Hagel och internetträsk

Det är sådana här dagar som jag är glad att vi inte permanent har en hund. Regnet vräker ner och har så gjort under hela morgonen. När lånehunden och jag tog vår dagliga skogspromenad började det även hagla. Hårda vita korn som piskade mig hårt i ansiktet. Sedan övergick haglet till snö för att till sist återgå till regn.
Hunden ska vädret till trots ut. Det finns inget förbarmande i en bajsnödig jycke. Tack och lov att jag inte fötts till hund utan till människa och får uträtta mina behov inomhus.

Min bloggkollega Kjell beskrev i går hur han plötsligt blev analog på grund av att han glömde sin mobiltelefon i spårvagnen av den anledningen att  han hade ett fysiskt samtal med en man från Gambia. Undrar om folk tittade på de två och ansåg dem som onormala. För vem talar fysiskt med varandra i dessa uppkopplade tider?

Osökt började jag tänka på gångna tider. Då vi varken hade mobiltelefon eller dator. Den stora händelsen var att när vi ville lyxa till det åkte vi ner till Arnold i kiosken och hyrde en videospelare och film. Barnen tyckte det var helgens höjdpunkt då detta skedde.

Så småningom skaffade vi oss en egen videobandspelare och fick dessutom in fler kanaler på teveapparaten. Ett sorts abonnemang införskaffades där vi fick möjlighet att slå ett nummer på den fasta telefonen, sätta i en sladd från telefonjacket till teven och på så sätt se på film. Det krånglade ofta så vi tröttnade till sist på hela arrangemanget.

Nu är vi i den eran att maken och jag ligger i sängen med var sin iPad och tittar på film till sent in på nätterna. Inget som är konstigt med det.

Hade ett givande samtal med en man häromdagen. Vi talade om lycka och vad som inbringar detta tillstånd. Det är lätt att shoppa loss när livet känns tungt. Glädjeruset varar så länge som ögat vant sig vid det nya. Sedan är det dags igen. Byta soffa, byta bil, byta kök, köpa båt och tapetsera om.
En gång levde vi i lyxen, stort hus och egen pool. Det var roligt ett tag, sedan sjönk vi ner i melankolin. Kände att det trots all flärd var något som fattade oss. Vi tog en funderare och kom på att vi saknade enkelheten i vårt liv. Den enkelheten som vi alltid levt i. Det vanliga och alldagliga. Huset såldes efter tre års boende. Med pool och allt och vi stuvade in oss i ett compact living. Livet återvände till det normala. Folk skakade på huvudet. Hur kunde vi lämna ett sådant fint hus?! Ett par sa till och med upp bekantskapen. De ville inte umgås med några som var så enkla människor boende i ett så litet hus.

Jag säger inte att allt var bättre förr men det var enklare. Nu är vi ständigt uppkopplade för att inte missa något av betydelse. Eller något obetydligt. Vi vet vad andra äter i samma sekund som gaffeln hamnar i handen. Följer med på utlandsresor, födslar, begravningar och andra utsvävningar. Släpper in vänner och ovänner i den privata sfären. Målar ett skimmer av lycka runt fasaderna.

Det är så lätt att fastna i det klibbiga nätet. Men blir vi lyckligare av att ständigt veta vad andra gör, tycker och tänker? Jag har fått ovett över att inte vara framme och trycka på gillaknappen nog många gånger. Det spelar ingen roll att jag förklarar att jag vill prata, umgås och byta tankar på vanligt och naturligt sätt. Men då ser ju inte andra hur mycket uppskattning jag ger. Bekräftelsebehovet skrämmer mig.

Jag sitter också fast i internetträsket. Tar mig inte upp ur det, suget finns ständigt där. Som en drog. Har funderat över att åtminstone ha en datorfri dag i veckan. Började i söndags. Det kändes mycket befriande. Kanske det som är lycka, att bara få vara sig själv under en enda dag. Som en slags retreat. Komma ifrån nyfikenheten över andras leverne och bara få andas.

Sedan kommer måndagen. Då är jag på det igen...Kan ju ha missat något väsentligt som skett under en enda dag...

Kulturarv och källarspindlar

Plötsligt har det gått upp för mig att vi besitter ett kulturarv på vår tomt. Nämligen vår jordkällare.
Nu har maken påbörjat det mödosamma arbetet med att restaurera denna. För tillfället befinner sig jordkällaren i ett ömkligt tillstånd eftersom den halva ytterdelen rasade då maken puttade lite på den med grävskopan. Med det sagt så förfogar vi sålunda över ett halvt kulturarv. Men bättre än inget.

Fram till 2013 fanns det möjlighet att söka bidrag då restaurering av överloppsbyggnader skulle äga rum. Med överloppsbyggnader ingår även jordkällare. Det är bara synd att vi inte visste det lite tidigare.
Att bygga en ny källare på gammalt manér är dyrt och tidskrävande. Ett domedagsverk som inte vem som helst behärskar. Nu har vi dock en fullt fungerande källare för sylt, saft och rotsaker, även om den i dagsläget råkar befinna sig i halvt tillstånd.

Innan potatisen kom till våra breddgrader  käkades det under 1700-talet allehanda rotfrukter. Dessa skulle vinterförvaras och stukor tillverkades. En bädd av halm, buskar och granris lades direkt på marken där nyskördade rotfrukter placerades. Ett nytt lager av samma sort som underlaget samt rejält med jord och rovor, kålrötter och morötter klarade den strängaste kyla.
Under nästkommande århundrade moderniserades stukan och blev en potatisgrop. En grävd grop som kallmurades och där husets matmor fick krypa ner genom en en glugg för att komma åt potatiskoket.
När så till sist jordkällaren började byggas måste det ha varit revolutionerande och märkvärdigt på alla sätt och vis.

Vid restaurering av en jordkällare gäller det att se upp med den biologiska mångfalden. Gamla utrotningshotade lavar men även källarspindlar gillar att hålla till där det vintertid är frostfritt. Några hotade lavar har vi inte sett till, däremot en och annan gråsugga och andra små kryp.

För den som orkat läsa ända hit avslutar jag härmed den historiska vandringen genom jordkällaren och koncentrerar mig på vår egen.
Det är med stor spänning jag följder makens arbete. Nu har det tyvärr slagit stopp för han har lyckats hitta någon sorts dränering från jordkällaren till någonstans utanför fattningsförmågan. Han har funnit början men inte slutet och under två dagar har han likt en mullvad plöjt sig framåt i sakta mak. Det hela förefaller vara ett mysterium väl värd att granskas noggrant.

Gällande återuppbyggnaden av vår källare har maken vänt sig till mig för att få goda råd hur han ska gå vidare i sitt arbete. Jag skakar missmodigt på huvudet.
Fråga mig icke ty jag hava inga lämpliga svar att komma med, säger jag och donar vidare med mitt.
Jordkällarrestaurering är inte riktigt min grej. Jag litar fullt och fast på hans goda omdöme och är viss och säker om att till hösten då det är dags att dra upp morötterna har vi en fullt fungerande jordkällare. Med eller utan spindlar.

Skelettkvinnan och ätbara skorpioner

Tillbaka till verkligheten efter en helg i lättjans tecken. Vi har blivit serverade både fika och mat utan att behövt bidra med någon som helst ansträngning.

Gårdagen bjöd på ett riktigt vårväder. Knopparna i vår syren sväller och vill brista. För tidigt, förmanar jag. Kölden kan slå till igen och då kanske vi blir utan blomster.
Skåne står redan i full blom har det inrapporterats. Vi har något att vänta på ett litet tag till. Lika härligt varje år då vintern dragit sig tillbaka. Snödroppar, krokus, påskliljor, skilla och äppelblom.

Det har bara tagit några dagar och jag har redan fallit in i ett sunt leverne. Skogspromenader som tar en timma från start till mål. Tycker redan att muffinsmagen dragit sig tillbaka.
Hunden snokar upp gamla ben och ger mig. Samlingen har ökat och jag är snart den nya skelettkvinnan. Dock tar jag inte hem benknotorna och lägger dessa i garderoben och riskerar hamna i åtal. Det förefaller nu orimligt eftersom det allena går till åtal om det är människoben som skall avhandlas.
Tar ändå inga risker, skanken hunden kom dragandes med hängde jag upp i närmaste gran. Som ett slags julgranspynt. Alltid retar den någon räv som inte kommer åt eventuella kvarvarande köttslamsor.

När hunden inte letar ben så äter han rådjursbajs. Rena rama läckerheterna för en allätande hund. Om det är någon näringsrik kost är jag inte inbegripen i men att det skulle göra någon skada har jag svårt att tro.

De flesta hundar är inte så nogräknade med vad de stoppar i sig. Eller så är de det. Sådant vi ser med avsmak på glufsar hunden njutningsfullt och snabbt i sig.
Något jag skulle ha oerhört svårt för att äta är insekter. Henrik Kruusval åt mask på bästa sändningstid i teve igår. Även en skorpion slank ner. Jag fick kväljningar och tittade bort.
Insekter är den nya tidens födointag. Miljövänligt, näringsrikt och konsumeras av 80 % av världens länder. Jag kommer aldrig att ingå i den procentsatsen. Så får insekterna vara hur proteinrika är nyttiga som helst. Jag gör det bara inte.

I de yngre tonåren fick min kompis och jag för oss att vi skulle provsmaka konserverade gräshoppor. Vi inhandlade en burk på Tempo och tittade misstroget ner på de tätt packade insekterna. Som med spretande ben och döda ögon glodde tillbaka över konservburkens kant.
Jag minns hur det knastrade när vi bet huvudet av var sin gräshoppa. En var åt vi sedan föll min kamrat i tårar och for hem till sin mamma i Karlstad.
Det var då den första stenen murades i grunden till att min då uppkomna avsky att äta insekter består.

Livsmedelsverket är på samma linje som jag. Ser inte insekter som föda och de klassas som novel foods av både Livsmedelsverket och EU och är såldes förbjudet att säljas i vårt land. Nu skiljer sig Livsmedelsverket och mina åsikter åt på en punkt eftersom jag endast har äckliga aspekter på att inmundiga kryp. Livsmedelsverket däremot tänker på eventuella biverkningar som allergi och överkänslighet som insekterna kan föra med sig.

Men importerat danskt fläsk och kött från andra länder fullspäckad med antibiotika går bra.

Runkeeper och konsten att boosta

Som tillfällig hundägare till ledarhunden som nu är en lånehund är det som för alla andra hundägare, ut och gå i ur och skur. Nu har vi dock än så länge sluppit skur och idkat hundpromenader i ur. Vad nu ur innebär. Regnat, snöat eller blåst har det i alla fall inte gjort.

Jag är inte ägarinna av någon Runkeeper eller andra datoriserade finesser så mina långa hundpromenader kanske inte räknas som rätt motion. Inte heller går jag i rask takt iförd sportoutfit.
Däremot tar jag skogspromenader medan hunden springer och hoppar i den oländiga terrängen.
Vi klättrar uppför, jag hasar mig nedför, går runt isbelagda små bäckar och undviker att kliva på hala stenar. Forcerar ris och snår. Hjärtat pumpar och slår. Jag blir svettig och andfådd.
Känner utan någon Runkeeper att det gör nytta.

Vill jag veta min vikt före och efter mitt pass ställer jag mig på badrumsvågen. Tiden ser jag på mitt armbandsur. Idag till exempel, då gick, klättrade, klängde och hasade jag i exakt sjuttio minuter. Någon röst behövde inte upplysa mig om detta genom en inpluggad öronsnäcka.Inte heller hur många steg jag tagit. Det känns i lårmusklerna att stegen är många.

Gammalmodigt, men det må så vara. Jag är en rätt gammal person med en del gammalmodiga värderingar. Som att inte ladda ner Runkeeper i min mobil.

Jag boostar mig genom skogsluften. Småfåglarnas vårliga kärlekskvitter. Svanarna som flyger där vingarna ger upphov till det karaktäristiska ljudet. Hunden som springer, stannar upp och tittar om jag är med. Ljudet från bilarna på Skärblackavägen, ett svagt brus långt borta. En tupp som gal på gården bortom skogen. Doften av våt mossa och barrträd. Goda endorfiner flödar och ger mig glädjerus. Snart ska hunden lämnas tillbaka. Då faller jag säkert in i bekvämlighetens lunk.
Vi kanske borde köpa oss en hund. Eller hålla lättjan stången och fortsätta med skogspromenaderna.

Isen är svag på Glan. Vi satte oss en stund, hunden och jag, när vi nådde sjön. Tittade ut över det allt mer mörknande istäcket. I går var det några dumdristiga vintermetare som testade fiskelyckan men även isens hållbarhet. Ånyo en brandkårsutryckning. Hjärt- och lungräddning efter att den ena av vintermetarna dragits upp ur vattnet.

På hemvägen hittade hunden några gamla benknotor. En käke där tänderna satt kvar. Han lade de vita benen framför mina fötter. Såg frågande på mig. Skulle han få ta med dem hem? Jag skakade på huvudet och hunden lufsade vidare. Vände sig om och kollade att jag hängde med. Fåglarna fortsatte obekymrade om vår närvaro med sina vårläten.

Skogen äger.

Snart ska vi åka hem till stortvillingarna och deras lillebror. Äta semlor och wienerbröd. Det är också ett sätt att boosta.

Släckta stjärnor och generationsskifte

Det är många som har det hett om öronen just nu. Inte minst Hillary Clinton som enträget kämpar sig mot toppen för att bli ledaren i maktens korridor.
Motståndaren är bland annat Bernie Sanders, en äldre gentleman som kallar sig socialdemokrat. Vinner han inte kan han med ålderns rätt bli påve istället. Vatikanen vill ha en papa som snart närmar sig slutklämmen på livet som aposteln Petrus efterträdare.

Anna Book är en annan stackare, mest en känd profil inom nöjesbranschen. Innan ens hela folkets fest har startat börjar bråken. Det blir ingen Himmel för två för Anna. Nu är hon ensam och ledsen med en värkande själ. Förkrossad och otröstlig. Kan tro det. Trots att maken Roberto har gjort ett tappert försök att sätta skrämselhicka på de som bestämmer är beslutet enhälligt taget. Anna Bokk är diskvalificerad och får inte vara en i gänget.

Julian Assange ställer krav på svensk åklagare. Han vägrar resa till Sverige på förhör. Blir han utvisad till USA kan han ställa upp på nästa presidentval. Fler presidenter före honom släpar runt på skumma bagage så han kan nog platsa bland kandidaterna. Ersätta galningen Donald Trump, till exempel.

Själva lever vi ett stillsamt liv, fjärran från glamour och massmedial uppmärksamhet. Känns helt i sin ordning att vara en helt vanlig människa utan att behöva ha världens blickar riktade mot vårt håll.
Tänker inte ens titta på Melodifestivalen.

Det som bryr min hjärna för tillfället är mirakeldoktorn Paolo Macchiarini leverne. Han är inte bara en katastrofkirurg, han är även sol- och vårare. Fru och barn till trots.
En amerikans reporter föll för hans charm och doktorn lovade hennes bultande hjärta guld och gröna skogar. Samt äktenskap. Självaste påven skulle förrätta vigselceremonin. Kläder syddes upp och inbjudningskort i äkta kalvskinn producerades.
Inget blev som tänkt, varken med det ena eller det andra. Påven var bortrest till ett annan land och visste inget om något. Inte heller Macchiarinis fru.
Läkarens patienter dog och tog med sig sina obrukbara plaststrupar i graven och den tilltänkta bruden fick hjärtat krossad.
Säkert är att kirurgens fru är rosenrasande så nu står han där utan fru, älskarinna och jobb.
Rektorn på Karolinska Institutet får väl sparken han också vad det lider.

Följer med spänning den rafflande upplösningen. Fram till dess sitter rektorn kvar på sin stol under tiden ärendet granskas. Den enda som är säker på sin sak är Lars Leijonborg i egenskap av KI styrelseordförande. Vad han är säker på är dock ganska så osäkert för jag tycker inte att det framgår i sin helhet. Eller också så övergår det mitt förstånd. Kan mycket väl vara så.

Vi lever i en mycket spännande värld av våld, krig, intriger, näthat och främlingsfientlighet. Blir något för nästa generation att ta tag i. Stackars alla dessa små som en gång blir vuxna och ska reda ut det som företrädarna ställt till med.