När blåsipporna blommade och vårbruket tog en pause

Söndagen den 29 april 1984 och vårbruket var i full gång. Jag satt i traktorn och harvade. Körde tvärs över plogtiltorna och studsade upp och ner i förarsäte.
Såg makens traktor på de gärden jag nyss harvat klart och hur den drog såmaskinen
Minns att det var kylslaget, då som nu. Blåste dessutom friska vindar och valborgsmässobrasan var i farozonen. Brandmyndigheterna varnade, fortsatte blåsten att hålla i sig skulle det inte bli någon brasa av nästkommande dag. Kyrkokören och vårtalaren skulle få stå framför rishögen och göra det de var ämnade till att göra utan några eldstungor mot den mörka vårhimlen.

Inget ovanligt med det. En valborgsmässoafton före anno 1984 var det full snöstorm. Vi som samlats stod inne i Persbols missionshus och tittade ut på elden genom fönstret medan en stackars trumpetare befann sig i sin tragiska ensamhet bredvid den sprakande brasan som inte förmådde sprida någon värme, tutade i luren allt medan tunga snöflingor landade på hans huvud, fingrarna frös till is och läpparna fastnade på trumpetens kalla munstycke.
Valborgsmässoafton kan vara en mycket nyckfull afton.

För att återgå till den kyliga och blåsiga söndagen den 29 april 1984. På den tiden fanns det gott om tofsvipor. Tillsammans med skränande måsar flockades de bakom harven för att plocka mask. Nu får vi vara glada om vi lyckas skåda en och annan tofsvipa eftersom den fågelarten verkar vara en utdöende art. Enligt Jordbruksverket beroende på bland annat våtmarksdikning, ökad vallodling och höstsådda grödor.

Om blåsipporna blommade just denna söndag har jag dock inget minne av men det är högst troligt. Blåsippor blommar i april tillsammans med vitsippor och gullvivor. Dessa blommor har för maken och mig fått en framträdande roll varje år allt sedan den 29 april 1984.

Dagen led mot eftermiddag och vår förhoppning var att bli klara med vårbruket denna söndag. Men vekligheten blev något annat. Klockan 23.28 var min arbetsoverall sedan ett antal timmar tillbaka utbytt mot en uppknäppt sjukhussärk som blottade min barm och sladdriga mage. Mitt emellan behagen låg ett nyfött och välskapt gossebarn, 3.900 g tung, 53 cm lång och med ett huvudomfång på 35,5 cm.

Någon valborgsmässoeld blev det aldrig tal om. Det fortsatte att blåsa även den 30 april och brandmyndigheterna utfärdade eldningsförbud, men värmen kom lagom den dagen och utanför BB avdelningens fönster sprängde gröna löv fram i prydnadsbuskarnas grenverk.
Jag vilade upp mig efter det gemensamma arbete maken och jag gjort med att föda fram ett gossebarn medan maken fortsatte med vårbruket hemma på gården. Tittade ut på de grönskande prydnadsbuskarna, drog in doften av bebis i mina näsborrar och kände hur kärleken till det lilla barnet växte sig allt starkare för var stund som passerade.

Det är idag 32 år sedan vårt söndagsbarn gjorde sin entré ut i livet. Nu är han trebarnsfar med allt vad det innebär av ansvar och kärlek. Strävan efter att ge barnen trygghet, demokratiska värderingar, ett utvecklat sinne för öppenhet, respekt och förmåga att sätta sig in i andras situationer, mänskliga rättigheter och att alla är lika mycket värda oavsett social bakgrund, kön, etisk tillhörighet, sexuell läggning, få en vilja att hjälpa andra samt kunna ge och ta emot kärlek.

Jag tvekar aldrig på vår sons förmåga att ge sina barn en stadig grund att stå på. Han kommer alltid att finnas där för dem, oavsett vad som händer. Det har han med stor tydlighet visat.

Grattis till maken och mig att ha fått förmånen att bli den pojkens mamma och pappa!

Mitt oberoende och en söt tablett med mintsmak

Tänker inte orda om vädret, det börjar bli uttjatat.
(Vill bara nämna att det snöar i Nyköpingstrakten medan regnet dundrar på taket hemma hos oss).

Jag har sett en gullviva, kanske blir det fler om några dagar. Nästa vecka till exempel. Då kommer värmen.

Träffade en kvinna idag. Vi hade mycket viktigt att tala om som ska ut i tryck i sinom tid. Vi drack varm choklad. Samtalet dalade mellan allvar och glädje. Vi halkade in på privata saker, inte så konstigt eftersom vi sedan tidigare känner varandra.
Att röka cigaretter var ett av det mer privata inslaget i vårt samtal. Vi var enade. Rökning är ett dyrbart fördärv. Hon skulle sluta, sa hon. Fast å andra sidan så höll hon hela tiden på med att sluta röka. Det ville sig inte riktigt, men kanske någon gång skulle det lyckas. I framtiden.

Jag svalde den sista slurken av min varma chokladdryck. Därefter stack jag ner handen i bakfickan på mina jeans och med tummen och pekfingret fiskade jag upp en vit rund tablett. Tryckte ut den ur tablettkartan och stoppade den i munnen. En ganska söt tablett med mintsmak.

Har inte snusat på fjorton dagar nu, berättade jag för kvinnan tvärs över bordet.
Hon nickade och såg både glad och medlidsam ut på en och samma gång.

Jo för så är det. Jag är en snusare. Kanske inte många som vet men det är faktiskt sant. Men eftersom jag inte snusat på fjorton dagar kan jag nu berätta det för alla som inte känt till mitt nikotinberoende. Eller före detta nikotinberoende. Nu är jag ju snusfri. Sedan fjorton dagar tillbaka.

Bra, sa maken. Blogga om att du snusar, eller har snusat. Han rättade sig själv. Du kommer att chockera några men det gör dig inte till någon sämre människa för det. Jag älskar den mannen högt och innerligt. Han har dessutom aldrig under snart femton år klagat över mitt snusande.

Hur är det då att vara snusfri? Inget roligt vill jag påstå. Dessutom är jag konstant godissugen. Och hungrig. Jag genomgår en gödningskur och står på kraftig tillväxt. Märks redan tydligt. Det spänner och stramar runt mage, höfter och lår.
Jag suger ihärdigt på den vita tabletten som smakar mint och ska verka för att abstinensen lindras. River i skafferilådorna efter substitut. Choklad, karameller eller strössel ämnat till att ge vaniljglass extra finish. Vad som helst går bra bara det är ätbart. Hittar en tub räkost i kylskåpet. Skruvar av korken och trycker ut en rejäl klick direkt på tungan. Brer tjock med smör på en knäckebrödsskiva, skär rejäla bitar av den dyra parmesanosten, tuggar och sväljer. Fortsätter min jakt på något att stoppa i munnen. Torra cornflakes går också bra. Tillika riven kokos och okokta makaroner. Tänkte testa en näve grahamsmjöl men hade tack och lov en inre spärr som sa åt mig att låta bli.
Tänker att snart, mycket snart hamnar jag i ett tillstånd av galenskap.

Fina flickor snusar inte. Eller jo, nu för tiden snusar flickor lika friskt som det motsatta könet.
Ingen höjer på ögonbrynen när en flicka halar fram den runda dosan och lägger en prilla under läppen.
För min del är tiden som snusare förbi. Sedan fjorton dagar tillbaka. Stolt deklamerar jag; Jag är inte längre en nikotinberoende snusare!

(Fuck life without nicotine) Ooops, där tog känslorna överhand för en kort minut. Sorry! Jag landar mjukt tillbaka på valkarna som mitt snusfria liv gett mig. På endast fjorton dagar. Respekt på det!

Klikoppor och ett ärofyllt uppdrag

Nu är jag innerligt trött på detta aprilväder som aldrig kan bestämma sig huruvida det ska snöa, regna, hagla eller bjuda på solsken.
Jag känner mig svårmodig och misströstar över att fortfarande behöva gå omkring i raggsockor och stickad tjocktröja.

Sädesärlan har dock hittat hit från sydligare breddgrader och hoppar runt med vippande stjärt bland gula påskliljor på jakt efter något ätbart. Så det är väl vår i alla fall trots allt.

En småtvilling har fått vattkoppor. Hennes systrar står i den kliande kön, det dröjer nog inte innan deras kroppar är täckta med vattenfyllda blåsor.
Vattkoppor hade jag som vuxen. Ingen angenäm upplevelse, det enda positiva med hela sjukdomsbilden var att jag undslapp medverka i ett nyårsfirande som jag inte ville deltaga i.
Det var för övrigt den sista nyårsafton i mitt gamla liv. Medan jag väntade på att få kliva ut genom dörren och stänga den bakom mig med en hård smäll, omsorgsfullt låsa dörren och kasta bort nyckeln, låg jag under täcket och pillade på hoptorkade vattenblåsor. De gjorde ont och värkte men inte lika kraftfullt som min trasiga själ. Än idag finns några bleka ärr i pannan efter sönderrivna vattenkoppor och ibland kan jag känna av de inre ärren trots att de läkt sedan många år tillbaka. Men själsliga sår går nog aldrig att bli helt friade från även om läkningsprocessen gjort sitt.

Istället för att tänka på flydda tider kantade med orosmoln vill jag mycket hellre tänka på det trevliga och spännande mejl som damp ner i min inbox idag. Det gällde ett uppdrag utav den mer sällsynta arten. Jag ser med stor iver fram emot att ge mig i kast med mitt uppdrag som går ut på att få fram ett präktigt och rejält utedass. Helst med två fjölar.
Nu är dasset med de båda fjölarna inte ämnat åt vara rumpor. Minnesgoda läsare vet att vi förärats med vattenklosett så något utedass är inte aktuellt att ställa upp bakom vårt hus.
Det är en hembygdsförening som vill ha ett dass utrustat med två fjölar och eftersom hela dassprojektet så att säga skitit sig för gubbarna i föreningen kände deras överhuvud sig nödd och tvungen att kontakta mig för att få hjälp.
Jag känner mig smickrad och mycket hedrad över det ärofyllda uppdraget som ålagts mig.
Nu återstår bara att gå på dassjakt vilket kan bli en stor utmaning.

Om någon möjligtvis har ett utedass som inte längre är i bruk och väntar på att bli bortforslat vänligen skicka mig ett pm.

Så kan jag inte undgå att undra, varför kontaktades just jag i denna fråga? Förhoppningsvis kommer det inte an på att någon anser mig vara en riktig skitkärring utan istället en tillgång i bygden som kan klara av att lösa de mest knepiga uppdragen som tydligen inkluderar införskaffande av ett utedass.

Fortsättning följer...

Vätskedonation och eget hopkok

Länge har jag funderat över att hemma vid köksbänken stå och joxa ihop mina egna välgörande hudvårdsprodukter. Ringblomma lär vara rena rama undermedlet om det tillreds enligt de rätta recepten. Mortla örter och fröer, blanda med bivax, pressa ut oljan ur hallonfrön, repa en näve egenodlad lavendel och doftsätta de hopkokta krämerna.

Det har dock endast stannat vid tanken. Material ska samlas in och bilda en mischmasch i kastruller som sedan måste diskas rena.Tycks aningen tidsödande och onödigt krångligt.
Sonen förärade mig för något år sedan med lite olika sorter av ansiktsmasker som han inhandlat i en butik som sålde ekologiska naturprodukter.
Just ansiktsmasker tycker jag tar lite för mycket tid i anspråk men beslutade mig ändå för att pigga upp min hy inför den stundande sommaren.

Ansiktsmasken innehöll choklad. Den doftade förföriskt och jag frestades att även provsmaka men jag kände mig osäker på om det var tillrådligt att använda den kletiga smörjan för invärtes bruk så jag avstod.
Enligt instruktionerna skulle masken sitta på under ett besvärande antal långa minuter innan det var dags att med ljummet vatten avlägsna den hårda skorpa som bildats på mitt ansikte.
Om resultatet blev så där strålande känner jag mig osäker på, möjligtvis blev huden något mjukare än den var innan det experimentella försöket till lite föryngring.

Av en ren händelse fick jag syn på en artikel i en tidning om en undergörande kräm som enligt expertisen fungerar på hud som inte följer de normer som ett perfekt ansikte bör ha. Visserligen mycket dyr, 1 050 kronor för 30 ml men då garanteras att hudens celler skyddas mot fria radikaler och nedbrytning, förbättrar hudytan och minskar celldöden efter UVB-strålning och det bästa av allt, det tränger djupt in i hudens lager och förhindrar åldrandet. Förhindrar!!

De som har råd att prova erkänner sig förbluffade över det positiva resultatet. Det verkar både skrämmande och fascinerade på en och samma gång, säger de som vet. Främst då hudterapeuter som aldrig varit med om något liknande även om de arbetat mycket länge i branschen.

Men vad innehåller då denna mirakelkräm för ingredienser? Jag studerade vidare i artikeln och fann att den var rik på den enda antioxidanten som är både vatten- och fettlöslig och kan således tränga genom hudens olika lager bestående av vatten och fett.
Namnet på denna antioxidant är spermine vilket genast för tankarna till den ingrediens som krävs vid fortplantning. Vilket det också är vid närmare granskning.

Carolina Gynning är en av alla vackra damer som testat produkten med mycket gott resultat. Hon har i ett uttalande sagt att hon fått bebishud genom att regelbundet smeta in sitt ansikte med donerad vätska som omvandlats till kräm på tub.

Som sagt, jag har länge funderat på att tillverka egna hudvårdsprodukter. Helt naturligt och fritt från konserveringsmedel samt att nu när jag kommit in i livet som pensionär finns det tid över för att diska kastruller efter hudkrämstillverkning.

Maken kan involveras i projektet genom att hälla upp den färdiga produkten i rena glasburkar med trevligt mönstrade lock. Kanske en ny gemensam affärsidé att satsa på för att dryga ut hushållskassan en smula...

Det riktiga livet och en tuggummiflicka

Ännu en helg där jag lagt undan all kontakt med sociala medier och endast ägnat mig åt det verkliga livet.
Nu har jag dock åter trätt in i den konstlade verkligheten men ruelsen över helgens festliga inslag finns kvar i mina måbradepåer.

Stortvillingflickan har delat helgen tillsammans med oss. Vi har gemensamt besegrat regn, hagel och snöfall. Däremellan lite solsken och utomhusfika i Tivedsskogens förtrollande naturreservat. Knotiga tallar och yviga granar. Slingrande vägar mellan överskjutande mossbelupna stenblock. Vettskrämda tjäderhönor, skuttande rådjur och en och annan högbent trana.

Vi hamnade även i en flock med får när vi klarat av färden genom Tiveden. Ett flasklamm undslapp med nöd och näppe att följa med oss till den väntande festen i Kristinehamns kommun.
Festklänning och rikligt med mat. Presentöppning och två sorters tårta. Jubilaren strålade över att äntligen ha fyllt 60 år. Det är nu det riktiga livet börjar.

Fulla av kalasmat landade vi i Grums där makens son och hans fru serverade oss vitt vin innan vi bäddade ner oss i deras bäddbara soffa.
Vi har blivit omhuldade på allra bästa tänkbara sätt, som alltid när vi gästar Kullen.

Men nu är det som sagt vardagslivet som gäller. Helgen ligger bakom och vi får arkivera dagarna i hängmapparna märkta med "goda minnen".

Dagen har jag ägnat åt lite olika sorters åtaganden i de centrala delarna av Norrköping. Däremellan slank jag in på en sylta där det serverades snabbmat. Mättade fetter, kolhydrater och kolesterol. En hålögd flicka torkade borden rena. Smetade ut såser och hopkrullade rester av salladsblad med en gul disktrasa. Jag tittade bort och lät tänderna mala sönder maten. Svalde och slörpade i mig ohälsosam dryck genom sugrör.

Flickan med den gula disktrasan tuggade ihärdigt på ett rosa tuggummi. Blåste med imponerande skicklighet stora bubblor som gick sönder med en liten smäll. Det rosa tuggummit lade sig som en hinna över läpparna men utefter konstens alla regler lyckades flickan få tillbaka tuggummimassan i munnen och började på ny kula. Allt medan hon fortsatte att torka bord. Idag är det den 25:e. Troligtvis har den bordstorkande tuggummiflickan fått sin lön. Kanske planerade hon att köpa sig något fint för pengarna. Eller spara ihop till en resa. Det är inte lätt att veta vad folk har för planer med sina pengar.

Själv har jag spenderat en ansenlig summa på ett par nya glasögon. Min optiker plus två av hans kollegor var smakråd. Alla med olika tyckande. Expertisens råd äro outgrundliga. Yrslig och matt av att spegla mig med låtsasglas i bågarna  beslutade jag till sist vilka jag ville ha. Det stred mot experternas råd men jag var obönhörligt bestämd med mitt val. Trion skingrades och försvann in till sina ögonmätinstrument och jag betalde mina nya glasögon i förskott med en snabb manöver i betalkortsystemets apparat.
Om tio dagar får jag mina nya brillor. Då kommer jag att se bra ut.

Denna veckas första dag är slut om några timmar. I morgon är en ny dag.
Tack för idag, hoppas vi ses i morgon.
Det är så vi brukar säga till varandra, maken och jag, när vi släckt lampan och håller varandra i hand till dess att sömnen hinner ifatt oss.