En praktisk manick och gammalt älgkött

Projektet jordkällare har snart nått vägs ände. Maken har idogt jobbat med att få struktur på det hela och jag anar att han känner sig nöjd med sitt värv. Mitt förslag är att på högsta punkten plantera några snabbväxande viltväxter som till exempel vildvin och låta revorna omsluta jordkullen, leta sig ner bland stenarna och bilda en tjock matta. Grön om sommaren illande röd om hösten.
Vad vi ska förvara i vår eminenta jordkällare är i dagsläget höjt i dunkel eftersom vi med största säkerhet har inmundigat både potatis och morötter som växer i vårt grönsaksland innan hösten slår till på allvar.
Men det är kanske inte så noga vad den innehåller, huvudsaken är att vi kan känna oss som stolta ägare till det kulturarv en jordkällare innebär.
För närvarande är källaren bebodd av ett gäng getingar som funnit en fristad i dess innertak.

Min mormor var en hängiven sylt- och safterska och jag minns som barn när hon plockade fram den stora konserveringsapparaten. Köksbänken var belamrad med glasburkar som fylldes med det som skulle konserveras och sedan placerades allt i konserveringsapparaten. Det var viktigt med den tätslutande gummiringen som pressades fast på locket och hölls fast med en metallklämma för en korrekt hermetisk konservering.

Hemkonserver kunde hålla maten vid god vigör under lång tid förutsatt att hela företaget lyckats väl. Läste för en tid sedan att det hittats en burk med konserverat älgkött som enligt säkra källor skulle ha uppnått den aktningsvärda åldern av 40 år. Burken öppnades, innehållet provsmakades och vad jag kunde utläsa blev ingen vare sig sjuk eller dog av matförgiftning.

I mitt barndomshem pågick dock aldrig någon hemkonservering utan vi åt ur mormors burkar då hon bjöd hem oss på söndagsmiddag. Oftast helstekt kyckling med gräddsås och konserverade grönsaker som tillbehör.

Mormor kastade aldrig mat som blivit över. Hon var sprungen ur den gamla skolan och hade dessutom varit med då det var nödår. Med fyra döttrar som skulle utfodras jämte sig själv och sin make, min morfar,  gällde det att hushålla och göra det med besked. Mat fattades inte men det var säkerligen inget överflöd på matbordet. Hade hon sett framåt i tiden och insett att mat en dag skulle komma att bli ett klimathot samt all mat som kastas i soporna skulle hon ha förfasat sig.

I vår jordkällare kommer det aldrig in några burkar hemkonserverad mat, grönsaker, svamp, bär eller frukt. Vi har den enkom som en trevlig trädgårdsaccessoar och när den blivit överväxt med snygg vegetation kommer den att förgylla dess plats av vår trädgård.

En halvnaken man från Teneriffa och ett knotigt spö

Vårt hem har gästats av fransoser. Några språkförbristningar uppstod inte av den enkla anledningen att varken jag eller maken förstår eller talar franska. Därav pratade vi inget med de franska medborgarna utan lät makens bror med fru sköta konversationen mellan oss. Efter att ha varit bosatta i Frankrike under 48 års tid behärskar de det franska språket till fullo, nära nog bättre än modersmålet vilket ter sig helt normalt. Så normalt att de svenskfödda franska släktingarna stundom talade franska även med oss. Då som först uppstod språkförbristningarna och vi tillrättavisade dem hövligt men bestämt.

Nu har dock fransoserna lämnat vårt hem varpå maken och jag ånyo kastade oss ut på äventyrliga vägar utrustade med kaffekorg och hembakade kakor.

I den villande skogen bredde vi ut vår picknickfilt bland rödklöver och prästkragar. Hoppades på att få se en kronhjort med imponerande krona stolt passera revy. Eller åtminstone en älg. Ingendera uppenbarade sig, däremot en brunbränd och halvnaken man. Vi hälsade artigt på varandra. Mannen bodde vanligtvis på Teneriffa och var intresserad av gamla torpargrunder. Han lät som en akademiker då han med stor iver berättade om alla torpargrunder han under åren hittat på svensk mark.
Han pekade bort över skogen. Där borta finns det ett torp, inte bara en grund, berättade han. Men det ska brännas upp inom kort.
Han skakade sorgset på huvudet åt eländet, morsade hej då och försvann. Ingen vet var han kom ifrån och ingen vet vart han skulle. Kanske hem till Teneriffa.

Vi fikade klart, tittade på en lurvig insekt med vackra vingar som landade på en av prästkragarna. Skakade myror och kaksmulor från filten, stuvade in den tomma fikakorgen i skuffen och åkte för att se på det gamla torpet.

En gammal hästräfsa och ett lider. Vi kikade in. En tom flaska med etikett stod på en sliten arbetsbänk. Statesman Old Scotch Whisky. Ett metspö gjort av en knotig gren och med ett korkflöte samt några antika redskap.
Ett dass där en tavla hängde snett på en rostig spik. Kungligheter, både döda och nu levande log med sina monarkiska anleten mot oss.

Jag kände på ytterdörren till det gamla torpet. Tryckte ner handtaget och dörren gled upp. Försiktigt gick vi in, det kändes olovandes. Men torpet skulle ju ändå eldas upp, en liten titt kunde inte betyda något annat än för oss.

Där inne hade tiden stannat. Fåglar hade hittat in genom ett trasigt fönster. Släppt sin avföring på möbler, tavlor och kvarlämnat porslin. Allt hade lämnats som det en gång var. Av vem och varför?
Det knastrade under skorna av torra döda flugor. I en av kakelugnarna låg gammal ved späntat i stickor. Färdig att tändas.
En ensam svart sko passande till en fot tillhörande en dam. Några gamla tidningar och skira gardiner för fönstren. Blommor i konstmaterial och en pappersbonad på köksväggen föreställande en rundhyllt kvinna som mjölkade en fläckig kossa.

Tysta gick vi omkring och tittade. Rörde inget för det är en outtalad regel när det görs intrång i gamla obebodda torp där rester av ett helt liv finns bevarad.

Vi stängde omsorgsfullt dörren då vi gick. Kissade bakom en syrenhäck vars blommor blommat över och åkte därefter hem.
Resten av dagen har vi tillbringat i vår egen trädgård. Suttit bredvid varandra i solskenet, läst böcker och druckit saft som vi blandat med bubbligt vatten.

Alla dagar är bra dagar, vissa dagar är bara en aning bättre än andra. Detta har varit precis en sådan dag. Morgondagen rymmer inga speciella planer. Vi tar dagen som den kommer, det brukar fungera bäst så.

På slingriga grusvägar och herrgårdens dunkla gåta

Med start i morse har maken och jag under dagen gjort en road trip. Kan inte påstå att vi utfört den som på Route 66 och kört från öster till väster men att besegra grusvägarna runt Häfla, Regna och Skedevi kräver även det en fast hand på ratten och lagom tryck med foten på gaspedalen.
Fikakorgen i baksätet, kartan i knät och min frilansutrustning i ryggsäcken gav vår dag.
Vi har fått lära oss att korktillverkning genererat till den kolossalt slitstarka och ståndsmässiga korkmattan som fanns i varje burget hem då det begav sig. Närmare bestämt år 1893 då korktillverkaren Wicander startade linoleumfabriken i tyska Libau.
Den som var mindre beställd lade korkmattan mitt på golvet och lade hemvävda trasmattor runt om för att på så sätt låta påskina att det fanns riksdaler nog för att låta lägga in den högt åtråvärda korkmattan.

Det är på resor vi lär oss om både det ena och det andra men resmålen behöver nödvändigtvis inte vara av den mer exklusiva arten för att bli förnöjsam. Det enkla kan vara gott nog.

Ingen utflykt utan regn är det svenska sommarens signum. Fikat tog vi i bilen. Kakor med sylt och digestivekex med ost uppe på instrumentbrädet, termos mellan oss och kaffekopparna balanserande på knäskålarna. Det är en skön konst att fika i bilen.

Ett kort uppehåll innan himlen åter öppnade sig och vi sprang i rask takt mellan gravstenarna på Skedevi kyrkogård. Lämnade smeder, hemmansägare, fabrikörer, annat löst folk samt konsul Wicander med fru där de en gång blivit nedgrävda. De bekymrar sig inte längre över torka eller för högt vattenstånd.

Mitt nästa frilansuppdrag ämnar bli en gammal herrgård som ingen tycks veta var den finns. Ortsbor har tillfrågats, Länsstyrelsen fått påringning. Präster och kanslister har letat i sina arkiv, men nej. Inget vet något och den som eventuellt vet är sjuk och ämnar så vara fram till december. Herrgårdens gåta är höljt i dunkel.
Fram till för en liten stund sedan då maken satte sig i sinnet att utforska mysteriet kring den gamla herrgården och jag kunde knappt tro mina ögon då han överräckte en karta till mig med en tydlig vägbeskrivning.

Det alla andra gått bet på fixade han under endast någon timma. Varför bad jag inte honom om hjälp från första stund?!
All heder åt den mannen, hur skulle jag klara mig utan honom. Dessutom förgyller han mina frilansuppdrag då han följer med mig när det bär åstad.

Det kom ett bud och en självsäker kaka

Så kom den då. Min solstol Solgungan. Som jag fått av min mamma. Det som ska symbolisera hennes famn den dag hon inte längre finns. För det var så hon sa, min mamma.
Sitt i den och känn att du sitter i min famn, sa hon.

Stolen kom med bud. I en stor kartong. Ordentligt emballerad och näst intill oåtkomlig.
Nästa moment var att veckla upp den och sätta dit tyget. Jag begrep inte hur jag skulle göra. De olika delarna lydde inte och maken grep in.
Efter var sin kopp kaffe med tillhörande bakelse som maken haft vänligheten och omsorgen att tillförskansat oss genom vår excellenta bagerska Camilla på vårt lokala hembageri provsatt jag solstolen. Den var så pass vilsam att jag slumrade till under en hel timmas tid. Allt medan ljudboken De förklädda flickorna i Kabul rullade på i mina icke hörande öron.

Vissa av oss är befästade med låg fattningsförmåga. Det kan  röra sig om olika saker, praktiska eller teoretiska. Själv ligger jag på en lagom nivå, begriper det jag bör begripa och överlämnar det jag inte begriper till andra som kan det bättre än jag. Siffror är ett exempel på min låga fattningsförmåga. Under skoltiden ansåg en del lärare att jag var direkt dum i huvudet som inte kunde räkna. Det har hängt med och jag anser mig som totalt enfaldig i siffrornas mystiska värld.
Ändå har jag inte lidit någon större nöd utan hittat på ett smart sätt att räkna utan att för den skull veta vad det egentligen går ut på. Nu för tiden finns det dessutom praktiska hjälpmedel som sköter hela uträkningen utan att jag behöver anstränga mig mer än att knappa in siffror och läsa slutresultatet på displayen.

Igår fick jag dock se ett praktexempel på vad som anses som låg fattningsförmåga. Över en toalettdörr på en allmän plats stod det prydligt textad att Om toaletten är låst så är den upptagen.
Här kan de lärde tvista om huruvida själva toalettstolen är låst på grund av upptagenhet eller om det enkom syftas på toalettdörren.
Hur som helst anser jag, som inte är kapabel till att fälla upp en solstol eller räkna med siffror, att den som textat och satt dit skylten är en överambitiös person som tydligen anser att varje kissnödig person som rycker i dörren och märker att den är låst tillhör skaran av imbecilla.

I vårt kök står en nybakad kaka med röda vinbär på avsvalning.
3 ägg
4 dl socker
150 g smält smör
4 dl vetemjöl
2 tsk vaniljsocker
Lagom mycket röda vinbär

Inga konstigheter med det trots att det är siffror involverad i smeten. Jag mer vet än anar att kakan är superb. Säger jag med stor självsäkerhet.

Rökstopp och en SAAB 900 utan extravaganser

Huvudvärken kom sakta smygande. Först vid båda tinningarna. En svagt molande smärta som förflyttade sig och lade sig som ett band över pannan. Ökade i intensitet för att bli skarp och plågsam.
I ryggsäcken en huvudvärkstablett. Jag gick fram till det vita tvättstället, ryckte loss en plastmugg ur ställningen och fyllde muggen med kallt vatten. Svalde tabletten med den första klunken och gick sedan tillbaka och sjönk ner i den röda anhörigsoffan.

Blev sömnig av det monotona susandet från ventilationssystemet. Blundade och lyssnade till hälften av det mamma sa. Gäspade stort, vi var ensamma i rummet så jag brydde mig inte om att hålla handen för munnen. Ohyfsat och ogenerat.

Sköterskan kom in. Kollade till droppet och frågade mamma om det gick bra.
Bara fint, inga problem.

Ett medelålders par som talade småländska dök upp. Mannen verkade van vid situationen och satte sig tillrätta i en ledig konstläderklädd patientfåtölj. Kvinnan, som jag förmodade var hans fru, damp ner bredvid mig i soffan. Hon såg orolig och ledsen ut. Plockade nervöst bland tidningar och magasin. Lade undan de magasin som hade tema jul och nyår. Valde ut en som handlade lite mer om nutid.

En annan sköterska bärande på droppåsar. Stack infarten i mannens arm med föregående information att det skulle sticka till.
Stick du för fan, sa mannen och flinade karskt.
Svär inte hela tiden, förmanade frun.
När sköterskan gjort sitt halvviskade kvinnan till sin make att han måste, verkligen måste sluta röka. Genast. Det hade även läkaren sagt. Eller hur?!
Mannen viftade med handen.
Ja ja ja. Det var ett jävla tjat. Mannen hostade rosslande och det kom upp slem som han genast svalde ner.
Svär inte, sa jag ju. Sluta röka stället.
Kvinnan suckade och bläddrade i magasinet. Jag sneglade i den uppslagna sidan.
Frågespalt:
1. Jag tror min man är otrogen.
2. Min sambo har lurat av mig mina pengar.
Kvinna läste ingående frågor och svar och fortsatte sucka.

När vi betalat parkeringsavgiften, satte biljetten biljettläsaren och lät bommen gå upp för att släppa ut oss sa mamma; Hej då Linköpings sjukhus. Nu kommer vi aldrig mer tillbaka. Sista behandlingen cellgifter är avklarad.
Vi vinkade baklänges med våra händer, jag tittade i backspegeln och såg sjukhusbyggnaden försvinna.
Kanske, tänkte jag, kanske är det sista gången vi åker hit.
Vi stannade vid Norsholms slusscafé och festade loss på räksmörgåsar.
Mamma betalade, som vanligt. En segelbåt låg i kanalen och väntade på att bli slussad vidare på Sveriges blå band vars vatten är brunt och grumligt.

När jag släppt av mamma utanför hennes trappa åkte jag hem till stortvillingarna och deras lillebror. Han har fått sin första tand. Jag ville titta men han vägrade visa.
Sonsambon gav mig ett paket. En present. Överraskad pillade jag ivrigt upp det fina pappret. Inuti paketet fanns en leksaksbil.  VW 1303 S blå metallic. Hon hade köpt den i smyg till mig när vi var på resa till Helsingfors.
VW 1303 S blå metallic. Min allra första bil som min pappa köpte till mig när jag tagit mitt körkort.
Hon visste och kom ihåg att jag berättat det, vår sonsambo. Jag blev glad och rörd.
Vilket öde min gamla bil gick till mötes vet jag inget om. Den såldes när maken och jag slog samman våra bohag. Vi behövde inte två bilar utan valde att behålla den han hade. En rödbrun SAAB 900 utan extravaganser som metallic i plåten.