Vikten av kvinnlig besiktning och livsviktig hållfasthet

De två damerna satt bredvid varandra i soffan. Den ena med pälsklätt hattbrätte och i handen höll hon en vackert blommig kryckkäpp. En bit bort i soffan satt en man, höll distans medan han förstrött bläddrade i Lasse Södergrens bok, Mellan Promenaderna.. En fin skildring av Norrköpings stadskärna.
Jag satt i en fåtölj och betraktade trion. Lyssnade till damernas småprat. Som mestadels handlade om krämpor. Som sig bör i läkarmottagningens väntrum.

Plötsligt tittade damen med hatt på mig. Frågade om jag också ska till doktor Thomas. Nej jag ska till doktor Nina.
Aha, du söker för ditt underliv! På något märkligt sätt ville jag försvara mitt underliv, poängtera att där fanns inga som helst problem. Om så vore ville jag dock inte delge damerna och den nu påtagligt besvärade mannen mina eventuella besvär.
Nej, jag hade blivit kallad för cellprovstagning. Damerna såg aningen besvikna ut. Men övergick raskt till vikten av underlivsbesiktning. Bilar besiktigas, vitvaror om det är möjligt repareras samt andra prylar i välfärden som underlättar våra liv får ständigt till höga kostnader behövlig översyn. Med eller utan serviceavtal. Värre ställt är det med kvinnors ädla delar. Nästan som taget ur en nedskriven lista rabblade damerna upp vilka besvär som kan drabba en kvinna, speciellt vid inträdet i klimakteriet.

Mannen var nu högröd i ansiktet. Lade undan boken och frågade om någon av oss visste om isarna höll för skridskoåkning. Damerna tystnade. De visste inget om närbelägna sjöars isförhållanden. De sysslade enkom med yoga. Eftersom jag och maken bor precis intill Glan upplyste jag mannen om att isen håller, vintermetarna har intagit sina positioner och det är ett säkert tecken på hållfasthet.

Doktor Thomas klädd i sedvanlig vit rock uppenbarade sig. Ropade upp Kennet och mannen reste sig ur soffan. Satte sig igen och pekade på sitt bröst. Frågade om doktor Thomas menade honom varpå den kvinnliga skaran brast ut i skratt. Det anades ett leende hos doktor Thomas som försäkrade att det gällde den Kennet och ingen annan.
Strax därpå kom doktor Nina. det hade blivit min tur. Damerna nickade uppmuntrande mot mig. Det ska nog gå bra ska du se.
De satt kvar när cellprovet var avklarat. Ivrigt naglade de fast sina blickar mot mig. Jag gjorde tummen upp och de verkade belåtna. Så även jag, nu dröjer det tre år till nästa besiktning.

Glada gubbar och fnasigt skinn

I morse undrade maken vad dagen skulle föra med sig för trevligheter. Jag svarade att inget speciellt var inplanerat, att det nog skulle bli en lugn och stillsam dag.
Strax därpå ringde telefonen. Därmed blev dagens första åtagande inskrivet i agendan.

"Får vi inte hjälp snart mister vi alla förståndet". Dottern lät uppgiven och uppriven. Kan lätt bli så efter tre sömnlösa nätter.
Vårt barnbarn med brutet ben var ledsen, trött och hotade att hugga av sig sitt gipsade ben. Det kliade och gjorde ont. Så till den milda grad att nattsömnen blev förstörd.
Tack och lov! Ortopeden ordnade en akuttid. Jag fick genast rycka ut som sjuktransportör.

I samma gipsrum som barnbarnet låg en trevlig ung man på en brits. Vid en otäck trafikolycka han varit med om bröt han foten på flera ställen. Nu skulle gipset bytas för fjärde gången. Han bidrog till en glättig stämning och visade oss bilder som han hade i telefonen på ett av sina gips. Ett riktigt snyggt gips med glada snögubbar som motiv.
Vi följde med stor spänning hur hans fot befriades av två gipstekniker som jag befarade skulle klippa varandra i fingrarna.

När det blev barnbarnets tur utrustades hon med hörselkåpor för att undvika skador på hörseln när den lilla elektriska sågen jobbade sig genom gipset. När benet kom i dager visade det sig att det bildats blåsor vilka gett upphov till smärta och klåda.
En läkare tillkallades. Utrustad med en grov nål. Barnbarnet bleknade. Läkaren garanterade en smärtfri behandling. Jag uppmanade honom att först sticka nålen i sig själv för att bevisa att det var helt smärtfritt innan han gav sig på mitt barnbarn. Läkaren skrattade nervöst och stack sedan nålen i de vätskefyllda blåsorna. Samtidigt frågade han sin patient om det hade gått bra att åka sidor i backe.
"Det gick bra ända till dess jag bröt benet"!

Ett blommigt gips är utbytt mot ett lila. Nu för tiden får patienten själv välja färg och mönster. Vilket inte är det lättaste då det finns så många valmöjligheter.
Nu hoppas jag att vårt barnbarn och hennes mamma får sova riktigt gott i natt. Samt att det inte bildas några nya blåsor under gipset som kliar och gör ont. Om allt går bra med läkningen av det spiralformade benbrottet tas gipset bort om fem till sex veckor. Då har jag lovat barnbarnet en spabehandling som avslutas med insmörjning av väldoftande krämer. Det kan behövas.

Ett nytt liv och en känslosam resa

Denna dag är värd att fira med en choklad - och krusbärsfylld kaka. Egentligen skulle det vara mazariner vilket maken bjöd mig på den 20 januari 1978. Utan den där första dejten med mazariner hade inte våra liv vävts samman. Våra gemensamma barn hade inte funnits, ej heller barnbarnen. En märklig tanke.

Vår första höst tillsammans for vi till Frankrike och Paris. En lyckosam resa vilket resultatet visade nio månader senare. I sommar fyllt hon 40 år, vår dotter.
Inom kort ska vi åter besöka Frankrike och Paris. Biljetterna ligger resklara tillsammans med passen i en plastficka. Denna gång förväntar vi oss ingen gåva nio månade efter hemkomst. Inte heller kommer vi att kasta oss ut i den storstadsmyllrande stadstrafiken med egen bil.  Numera tar vi oss fram med flyg, buss, taxi och tåg. Det känns lugnast så.
Vår Frankrikeresa blir antagligen den sista resa vi gör dit. En resa fylld av känslor men också kantad med många fina minnen. Vi ser med tacksamhet fram mot ett par dagar med värdefull gemenskap.

Maken och jag har gått en lång skogspromenad efter lunch. Det är en rikedom att år efter år få gå vid varandras sida. I medgång lika väl som i motgång. Maken säger ofta, Carina vi måste vara rädda om vår tid tillsammans. Jag håller med. Ju äldre vi blir desto dyrbarare blir tiden.

Hemma efter skogspromenaden kokade vi varm choklad. Tittade på en spännande film medan vi drack choklad och åt ostmackor. Ett enkelt och gemytligt sätt att fira den 20 januari som för oss är en mycket speciell dag.  

Vällust och den knöliga roten

Under gårdagen åt maken och jag vår måltid utan de sedvanliga samtal som vi alltid för vid vårt matbord. Inte på grund av misshällighet, utan för att det serverades rotmos och fläsklägg vilket föranleder en ordlös, begärlig måltid.

Jag spetsade en bit lägg, strök på stark, grovkornig senap och toppade med gult rotmos. Öppnade munnen och öste in. Smakexplosionen efterföljdes av ett stönande som mynnade ut i svagt jämmer. Jag slöt ögonen, öppnade dem igen och gnydde.
Maken log, tittade på mig och jag såg vad han tänkte. Men nu gällde det fläsklägg, rotmos och stark senap.

Rotmos och fläsklägg är en maträtt med lång förberedelsetid innan den serveras.
Råvaror ska inhandlas. Lägg, kålrot, morötter, lagerblad och kryddpepparkorn.
Sitter Anette i kassan i vår lokala matvaruaffär säger hon;
"Jag ser vad du tänker laga till. Så gott"!
Jag vågar inte svara i rädsla att om jag öppnar munnen sipprar en salivsträng ut, kanar vidare nerför hakan och hamnar till slut som en glimrande fläck på min jacka. Därför nickar jag i samförstånd.

Denna gång satt inte Anette i kassan. Istället en yngling som skannade in mina varor. När kålroten i sakta mak gjorde sin färd mot honom på det svarta bandet plockade ynglingen upp den, vägde den i handen medan han stirrade ut i tomma intet. Jag höll andan, vad ämnade han göra med den kålrot som inom kort skulle bli min?
Efter en stund ställde ynglingen sin fråga. "Vad i hela friden är det här? Kan du hjälpa mig"?
Vilket bevisar, den unga generationen känner inte till innebörden av en kålrot.

När råvarorna till sist landar i köket ska de tillredas. Vilket tar timmar i anspråk. Maken dukar bordet, sniffar runt kastrullerna och är otålig. Vi hinner dricka kaffe, läsa tidningen och låta den alkoholfria ölen bryggt av ingefära få den rätta kylskåpstemperaturen innan det äntligen är dags.

Vi låter maten tysta munnen. Bara mina stön, jämmer och gnyende blandas med ljudet av bestick mot porslin. Efteråt är vi enhälliga. Rotmos och fläsklägg slår en välhängd oxfilé även om den serveras med pomme duchesse och grönpepparsås.

Fluffiga bakverk och äventyr i soffan

17 januari, en dag så kall att kylan tränger ända in i benmärgen. Ingen värmefilt är bättre än värmen som alstras från ett litet treårigt barnbarn. Jag tar emot värmen som överförs av små mjuka händer, tacksamheten flödar och det isiga i mitt inre försvinner. Det rinner bort likt rännilarna som bildas då vårsolen smälter undan snön.

Vi har bakat. Chokladbollar och fluffiga kokosrutor. Byggt en koja av köksstolar och stora filtar. Legat i kojan och läst om gubben Pettsson och hans katt.
Vår soffa har omvandlats till en bil. Nötknäckaren som växelspak och en prydnadskatts svans klarade av att pumpa bildäcken. En banan funkade som skruvdragare och med farmors sax klipptes små, små bitar av papper som nu pryder vårt kylskåp. Resultatinriktade aktiviteter utan större ansträngning passar mig bäst. Eller som barnpsykologer kanske skulle säga, mindfulnesslek.

Jag läste någonstans att det nu för tiden finns en app som föräldrar eller för den delen också mor-och farföräldrar kan använda sig av då det gäller barns lek. Sprängfylld med lektips och inspiration. Jag har inte gett mig i kast med appen eftersom det inte funnits något behov. Men det kan vara bra att veta att den finns om det skulle behövas.

När jag var barn har jag inget minne av vuxnas engagemang i varken min eller mina kamraters lekar. Inte heller fick jag några tips på vad som skulle lekas. Det jag minns var avbrutna lekar då mamma ropade att maten var klar.
Men jag förstår att det förekom tristess. Lekar som tog slut och där idétorkan tog vid.Teven visade enkom ett enda barnprogram vilket jag fick gå tre trappor ner till grannen för att se eftersom jag är uppvuxen utan någon teve. Ville jag få någon extraordinär upplevelse fanns alltid barnradion att tillgå. Videon var inte uppfunnen, ej heller smarta telefoner och tevespel. Men det ingen vet något om saknas inte heller. Möjligtvis saknade jag det mina kamrater hade, en televisionsapparat.

Någon teve prydde inte vårt vardagsrum förrän jag trädde in i tonårsåldern. Ett försök från mina föräldrars sida att hålla mig inomhus lite mer. Vi tittade på Gula hund med Hasse och Tage. Dippade chips under Melodifestivalen och skrattade högt när jazzorkestern Eminent Five Quartet med Helmer Bryd kröp ut ur radion och blev synlig i svartvitt. Mosebacke Monarki blev höjdpunkten då arbetsveckan övergick till helg.
Jag tröttnade snabbt. Hade andra intressen som övervägde tevetittandet. Mamma och pappa lämnades ensamma med chipsskålen.

Under de här tre dagarna vi haft vårt barnbarn har jag gjort ett försök att se på film tillsammans med honom. Saltkråkan. Det var dömt att misslyckas. Han ville åka soffbil och växla upp den med nötknäckaren. Jag stängde av teven och spände fast säkerhetsbältet. Vi har rest många mil och under färden stött på igelkottar, hackspettar samt en och annan räv.

Nu ska jag tvätta av mig resdammet för att sedan slänga mig i det som för mig är vår soffa och zappa mellan tevekanalerna i hopp om att det visas någon bra film.