussekatter kvar. I min präktighet bakade jag 225 katter med äkta saffran i degen. Av dessa finns sålunda en enda påse kvar. Ska räcka till jul är det tänkt.

I Skånska Staffanstorp odlas det saffran. Staffanstorp har blivit ett Saffranstorp. Ett hobbyprojekt som blivit en riksangelägenhet. Världens dyraste krydda där ett kilo kan kosta upp till 40 000 kronor. Det gäller att se upp med saffranstjuvar så inte odlaren mister sin guldgruva så här i juletid.

Vår yngsta dotter bor i byn där det odlas krokus så hon har nära till kryddan även om jag med all största säkerhet kan gå i god för att hon införskaffar sin saffran på hederligt vis. Färdigpackat i små påsar som köpes i kassan i affären. 

Intresset bland allmänheten är stor hur gemene man tänker fira julens högtid. Det är en viktig fråga.
Det är då vi ska umgås och mysa runt granen. Dela med oss av skinkbitar, sillsallad och julklappar. Julmusten skummar i glasen och barnen sneglar på julklappspaketen. Glädjen står högt i tak när alla är samlade bakom de upplysta fönstren.

I morse läste jag min bloggkollega Kjells julsaga. En klump växte sig hård och massiv i magen. Det var en saga med verklighetsbakgrund för många. För i sagan var julmusten utbytt mot starkare drycker. Förväntningar som grusas, år efter år. Julefrid bytts ut mot ofrid och jag minns annat liv och en annan tid.
Skänker en tacksamhetens tanke till mina föräldrar där pappa och mamma på julafton drack en enda starkvinsglögg upphälld i var sin äggkopp. Mamma fnittrade och slog sin äggkopp mot pappas.
Därefter placerades flaskan i skafferiet och kom åter fram när det blev nya julaftnar. Efter år och tid blev glöggen allt mer lagrad och fin.

I år ställer maken och jag in vår julgran för den 37:e gången tillsammans. Vi har alltid druckit oss genom våra jular på endast julmust utan att för den skull sätta någon präktighetsstämpel i pannan. Var och en gör som de själva vill. Enda synpunkten jag har är att alla barn har en rättighet att få fira en vit och fin jul. Inte fira jul som pojken i Kjells julsaga och som så många andra pojkar och flickor utanför sagornas värld får göra.

En julsaga http://iloapp.kjellandersson.com/blog/blogg ?

Ett försvunnet barn och en hemlig gest

När jag hissade upp rullgardinen i morse var gräsmattorna frostnupna. Utetermometern visade ett par minusgrader. Nu är det vårkänsla i luften. Plusgrader och strålande sol. Ingen julstämning direkt även om omgivningen pålyser att snart är det jul.

Förra året var jag vid den här tiden på ett loppis i grannkommunen. Där var bestörtningen stor ty Jesusbarnen var på rymmen. Personalen ropade och letade men ingen nyfödd konung fanns att finna. Krubban var tom, endast den nyförlösta Maria och hennes make fanns på plats.
Ungar är väl som ungar är mest, tänkte jag. Han har stuckit iväg för att kolla in något mer spännande än rökelser och myrra.
Huruvida barnet kom till rätta eller ej har jag ingen upplysning att tillföra. Vårt Jesusbarn finns dock på plats, honom håller vi ordning på.

Jag har hämtat mig efter Nobelfesten. Damernas kreationer är undanhängda i garderoberna. Säkert och tryggt omsluten av en extra transportabel tyggarderob med malkulor i botten. Där får de hänga till nästa extraordinära festtillfälle infaller.

Blommorna på honnörsbordet imponerade mer på mig än obekväma och smått krångliga att bära klänningar. Där vissa var uppsydda så kungligt putande magar fick plats.
Även en del tanter som medverkade på festen och där grossessernas tid är förbi borde ha gått till samma skräddare som prinsessorna för att på så sätt dölja bukfettet en aning.

Floristen hade satsat på nejlikor. Ett djärvt drag. Nejlikor för tankarna till begravning.
"Inga nejlikor på kistan, de påminner om begravning" fick jag ofta höra när jag var verksam som begravningsentreprenör.
"Nej inga nejlikor". Jag nickade och höll med. Även om det var precis det som det var. Begravning.
De anhöriga fick precis så som de önskade. Inga nejlikor, men rosor gick bra. Eller liljor.
Hade floristen otur slog liljorna inte ut till begravningsdagen. Knepen var många och oftast fruktlösa. Liljor lever precis som de vill och tar inte hänsyn ens om det gäller en begravning. Då hjälper varken hett vatten, kupévärmare eller hårfön. Vill liljan hålla knoppen i ett stadigt grepp så gör liljan det.

Igår kväll hade prinsessan Madeleine och hennes make Chris bytt ut Nobelstassen till lite mer bekvämare kläder. Berättade om sitt vanliga liv i sin vanliga lägenhet i det vanliga London. Sittande i Skavlan fåtöljer fick vi tittare en bättre inblick i hur en prinsessa och en Herr får sina dagar att gå ihop. Chris höll dock inte ordning på sin frisyr och hans fru var därmed nödd och tvungen att rycka in. Med en liten förtrolig gest påvisade hon Chris om att han skulle stryka tillbaka luggen. Han fattade direkt kommandot och ordningen blev återställd. Alla kunde andas ut och idag är den hemliga gesten en löpsedel. För hemlig var sessans vink mot sin make trots att den kablades ut i teverutan.

Nu är det julbordens tid. För vår del är det slut med att bli bjuden av företag och bjuda personal på julens läckerheter. Nu griljerar vi skinkan hemmavid och doppar vört i spadet. Inte heller föräras vi från höger till vänster av maffiga juldekorationer. Vi är inte längre några företagare som behöver uppmuntras för fortsatt gott samarbete.
Men barnvakt får vi vara hur mycket vi vill och hur mycket det önskas. Småtvillingarna och deras storasyster behöver sin mormor och morfar ikväll då föräldrarna ska på julfest på deras pappas jobb.
Vi kommer att ha myskväll. Det tillhör barnvaktandet. Myskväll och tecknad film. Frost eller Aristocats, det får vi reda på när vi anländer. Kan hända att det kommer att handla om dinosaurier också. Det är alltid lika spännande, varje gång.

Starkt innanför Luciasärken och att lägga beslag på traditioner

Pepparkaksgubbar, tomtar, tärnor och en och annan Lucia. Fika runt barnmöblerna. Sittande med knäna under hakan åt vi pepparkakor och lussekatter.
Årets Luciafirande på dagis är avklarat. Stämningsfullt och fint, som sig bör.
Med myndig stämma beordrade en pappa sina telningar att ställa upp sig framför julgranen. Det skulle fotograferas. Han såg svettig och varm ut innan alla intagit sina positioner. Mobiltelefonen blinkade till varpå barnen blev fria att fortsätta med sina aktiviteter.

På vissa skolor och förskolor är det totalförbud av all fotografering av barnen. Upprörda föräldraröster beklagar sig att de inte kommer att ha några lussekort att visa barnen när de blir stora. Andra tycker det är bra och ett hänsynstagande gentemot barnen. Allt som oftast hamnar bilderna utanför det privata fotoalbumet och blir en angelägenhet för hela nationen.

När vi lussat klart åkte jag hem och bäddade rent i sängen. Kan ju tänkas att det kommer en Lucia med kaffebricka och står bredvid oss för att sjunga och bjuda oss på kaffe på sängkanten. Då vill jag att det ska se rent och snyggt ut med nytvättade och nystrukna lakan.
När jag gick i högstadiet var det på högsta mode att innan Luciadagen grydde skulle vi lussa för vår lärare. Helst skulle vi dessförinnan stryka oss med extra stark glögg . Att komma hem till en sovande lärare i smått berusat tillstånd med ljus i hår och strut på huvudet var endast acceptabelt på Lucianatten. Därför blev det sällan eller aldrig några efterföljande repressalier.

Förra året blev SVT:s utsändning av Luciatåget från domkyrkan i Uppsala en snackis bland rasisterna. Avpixlat fylldes med hat och kränkande inlägg. Speciellt av två SD-anhängare. 14-åriga Astrid Cederlöf var det årets Lucia och hon fick utstå det ingen människa ska behöva få utstå. Anledningen till trakasserierna var att hon inte är vit i skinnet. En gammal hederlig svensk tradition med en ljushylt och blond Lucia var därmed bruten, ansåg rasisterna. Nu skulle invandrarna ta makten och lägga beslag på både Lucia och den festliga traditionella stämningen.

Det rasisterna inte tänkte på var att det är vi i detta land som släpat hit Lucia från Sicilien. Ett romersk-katolskt helgon även om den svenska Lucian har rötter i både förkristna och kristna figurer så är föregångaren ett slags invandrare i vårt samhälle.
Människor från Sicilien är sällan blåögda och blonda så jag utgår från att originalet Lucia var både brunögd och mörkhårig samt ett par nyanser mörkare i skinnet än den tvättäkta svensken.

Nu har en av en båda SD-anhängarna, Kjell, sett tillbaka på sina inlägg och anser att de kanske inte var helt rumsrena. Därmed bad han i Sveriges Radios Dokumentär Svart Lucia, Astrid Cederlöf om ursäkt. Jag hoppas att det kom direkt ur hjärtat och inte är några spel för gallerierna för att på så sätt värva nya anhängare till SD. Därom känner jag mig inte helt säker.

Om det inte kommer någon Lucia till mig och maken får jag väl själv ikläda mig rollen. När vi var nygifta överraskade jag maken med hela utstyrseln samt nybryggt kaffe och Luciasång. Succén var given om jag minns det hela rätt. Det var för övrigt första gången jag var Lucia. Som barn var det inte lämpligt att en brunögd flicka med mörkt kortklippt hår fick vara Lucia i skolan. Därför var jag alltid tomte. I alla år, för så hade fröken bestämt. Samma åsikter då som nu. Ungefär.
I högstadiet gällde det att rösta fram årets Lucia av oss elever. Snyggaste och populäraste tjejen vann. Alltid. Och alltid hade hon blont långt hår.  Jag var en rebell och sket i alltihop. Knycklade ihop röstsedeln och skolkade från första lektionen som var i skolans aula på Luciadagens morgon.

Har alltid tyckt att jag är snygg i mitt mörka kortklippta hår även om jag alltid just därför missat chansen att bli vald till Lucia. Men innerst inne sved det då lite grann när det var dags för röstning. Om jag ska vara helt ärlig.

Att trampa luft och äta fisk två dagar i rad

Gårdagen. Jag for hemifrån när det var becksvart ute. Tackade för att det dessutom inte var kallt och isbark på bilens framruta.
I ryggsäcken låg min almanacka. Pennan instucken i den lilla öglan som är fäst vid filofaxens skinnomslag.
Boka av och boka om. Nya dagar och nya tider.

Fram och tillbaka sprang jag. Under ett av varven hann jag stanna till vid Pressbyrån. Kaffe i en pappmugg med plastlock. Petade upp den lilla flärpen på locket så det blev möjligt att sörpla i mig av drycken utan onödigt spill medan jag rusade vidare. Brände mig på tungan av det rykande kaffet. Bet i saffranskringlan beströdd med pärlsocker. Smulorna fastnade i min stickade tröja.

Information. Ny information. Nya ansikten. Det kändes som om jag gick på händer medan fötterna hysteriskt trampade i luften. Inget fotfäste, bara luft.

Telefonsamtal. Sms, mejl. Vidare, vidare. Ny information. Nya människor.

Panerad torskfilé med kokt potatis och olivertzatziki. Det var dagens lunch meddelade lunchmenyn.
Fullt vid borden. Munnar som ljudlöst öppnade sig, gapade över gaffeln och käkar som malde.
Kaffe på maten? Nej tack. Måste vidare men tack ändå.

Tio timmar från det jag åkte hemifrån svängde jag upp bilen på vår grusade parkeringsplats. Utanför bilrutorna var det lika svart som när jag i den tidiga morgonstunden satte mig i bilen för avfärd.

Adventsljusstakar och stjärnor i våra fönster. Ombonat och välkomnande. På spisen puttrade en kastrull med glögg. På bordet tända ljus, russin, mandel och pepparkakor.
En välkommenhemkram av maken som hällde upp glögg i var sin mugg.

Trött i både kropp och själ stöp jag ner i soffan. Oförmögen att göra annat än att blunda en liten stund.Tankar som fladdrade fram och åter. Dåtid, nutid, framtid.

Idag är en ny dag. Återfunnen energi men som min egen beslutsfattare har jag beslutat att detta får bli en vilodag. Maken gräver grannens avlopp. Sonen lindar ut avloppsslang. Till lunch ansluter sig även sonsambon för att äta fiskgryta tillsammans med oss. Således blir det fisk två dagar i rad för min del. Intelligenspåfyllning. Av fisk blir vi kloka.

Inget annat på min agenda idag. I morgon är det Luciafest på förskolan. Tidigt på morgonen. Innan det har hunnit ljusna. På stortvillingarnas dagis är vi farmor och farfar. På småtvillingarna och deras storasyster mormor och morfar. Det är en stor rikedom.