Värmestuga och nya möjligheter

1 januari 2019. Krutröken har skingrats och jag känner efter. Finns det några förändringar som gör sig gällande så här under årets första dag? Nej, det känns så som det brukar kännas. Möjligtvis en mättnadskänsla som jag inte hade då jag vaknade morgonen den 31 december 2018. Något som kan bero på nyårssupén som jag enkom delade med maken. Inte med övriga via sociala medier.

För många har året som gått varit traumatiskt, sorgligt, besvärligt och befriat från glädjeämnen. Ett riktigt skitår med andra ord. Också detta inhämtat från sociala medier. Bakom varje glädjefylld bild och ord som vittnar om livet när det är som bäst finns det något som skaver och retar. Konstigt vore det annars.
Mycket kan vi själva vara med och påverka. Genom att göra aktiva val av allehanda slag. Men så finns det annat som vi står helt maktlösa inför. Stora och små makthavare. Källor till otrivsel, oro och grusade förhoppningar om förändringar i positiv riktning.

Och så har vi det där med alla nyårslöften som följer med upp mot den mörka himlen då nyårsraketerna fyras av. Löften som bryts i samma stund som vi städar bort högtidligheterna.
Jag ger inga specifika nyårslöften. Det enda jag lovar mig själv är att fortsätta göra så gott jag kan. Under det här nya året precis som alla andra år som ligger bakom mig.
Inte heller önskar jag mig något speciellt i samband med det nya årets ankomst. Jag har allt jag behöver, tillika ett nytt strykjärn. Inhandlat under gårdagen på rea. I alla fall utlovades det rea men det gällde enbart strykjärn ingen ville köpa.

Strax efter tolvslaget gick vi ut en sväng för att titta på fyrverkeripjäsernas mäktiga skådespel bortifrån Skärblacka. Smällar som skrämmer hundar och retar vissa.
I blåsten som enligt källor ska komma från Island. Jag studerade vårt hus som bäddats in i nyårsnattens mörker. Det såg varmt och ombonat ut där jag småhuttrande drog jackan lite närmare kroppen. Tänkte, vad mer kan jag önska? Vårt hem är litet i andras ögon men mycket stort i våra egna.

Ändå har jag förhoppningar inför 2019. Samma förhoppningar som jag haft tidigare år. Om fred och försoning, vapenvila och stiltje. Godhet och omsorg, kärlek och omtanke. Förhoppningar som är svåra för oss människor att uppfylla eftersom det är precis det vi är. Människor. Oliktänkande med egna värderingar i det vi anser vara rätt eller fel.

Den 1 januari 2019 vill jag framföra en hälsning till de som står mig närmast, nära vänner och vänner på avstånd men även till de som inte vill ha min vänskap eller närhet i sina liv.
GOTT NYTT ÅR. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det ska bli ett riktigt bra och välsignat år.

Det är nu och ett avslutat intresse

Julmaten är slut! Men granen har ännu inte börjat släppa barr. Trots det åker den ut vilken dag som helst, tillsammans med allt det andra pyntet. Vill ersätta det elektriska ljuset mot det det naturliga som finns där ute någon stans och som stundom släpps igenom.
Maken suckar, ser med bävan fram mot januari som enligt hans tycke är den värsta och längsta månaden på året. Jag tröstar. Klarade vi november klarar vi även januari. Vi stretar oss framåt. Mot den väntande våren. Och ett helt nytt boksläpp. Vilket betyder fest.

Nu ska inte jag ta äran åt mig. Det är dottern som samlat sina alster vilka nu ska ta plats mellan två bokpärmar. På sina lediga stunder, då inte småtvillingarna och deras storasyster kräver sitt, arbetet och allt annat  mitt i livet har hon skrivit. Texter som berör, väcker tankar, ger förtröstan och hopp.

Själv har jag enligt författarens önskemål bidragit med korrekturläsning och illustrationer. Ett hedervärt uppdrag. Att få se mina bilder tillsammans med hennes texter ska bli spännande.
Som förälder få dela intressen med sina barn känns uppfriskande och roligt. Ett givande och ett tagande. Kritik och stöttning. Allt för att ge en knuff i positiv riktning.

För en tid sedan intervjuade jag en mamma som är mycket engagerad i sina barns förehavande ute på fotbollsplanen. Hon har blivit utsedd till Årets fotbollsförälder och fick ta emot diplom vid den stora Fotbollsgalan i Globen. Hon hade ett viktigt budskap; Barn är inga fotbollsspelare, de är barn som spelar fotboll. Vidare berättade hon att föräldrar erbjuds utbildning i hur en bra fotbollsförälder ska vara. För det finns problem. Stora problem till och med. Problem som kommer i takt med föräldrarnas förhoppning om att just deras telning ska bli en ny Zlatan. Vuxna människor som gormar och skriker åt sina sjuåringar som jagar bollen åt förhoppningsvis rätt planhalva. Eller uttrycker sig hotfullt mot den ej ännu helt vuxne domaren. Föräldrar som överreagerar och trycker ner sina barn så långt det går i fotbollsskorna.
Barn som i tidig ålder känner så stor press att de väljer bort sitt intresse och stoppar undan fotbollsutstyrseln så långt in i garderoben som det bara går.

Det finns jobbiga föräldrar och så finns det föräldrar. Jag är en blandning av bådadera. Men jag har aldrig skrikit åt våra barn för att på så sätt förmå dem att uppfylla några förväntningar till framgång och ära. Däremot känner jag en enorm stolthet över allt det de åstadkommer. Oavsett vad de kämpat och kämpar sig fram emot. I stort som i smått.

Växtvärk och samtal över Bottenviken

Dan före dan... Granen är klädd. Försiktigt har jag hängt de färgade glaskulorna på granens grenar.
De har hängt med länge nu, de färgade glaskulorna. Nyinköpta år 1978 då maken och jag firade vår första jul tillsammans. Mycket har hänt under dessa år julgranskulorna plockats fram och lagts undan. De väcker nostalgi men även eftertänksamhet.

Vi och världen har förändrats genom åren som passerat. Personer som stått oss nära har på olika sätt försvunnit ur våra liv medan andra tillkommit. Liv som kommit oss till del genom födelse eller genom knutna kontakter. Liv som genom döden tagits ifrån oss.
Förändringar kan först verka skrämmande men kan också ge styrka. Det gäller bara att ta sig igenom den förvirring som vissa förändringar kan orsaka. Oftast mynnar det hela ut i något positivt.

När jag dan före dan vänder huvudet bakåt och blickar ut över året som gått märker jag, trots en turbulent inledning, har det varit ett år med mycket glädje och samhörighet med de som står oss närmast. Dessutom har vi fått ytterligare ett år tillsammans med min mamma. Något vi inte vågat hoppas på.

Ju äldre jag blir desto viktigare blir det att ta vara på stunderna. Omvandla det till något betydelsefullt. Just därför har jag dragit ner en smula på mina frilansande skrivuppdrag åt tidningen. För att ge plats åt mig själv. Jag behöver bekvämlighetszonen trots vissa antydningar om att just den zonen behöver vi kliva ur för att kunna växa som människa. Jag har inget behov av att växa något mer, tror det enbart skulle ge mig växtvärk. I min bekvämlighetszon frodas ingen lathet. Den ger mig enbart vila, återhämtning och omvända synsätt.

I går kväll fick jag ett telefonsamtal. Jag bleknade när jag såg vem uppringaren var. Vågade först inte svara för samtalet krävde att det utfördes på finska.
"Svara nu", sa maken. "Du klarar det, om inte är det ingen katastrof". Jag svarade. Samtalet blev ganska långt. Satte på högtalaren så maken kunde känna sig delaktig. Trots att han inte är inbegripen i det finska språket.
Paret  på andra sidan Bottenviken har jag inte talat med på över fyrtio år. Det blev ett glatt samtal. Vi delgav varandra livshändelser om dåtid och nutid. Men det som gladde mig mest var att de inte glömt bort mig. Deras mod att ringa mig utan att veta om det fanns möjlighet att göra oss förstådda imponerade också.

Samtalet gav ett bevis på att år som passerar inte är några hinder för goda minnen, gemenskap och samhörighet. Trots att jag numera inte känner någon som helst samhörighet med de som ringde kändes pratstunden bra, även om min finska är knagglig.
Juletid kan vara en bra öppning för det där telefonsamtalet vi kanske länge gått och funderat över. Ett samtal som kan göra skillnad. Det gäller bara att våga slå telefonnumret och hoppas på att när modet övervunnit rädslan så är det någon som i sin tur vågar svara.

Härskna mandlar och påtvingat vuxenliv

"Nu kommer du aldrig mer att drabbas av halsont", sa läkaren på Centralsjukhuset i Karlstad och skar ut mina härskna halsmandlar.
Ack, vilken naiv tanke. Visserligen befriades jag, då som 16-åring, från ständigt återkommande halsinfektioner vår och höst. Något som krävde penicillin ur apotekets bruna glasflaska. Jag matades två gånger om året med den illasmakande smörjan från det jag lärde mig gå till den dagen operationen blev ett måste. Benämningen resistensutveckling var ännu inte uppfunnet.

Genom de feberyrsliga dimmorna såg jag läkaren plocka upp sina instrument ur sin stora läkarväska. Han var kallad hem till oss av min mamma. Så var praxis. Läkaren kom till den sjuke istället för tvärt om. Efter den sedvanliga halsbesiktningen och febertagning med kvicksilvertermometern skrev läkaren ut ett recept. Pappa körde in till Kristinehamn och hämtade ut min medicin. Kvällstid genom apotekets nattlucka som öppnades av jourhavande apotekare.

Dagarna som följde hälsade syster Birgit på. Distriktssköterskan med uppdrag att journalföra  händelseutvecklingen och hålla koll på medicinflaskans stadigt sjunkande innehåll. Varje sked åtföljdes av ett glas sockerdricka. Syster Birgit berömde mamma för god omvårdnad och mig för att vara en  beskedlig patient.
Många gånger under många år hjälpte syster Birgit mig genom halsflussens obarmhärtiga plågor. Men den dag då jag som ung vuxen behövde hennes hjälp såg hon på mig med sorgsna ögon. Sa, "tyvärr Carina, det här kan jag inte hjälpa dig med. Det måste du klara av på egen hand".
Syster Birgit med sina mjuka händer och milda utstrålning. Vad jag hatade henne just då!

När jag opererade bort halsmandlarna hade jag lämnat dockskåpslek, dockan Julia och Barbie bakom mig. Jag läste Stephen Spenders böcker om klasskamp. Ville bli kommunist, flytta till Kuba och skörda sockerrör. Jag stod i det avslutande skedet av den mest upproriska delen av tonårstiden. Två år senare tvingades jag alldeles för tidigt in i vuxenlivet. Vilket jag på långa vägar inte var mogen för.
Teven i sjukhusets dagrum visade En dag i vilda västern med bröderna Marx. Jag skrattade högt och det blödde ymnigt ur halsen. Sjuksköterskan i stärkt vit rock greppade min arm. Förmanade, bad mig skratta tyst. Jag störde de andra sjuklingarna på samma avdelning. Sjuksköterskor i stärkta rockar utstrålade auktoritet och jag fann det för gott att lyda.

Det blev inget av med mina kommunistiska drömmar. Stephen Spenders bok hamnade bland gömmorna men halsmandlarna var för alltid borta. Idag har jag väldigt ont i halsen. Det känns som ett öppet sår då jag sväljer. Någon läkare med stor väska och en syster Birgit i släptåg tillhör en förgången tid. Nu får den som är sjuk känna sig lyckligt lottad om primärvården har någon läkare att tillgå. Annars finns det virtuella vårdcentraler med allmänläkare som kan ge digital vård. Något som kostar landstinget miljoner i förlust sägs det på nyheterna.

Otillåten väderspänning och texter som berör

Måste tillstå, jag som inte gillar snö blir förförd av det vackra landskap som dagen bjudit på. De snötäckta vyerna för tankarna till ett julkort i gammaldags klassisk stil.
På grund av onda halsar, hosta och kroppslig temperaturhöjning är vi dock nödgade att beskåda härligheten genom glasrutan. Med ett undantag, jag har varit till mataffären och julhandlat. Nu återstår enbart lite småplock. Jag känner mig präktig som avklarat allt i mycket god tid.

Trots vinterns skönhet är kyla. snö och is förenade med vissa besvärliga moment. Snöskottning i första hand men också rengöring av bilrutor innan färd. Lagen säger, den som kör med isiga bilrutor kan få böter. Något bilburna spanjorer inte behöver bekymra sig om. Däremot säger den spanska lagen att det är strängeligen förbjudet att måla sina läppar under bilkörning. Vilket, likt isiga bilrutor i Sverige, kan ge böter som påföljd.

Ibland funderar jag precis som många andra hur lagar och regler tillkommer. Vem det egentligen är som sitter och klurar ut bötesstraff. I Oklahoma är det till exempel förbjudet att låta en åsna sova i badkaret efter klockan 19.00. Världen består av åsnor så i mitt tycke är det oklart på vilka åsnor det egentligen åsyftas.
I Chicago bötfälls den som äter i ett brinnande hus och i England är det förbjudet att befinna sig i onykter tillstånd på puben. Dessutom bötfälls den engelsman som äter knölsvan. Drottning Elizabeth II har däremot sin fulla rätt att hugga in på av slottskockens tillredda knölsvan. Utan att det för den delen kostar henne annat än de nödvändiga ingredienser som krävs för smaken av svan ska förhöjas.
I South Dakota blir det böter om någon råkar somna inne i en ostfabrik och i Minnesota finns en lag som säger att det är förbjudet för någon att hänga herr-och damunderkläder på ett och samma klädstreck. På torsdagar efter klockan 18.00 får ingen släppa väder på offentliga platser i Florida och fram till mitten av 1900-talet fick ogifta män inte valla får i Sverige.

Kanske låter jag bitter över alla lagar. Rent utav olycklig. Jag fick häromdagen ett mejl från någon som läst min blogg. Denne någon var villig att dra upp mig ur den mörka avgrund som personen ansåg jag låg och famlade i. Personen vars namn jag redan glömt sade sig gjort en djupdykning i mina texter och fann då att en mycket olycklig människa låg bakom de skrivna raderna. Med behjärtansvärd medmänsklighet kunde jag få hjälp ur tragiken genom ett svarsmejl och en insättning av en ansenligt stor summa pengar på det uppgivna kontot.

Jag måste ta reda på om det är lagligt att mot betalning utan kvitto låta någon behandla mig för melankoli. Eller så får jag helt enkelt sluta blogga så sinnesstämningen höjs. Kanske ligger problemet i att jag retat upp någon med mina texter men det tänker jag varken betala eller be om ursäkt för.