Mios blues och hjärnaktivitet

Idag är en sådan dag då jag kommer att idka inomhusaktiviteter. Som att ligga under filten och läsa min nyinköpta bok. Mios blues skriven av Kristina Ohlsson. Den ingår i vår bokcirkel som vi damer här utefter vår väg startade en kulen höst. Vi pratar lite bok men mycket annat. Och äter gott. Dock är huvudtemat Bokcirkel.
Vi damer tänker i dessa termer och har ofantligt roligt då vi träffas.

Tänka i andra termer fick jag göra efter avklarad morgontoalett. Eftersom det är lördag ämnade jag snofsa till mig lite med en fin blus som jag köpte för två år sedan när maken och jag åkte till Azorerna.
Mina tankar föll då på en avlägsen väninna som jag inte sett på över trettio år. Vi återknöt kontakten för några år sedan. Eftersom vi bor på långt avstånd från varandra skickades porträttbilder för att visa hur vi utvecklats under åren som gått.
Hon tyckte att jag lagt på mig en hel massa kilo sedan sist. Men att det enbart var klädsamt eftersom jag då det begav sig var anskrämligt mager. Vilket jag inte är benägen att på något vis dementera.
När maken och jag träffades kunde han med sina båda händer nå runt min midja vilket är helt omöjligt idag. Fet grädde och mycket kärlek kan få den smalaste att svälla på alla håll och kanter.

Tillbaka till finblusen. Framför spegeln stod jag och klädde på mig. Knäppte blusens alla knappar och studerade resultatet. Fascinerat såg jag hur knapparna liksom av sig själv knäpptes upp. Som på en given signal lirkade knapparna, en efter en, ut sig ur knapphålen tills alla knappar var uppknäppta och blusen vidöppen. Något konstruktionsfel kan inte komma på tal eftersom jag haft blusen vid några olika tillfällen och då har den inte levt sitt eget liv utan lydigt följt ägarinnans befallningar.

Nu får jag alltså tänka om och har kommit fram till den slutsatsen att blusen får hädanefter bli en uppknäppt utanpåblus till en ärmlös klänning. Återbruk kallas det för.
Det är uppmuntrande att uppkomna situationer kan föra tankarna till avlägsna gamla väninnor.

En annan sak jag kom att tänka på men som inte har något med för små blusar att göra är att det faktiskt är en myt att våra sängar är fullspäckade med kvalster. Studier har visat att kvalster bor där dammet väger mest och att dammet som finns i våra sängkläder väger mindre än dammet som lagras i våra bokhyllor. Är vi rädda för att få kvalsterallergi bör våra bokhyllor dammas av lite då och då.
Det är något jag tänker ta upp med mina bokcirkeldeltagare då vi träffas över Mios blues.

Då kan jag även passa på under den kulturella sammankomsten att berätta om den gången när jag hittade en livs levande bokskorpion som kilade fram över en boksida då jag plockade fram ett litterärt verk ur vår bokhylla. Jag visste inte vad det var för något kryp utan kontaktade en pensionerad biologilärare jag hade haft under högstadiet. Det var långt innan googles tid, eljest hade jag inte behövt besvära den gamla lärarinnan. Som dock blev glad över att höra av sin gamla elev även om vi en gång i tiden inte stod på så värst god fot med varandra. Men vi hade båda med åren vuxit till oss och fick ett trevligt samtal när vi avhandlat bokskorpionens leverne.
Vet inte om den är besläktad med bokmalen men jag finner det inte allt för otroligt. Vad den har för uppgift i livet mer än att livnära sig på kvalster och boklöss vet jag inte heller. Kanske berättade biologiläraren men det har jag glömt.
Har vi fortfarande en och annan bokskorpion i vår boksamling får de gärna bo kvar där de bor. Inte mig emot, tvärt om.

Många funderingar i stort och smått har det hunnit bli trots att klockan bara närmat sig mitt på dagen. Inte undra på att jag känner mig trött när det börjar kvällas. Hjärnan jobbar för högtryck. Mest hela tiden.

En trasig bysthållare och god omvårdnad

Det året jag hade fyllt 16 år beslutade jag mig för att ta steget ut i det riktiga vuxenlivet. Mamma grät och pappa tryckte postsparbanksboken i min hand med efterföljande ekonomiska förmaningar.
Mitt första inköp till det egna hemmet blev en gul mugg med påmålade motiv föreställande små sommarblommor. Ur den drack jag vatten medan högen av pannkakor växte. Pannkakor och vatten kom att bli mitt dagliga bröd under den första skälvande tiden som vuxen.

Som vuxen får den vuxne ta ansvar över sin egen tvätt. Varpå jag släpade kassar med smutsig byk till stadens tvättbar.  Tvättmaskinerna snurrade, tanterna satt med stickarbeten och skvallrade till dess att maskinerna gjort sitt.
De skakade på sina huvuden och lärde mig slå ihop lakan på rätt sätt. Flickan var inte skolad i textilvård.

När jag så småningom flyttade till annat boende blev jag förärad med moderniteter i form av tvättstuga. Där sprang tanterna fram och tillbaka, kollade tvättlistans trovärdighet och att föregående tvätterska städat ur maskiner och lämnat lokaliteterna i det skick som var och en ville möta det på den egna tvättiden.

Åter en flytt där det förutom äktenskap även ingick en helt egen personlig tvättmaskin. Sedan den dagen har det passerat åtskilliga tvättmaskiner i vårt gemensamma liv.
Jag har skött våra tvättmaskiner med omsorg och noggrannhet. Har någon havererat har maken opererat eller köpt en ny.

Det jag ansett som viktigast i skötseln av maskinerna har varit förutom att då och då tömma pumpen och silen, är rengöring av tvättmedelsfacket. En bekant sa en gång för många år sedan att det märks hur ett hushålls sköts genom att dra ut tvättmaskinens tvättmedelsfack och studera dess renlighet. Det bet sig fast i mig och för att inte bli ansedd som en lortlarpa om någon besökare händelsevis råkar dra ut tvättmedelsfacket och finna detta i orent skick har jag alltid varit noggrann med att hålla det området extra rent.

Igår gjorde jag det fasansfulla upptäckten att en bygel lossnat från min bygelbysthållare då jag utan att först ha stoppat den i tvättpåsen när den skulle tvättas. Jag tackade min lyckliga stjärna att bygeln inte åsamkat maskinen skada samt att maken inte upptäckte fadäsen före mig. Då hade han tagit fram den stränga blicken vilket händer så sällan att det tar rejält när det någon gång sker.

Bygeln låg inkilad i den där grå tjocka gummipackningen med skåra, placerad mellan luckan och tvättrumman. Jag fiskade upp den och med följde något grått och oidentifierbart smörj. Med pekfingret undersökte jag vad som fanns i skåran. Där fanns det mycket att voja sig över.

Sedan jag som 16-åring stiftade bekantskap med dessa underbara hjälpredor av smutsig tvätt har jag inte förstått att i omsorgen av maskinerna ingår rengöring av gummipackningen mellan luckan och tvättrumman.

Jag ringde genast dottern för att på moderligt vis upplysa henne om vad som ingår i tvättmaskinsrengöring. Jag slog henne med häpnad eftersom detta sedan tidigare redan var för henne känt. Hon brukade själv då och då rengöra just denna packning.
Att jag missat denna viktiga detalj blev för henne obegripligt.

Systrar och bröder som läser detta. Glöm inte att rengöra gummipackningen mellan luckan och tvättrumman på edra tvättmaskiner. Om ni inte redan visste detta vill säga.

Luft under vingarna och en alkoholstinn paraplydrink

Gårdagen blev som förväntat. Korvgrillning, en tur med sparkstöttingarna och varm choklad framför brasan.
Det är en välsignelse med barnbarn, de håller igång oss.

Jag är ingen stor vän av korv, men en korv som grillats över öppen eld i kylslagen och snöig omgivning smakar helt enkelt bäst.
Att kunna öppna eld och grilla min korv ett stenkast från vårt hus är praktiskt. Bara att gå in i köket om senapen glömts att komma med ner i korgen. Jag tycker om det enkla och okomplicerade.

Kylan håller i sig. Dubbel uppsättning med långa pantalonger under kjolen när jag skulle köra flickebarnet till dagis. Där väntade hennes systrar småtvillingarna. Det stod gymnastik på morgonschemat. En gäng glada hästar hopade omkring med fröken i spetsen medan musiken strömmade ut ur spelarens högtalare. Jag blev inbjuden att medverka men tackade nej.

Nu är det inte endast kyla som gäller utan nu är det även rekordkyla. Köldrekordet är slaget, 42,8 minusgrader i norrländska Naimakka. Bussar och tåg är inställda och kallare förväntas det bli.
Vår termometer visade endast minus 10 grader i morse men det är kallt nog.

Som barn minns jag att det var bortemot -30 grader om vintrarna. Mamma tog fram den platta blå plåtburken med Niveasalva. Kommer än idag ihåg hur den doftade. Milt och behagligt. Trettio minuter innan utgång skulle kinderna omsorgsfullt smörjas för att förhindra frostskador. För ute var vi barn trots att andedräkten frös till is och stod ut som en vit hård pelare ur våra munnar.
En enda gång förfrös jag mig. Pappa gnuggade den vita kinden med en raggsocka tills den blev blossande röd. Mamma jämrade sig och målade upp en bild av en upprutten kind bortom all räddning.
Antagligen uppskrämd efter att ha läst Mobergs Raskens.
Men pappa visste hur en förfrusen kind skulle behandlas. Och rätt hade han för det blev aldrig några bestående komplikationer och fortsatta men.

Östliga vindar från Ryssland pumpar in kylan och håller oss inomhus om inte nöden kräver något annat. Niveas tid är förbi, idag smörjer nog inga mammor sina barns kinder för att undvika nare och förfrysningar. Nu mera används Nivea till att förhindra att damer i mogen ålder får naturligt rynkig hy.

Andra väljer att resa till varma länder och ligger vid poolkanten och lapar i sig paraplydrinkar. Idag skulle även vi ha satt oss på planet i Skavsta och med luft under vingarna ta oss till Spanien.
Nu blev det inte så. Min mamma behöver mig. Igår hade flygbolaget fört tillbaka respengarna till kontot. Vi intalar oss att det är bäst så här. För mammas skull men även för att vi behöver vara hemma och hålla igång värmeelementen samt se till att inget fryser sönder.

Ty kylan är sträng och obarmhärtig.

Köttig korv och snökristaller

Lättjans tentakler har slingrat sig runt mig och jag har inte några som helst ambitioner till att frigöra mig.
Vässa din kompetens. En rubrik i ett tidningsmagasin. Snabbt bläddrade jag förbi. Jag är nöjd med den kompetens jag besitter och behöver inte få den vassare än vad den redan är. Den tiden är passé. När jag fäktade efter att bli bättre. Ja rent utav bäst på planen.

Solen skiner på liten snöklädd stuga. I kylskåpet ligger grillkorven i oöppnad förpackning.
Extra fin med 75 % kött.
Småtvillingarnas storasyster kommer på besök. Vi ska åka spark, grilla korv och sedan gå in i vår sommarstuga, beläget klivet över diket på baksidan om vårt ordinarie boende. Tände en brasa i den öppna spisen, se in i eldslågorna som hoppar och knastrar och dricka ur våra muggar med varm choklad.

I natt sover barnungen mellan oss. Jag kommer att ligga nära henne. Känna värmen från hennes kropp och dra in doften från hennes hår i mina näsborrar. En känsla från svunna tider, då något av våra barn låg på sin plats mellan mamma och pappa.
I morgon kör jag henne till dagis. Efter frukost. Myskväll och mysfrukost.

Jag byter ut flickebarnet mot ledarhunden. Mamman tillika hundföraren är på jobb och behöver hundpassning. Hon ska viga det som en gång var en kropp med bultande hjärta, till sista vilan.
Av jord är du kommen, av jord ska du åter bli.

Mamma verkar glad. Det dagliga telefonsamtalet är avklarat. Varje dag ringer jag trots att vi bor nära varandra. Måste höra att hon står på benen.

Jag är så glad att jag har dig, säger mamma.
Jag är så glad att vi har varandra, svarar jag.
Så länge det varar, tänker vi båda men lägger inte fram orden så de hörs.

Skumma degar och nakenfotografering

Tack vare att maken har en tid att passa inne i staden blev det till att kliva upp ur bingen i arla morgonstund. Känns faktiskt lite ovant, vi har kommit in i sovschemat och jag är inte så värst angelägen om att bryta det mönstret.
Fördelen är att jag kommer igång med ett jobb som legat och väntat och utav olika anledningar inte blivit gjort.

En frisör ska porträtteras. Kanske inte förefaller vara så värst intressant men varje människa har en spännande bakgrund, så även frisörer.

En bakgrund med tvivelaktigt innehåll i degen har dess värre grannkommunens bagerska. Det har visat sig att hon inte haft rent mjöl i påsen utan har med sina kumpaner blivit följetong i rubrikerna.
Hon har agerat som målvakt medan huvudmännen länsat bageriet på kontanter. Bagerier i Halland, Skåne och Värmland har också plundrats av samma liga och det går bara att förfasa sig över människans illistighet.
Bedragarna nekar till brott, vilket inte heller är unikt. Det som grämer mig mest i den degiga härvan är att bagerskan är bördig från den värmländska kommun där jag vuxit upp. Det bageri som hon ägde där är också satt i sank och det befläckar ryktet om att värmlänningar är rekorderligt folk.

Det går inte att känna sig säker någonstans. Inte ens i den egna boningen. Skurkar bryter sig in och tar det de själva kan tjäna pengar på. Larm hjälper föga, ändå har vi för ett antal år sedan utrustat oss med ett tjutande larm där ovälkomna inbrottstjuvar blir förevigade med en ofrivillig selfie.
Några skurkar har tack och lov inte brutit sig in blivit fotograferade med våra säkerhetskameror. Den enda som fastnat på bilden är jag själv vilket skapade oreda hos larmoperatören.
Larmet varnar och fotograferar eventuella uppkomna eldsvådor vilket känns tryggt och bra. Det hände sig på den tiden att jag bakade pizza vilket föll i total glömska när den stod i ugnen för att gräddas.
När förkolningen var ett faktum orkade ugnsluckan inte längre stå emot utan släppte ut små puffar av osande moln. Varpå jag slet upp luckan och omgärdades av röken och brandvarnaren startade. Genast ringde larmoperatören och genom sin dataskärm kunde han se mig där jag framför den öppna ugnen vilt viftade med grytlapparna medan maken gjorde tappra försök att få tyst på brandvarnaren.

Folk har varnat mig för att gå förbi kameran avklädd och naken.  Men jag är av den åsikten att om någon larmoperatör känner en oemotståndlig lust  att smygkika på min nakna kropp så sker det endast en enda gång och aldrig mer.