En pensionerad tro(n)tjänare och ett påbörjat projekt

Ord är överflödiga men jag måste få det sagt. Maken har lagt undan rörtången och vi har vattenklosett! Nu är det ta mig tusan läge för fest.

Förbränningstoaletten Cinderella har efter trogen tjänst fått pension. Den har fyllt sin plikt, med 600 graders värme har den tagit hand om urin, fekalier och toalettpapper. Ibland har det morrat från dess innanmäte och vi har den senaste tiden tolkat det som ett trötthetssyndrom. Vi har skött Cinderella med omsorg och hon har besvarat oss med vänlighet och vi har därmed undsluppit att bli svedda i baken. Men nu är Cinderellas tid över och med njutning kommer vi att trycka på spolknappen och kliva in i en ny era.

Ett av våra barnbarn vilket är om jag inte missminner mig en av småtvillingflickorna, har konstant vägrat att bestiga denna eldiga tingest. Hon har med skräck i blicken klamrat sig fast vid mina ben och den vanliga småbarnspottan har fått tagits fram om några som helst behov skulle ha blivit uträttade.  

Stortvillingarna däremot har med stor förtjusning och hänförelse klättrat upp för att ta plats. Nu blir deras toalettbesök som vilket toalettbesök som helst när de är hos oss, utan några extravaganser som levande eld. Jag kunde skönja en besvikelse då de gästade oss på en fika tidigare under dagen.

Maken har lagt ner ett enormt arbete innan dags dato. Enträget har han grävt sig genom vår trädgård. Stundom med grävmaskin, stundom med spade. Min oro för hans hälsa och ork har stegrats och dalat medan han själv tyckts ha varit ovetande om sin egen ålder och glömt bort en och annan sjukhusvistelse. Det ska till mer än så innan en man med sinnelag för hårt kroppsarbete lägger ner ett påbörjat projekt.

Nu är vi i mål och maken har dragit på sig ryggvärk genom att under dagen ha legat på badrumsgolvet i en onaturlig ställning för att komma åt alla rördelar och avloppsledningar. Nu får han istället lägga sig raklång på mage på köksgolvet och jag ska promenera fram och åter från hans nacke till ryggslut. Med bestämda steg ska jag traska bort det ryggonda, sedan korkar vi upp vinflaskan och tävlar därefter om vem som kommer först med att få inviga och stifta närmare bekantskap med den nya familjemedlemmen.

Härmed är min dokumentation gällande vårt avloppssystem avslutad. Alla som vill och är nyfikna på fortsättningen är välkomna hit för en provsittning med efterföljande spoling.

Tre dagar kvar och ett glas med vatten

Tre dagar kvar av februari. En månad som gått så ofantligt fort. Mycket beroende på fulltecknade dagar.
Välkommen mars när du kommer. Min födelsedagsmånad tillika vårmånad. Det är då om turen och solen är på vår sida som vi plockar fram våra vårfikautemuggar. Inget fika smakar så gott som då dessa muggar tas i bruk. Var sin har vi maken och jag och jag köpte muggarna när vi nyss flyttat hit. Det är det lilla extra som gör så mycket.
På vintern står muggarna i porslinsskåpet ovanför diskbänken. Varje gång jag öppnar skåpet står de där som en påminnelse om att efter varje vinter kommer en vår.

Idag har jag haft ett givande samtal med en vän som jag knappt känner. Vänskapen uppstod genom ett trasigt lakan och trots att vi aldrig träffats är hon för mig mycket betydelsefull.
Samtalet ledde till att jag nu känner att jag valt rätt väg i mina tankar. Jag fick en bekräftelse på det jag behövde få bekräftat. Hon gav mig min dag och jag tog tag i mina sysslor med förnyad kraft och styrka. Vilket innebar att förutom ett nystädat hus blandades doften av såpa med doften av nybakat kaffebröd. Kan avslöja att det nybakade innehåller en rejäl slatt av hemkokad rödvinbärssylt. Bären skördade från vår röda vinbärsbuske. Jag kan inte få nog av att betygsätta mina husmoderskonster som får betyg med guldkant.

En nu glädjande tilldragelse är att maken som bäst håller på med att installera vår nya toalettstol som stått i sin tragiska ensamhet ute i vår bod under lång tid. Nu är det alltså snart dags för provsittning. Kan tyckas vara en liten sak i ett stort sammanhang men den som under många veckor levt i ett område som mest liknat en leråker med mullrande grävmaskiner och gubbar som sprängt med dynamit förstår hur det känns när ljusningen är nära och locket för första gången lyfts upp på den vita stolen av porslin.

I den nedgrävda vattenledningen strömmar nu det kommunala vattnet som hämtats från Glan, transporterats in till Norrköping och återvänt hit med lagom dos klor. Nu ska vattnet bara in i vårt hus för att vi av det kan tappa upp en glas när törsten slår till samt spola iväg det vi släpper ifrån oss ur våra kroppsöppningar.
Vattnet grymtar jag över ty vi har en egen källa med ypperligt gott vatten men där sätter kommunen stopp. Inget vatten om det inte är kommunalt så det är bara att rätta sig efter förordningen om det ska bli något av det hela.

Spänningen är olidlig och maken har bett mig om handräckning då toalettstolen ska på plats. Även om han är en mästares mästare då det gäller hantverk klarar han sig inte alla gånger utan sin fru.
Det är gott att ha varandra i både nöd och lust, praktiska göromål och att få somna tillsammans då dagen är slut för att sedan vakna ihop och möta en ny dag med allt vad det innebär.

Ett obehagligt brev och ingen fallande skugga

För en tid sedan fick vi ett brev. Den svarta loggan Kronofogden stod i skarp kontrast mot det vita kuvertet.
Tankarna ilade snabbt under de sekunderna det tog att sprätta upp den limmade flärpen.
Vad är det som vi inte har betalt? Till vem var räkningen ställd?

Kronofogden hade fått in en ansökan där den sökande ansåg att vi hade en obetald skuld. Trots påminnelser var skulden fortfarande obetald och nu skulle det hårda bandaget dras åt. Rejält.

Vi läste vidare. En reklamfirma hade enligt utsago bistått oss att synas ute på marknaden. Förvirringen blev total. Det är snart tre år sedan vi var i behov av någon annonsering. Det ena av våra nuvarande två företag är vilande och det andra krävs ingen uppmärksamhet utåt. Alltså figurerar vi inte längre i någon marknadsföring av något slag.
Bluffakturor konstaterade vi. Sådana fakturor som ingen i hela världen kan hjälpa oss att komma ifrån. Över 6000 spänn rakt ut i ingenstans. Till glädje för en bedragare i främmande land. I en myllrade stad med fejkad adress. Betala annars blir det utmätning och bohaget släpas iväg och säljs på någon konkursauktion.

Vi ringer Uppdrag granskning, Plus, konsumentombudsmannen, advokat, tingsrätten, pressen och polis, skrek jag upprört. Sedan svor jag. Långa svavelosande ramsor.
Maken var blek om nosen, mumlade något om att han aldrig under sitt långa liv hamnat hos Kronofogden. Jag tyckte mig höra en svordom även från honom som aldrig svär annat än om han tror att ingen hör honom. Han är en mycket belevad man och värnar om ett svordomsfritt språkbruk.
Det hela kändes mycket tragiskt men mest av allt förnedrande.

Telefonkön till Kronofogden var lång och tröstlös. Maken lade på. Brevet i flera bilagor granskades ytterligare och några nya telefonnummer upptäcktes. Bland annat till käranden som yrkat på indrivning.
Jag ringde upp och en trevlig kvinna svarade. Upprört framförde jag mitt ärende, rabblade upp alla nummer som hon krävde. Allt ifrån våra personnummer, organisationsnummer, handling i mål nummer till husnummer och postnummer.
Det typiska knattret från en dators tangentbord hördes under några minuter. Den vänliga rösten kom tillbaka.
Jag ber så mycket om ursäkt över det inträffade. Allt är ett missförstånd och detta ska inte till er! Det är organisationsnumret som stökat till det hela. Förlåt, ursäkta och förlåt igen.

Lättnaden var obeskrivlig! För säkerhets skull författade jag ett långt brev till Kronofogden där jag omsorgsfullt beskrev vår oskuld i ärendet, vi tog kopior på föreläggandet och samtliga bilagor. Därefter undertecknade vi högtidligt delgivningskvittot med datum, ort, namn och namnförtydligande. Sedan åkte jag raka spåret till postlådan så brevet skulle hinna med sista tömningen.

Ett par dagar senare fick vi ett svarsbrev från Kronofogden. Alla misstankar om fusk med betalning var struket och borttaget från alla förekommande handlingar. Sökanden hade dragit tillbaka sin ansökning och vi kunde andas ut. Ingen skugga faller på oss som är rekorderligt folk och betalar våra räkningar. Till och med i mycket god tid innan förfallodatum.

Men ett smärre trauma, det var det faktiskt under någon skälvande timma i vårt annars så fridfulla hem. Ibland kan det vara svårt att vara människa i en värld fylld av bluffmakare. Tilliten till andra kan så lätt berövas.

Glada värmlänningar och blåa suturer

Stundom känner jag mig som en slända. Fladdrar fram och tillbaka för att fladdra tillbaka igen och slutligen landa med en skälvning. Trött i både kropp och själ. Vila en stund och energin är återfylld och nya tag tas.

Idag har det varit en sådan dag. Då känns det gott att avsluta det hela med vår bokcirkel. Lite bokprat, däremot förtäring och allmänsnack.

Dagen började med en telefonintervju med en värmländsk kommunpolitiker. Jag gillar att ringa upp Värmland. Hör själv hur jag kanar in på dialekten. Det känns hemvant och trevligt. Bemötandet är hjärtvänligt och hur ogärna jag än vill erkänna det så är mentaliteten mjukare och trevligare hos värmlänningen än östgöten. Jag borde i rimlighetens namn hålla på hemmaplanen vilket är Östergötland men Värmland äger. Så är det bara. Även för en östgötsk värmlänning.

Distriktssköterskan, dit jag följde mamma efter avslutat telefonsamtal med kommunpolitikern var i alla fall snäll och vän. Hon skulle ta en sutur där dränaget suttit efter operationen. Ett enda litet stygn och jag försökte övertala mamma att jag skulle få knipsa bort det. När jag nämnde förslaget bleknade mamma. Hon trodde att jag inte skulle få göra det, för vem visste hon inte. Någon myndighet kanske.
Vad hon själv egentligen ville framkom inte ordagrant men jag kände mig förnärmad i den händelse att hon inte trodde på min kompetens.

För många år sedan utfördes av läkare ett ingrepp på maken. Ett snitt med skalpellen och såret syddes sedan ihop. Detta i närheten av de mest ädla och onämnbara delarna på hans kropp. När såret var läkt skulle även han besöka distriktssköterskan som befann sig på vårdcentralen några mil från vår bostad som var beläget långt ute på landet.
Vi resonerade oss fram och fann det bekvämast att jag avlägsnade trådarna. Varpå maken lade sig på vår säng med vitt åtskilda ben och utan onödig klädsel som skulle skymma sikten. Mina assistenter var våra barn som jag utrustat med ficklampor. Mina verktyg var kökssaxen och en pincett som vi brukade till att ta bort fästingar med. Både på oss själva och på vår katt.

Assistenterna tog sina uppgifter på största allvar, de lyste med ficklamporna och jag klippte i knutarna. Maken tittade då och då upp från kudden och poängterade ett flertal gånger att jag skulle vara försiktig med saxen.

Ingreppet föll väl ut och maken fick inga men efter det att jag avlägsnat samtliga suturer utan att dra knuten åt fel håll en enda gång.

Detta berättade jag för mamma när vi satt i väntrummet hos distriktssköterskan. Hon tittade storögt på mig, skakade på huvudet och sa att det är inte klokt vad barnen fått vara med om många spännande händelser i livet.

Jag svarade mamma som maken brukar säga; varför i all sin dar ska vi krångla till saker och ting i onödan när det går att ordna allt på ett smidigt och enkelt sätt.

Du och jag

Ett gäng glada pensionärer, närmare bestämt ett hundratal, träffas varje vecka i grannkommunens kägelhall. Den äldste har uppnått den respektfulla åldern av 94 år, nästan döv och blind men stil going strong med de färgglada kägelkloten.
Det är socialt, sa pensionärerna. Spelet är det inte så noga med. Bara vi får kaffe och umgås ett par timmar är vi nöjda. Det är det primära. Att umgås.

Jag blev glad över deras inställning. Se på hur de med spänt intresse följde varandras spel. Handklappningar när käglorna föll, spelprat som blandades med artros, dåliga höfter, diabetes och andra åldersrelaterade krämpor.
De var indelade i lag hämtat direkt från floran. Gullvivan, vitsippan, blåsippan och så klart blåklinten. Östergötlands landskapsblomma.
Då och då lämnar spelarna hemkommunen. Ger sig ut i världen för att spela kägla i Danmark, Polen, Tyskland och Baltikum.

Jag var för ung, sa de men var glada att jag kom på besök. Undrade var de kunde köpa tidningen när artikeln är publicerad. Bjöd mig på kaffe och bulle. Frågade om jag ville fota, ställde upp sig och lät mig arrangera deras poser. Kramade mig och tackade än en gång att jag ville uppmärksamma deras veckohöjdpunkt.

Det kan vara svårt för vissa att bli pensionär. Ensamt. Från att ha varit efterfrågad, uppskattad och omgett sig med arbetskamrater blir det tyst och stilla. Inte längre behövd. Då kan det vara en bra idé att börja spela kägla. Det är aldrig för sent. Svårare än bowling men mycket roligare, så sa de och jag tror dem.

Min ryggsäck är packad. Två baddräkter, en stor svart och en liten randig med rosett. Badlakan och en krona till klädskåpet. En burk med fruktsallad på beställning. Den ska innehålla jordgubbar, melon, mandarin, banan och kiwi. Men även paprika, gurka och sylt. Jag har skalat och skurit frukten i lagom bitar. Dock hoppade jag över grönsakerna och sylten.

Rehabbad med stortvillingflickan. Det är en av veckans höjdpunkter för mig. Det är då vi simmar tätt ihop, små armar om min hals och vatten i näsan. Vi pratar om allt och inget. Och äter fruktsallad i bilen hem.

Farmor, du och jag. Ja Alice, svarar jag, du och jag.