Mjuka fötter och ett insmort ansikte

Som den ambassadör jag är för vårt Skärblacka vill jag slå ett slag för Ängshults fotterapi som nyss slagit upp sina portar. Ett uthus som tidigare fyllts med sådant som behövts stoppas undan har omvandlats till mottagning för fötter i olika sorters skepnader.
Nu sköter jag mina fötter exemplariskt och har därmed inga som helst problem, men att ändå bli ompysslad gör ingen skada och är en lisa för själen.

Kristina har tänkt till. Rejält. Hennes ambition att vårda oss Skärblackabor och våra fötter har förverkligats. När jag satt bekvämt tillbakalutad och blickade ut genom fönstret där den stora gröna eken grönskade allt medan får med sina nyfödda lammungar lugnt betade totalt bekymmerslösa över mänskliga fötter med nagelsvamp, liktornar och spruckna hälar, kändes det som om jag befann mig i himmelriket.
Mina fötter smordes in med välgörande fotsalva, masserades och pysslades om på bästa tänkbara sätt. När jag gick därifrån kändes det som att gå på moln.

Härligheten tog inte slut med detta. Jag fortsatte vidare till Linköping. Där väntade nästa behagfulla behandling. Omstoppad i mjuka filtar tog sig hudterapeuten hand om mitt ansikte. Födelsedagspresenten som jag fått av sonen och hans sambo skulle äntligen tas i bruk.

Nu doftar jag förföriskt gott, både om fötter och ansikte. Det är frågan om att jag inte tänker göra någon vidare kroppsrengöring denna dag utan gå till sängs precis som jag är. Insmord med dyra krämer, oljor och mjukgörande preparat.

En grillad korv på Stångbrogrillen satte kronan på verket och jag har haft en dag fylld med egentid bestående av både kroppslig och själslig balsam.

Sommaren har plötsligt tagit slut. regn och kyla har ersatt sol och värme. Men vad gör väl det en dag som denna. En dag då jag tagit hand om mig själv utan några som helst förpliktelser eller åtaganden.

Det enda jag kan sakna är en tårta till kvällskaffet. Men det går inte att få allt på en och samma dag. Det kommer en morgondag och det är bäst att spara lite på förnöjsamheterna så det inte blir för mycket av det goda. Inte allt på en gång är min filosofi. Det måste finnas grå dagar för att de ljusa ska uppskattas och avnjutas på bästa sätt.

Luftbyggda hästar och gigantiska flygplan

Jeppe super. Varför super Jeppe?
Har hans ruelse för alkoholhaltiga drycker försatt honom i ett permanent tillstånd som alkoholist eller kommer det an på att han gifte sig med den ondskefulla Nille som ständigt ger honom prygel? Kanske känns piskrappen mindre om han är full.

Idag har jag bevittnat Jeppe som slocknat redlöst berusad på gödselstacken. Sorgligt smärtsamt att se. Vardag för många, alla blir drabbade. Inte bara den som är sjuk utan även den sjukes närstående.

Jeppe på berget är en komedi, skriven av Ludvig Holberg år 1722. Skrattet fastnar i halsen vid åsynen av den stinkande Jeppe. Så må det vara hur roligt som helst.
Jag lämnar Jeppe åt sitt öde. Han ligger där han ligger allt medan Nille låter piskan vina över hans bakdel. Det krampar i magen och svider i hjärtat...

Däremot skrattade jag gott och hjärtligt då baronen kom ridande på sin lufthäst. Luftgitarr har jag tidigare kommit i kontrakt med men icke med några lufthästar.

Jenny Antoni, som spelar baronen i pjäsen, tyglade sin pålle med stor skicklighet. Höga hopp och vådliga krumbukter.
Mera, skrek jag och knep ihop benen under skrattsalvorna.
Jag sätter av i galopp, skrek baronen tillbaka och smackade på kusen.

Hon var vild och galen, precis som hennes lufthäst. Det smattrade i scengolvet och den blå sidenrocken flaxade av luftdraget.
När ryttarinnan och hästen lugnat sig dracks det kaffe och hästen käkade hö. Lufthö.

Första gången det hölls SM i luftgitarr var 1982. Stolt vinnare av priset blev den gången Kalle Moraeus. Han kan spela på precis allt den mannen. Inte konstigt att han vann.
Nu går jag i funderingarna på att eventuellt dra igång en tävling i luftridning. Eller varför inte trav. Det borde gå lika bra. Kanske vilsammare att sitta i sulkyn än på hästryggen.
Om jag nu bestämmer mig ska ja ha baronen med häst i mitt stall. Tror jag kan dra in grova pengar på det ekipaget.

För övrig landade det sent i går kväll riktiga hästar på Kungsängens flygplats i Norrköping. Hitflugna direkt från Amerika. Mellanlandning och besiktning innan nästa anhalt vilket är Solvalla. Det finns pengar i travet.
Under stort medialt och allmänt intresse tog flygkaptenen ner ett av världens största flygplan på den inte allt för stora landningsbanan. Respekt på det.
Men först tog han en lov över vårt hus som fick torpargrunden att skaka av det mäktiga ljudet. Vi hade precis lagt oss tillrätta under täcket då jag omgående fick kliva upp för att kontrollera vad som egentligen skedde över vårt hustak. Jag trodde för ett ögonblick att planet skulle till att landa på vår nysådda gräsmatta. Vilket skulle ha medfört katastrofala följder med omsådd av gräsfrö.

Det verkade svårt att ratta en sådan gigantisk kärra. Såg ut som om planet drastiskt tappade höjd och grantopparna på andra sidan av vår väg vajade i vinddraget. Men allt gick till synes väl enligt sociala medier och dagens Norrköpings Tidningar.

Fängelsehålor och nyskördad sparris

Det händer ytterst sällan att vi åker till Norrköping utan att ha något egentligt ärende. Att vi skulle åka dit en lördag eller söndag sker ännu mer sällan. Undantaget är om jag skulle råka ha något jobb inplanerat som infaller en helg.
Idag var en sådan dag och till min stora glädje valde maken att följa med mig på resan.
Vi for i god tid före mina tidsbestämda jobb, parkerade bilen vid Färgargården och promenerade ut efter Motala ström den korta sträckan till rhododendrondalen.
Blomsterprakten var obeskrivligt vacker. Den måste upplevas live för att kunna förstå. Människor hade samlats i klungor, lågmält diskuterades färg och form. Känslan att befinna sig mellan två väggar av blommande buskar är smått magisk.

Nästa anhalt var Norrköpings nedlagda fängelse. Fem celler har öppnats upp för allmänheten och där pågår just nu en lite annorlunda utställning.
För Norrköpingsborna är Lasse Lindfors ett välkänt namn som förknippas med hans gamla polare Johnny Cash. Av honom har Lasse under åren fått otaliga gåvor som han nu valt att visa upp genom sin utställning. Bland annat en bibel och ett par häftiga boots som används då Mr. Cash stått på scenen.
Cash och frun June Carter har till och med varit hemma hos Lasse i Åby, bara en sådan sak! Går det annat än förundras?

För Lasse är Johnny Cash hela hans liv. Allt kretsar kring legenden och det är ingen överdrift att kalla det för en form av besatthet. Han till och med liknar honom till utseendet, något som Lasse känner en stolthet över men försäkrar att han inte gjort något för att efterlikna sin vän.
Annat än att gå klädd i svart. (Anm. min egen reflektion.)

Som frilansreporter blir det tvära kast. Från fängelseceller och Johnny Cash till sparrisodling. Ingen gemensam nämnare i det vad jag kan finna.
Min förhoppning var att vi skulle ta med oss hem några sparrisplantor för att själva starta upp en liten odling.
Det är enkelt att lyckas med sparris, försäkrade den jag talade med.
Bara marken är väldränerad och jordmånen sandrik. Sparrisen trivs inte i skugga utan vill ha mycket ljus.
Vi tvekade, kände att vi måste utföra en grundlig markanalys innan vi tar något beslut om att bli sparrisodlare.
För övrigt har vi helt ovetande en gång i tiden odlat sparris. De gröna vipporna som växer upp från rotsystemet klippte jag helt sonika av och hade som utfyllnad i blomsterbuketter. Någon hade varit före oss och haft en liten odling där det senare växte gamla plommonträd.
En granne upplyste oss om att på platsen växte det sparris och jag har ett svagt minne av att vi skördade några men det blev ingen given succé.

En trevlig dag med många olika intryck och med kaffe och kakor i Färgargårdens trädgård har avslutats med grillkväll hos stortvillingarna och deras gladlynte och trinde lillebror.

I morgon är första dagen på en ny vecka. Alltid lika intressant. För vem vet hur veckan kommer att bli.
Nu tänker vi runda av denna dag med något drickbart. Tacka varandra för helgen som varit och glädjas åt dagar som kommer.

En blommande skärgårdsö och sommarminnen

De flesta dagar är bra dagar, men så finns det dagar som är aningen bättre än andra. De guldkantade dagarna, där jag bara flyter med i det som händer utan att behöva anstränga mig.
Idag har det varit just en sådan dag då jag fick förmånen att följa med dottern när hon förrättade ett utomhusdop på en ö ute i skärgården.

Sol, värme och blommande äppelträd. En liten jänta i centrum, omsluten av sina föräldrar, mor-och farföräldrar, övrig släkt och Gud.
Vackert och stämningsfullt.

Bilresa till och från Fyrudden tar sin tid. Då finns det rejält med utrymme till goda samtal, mor och dotter emellan. Smörgås, äpple och smörgiffel. Varmkorv med stark senap och räksallad.
Däremellan båtresa för att komma dit och hem. Vattnet spegelblankt. En och annan segelbåt där seglen knappt fylldes av vinden. En ensam svan med krökt hals. Måsar och tärnor. Små och stora öar. Bebodda och obebodda.
Min längtan efter en egen båt blev stark. Minnen strök förbi, landade på vattenytan och flöt vidare.

Minnen då vi packade vår egen båt med förnödenheter. Kylskåpet fylldes med sommarmat. Extrakläder och flytvästar. Böcker, tidningar och sällskapsspel. Barnen ivriga inför avfärden.
Skummet mot fören, svallvågorna som slog upp efter aktern. Öronmaneter och sjögräs.
Solen som gick ner i horisonten. Tända oljelampor och gasspisen som susade när vi i skymningen tillredde vår kvällsmat. Myggor och kvällsbad.

Vi somnade till vågornas ljud.  Kluckandet mot skrovet. Morgonsol och huden som knottrades av den tidiga kylan. Morgonbad, smörgås och varm choklad.

Vår båt är såld sedan många år tillbaka. Arbete och tidsbrist. Åtaganden och plikter. Tid som fattas och otid som fördärvar långlediga dagar. Nu finns tiden men barnen är vuxna och vi har ingen båt. Det kan aldrig bli som förr, de åren går inte att återskapas. Men loggboken finns kvar. Jag bläddrar och skummar igenom texten:
"Strålande sol och vind svag till måttlig. Klockan 14.40 kastade vi loss från bryggan i Stegeborg. Klockan 21.00 ankrade vi vid Marö kupa."

Somrar med båtliv. Höstar med stormar och regn. Jag läser vidare vad jag skrivit i vår loggbok:
Söndagen den 29 september. Dags för vinterförvaring. Tack för härliga båtturer och underbar familjegemenskap."
Jag ställer in loggboken i bokhyllan. En dag ska jag sätta mig i lugn och ro och läsa igenom den. Från pärm till pärm.

Nu äger vi endast en liten eka. Ror ut på Glan och har med oss var sitt kastspö. Kaffe i termos, bredda smörgåsar. Maken och jag. Vi känner oss tillfreds med det. Ibland är något barnbarn med som vi klätt i orange flytväst.

Idag har ett flickebarn döpts på en skärgårdsö. Livet ligger framför henne. Ett liv som kommer att fyllas med minnen. Goda minne måste vårdas, en dag kommer dessa minnen att bli till tröst.

Ägg på tre språk och krånglande fendrar

Ostadigt väder med spridda skurar har avlöst förmiddagens väder som i folkmun kallas "fint väder".
Solsken med andra ord.
Jag är en upprorsmakerska som vänder mig mot den etablerade vädermässiga sommarordningen och kallar mig för rebell. Därmed hänger jag tvätten ute på klädstrecket och trotsar de spridda skurarna. Det är sommar och om sommaren plockar jag blåklint, mandelblom och rosenskära samt hänger ut tvätten på tork. Skulle aldrig komma på tanken att göra avkall på den seden.

På förmiddagen begav jag mig till vår lokala äggproducent.
Hur många flak får det lov att vara? frågade hönsmamman.
Jag svarade på tre olika språk. Spanska, finska och engelska. Tänkte att det kanske kommer turister från andra länder och vill köpa ägg av henne och då är det bäst att friska upp språkkunskaperna en aning.
Hon räckte upp tre fingrar i luften och skrattade. Hon förstod budskapet och höll därefter upp dörren åt mig så jag riskfritt kunde ta mig ut till bilen med tre flak nyvärpta ägg.

Färden gick därefter vidare till Brådtom sluss. Madde i caféet hade bakat äppelmuffins. En tillresande trubadur från Norrköping satt tillsammans med sin fru vid ett av borden. Han plockade fram sin gitarr, spelade och sjöng några käcka visor allt medan en ensam motorcyklist med flätat skägg rökte cigarr och stampade takten med foten.

Några segelbåtsturister syntes inte till. Göta kanal befinner sig i stiltje i väntan på den stora anstormningen.
En orm, tjock som en innerslang till ett lastbilsdäck slingrade sig en centimeter framför mina fötter och föll med ett plumsande ner i kanalens bruna vatten och försvann.
Motorcyklisten fimpade cigarren och mullrade iväg på sin hoj. Trubaduren tackade för visat musikaliskt intresse, tog frugan i handen och for tillbaka till Peking.

Bara vädret blir stabilt ska maken och jag åka cykel till Brådtom sluss. Äta äppelmuffins och titta på båtarna som slussar sig upp från Mem till Motala. Eller tvärt om. Det är inte lätt att veta vilken väg motordrivna segelbåtsturister tänker ta i sina försök att besegra Göta kanal. Det kan vara nog så vanskligt och tära hårt på den äktenskapliga lyckan.

Blir det allt för besvärligt med fendrar och tampar kan det kännas skönt att kliva av flytetyget och varva ner hos Viveca och Madde i Brådtom. En oas i det lilla formatet som bjuder på lantlig idyll, trevlig atmosfär och utomordentligt gott fika.

Rekommenderas!