Sköldpaddsstek och oätliga revben

I söndags tändes den. Världens högsta adventsljusstake. I alla fall var den högst fram till förra året då Malmö snuvade vår kommun på äran och berömmelsen.

Ljusstaken i Malmö är monterad på Öresundsbrons pyloner och är överlägsen med sina 220 meter medan Norrköping får nöja sig med 50 meter ljusstake. Värmekyrkans fyra skorstenar omvandlas årligen till adventsljusstake vilket skapat en tradition bland oss boende i Norrköping kommun.

Hos oss är det tradition att till varje jul baka vörtbröd. Sedan många år tillbaka bakar jag surdegsvörtbröd. Till detta krävs en väl mogen surdeg så under gårdagen sattes denna surdeg. Assisterad av stortvillingarnas lillebror. Vilken var fullt och fast övertygad om att det var chokladpudding vi höll på att tillreda. Besvikelsen i gossens ögon gick inte att misstolka.
Som en stämningshöjare tog jag ur kylskåpet fram en färsk kyckling. Att låta gossen hjälpa farmor steka kyckling borde lätta hans tyngda börda på grund  av utebliven chokladpudding.

Gossebarnets sorgsna blick övergick till ren och skär skräck när jag daskade den likbleka kycklingen på skärbrädet. Han slog ut med händerna i en förtvivlad gest och skrek att jag inte fick döda sköldpaddan. Med en konservöppnare försökte han parera knivens vassa egg att tränga igenom kycklingen knottriga skinn.
Själv försökte jag se likheten mellan en slaktad kyckling och en sköldpadda.
Endast pepparkaka och mjölk kunde stilla hans upprörda sinne över sköldpaddans dystra öde.

När kycklingen äntligen var styckad, stekt och överhöljd med gräddig currysås erbjöd jag barnet ett smakprov. Han nekade. Ansåg stekt sköldpadda vara helt oätlig. Inte ens en tillsats av curry kunde få honom att falla för frestelsen.

Ibland kan det vara svårt att förstå sig på barns upplevelser. Det som verkar vanligt och vardagligt normalt för en vuxen kan se annorlunda för ett barn. Jag minns så väl då jag var barn och trodde att min mamma serverade mig telefoninstallatörens revben under jullunchen. Upprinnelsen var nämnda telefoninstallatör som satte in vår svarta bakelittelefon. Under hela installationen jämrade han sig över sina revben som värkte efter det att han ramlat och brutit av några av dem. Mamma föll in i klagolåten för att på så vis visa sin medkänsla. Personligen trodde jag att när mannen plockade ihop sina verktyg lämnade han samtidigt kvar revbenen. Färdiga att marineras i olja och kryddor.

Historien om revbenen har följt mig genom hela min uppväxt. Innan min mormor föll in i ett annat medvetande påminde hon mig gärna och ofta om revbenen som jag vägrade äta.

Långlivad flaska och starka äggkoppar

Så, nu har vårt hem antagit en julig outfit. I år som alla andra år strejkar en av våra adventsljusstakar. Och i år som alla andra år tänker jag, nästa år då ska jag ha koll på läget. Se till att extra lampor finns hemma, be maken om en översyn för kontroll av sladdar och elförsörjning. Men då Knut knackar på dörren och jag i glädjefull iver plockar undan allt för att gå våren till mötes faller mina ambitioner om nästkommande advent i glömska.

För övrigt strilar regnet ner, dropparna studsar muntert mot nytvättade fönster. Jag drar för julgardinerna och skjuter undan förhoppningarna om en vit och kall advent. Som ett gammaldags julkort.
Å andra sidan, i förrgår var det minus 12 grader. Isiga bilrutor som vägrade släppa greppet trots kraftfulla drag med isskrapan. Då muttrade jag över kylan, blåste min varma andedräkt över stela fingrar och kalla händer. I människans natur ligger den eviga klagan och önskan om något som är bättre än det som är för stunden.

I år har jag pyntat lite extra. Tagit fram julsaker som väcker känslor. Jag kastas tillbaka till tider då våra barn var små. Saker som fått vara kvar i jullådan när barnen flyttat hemifrån.
Fyra saker finns kvar från då jag själv var barn. En bonad föreställande tomtebarn som har sin hemvist i ett rött äpple, en röd gris som min moster Karin sydde till mig, en rund ljusstake av trä samt en stor smällkaramell som är en gåva från min farfar. Mina julsaker som våra barn vuxit upp med.

I mitt andra liv var julen förknippad med ångest. En ångest som satt kvar under många år. Oron som kröp under skinnet och accelererade i takt med dagarna fram till julafton. Innan min kropp och mitt förnuft sa mig, då är inte nu. Nya tider och nya förutsättningar. Trygghet och lugn. Men framför allt, alkoholfria jular. Den bästa julgåvan till alla barn och som jag önskar att alla barn får uppleva. Precis så som jag fick uppleva julen när jag var barn. Mina föräldrar drack starkvinsglögg. Ur äggkoppar. Stående i köket på julafton slog de ihop sina äggkoppar, sa God jul och skål. Sedan åkte flaskan tillbaka in i skåpet och där fick den stå till nästkommande jul. En flaska glögg räcker många julaftnar om det endast hälls upp två äggkoppar om året.

Om en stund åker maken och jag in till Norrköping. Jag ska på jobb och maken ska se till att jag känner mig trygg då jag ska gå från och till bilen. Därefter ska vi äta på restaurang. Och när vi kommer hem ämnar vi dricka glögg. Inköpt på Ica. Dricker inte ur äggkoppar utan ur glöggmuggar.
På söndag är det advent. Härliga tider stundar!

Kärleksfulla ord och kackel från Finland

Både maken och jag är hängivna anhängare till maträtter innehållande kyckling. I dessa tider då vi ska undvika äta allt för mycket rött kött gör vi också miljön en tjänst då vi ofta äter kyckling.
För visst är vi miljömedvetna. Sopsorterar rätt, köper i möjligaste mån närproducerat och försöker släppa ut så lite metan som möjligt genom att hålla rapar och fisar inne i det längsta. Som en parentes, det sistnämnda gäller mig.

Men vi kör våra bilar på diesel. Tillhör därmed eliten som gör det värsta tänkbara mot miljön. Till vårt försvar måste tilläggas, då vi för ett par år sedan köpte bilarna diesel det skonsammaste alternativet. Då, innan uträkningar med efterföljande larmrapporter nådde alla som trodde sig uträtta något bra.
Visst, vi kan sälja bilarna och köpa elbilar. Låta någon annan köra runt i de dieselbilar vi ägt ty de är i det skicket att skrotning inte är aktuellt. Men eftersom de kommer att gå i trafik kan vi lika gärna behålla dem. Det går så att säga på ett ut vem som står för just den miljöförstöringen.
Däremot är det gott nog med att samla ihop många ärenden till en och samma resa för undvikande av okynneskörning.

De gånger jag handlar kött är jag oerhört noga med att varan ska vara svenskproducerad. För mig är något annat helt otänkbart. Det ligger många aspekter i mitt val då det gäller kött och mejeriprodukter.
Därför blev jag glad då jag upptäckte en ny kycklingsort. En kyckling som vuxit upp hemma på gården, enbart ätit spannmål som odlats på kycklinguppfödarens egen jord. Den hade strövat omkring, lycklig och glad fram till den dag då fjäderfäet mötte sin baneman.
Nu skulle den lyckliga kycklingen tillredas och hamna på Larssons tallrikar.

Vi behöver alla kärlek. Gäller både människor och djur. En kram, snälla ord och ömma blickar.
Smågnolande skar jag kycklingen i bitar, Brynte svenskt smör i stekgrytan och lär därefter kycklingbitarna blir härligt brynta innan soya, vatten och kryddor tillsattes. Under tiden tänkte jag på kycklingen lyckliga liv. Hur den fått uppleva allt det där kärleksfulla den så väl behövde innan den blev människoföda.

Medan kycklingen puttrade på röjde jag upp på arbetsbänken. Kastade förpackningen som kycklingen legat i enligt sopsorteringens reglemente. Det var då jag gjorde den fasansfulla upptäckten. Kycklingen hade haft sin hemvist på en gård i Finland! Genast falnade min entusiasm. Vilken lång och miljöförstörande resa den gjort för att komma hem till vårt kök! Att Finland  har ansvarsfull och hållbar djurhållning och ligger på andra plats efter Sverige i EU med att undvika antibiotika  hjälpte inte min dalande sinnesstämning. Jag hade bidragit till miljöbrott! Så kändes det i alla fall för stunden.

Kycklingen var mycket god. Saftig och mör. Så som en lycklig kyckling ska vara. När jag tänker efter så är det högst troligt att nästa gång vi ska äta kyckling väljer jag en finsk som levt sina korta dagar i harmoni.

Framgång och professionell respekt

Idag är den svarta dagen. Dagen då vi ska handla svart, köpfesten har startat. Grymma priser och grymt stort utbud. I Amerika köar folk utanför butikerna i dagar innan det är dags. De mest hängivna slår till och med upp nattliga läger för att inte missa sin plats i kön. Omsättningen ligger på 425 miljarder kronor, i dollar är det så många siffror och nollor att jag med sifferproblem inte ens kan skriva det korrekt.
Här hemma i vårt land ökar handeln med 100 procent jämför med en helt vanlig fredag.

Personligen vågar jag vägra handla en svart fredag. Istället siktar jag in mig på en köpfri dag och fortsätter bestyren i köket som omvandlats till en bagarstuga. Det stora julbaket inleddes i tisdags. Som förr i tiden, innan jag kastade mig ut i karriärslivet.
För övrigt är sedan tidigare samtliga julklappar inhandlade och inslagna i fin julpapper. Nu kan jag med stor frenesi och hängivenhet ge mig i kast med julpyntandet. Siktar på en karriär som husmoder, jag har sedan tidigare goda grundegenskaper för uppgiften.

Att göra en framgångsrik karriär kräver ett stort ordförråd av svordomar har studier visat. Det skapar bra relationer med kollegor samtidigt som det kan leda till en högre befordran. Det finns enkom en hake, svordomarna ska komma vid rätt tillfälle, inte kännas kränkande för andra och ej heller vara gränsöverskridande. Däremot stärker det den egna positionen om chefen utsätts för kraftfulla uttryck.

Min inledning i husmoderskarriären verkar mycket lovande efter gårdagskvällens omilda kraftuttryck. Vilket förstummade våra barnbarn. Efter en trevlig kväll på restaurang i Norrköping tillsammans med småtvillingarna, deras storasyster och mamma skulle vi bege oss hemåt. Eftersom vi inte kan klämma in sex personer i vår bil där vissa nödgas sitta på bilbarnstolar bytte vi bil med vår son som har en modell större. Även om jag stundom kör sonens familjebil känner jag mig  obekväm då jag kör andras bilar. Precis som jag gör då jag lagar mat i andras kök. De välkända greppen känns obekanta.

När vi kom fram till bilen förstod jag genast, här är det bäddat för problem. Den bakomvarande bilen hade parkerat sin bil så nära det gick bakom vår. Måste dock erkänna, jag hade parkerat bakom framförvarande bil så nära det gick. Vilket hade sina förklarliga orsaker med tanke på parkeringsskyltens position.
Alla hade intagit sina platser och jag gjorde ett försök att lirka mig ut på gatan. Utan märkbart resultat. Maken fick order att gå ut och dirigera. Och jag svor, högt och kraftfullt så som en karriärist sig bör.
I baksätet hördes barnen mumla; "Mormor, man får faktiskt inte svära". De har mycket att lära de små liven innan de själva ska göra sina karriärer.

Skräpiga erbjudanden och spruckna sömmar

Varje dag måste jag gå in på min mejl och rensa skräpposten. Det fullkomligt dräller in mejl med obscent karaktär. Skamlösa förslag och med lika skamlösa erbjudanden. Jag har inga kroppsdelar som är i behov av kirurgi. Ej heller lockas jag till män i stiliga uniformer eller ludna bringor som fallit ner i fattigdomens djupaste mörker och behöver en kvinna med stark ekonomi för att komma på fötter.

Förutom alla erbjudanden har en agentur hört av sig. Han vill ha mig som fotomodell. Iförd lättare klädsel ska jag posera och därmed vinna kändisskap. Nu är jag en ganska välkänd profil i Skärblacka, fullt påklädd bör tilläggas, vilket räcker för mig. Något annat eftersträvas icke.
Hur agenturen valt ut just mig när det finns så många andra som suktar efter kändisskap är en gåta bland alla livets ytterligare små mysterier.

I mitt sociala medieflöde dök en lättklädd kvinna upp. Hon hade gjort en halvkroppsselfie för att visa i vilket uselt tillstånd hon för närvarande befann sig i. All världens olycka i form av tristess hade drabbat henne. Som på en given signal överöstes hon med hjärtan och uppmuntrande tillrop. Vackraste, bästa och underbaraste. Kommentarerna gjorde hennes dag.
När jag förde detta på tal med vår dotter sa hon skrattade att, mamma du fattar väl, hon gör parodi på alla som lägger upp vackra bilder av sig själv?
Nej jag fattar inte. Men, du har ju gjort samma sak själv. Jag ställde mig helt oförstående inför ett sådant drastiskt uttalande.

I somras, på vår årliga Englandsresa besökte vi en trendig butik där det såldes trendiga plagg. Ytterst små plagg för min smak och figur. Vilket inte hindrade mig från att prova. Dottern blev nervös. Hon valde med omsorg, drog och sträckte i minimala linnen medan hon försäkrade sig om att inget skulle spricka i sömmarna då jag skulle testa hur det kändes att bära dessa linnen.
Inne i provbåset uppstod muntration. Jag svettades och klämde mig in i ett linne medan magen på ett oroväckande klämdes ut.
Det blev dags för en selfie. Ämnad för sociala medier. I smädande syfte. Jo, jag har också gjort det.

Kanske den där agenturen har sett bilden på mig när jag trutar med läpparna och iförd ett maglinne visar upp mig i all min prakt. Det är kanske sådana modeller han söker. Övermogna kvinnor. Som för länge sedan lagt sina skönhetsideal åt sidan. Som inte känner ångest över sitt utseende. Som prioriterar frukosten framför två timmars make up framför badrumsspegeln.
För många unga flickor/kvinnor är livet en ständig kamp. Mot ett halv kilo för mycket, bristande självkänsla och förvrängda skönhetsideal som rubbar välbefinnandet. Så har jag en gång i tiden också känt mig. Otillräcklig, ful men framför allt på tok för mager. Fram till den dagen jag kom till insikt, jag duger precis så som jag är. Och vill jag gå i maglinne så gör jag det. Möjligtvis enkom hemma med maken som enda åskådare. Tror han skulle gilla det....