Tystnad, tagning och en raggig get

Har så smått börjat landa efter makens och min minst sagt vådliga utflykt under midsommarhelgen. Nu syftar jag inte på ett kraftigt intag av alkoholhaltiga drycker som bidragande orsak till vådligheterna eller något annat som skulle kunna sättas i samband med midsommarfirande. Men att bo i en koja samt i en trång sovkupé i en nedlagd järnvägsvagn tär en smula på krafterna hos de som tillhör den övre medelåldern.
Nog ordat om detta. Vi suger på minnet av färden så länge vi har förmågan att minnas.

Idag har verkligheten kommit i fatt oss. Jag har kastats mellan en besättning getter och en filminspelning. Båda lika spännande fast på olika sätt.
Det första genererade till en påse getost i olika smaker, det andra genererade i rodnande kinder. Inte på grund av att filmen innehöll osedliga scener med amorösa inslag utan enkom för att jag gick på en känd skådespelerska och undrade om jag fick göra en intervju med henne i tron att hon var statist. Vilken nesa!
Efter en hel del lirkande fick jag ändå göra intervjun om jag först klappade hennes väninnans svarta lilla hund.

Två minnen kom över mig efter dagens uppdrag.
Det ena utspelade sig då jag var barn och träffade på en bunden getabock. Nyfiken av naturen gick jag fram till bocken för att klia den mellan hornen. Till svar fick jag en flygtur samt en rejäl lårkaka som envist höll sig fast under flera veckors tid. Det kunde ha slutat riktigt illa för en magen jänta. Med det minnet höll jag mig på min sida om stängslet då jag träffade getterna och deras bock även om jag idag kan tänkas klara av stöten lättare eftersom jag förärats med ett lager fett under huden.

Det andra minnet härrör från den gången för ett par år sedan då jag skulle åka tåg till Köpenhamn.
I Linköping klev det ombord en kvinnlig bekant med sin väninna. Det är alltid trevligt med kända ansikten så jag hälsade glatt och frågade belevat om livet kändes bra för henne. Hon nickade avmätt och antydde att hon hade det bra men frågade varken om mitt välmående eller hälsotillstånd.
Jag blev ledsen och funderade över om vi möjligtvis hade varit osams och om osämjan fortfarande dröjt sig kvar.
Nej det måste ha berott på något annat. Kanske väninnan var mer intressant än vad jag var eller så skämdes hon över att vara bekant med en sådan grå och betydelselös person.
Jag tjuvlyssnade på deras samtal. De talade om middagar de ätit, fester de deltagit i och viktiga uppdrag som låg framför dem.
Plötsligt spetsade jag öronen, min väninna höll på att läsa in ett filmmanus. Det var svårt och tungt. Krävande och tidsödande.
Nyfikenheten stegrade sig inom mig varpå jag böjde mig fram så pass mycket som det anstår den artiga och belevade person jag är.
Jasså, har du börjat med film?
Kvinnan stirrade på mig med stora ögon och läpparna tätt sammanpressade. Så blinkade hon till och vände sig mot sin väninna och suckade.

I Mjölby klev de av tåget. Jag tittade efter dem genom tågkupéns lortiga fönsterglas. Det dröjde en liten stund innan det gick upp för mig att den jag tilltalat på vänskapsbasis var inte mindre än den kända skådespelerskan Cecilia Frode.

Vad i hela fridens dagar skulle hon till Mjölby att göra? Det är en fråga jag aldrig någonsin kommer att få svar på.

En annan fråga är varför skådespelare inte kan vara precis så som jag är vana att se dem. Det skulle bli mycket lättare att känna igen dem då.
Getter är mycket lättare att känna igen, jag tar det på raggen.

Midsommar i kojan och benen utanför tågkupén

Hallå världen, vi är tillbaka! Med våra mobiltelefoner på tyst, gps ersatt med en helt vanlig karta i pappersformat och inga surfplattor begav vi oss hemifrån på midsommaraftons morgon. Mitt ute i bergslagsskogen bosatte vi oss i en koja utan de bekvämligheter som anstår den moderna människan.
Inget jag kan rekommendera till den som är lagt åt just bekvämligheter. Matlagning ute i det fria över öppen eld, naturbehov som uträttas bakom en blåbärsruska och nödtorftig uppfräschning i den närbelägna sjön.
Det sistnämnda ett äventyr i sig. Med flytande tvål ni ena handen och en frottéhandduk i den andra begav vi oss åstad för att göra kvällstoalett. Jag började. Kastade av mig kläderna medan maken övervakade det hela. I min nakenhet stod jag där då en svärm med knott och mygg fann min kroppshydda som ett lämpligt objekt att sticka sugsnablarna i och smörja kråset. Med tusentals insekter ilsket surrande var paniken nära. Maken viftade vilt och hämningslöst med handduken kring min nakenhet medan jag så raskt jag förmådde tvättade mig och fick på mig  skyddande klädsel. Maken fann det lämpligast att endast tvaga sig runt hakan allt medan han behöll kläderna på.

Midsommarkvällen var varm och skön. Vi dukade upp ett festbord runt en tall, njöt av maten och stillheten utan vare sig internet, mejl och telefonsamtal. Diskade vårt porslin i bäcken innan vi tog en tur på sjön i kajak. När solen dalade och mörkret sänkte sig kröp vi till kojs där madrassen bestod av fårskinnsfällar på enkla träbritsar. Tände en värmande brasa, levande ljus, spände på oss pannlampor och hängav oss åt våra medhavda böcker. När vi tröttnat på att slåss med myggen gav vi upp och lät dem äta till dess de lämnade oss ifred.

Vaknade i strålande sol. Kokade ägg och kaffe över öppen eld. Åt vår frukost innan det blev dags för avfärd till nästa övernattningsställe inrett i en nedlagd sovvagn som en gång haft sin tjänst hos SJ.
Vårt natthärbärge var lika trångt som den i kojan, enda skillnaden var att sovkupén innehöll en värme av +28 grader. Inga brasor behövdes för att vi skulle ha det varmt. Problemet löstes genom att öppna fönstret så mycket det gick och sedan sova med benen utstickande i sommarnatten.

En mycket annorlunda midsommarhelg är till ända. Vi är hemma och uppfyllda av det vi varit med om under de här tre dagarna. Det går inte att återberättas, det måste upplevas på riktigt.

Födelsedagsfirande av småtvillingarna som just denna dag fyller fyra år. Åtta ljus i jordgubbstårtan som blåstes ut samtidigt. Paketöppning, roliga sugrör och såpbubblor. Även det har vi hunnit med.

Nu kastas vi åter in i verkligheten och i morgon vardagen tar vid. Men innan dess ska jag ta en välbehövlig dusch. Jag luktar rök från öppen eld, antikt SJ damm och har mycket smutsiga fötter.

Det allra finaste nattlinnet och fläderdöden

Sillsallad till jul, citronpaj till påsk och laxpaté till midsommar. Traditioner är till för att hållas och föras vidare i generationer. Nå, om våra barn håller på de helgtraditioner de fått med sig genom bröstmjölken låter jag vara osagt. Maken och jag fortsätter dock seden, med eller utan barnens medverkan.
Laxpatén, romsåsen och färskpotatisen är redo.

Småtvillingarnas storasyster har besökt oss. Sovaöverryggsäcken innehöll hennes allra finaste nattlinne. Kvällsmys med chokladfondue, nyplockade blåbär och jordgubbar samt animerad film.
Getingstick som krävdes omvårdnad och jakten på mördarsniglarna. Prinsesspyssel och kräm med gräddig mjölk.

Bläddrar lite bland nyheterna innan den för mig mest avskyvärda helgen tar sin början på allvar.
Människor döper om sig till Zlatan. Kön kvittar lika bara de får heta samma som den störste av dem alla.
Storbritannien kommer att lämna EU. De skulle aldrig gått med från början. Inte vårt land heller. Det sa jag redan på den tid det begav sig. Då hade det inte funnits något EU-bygge att rasera.
Pundet kollapsar. Är det bra eller dåligt för dottern och mig som bokat flygbiljetter och hotellvistelse i London? Återstår att se. Vi tänkte shoppa loss ordentligt när vi ändå är i storstaden och då behövs en stadig valuta i våra plånböcker.
Skottarna äskar om en ny folkomröstning. Skriker sig hesa för döva öron.
Johan Sjösten är också på gång. Han vill se en omförhandling för vårt EU-medlemskap. Kan innebära minskade avgifter. Vilka avgifter han syftar på har jag inte satt mig in i men jag säger ändå ja för vem vill inte betala mindre om det är möjligt. Kanske lägger jag min valsedel i Sjöstens burk när det är dags att gå till vallokalen. Har inte bestämt mig än, vill se hur det går i Storbritannien först. Eller så röstar jag blankt eller ligger på soffan. Det är en enda röra av allt och jag har svårt att hänga med i svängarna.
Ett Nordiskt samarbete kanske vore på sin plats. Då kan vi snika på Norge. De har så det räcker och blir över.

Vår fläder håller på att dö torkdöden. Det är rent katastrofalt. Maken gör allt som står i hans makt för att återuppväcka trädet. Det kan vara som så att han har något att göra med den långsamma döden. Att han nafsade på rötterna när han grävde avloppet. Men det är bara att välja, skitbrunn eller flädersaft. Det förstnämnda prioriterades. Saft fick vi i alla fall för det döende trädet blommade snällt och lydigt. Som en sista suck i jordelivet.
Men vår digitalis är vackrare än någonsin. Det finns alltid något som ersätter det som känns mindre bra. Bara vi tittar oss omkring ordentligt.

I natt har det varit ett våldsamt regnoväder. Jag vaknade av att det smattrade hårt på taket. I bara morgonrocken gick jag i arla morgonstund ut för att kontrollera vattenmätaren. 11 ynkliga millimeter som väckte mig, helt i onödan. Men luften är frisk och skön och småfåglarna tycks ha blivit upplivade av vätan för det är ett våldsamt liv här omkring.

Om en kort stund startar maken och jag vårt midsommarfirande som inte är något firande. Vi ska bara vara tillsammans och han ska hjälpa mig att känna glädje över att det är nu och inte då. Midsommarafton är en dag då jag önskar att jag kunde stänga av minnesmekanismen.

Vi tänker nu dra ur alla sladdar som kopplar upp oss mot internet. Leva som vi gjorde innan den datoriserade och mobila tidsåldern fanns. En välbehövlig vila från allt och alla.
Småtvillingarna fyller fyra år under helgen. Då blir vi bjudna på tårta i utbyte mot presenter. Det blir helgens höjdpunkt. Fuck midsommar mot det!

När vi återkommer till verkligheten är vi uppladdade precis som de tekniska prylar som tarvar en sladd i väggen för att de ska fungera.

Stolthet och beröm som luktar illa

Mamman till småtvillingarna och deras storasyster, tillika vår dotter, har alltid varit bra på att sjunga. Innan hon lärde sig tala ordentligt sjöng hon och sedan dess fortsatt med det. Vi som är hennes föräldrar har inte begåvats med någon vidare sångröst och vi tror att hon ärvt gåvan av sin farmor.
Det hände att hon fick sjunga solo på skolavslutningarna. Kyrkan fullsatt med kamrater och deras föräldrar. Hon sjöng för alla och vi kände den där stoltheten som bara en förälder kan känna för sitt barn.
Vid ett sådant tillfälle kom ett föräldrapar fram till oss när vi lämnade kyrkan. Sa att de tyckte hon sjöng bra och vi kunde inte göra annat än att hålla med. Då dök det plötsligt upp ett annat föräldrapar som syrligt påpekade att skryt över sin unge luktade illa. Så pass illa att vi genast skulle sluta upp med att ösa lovord över vårt eget kött och blod.
Saken blev inte bättre av att barnet till det tillrättavisande paret gick tätt intill vår dotter, trampade henne på hälarna och viskade så ingen annan skulle höra att "tro inte att du sjunger fint för du sjunger bara fult."
Jag vet inte om vår dotter kommer ihåg den händelsen, kanske har hon förträngt det men om hon kommer ihåg så lät hon sig inte avskräckas. Längre upp i åren och sedan som vuxen har hon varit anlitat som sångsolist på begravningar, bröllop, dop och i andra sammanhang där det funnit åhörare. Ibland händer det att hon sjunger under gudstjänster när hon jobbar. Jag kan höra tanternas små suckar i kyrkbänken bakom mig. Då blir jag stolt. Vill vända mig om och säga att den sjungande prästen, det är vår dotter det.

Vi är stolta över sonen som övergett sitt gamla jobb där han inte mådde så bra. Beslutet att utbilda sig och satsa på något annat som ledde till att han blev egenföretagare tillsammans med sin sambo. Stoltheten vet inga gränser när vi hör från hans kunder att han är uppskattad, omtyckt och gör bra jobb.
Det är vår grabb, säger jag. Han är duktig och vi är stolta över honom. Folk nickar och säger att de kommer att rekommendera firman!

Vi har alltid varit stolta över våra barn och vad de åstadkommit i livet. Ibland har saker och ting blivit galet men inte så galet än att det gått att rätta till och de har tagit nya tag. Lyft sig och blickat framåt med nya bättre mål i siktet. Vår stolthet över barnen har alltid funnits med och jag har aldrig varit rädd för att uttrycka den inför andra. Tycker att det är min fulla rätt att visa mig stolt som förälder.
Kanske har jag varit snål med beröm och trott att barnen känt av min stolthet.
Måste tala med dem om det. Fråga om de känner att jag och deras pappa är stolta över dem.

Idag var vi och tittade på småtvillingarnas storasyster då det var uppvisning på det ridläger hon under tre dagar deltagit i. Hon red några uppvärmningsvarv i paddocken, jag märkte att hon sneglade efter oss. Ett leende och vi fick ögonkontakt, flickan, mormor och morfar. Yngst i skaran av ryttare. Fem år gammal och säker i sadeln. Hon manade på hästen som tog sats och flög över hindret.
Jag trodde hjärtat skulle brista av stolthet.
Hon sa till oss: jag var rädd för jag har aldrig tidigare hoppat över hindret utan att hamna på hästens hals. Nu klarade jag det, såg ni det.
Vi såg. Vi såg för övrigt bara vårt barnbarn och hennes häst. 161 bilder tog jag. Bara på henne och hennes häst. 161 bilder!

Jag är en stolt mamma, mormor, farmor och svärmor. Jag är stolt över min make och jag är stolt över mig själv. Och den stoltheten tycker jag inte luktar det minsta illa. I alla fall inte i min näsa. Om det luktar i andras näsor låter jag vara osagt men skulle det så vara är det bara att de vänder näsan åt ett annat håll där det luktar mindre illa.

Ett litet äppelträd och fotbollshuliganer

Tycker att fågelsången håller på att mattas av. Beror antagligen på att fåglarna gjort sitt gällande reproduktionen. Ingen ivrig hane behöver längre locka till sig en hona för att bygga bo och låta henne lägga ägg. Den säsongen är överstökad. Nu är det bara resten som återstår, se till att ungarna inte blir till munsbitar av de som är större och starkare samt ge barnungarna tillräckligt med föda så de kan klara sig på egna vingar.

På den franska arenan fortsätter jagande efter den åtråvärda bucklan. Snart är det dags för ödesmatchen mellan Sverige och Belgien. Nerverna är i dallring, inte enbart för att Sverige ska sätta flest mål mellan de vita stolparna och kamma hem vinst över Belgien. Nu ryktas det att Belgiens värsta huliganer är på inmarsch och ska ta över allt och alla. De är redan installerade i Nice och ställer till med bråk.
Det är tur att vi är hemmavid, här råder lugnet och om fotboll bryr vi oss föga.

Men, nu visar det sig att det finns huliganer även i Skärblacka. Vilket förorsakat dagens stora snackis på byn.
Inte minst på ICA dit jag under förmiddagen begav mig för att inhandla lite föda.
Tisdagsförmiddagar är en mycket olämplig dag att besöka vår lokala matvaruaffär. Handlaren har hittat på att alla som är 65 år fyllda och kan visa upp sitt ICA-kort får 5% avdrag på hela köpet. Vilket traktens pensionärer anammat. Butiken är fylld av köpglada 65-åringar och folk däröver som fyller upp kundvagnar till bredden.
Det är trångt i butiken och alla kassor håller öppet och köerna ringlar sig med imponerande längd.
Pensionärerna finner även dessa tisdagar som ett ypperligt tillfälle att umgås och prata vilket innebär att varorna är svåråtkomliga ehuru pensionärerna är svåra att flytta på.

Nåväl, denna dag var det extra trångt och jag fick jaga runt innan jag hittade en ledig kundvagn. Jag som fortfarande är minderårig i pensionärssammanhang, svor tyst för mig själv och förbannade att jag totalt glömt bort att det var tisdagsförmiddag.
Föregående dags händelse skulle omsorgsfullt avhandlas bland grupper av människor med rabatten inmatad i sina ICA-kort.

Följande har hänt:

Ett litet äppelträd har grävts upp hos en villaägare och forslats bort till fotbollsplanen. Där har med exakthet mittlinjen mätts ut och mitt på den vita linjen tronade ett ynkligt äppelträd med kart och allt.
Dagspressen uppmärksammade tilltaget och ryckte ut med sin utrustning för att fotografera och göra rubriker. Själv är jag inte hänfallen åt dylika uppslag men nyfikenheten styrde mig ändå till fotbollsplanen för att få en skymt av den nyplanterade gräsplanen. Jag var för sent ute och trädet hade återigen grävts upp, denna gång av den rätte ägaren och trädet överlever förhoppningsvis flytten med blotta förskräckelsen och kommer kanske att ge rikligt med frukt i höst.

Nu till den stora frågan. VEM har gjort detta illdåd mot äppelträdet, dess ägare samt Skärblacka Idrottsförening? Antagligen en eller ett par fotbollshuliganer. Eller några som tröttnat på allt ståhej kring fotbolls-EM och vill göra en markering att nu räcker det.
Det lär vi aldrig få veta men en utredning har startats. Det sa i alla fall pensionärerna på ICA.