Robin Hood och en blåhårig församlingspedagog

Äntligen kom värmen. Efter dagar med klagolåt åkte pantalongerna av och sandalerna plockades fram. Jobb i stan och jag höll på att få värmeslag. En eldkonstnär uppträdde på gatan som ångande.  Konstnären ångade han också, om det berodde på hettan från elden, den plötsligt påkomna sommaren eller av ren nervositet är svårt att begripa sig på.
På väg till bilen ämnade jag köpa mig en mjukglass i glasskiosken som enligt vissa håll är ett svartbygge och lyder inte under byggnadsnämndens riktlinjer. Hur som helst får kiosken stå kvar, kanske kommunens tjänstemän inkluderat byggnadsnämnden stundom går dit i sommarvärmen för att svalka struparna med glass. Det som ligger i eget intresse bör får stå kvar och jag tror att problematiken fallit i glömska.
Någon glass blev det inte för min del, folk stod i kö och jag orkade inte vänta på min tur. I bilen fanns en ljummen och avslagen läskedryck som jag fick nöja mig med under hemvägen.

Igår kväll var det sommarfest i dotterns församling. Hela den kyrkliga personalen hade spökat ut sig till allehanda sagoväsen och ingick i sagostigen där vi besökare skulle utföra och lösa vissa tävlingsuppgifter.
Med mig hade jag stortvillingarna medan deras kusiner småtvillingarna och deras storsyster  deltog i en springtävling hemma i Skärblacka och var således inte med om festligheterna.

Församlingspedagogen hade iklätt sig en blå peruk och serverade besökarna bål. Stortvillingflickan ville utröna vad i bålen bestod av och fick svaret flädersaft, sprite och jordgubbar.
Barnet bleknade och undrade hur en man i blå peruk var funtad som bjöd femåriga barn på sprit. I kyrkliga sammanhang dessutom. Hon avstod därmed från drycken, antagligen av rädsla att bli berusad.
Det tarvades många övertalningsförsök och förklaringar att bålen var garanterat alkoholfri. Till sist blev frestelsen allt för stor. Hon tog emot glaset och fann det hela mycket smakfullt.

Stundom händer det att vi vuxna är otydliga gentemot barn. Som den gången då var dotter som liten flicka inte fick på sig sina skor under en semesterresa på Madeira.  Varken hotellet eller vi var utrustade med något skohorn varpå jag föreslog att vi skulle använda oss av en kniv. Ungen blev skräckslagen ty hon anade att vi tänkte karva av henne hälarna för att på så sätt få plats med fötterna i skorna. Om vi fick på henne skorna eller ej har fallit i glömska, dock vet jag med största säkerhet att vi inte skar i hennes hälar och inte heller hade några tankar åt det hållet.

Tvärt emot de småtaskiga styvsystrarna i Askungen, de gjorde allt för att få skon att passa foten för att kunna äkta prinsen.
Någon Askunge fanns inte med vid gårdagens festligheter. Däremot Robin Hood, Pippi Långstrump, godmodiga troll, en kantor som föreställde Hattmakaren, en skrudad indian och Långe mannen. Samt förutom bål rikligt med mat så det räckte till alla.

Kyrkans arbetslag äger!

Hur det gick i tävlingen? Vårt lag kom på andra plats och priset som delades ut var såpbubblor. Mycket passande nu i sommarvärmen.

En solvarm hörna och en ogin campingägare

Hur blir det nu? tänker jag och stirrar håglöst ut genom fönstret. Med vårt sommarhörn, där vi planerat sitta och njuta av solen som smeker vår hud.
Lugn, säger maken. Det är bara i mitten av maj. Värmen kommer.
Mitten av maj. Tanken svindlar och veckorna går. I rasande takt dessutom. Snart juni, sen juli och augusti. Jag drabbas av en lättare ångest. Vill inte tänka framåt, mot höststormar och snöslask. Jag vill sitta i vårt sommarhörn, sippa på något läskande, resa mig för att repa av några blåbär och stoppa i munnen. Sedan sjunka tillbaka ner i sittmöbeln och bara njuta av sommaren.

Tids nog blir det sommar, i år som alla andra år. Vissa somrar så varma att vi storknar medan andra regnar bort. Och vi överlever trots allt vädrets nycker.
Om ett par timmar ska jag iväg för att fotografera en trädgård. I regnblötan. Missmodigt skapar jag inom mig en leverans av dåliga bilder. Sen ska vi på en sommarfest. Hur festligt det nu kan tänkas bli i detta väder.

Bönderna och naturen jublar. Regnet behövs men varför just idag? Jag fortsätter att gnälla och gnöla. Vädret är en aldrig sinande källa för samtal. Länge lever vädret!

Nu blandar sig Länsstyrelsen i vem som ska få bada vid Pinnarpsbadet i Kisa. Huvudorsaken till detta är en campingägare som öronmärkt badet åt sina campinggäster. Helt i strid mot allemansrätten. Kisaborna som badat där i över åttio års tid är rosenrasande. Kommunen har gjort det fatala misstaget att inte föra in rätten om allemansbad när marken såldes till den ogine campingägaren. Vilket nu är åtgärdat och badplatsen ska få nyttjas av alla. Strider har uppstått och nu måste Länsstyrelsen kliva in och ta beslut.
En helt otrolig historia och det är nästan att jag misstänker campingägaren för den regniga inledningen av sommaren. Och som alltid i en strid, oskyldigt folk blir drabbade, även vi som bor långt borta från Kisa. Vi får också klä oss i regnrock och gummistövlar. Tack ska du ha campingägaren i Kisa!

Något som också är märkligt är att ett nytt samfund har vuxit fram i Östergötland som bygger på asatro. Det firas hedniska högtider, ledda av en kvinnlig rådsgydja med Tors hammare dinglande runt halsen. Allt medan den riksblotansvarige sitter på en sten i skogen och drömmer om att en ny nordisk tradition ska införas.

Var och en är salig i sin tro. Vare sig det gäller badförbud, asagudar eller tron på en härlig sommar.
Lugn, det är bara mitten av maj...

Känslostormar och tappra riddare

Vaknade i morse till ett strilande vårregn. Äntligen, nu kommer det att grönska i backarna som mest ser ut som om det vore sensommar. Dess värre vaknar väl de förgjordade mördarsniglarna till liv när fukten tränger ner i gräsmattan. Men jag har vässat saxen, ett raskt klipp och sniglarna blir förpassade in i evigheten. Än så länge har vi dock ej sett till ett enda snigelspår, men att de utrotats är nog att hoppas för mycket.

Just nu känns livet som en enda berg-och dalbana. Jag kastas runt bland känslostormarna, far ömsom hit ömsom dit men det är väl så som livet ter sig kan jag tro. Det kan inte vara stagnation hela tiden, det är bara att följa med i virveln till dess att lugnet lägrat sig. Ta vara på nuet medan blickarna vänds framåt och finna tröst i att det finns en problemlösning på allt.

Helgen har varit fullspäckad utav trevligheter, inte enkom utav tårar. Maken och jag festade loss på langos medan våra sinnen fylldes med reggae. Kaffe serverades av prästerna i kyrktältet. Några av besökarna som uppmanats av ordningsmakten att hälla ut sin öl slog sina lovar runt tältet i hopp om att kyrkan kunde bistå med en och annan öl. Men där var det endast saft, kaffe eller te som stod till buds och det var rykande åtgång på allt. Främst kaffet.

Gårdagen gick i medeltida tecken. Det sedvanliga arrangemanget vid Ekenäs slott då tappra kvinnor och män i rustningar drabbar samman sittande på eldiga springare lockade som vanligt massor med folk. Det stektes vildvin så oset låg tät över nejden. Gnisslande fioler och genomträngande flöjter. Medeltida kläder och svettiga smeder som bankade hästskor och smycket vid sina städ.
Stortvillingarna och deras lillebror var i extas. Även de sittande på eldiga springare för en summa av trettio riksdaler för en ritt på cirka tio meter. Själv ägnade jag mig hänfört åt brända mandlar.

Helgen avslutades med högmässa. Jag fick bistå vår dotter med att duka nattvardsbordet samt dela ut bröd och vin. Kyrkkaffe därpå och under bilresan hem kantades dikesrenarna av djupsinniga samtal.

Nu lägger vi festligheterna till våra handlingar, intar vardagens bestyr med allt vad det innebär. Ser fram mot nästa begivenhet som omfattar en resa till Skåne. Det finns mycket att glädjas över trots att glädjen stundom naggas i kanterna när orosmolnen drar fram.

Avgnagda hudflagor och sotigt kött

Vår badrumsspindel har dristat sig till att bege sig ut i den begynnande sommaren. Sakta firande den sig ner, till synes från ingen stans, och landade på det tomma kakfatet. Spatserade planlöst omkring över uppläggningsfatets blå blommönster bara för att finna det helt tomt.
Vad annat är att vänta. Kakorna på Larssons kakfat har alltid strykande åtgång.
Missmodigt försvann spindeln lika stilla och tyst som den kommit. Kravlade sig antagligen tillbaka in i badrummet för att trösta sig med gamla hudflagor som dess hyresvärdar lämnat efter sig.

Den stora trädgårdsmöbeln, den som består av soffa, två fåtöljer och ett bord har kommit på plats. Maken kom på eget bevåg till insikt om att den gamla altanen borde rivas och en ny upprättas. När han kommer i snickartagen går det av bara farten. Nu när utbygget är klart utvändigt och det fanns lite spilltid så byggdes en ny altan upp på enkom två dagar.

Idag är det dock vilodag för både maken och mig. Lojt har vi suttit utomhus, knaprat på nybakade kakor som förgyllts med krusbärssylt. Druckit bubblig fläderdryck och studerat olika sorters lektyr. Maken ägnade sig åt Länstidningen medan jag själv fördjupade mig i en trädgårdstidning. Aldrig är trädgårdar så vackra som på bild i ett magasin med blankt lyxiga sidor. Med ett undantag, vår egen trädgård som i våra ögon och sinnen är vackrast av dem alla. Precis så som det ska vara. Lyckan finns i det vi själv finner som mest förnöjsamt.

Bortifrån Skärblacka hörs basgången. Bob Marley årliga minneskonsert pågår för fullt. Också vi ska bege oss dit för att kasta med rastaflätorna i takt med musiken. Papa Dee, Gräsrot, Marx Gallo &Dj Badejo och så vårt eget Kalle Baah så klart.  Norrlands guld och gyros. Färgstark klädstil och lustiga mössor som nån mormor eller farmor virkat under kalla vinterkvällar.

Vi blir nog inte långvariga misstänker jag. Mamma sa i telefonen att kommer vi till henne bjuder hon på kaffe. Hon är närmaste granne med festivalområdet och gör sig bekymmer.

Men först ska vi in till Norrköping för att hämta dottern. Tre barndop på raken ska hon klara av innan hon installerar sig i festivalens kyrktält. Det kan kännas tryggt att prästen är på plats för alla eventualiteters skull. Dock brukar minneskonserten vara en ganska fridsam tillställning där unga som gamla samlas till det som är Skärblackas absolut största höjdpunkt.

Trots att vi inte är några hängivna grillare ska vi ändå släpa fram klotgrillen. Ladda med kol och bränna upp en köttbit. Grillat kött ska ha en svart och sotig framtoning, det är min bestämda åsikt.
Sittande på vår nya altan och blicka ut över Glan ska vi inta vår måltid. Nu är det sommar!

Soppa på gamla kängor och öppna vidder

Det är i alla fall ingen risk att sädesärlorna bränner fötterna då de landar på plåttaken. Gotland har slagit köldrekord och jag tror nog att vi inte ligger så värst långt efter i tabellen.
Läste som hastigast på nyhetsajten att år 1867 var det så kallt och bedrövligt att folk kokade sina gamla kängor och jag misstänker att de tvingades äta anrättningen för att inte avlida på grund av den svåra kölden.

Kanske bäst att jag rotar fram kängor som är förpassade längst in i förrådsutrymmet. Eftersom jag ändå tycks avstå från att trä i fötterna i dem kan jag lika gärna koka soppa på skodonen. Om det blir ännu kallare, menar jag. Vilket det tydligen finns stor risk för.

Mån tro om det är kylan lockar till mordbrand?  Det brinner lite var stans numera. Någon har till och med försökt sig på att tutta eld på det hus jag en gång för mycket länge sedan bodde i. Hyresgästerna väcktes ur nattsömnen och skrämda fick de svara på frågor har jag hört från säkra källor. Branden började i ett källarutrymme men jag kan dock inte erinra mig om hur varken lägenheten eller källarutrymmet var utformade. Efter intensiv bearbetning har jag lyckats skjuta undan de minnen som härrör sig från nämnda hyreshus, så även interiör och exteriör.

Under förmiddagen hade vi fikabesök av goda vänner. Sådant livar alltid upp. Vi talade om sommaren. Om en inbjudan att få följa med dem ut i deras båt. Se blommande skärgårdsöar, måsar och om vi har tur några sälar.
Det är något speciellt med skärgården. Ljuset verkar ha mer inslag av blått än på land. Klipporna och de öppna vidderna.
Skärgården och havet för med sig goda minnen från tiden då även vi var båtägare och hela familjen gjorde kortare eller längre turer.
Numera nöjer vi oss med att ro ut med vår eka på Glan. Dock är matsäcken lika viktig nu som då.
Min picknickkorg i all ära, men ingen gör så goda picknickkorgar som min vän Birthe. Av till synes enkla medel kan hon trolla fram de mest hänförande små rätter ur sin korg. Snart ska vi åka de många milen hem till henne och hennes make. Hon har lovat en utflykt och vart de än tänker ta oss med är matsäcken det som hägrar mest. I alla fall för min del. Även om utflykter bidrar till att våra vyer vidgas och vi lär känna det besökta landskapet lite bättre.

Idag är det tydligen chokladbollens dag. Något som förvånande nog gått mig helt förbi. Men chokladbollar kan avnjutas vilken dag som helst. Det behövs inget speciellt datum för den sakens skull. För mig har dagens datum en helt annan betydelse. Den här dagen för fyra år sedan var det nära nog att jag hade blivit änka. Så länge jag har förmågan att minnas kommer det aldrig att falla i glömska.