En emaljerad kändis och Maggan på Abborreberg

Jag tror att den här sommaren är den bästa sommaren på länge. Känns som om jag blomstrat upp, det finns en inre kraft och energi som ger mig glädje, förnöjsamhet och framför allt ork att ta vara på dagen. Inga orosmoln men skulle det oförhappandes dyka upp några har jag förmågan att fylla lungorna till bredden och med ett kraftigt andetag pusta bort dem.

Små och till synes små händelser blir till upplevelser utanför det ordinära. Bagatellartade äventyr, kanske någon resonerar. Vad kan en resa i all enkelhet mätas mot utlandssemester, spahotell eller en måltid på lyxkrogen, så kanske någon säger.
Men om det finns glädje bakom en händelse, den må vara hur enkel som helst, så ger det en form av livskvalité och skjuter glädjen till oanade höjder.

Idag har varit en sådan dag. Anspråkslös men glädjebringande. Jobbrelaterad men energigivande. Mycket tack vare att maken och jag gjort dagen tillsammans. Han följer inte med mig ofta ut på uppdrag men ibland händer det och då blir ett roligt jobb ännu roligare.

Som att gå på en utställning och titta på emaljerade bruksföremål. Klingar inte glamouröst men är nog så intressant. Att utställningen hölls i en tevekändis trädgård gjorde inte upplevelsen sämre. Milt och vänligt lotsade han oss genom sin trädgård, bort till den lilla röda boden i den bortre delen av grönska och prunkande rosbuskar.  Där inne i boden fanns en man från Uppsala som förevisade sin emaljerade samling.
Tevekändisen ville piffa till sig i håret före fotograferingen. Jag fann det som ett onödigt företag, påpekade att han ser ut precis så som han ser ut på teve. Han körde fingrarna genom kalufsen och undrade om det verkligen var så illa ställt.
Inte illa, bara snyggt. Han satte sig lydigt i trädgårdssoffan och log så rart mot kameralinsen att jag blev alldeles knäsvag. Maken fanns vid min sida och stöttade så jag inte skulle falla omkull i gräset och smutsa ner mina vita byxor. Som alltid finns han där för mig.

Vidare mot nya jobbmål. Abborrebergs veranda vid Bråvikens strand. Inledningsvis västerbottenpaj med sallad och balsamvinäger. Sedan tid för intervju.
Se där, en bekant kom in genom dörren. Vi förärade henne med en sång. Hon blev först förvånad och sedan glad. Vi hann med att avhandla vår dotters skoproblem innan hon och hennes familj satte sig vid ett bord med utsikt över vattnet och åt vad jag tror var äppelpaj.

I lusthuset kunde det ha funnits utrymme för lite kel och smek då vi vistades där utan åskådare. Men ett bröllopsfölje förstörde de chanserna så vi får spara det till ett annat tillfälle. Vi tittade istället ut genom fönstret och såg en rad med gäss som vallade sina duniga små ungar. De guppade på vågorna och såg lite ängsliga ut. Världen är stor för små otränade barn.

Mina båda jobb är skrivna och inskickade till redaktionen. Ikväll har vi på ungdomligt vis ätit tacos. Jag tillredde måltiden så det hade räckt till en hel familj. En vana från tiden då vi alla var samlade runt matbordet. Att äta tacos utan barn är som att äta gräddtårta utan grädde. Men nu har vi rester så det räcker till i morgon. Därmed sagt att vi slipper hungra under dagen som kommer. Det är inte alla som har det så bra förspänt.

I morgon välkomnar jag en ny vecka. Många små händelser ligger bakom oss men många nya finns inplanerade. Det här är den bästa sommaren på länge. Blir gott att tänka på när vågorna går mörka och höga på Glan i november.

Etthundratjugo sekunder och kanske ett fullbordat bygglov

För något år sedan ansökte vi om att få bygga en inglasad veranda. Handlingar skrevs, skrevs under och skickades in till de styrande i byggnadsfrågor. Beskedet vi fick var nedslående. Ingen inglasad veranda ty detaljplanen gällande vårt område är från 1953 och den måste ovillkorligen åtföljas. Nu är en ny detaljplan klar i och med att vi anslutit oss till det kommunala avloppsröret så nu finns det goda förhoppningarom att vi kan börja bygga vår altan. Nya ordningar är dessutom instiftade så enligt tillförlitliga källor behövs enkom en bygganmälan då vår altan ej kommer att överskrida 15 m2.

Dock finns det de som har en betydligt tuffare framtoning då det ska utföras en nybyggnation. Jag syftar härmed på Kolmården djurparks nya attraktion Wildfire, byggd i trä. Nu tronar den högt över Kolmårdskogens tallar och därunder finns kameler, elefanter, lejon och andra exotiska djur som strövar omkring i sina inhägnader och låter sig beskådas av människobarnens runda och hänförda ögon.
Det finns dock ett litet krux. Berg- och dalbanan har ännu inte fått klart i bygglovsärendet.
Djurparkschefen tar det hela med godan ro. Och det kan han troligtvis göra för jag ställer mig skeptisk till om det skulle bli annat utslag än ett ja. Trots att boende omkring djurparken protesterat vilt så blev det en nervkittlande bana där vagnarna rusar fram i en topphastighet av 113 kilometer i timmen. 137 meter över havet på den högsta punkten och den 1300 meter långa resan tar 120 sekunder.
Det skulle vara åkpremiär för allmänheten denna dag men något fel har upptäckts och invigningen är uppskjuten på obestämd tid.
Kanske Byggnadsnämnden hinner få klart med ärendet innan Amerikabåten kommer med nya cylindrar som tarvas innan banan är driftsäkrad.

Jag kommer aldrig att sätta mig i någon av Wildfires vagnar för att låta 113 km i timman och 120 sekunder skrämma skiten ur mig. Är intill döden rädd för allt vad kringåkande maskiner heter och där jag inte har begrepp om vad som är upp eller ner.
Vägrar konstant att befatta mig med dessa fartvidunder men står gärna på platta marken och skrattar åt de som av skräck och fasa skriker sig hesa allt medan farten ökar i styrka.

En enda gång och aldrig mer. Jag bejakade sonens önskan att åka berg- och dalbana med honom då vi besökte Gröna Lund. Det är i det närmaste snart tio år sedan men jag har ännu inte hämtat mig från chocken. Dessutom blev vi fotograferade när det var som värst och av bilden att döma spär den på min fasta övertygelse om att företaget är direkt livshotande.
Farten gjorde att mitt anlete förvandlades och betraktarens tankarna förs till en smärre hjärnblödning. Dessutom höll jag på att mista mina glasögon ty då vagnen stannade satt endast en skalm kvar bakom örat, den andra hade förflyttat sig upp på sidan av huvudet.

Jag föredrag lugnet framför allt annat. Det är nog så nervpåfrestande att sitta som passagerare i en bil. Föredrar att själv hålla i ratten och gasa med foten till ett lagom tempo. Även om vissa till mig närstående hävdar att det stundom kan gå lite för fort på vägarna. Det är dock något jag själv inte märker så mycket av och känner därmed ingen rädsla när jag framför mitt motordrivna fordon.

Moped är också något jag aldrig skulle våga köra. Det verkar farligt och skrämmande. Jag är en feg krake när allt kommer omkring.

Biblioteksinvigning och Skärblackas stolthet

Det lovades regn men det blev sol. Och en smula tryckande värme dessutom. Vädret, detta ständiga väder. Hur vore livet om vi vore förhindrade att släppa väder lite titt som tätt.

Energiskt har jag jagat dagen. Såpadoften blandas med doften från pannbiff med rejält tilltagen stekt lök och brunsås. Rädisor från grönsakslandet där dillen blivit uppäten av småkryp. Vitlöken får dock stå ifred och frodas gladeligen allt medan maken hävdar att vitlök är direkt förkastligt att blanda ner i maträtter. Oftast märker han ingen men var och en har rätt att uttrycka sina åsikter.

Yttrandefrihet kan ta sig på lite olika sätt. Blev jag varse då jag mitt på dagen åkte ner till vårt bibliotek som under högtidliga former invigdes. Gamla bibblan är uttjänt och  Norrköpings stadsbibliotek och Skärblackas företagarförening slitit hårt för att få till stånd att vårt filialbibliotek fått nya fina lokaler i gamla Konsum som packade ner sina varor och försvann sedan några år tillbaka. Frid över Konsum och damerna som arbetade där. De hade minsann inga glada dagar vad det såg ut som. Förhoppningsvis är damerna nöjda med att butiksytan återuppstått med en fräschör som ska skänka glädje och många sköna litterära stunder. Dessutom har den som trakterar släktforskning har tilldelats ett eget krypin.

De blå-gula banden klipptes och alla församlade klappade i händerna. Cider och salta pinnar. Mingel och återlämning av böcker som legat hemma hos folk medan biblioteket flyttat. Ingen straffavgift för övergången tid hade utlovats.

Jag fotade och intervjuade. De som varit högst inblandad i företaget med nyinvigningen och med besökarna. Lovorden tog aldrig slut. Kulturen har flyttat till Skärblacka sa bibliotekschefen. Applåder och glädje bland hyllmeter av böcker och färgade ballonger.

Endast en enda besökare var missnöjd. För lång väntan innan det åter igen gick att gå in genom biblioteksdörren. Gammal eller ny dörr spelade ingen roll. Biblioteket ska nyttjas var fjortonde dag varpå tre nya böcker ska lånas och tre utlästa återlämnas. Rytmen har varit rubbad och det fanns all anledning till gnäll.
Fanns det då inget positivt med det nya? Jo att det har stora fönster. Men för lite fönster. Det gamla biblioteket hade många fler.

Yttrandefriheten är till för alla. Det är en orimlighet att samtycke råder även över ett nytt bibliotek.

Min personliga åsikt om vårt nya bibliotek är att det är väldigt fint, välplanerat och genomtänkt i minsta detalj. Snygg harmoni i inredningen och massor av litteratur att välja mellan.

Bra jobbat, helt enkelt. Biblioteket kommer att bli Skärblackas stolthet. Om det är jag viss och säker.

Framtidsutsikter och mer tandtråd åt ungdomen

Då kom det som vi länge väntat på. Regnet. Tunga livgivande droppar. Inget regnkaos precis som på andra ställen där det är översvämningar och katastrofläge. Oväder är dock att vänta. Från Tyskland. Lagom till Vätternrundan. Arma cyklister men ingen har tvingat dem till startfållan. Det är ett högst frivilligt påfund.
Bara det har stabiliserat sig till midsommar är jag nöjd ty det vore trevligt att vistas ute tillsammans med sill, laxpaté och den jag älskar.

Regniga dagar inbjuder till  småpyssel inomhus. Som att gå igenom vad som missats på sociala medier de soliga och varma dagarna då jag gett min dator halvledigt. Endast det nödvändigaste har utförts, det andra har lämnats åt sidan för en stund.
Jag har även ägnat tid åt att lyssna på det som jag laddat ner från lite olika radiokanaler:
Soldiers of Odin som patrullerar på gatorna för att ge skydd. Medborgargardet som startades av en finsk nazist och där svenska Soldiers of Odin lyder under den fiska moderrörelsen. Jag blir skrämd men inte förvånad. I går fick jag reda på att till informationsmötet om ett nytt boende för ensamkommande flyktingbarn i grannkommunen och som jag bevakade, hade ett flertal SD anhängare som åhörare. Ditskickade av sitt parti för att ställa besvärliga och jobbiga frågor. Människor som inte bor i området där det nya boendet ska byggas försökte verbalt och otrevligt sätta fyra politiker i en dålig dager. Nu är tydligen byggnationen överklagad och flyktingbarnens nya boende ligger på framtiden.

Jag lyssnade vidare. Massakern på klubben i Orlando. En kväll som slutade i skräck och död. Vittnesmål som är svåra att ta till sig. Människor som dödats av en galning med homofobi. Tyvärr finns det gott om människor med galna åsikter rörande andra människors kärlek. Stanley Sjöberg är en bland dem alla.

Det sista jag laddat ner handlade om våra tänder. Intressant med många synvinklar. Tänderna ska borstas efter 2-stegsmetoden. 2 cm tandkräm på tandborsten och det ska borstas i 2 minuter 2 gånger om dagen. Ingen direkt nyhet men vad som kanske är okänt för vissa är att munnen inte ska sköljas efter avslutad borstning. Inte heller ska äldre människor använda tandtråd, den hör ungdomen till. Rotfyllning kan ge kroniska biverkningar med variga bihålor och för mycket fluor orsaka osteoporos.
Snus är dock inte skadligt för tänderna men det får vara hur som helst med den saken eftersom jag slutat snusa sedan åtta veckor tillbaka.

En regntung dag inbjuder till samhällsinformation och världshändelser, kaffe och kexchoklad. Tryggt, ombonat och utan själsliga eller kroppsliga krämpor kan jag betrakta en värld som sakta men säkert håller på att gå under. För om inte människor som står varandra nära kan respektera varandras åsikter och se varandras olikheter som en tillgång hur ska då en hel värld kunna göra det.

Jag ängslas över våra barnbarns framtid...

En hårdhudad man och en rådgivande mamma

De första jordgubbarna i vårt land har mognat och är skördade.  En till mig och en till maken. De smakade himmelskt.
Det har kraxats om snö och att jag skulle bli tvungen att skörda snögubbar. Men tji fick pessimisten. Ingen nederbörd, varken i fling- eller droppform har himlen erbjudit oss även om väta i rejäla doser verkligen tarvas.
Skator och kråkor och till och med ett rådjur suktar efter bären men vi har säkrat våra gubbar mot objudna gäster. Mördarsniglarna verkar ha dött ut i torkan och det lär inte vara någon som känner sig svårmodig på grund av det. Det är ett svårbemästrat otyg där inga preparat hjälper i kampen mot en snigelfri trädgård.

Preparat kan dock vara av nöden tvunget i vissa fall, beroende vad det rör sig om. Dagens händelse apropå preparat utspelade sig i grannkommunens motsvarighet till Ica, vilket jag i detta fall då syftar på Coop.
Ett nytt strykbräda skulle inhandlas men även fyra stycken Värmländsk hackkorv som just denna butik tillhandahåller.
I kön före mig stod två män som föreföll sig vara närmare 40 år. De tillhörde den kategori som klassas ha ett farligt utseende. Muskler som pumpats upp av idogt hissande med tunga hantlar och skivstänger. Överarmarna såg trånga ut i t-shirtens korta ärmar. Hade jag haft en sax i väskan skulle jag ha klippt upp en skåra för att ge musklerna syre. Den hud jag såg var kroppsmålade i beständig färg och håret på deras hjässor så kort att jag såg att skalparna fått lite för mycket sol. Hård blick och kaxig utstrålning. Skrammel runt halsar grova som på en oxe, tajta jeans och breda bälten med nitar.
Det enda som störde det grymma utseendet var att den ena mannen ideligen torkade sig om näsan med en pappersnäsduk. Han snörvlade och mellan snytningarna såg han en smula jämmerlig ut. På rullbandet åkte deras ölburkar, frysta pizzor och plastförpackade falukorvar sakta fram mot kassören.
I medicinhyllan plockade den snorade mannen till sig två askar med preparat som ska lindra hösnuva. Med myndig stämma frågade han kassören om det som står att läsa i bipacksedeln.
Tyvärr, tyvärr, sa en unge kassören lamt, jag får inte ge medicinska råd.
Den grymme snorade mannen började fingra på askarna med preparat för att lirka ur den beskrivning som talar om varans för- och nackdelar.
Kassören slickade sig nervöst om läpparna och påtalade lågmält att det inte är tillåtet att öppna några förpackningar innan varan är betald.
Hårda blickar hårdnade ännu mer och kassören vitnade.

Jag stod med mitt strykbräda och Värmlandskôrvarna och följde intresserat händelseutvecklingen. Det jag inte hade med i beräkningen var att männen med farliga anleten plötsligt vände sig till mig.
De undrade vad jag egentligen ansåg vara det bästa köpet mot hösnuva.
Ta båda, prova dig fram, blev mitt råd.
Båda stirrade på mig och verkade inte helt tillfreds med svaret. Det började suckas i den bakomvarande kön. En kvinnlig kassörska som varit med ett tag i köpbranschen räddade situationen genom att öppna en ny kassa. Kön försvann och kvar var de grymma männen, den sittande blekfisen till kassör och jag.

Utan någon som helst förvarning plockade den snorige hårdingen upp sin telefon. Deklamerade att han minsann tänkte ringa till sin mamma för att fråga eftersom ingen hjälp på plats och ställe fanns att tillgå. Efter en kort ordväxling tryckte han bort samtalet, lade prydligt tillbaka den ena asken med preparat och betalade sina varor samt den ask med preparat som hans mamma sagt att han skulle köpa.

Hur skulle världen se ut om det inte fanns mammor att fråga om råd då det uppstår kniviga situationer?! Även den mest hårdhudade behöver stundom sin mamma. Det tål minsann att tänka på!