Tankefasta och den tyngsta vågskålen

Vi är mitt inne i fastan. Den som vill och orkar får fram till påskafton avstå från det som ger livet en extra guldkant. Förutom på söndagarna, då bryts fastan och vi kan under dagen återgå till sociala medier, godis, läckra bakverk eller vad det än må vara.
Jag tillhör kategorin orkeslösa. Orkar inte stå emot och göra avkall för att på så vis vinna något annat.
Därför äter jag det som lockar gommen, hänger mig åt teveserier, skrollar flödet i sociala medier och dricker en skvätt likör om jag är på det humöret.

Men, i år jag jag beslutat mig för tankefasta. Vilket går ut på goda tankar, eftertänksamhet och kärlekens budskap. Fasta från de tankar som går från ljust grått till mörkt. Tankar som någon gång under dagen kommer smygande. Irritation över den som knuffar sig före i kön, bilister som kastar sig in framför mig i rondeller, folk som utan barn parkerar på familjeparkeringen och upptar plats när jag kommer med mina barnbarn. Lömska tankar över den som köper platskassar då jag själv i präktighetens namn och för miljön skull plastbantar. Listan med tankar omkring andra människors opassande beteenden kan göras hur lång som helst för den som tankefastar.

Alla de där tankarna och mer därtill ingår in min fasta. Det fungerade från askonsdagen vilken inföll i onsdags fram till lördag omkring klockan 14.00. Då bröts min tankefasta. Jag fullkomligt släppte lös alla tankar som med rasande fart snurrade runt i mitt inre för att sedan sippra ut genom munnen.
Maken blev förfärad. Trots att han vid det här laget känner till mitt opassande vokabulär som jag då det behövs tar fram som en extra krydda. På kvällen höll han hårt om mig och undrade ängsligt om jag skulle ligga vaken hela natten och tänka. Vilket inte var min avsikt. De arga tankarna hade gett mig styrka och rätt sinnesstämning. Jag sov gott och drömlöst. Vaknade i går morse och fattade då ett rätt beslut. Visserligen på bekostnad av andra som i sin tur måste ta sig en rejäl funderare för att lösa den uppkomna situationen. Kan tyckas vara själviskt från min sida men jag vet av erfarenhet att ingen är oersättlig.

Ilska kan ibland vara ett bakomvarande uttryck för sorg, rädsla eller en känsla över att förlora sin position. Men ilskan är grundfunktionen till försvar och mina ilskna tankar övergick till ett försvar där jag gav mig själv omtanke. Känner mig nöjd med min avbrutna tankefasta. Vet inte om jag ska återuppta den. Kanske behövs den där mixen med goda och mindre goda tankar. Tankarna tillsammans bildar ett drivmedel om det behandlas på rätt sätt. Det vill säga, låta de goda, glada och positiva tankarna väga tyngst i vågskålen.

Ett grånat huvud och glädjens styrka

"För ett grått huvud ska du resa dig upp. Den gamla ska du ära. Vishet hör de gamla till, förstånd den som har levat länge".
Visdomsord från den heliga skriften, en sorts lovsång till ålderdomen.

"Nå Carina, hur känns det idag". Frågan ställdes under gårdagen.
"Som det kändes igår, när jag var 63", svarade jag och högg in på smörgåstårtan.
Min väninna från skoltiden ringde för att gratulera på bemärkelsedagen. Vi har haft kontakt sedan vi var tio år. Båda födda på samma årstid, alldeles i början av den annalkande våren.
Hon tyckte vi blivit gamla. Vi pratade skolminnen. Om resan vi gjorde med buss till Norge tillsammans med våra klasskamrater. Vi pratade om ungdomsförälskelser. Matlagningskursen vi gick, riktade mot unga individer där kursläraren gjorde allt för elevens kulinariska inträde in i vuxenlivet.
Skrattade åt minnet då hon och jag illvilligt tömde syslöjdens samtliga plåtaskar med knappnålar rakt ner i syslöjdslärarinnas handväska. Hur vi med oskyldiga ögon tittade på fröken medan vi bedyrade vår oskuld. Rosenrasande fiskade fröken upp nålarna med en magnet som var fäst vid ett bomullsband. Hon hade sina aningar men vi frikändes och händelsen lades till rektorns övriga inkomna rapporter om bråkiga elevers förehavande.

Visst har jag gått en lång vandring på livets krokiga väg. Ännu kan inte slutet av vägen skönjas trots vetskapen om att den finns där borta i fjärran. Har jag tur tar jag mig ända i mål. Många hinder har jag stött på efter vägen, många hinder finns kvar att besegra. Men hur knagglig vägen stundom har varit har det gått att ta sig fram.
Både min väninna och jag har genomgått ett stort sorgearbete som har många likheter. Vi har pratat, stöttat och tröstat. Precis så som vänner gör. Men glädjens styrka övervinner det mesta och idag talar vi nästan aldrig om det som känts tungt. Det ligger mycket i strofen om ålderns vishet och förstånd.
Med åldern är det lättare att acceptera det som vi inte kan påverka.

Hur är det då att fylla 64 år? Trevligt måste jag tillstå. Rosor och choklad, påringningar och restaurangbesök. Det sistnämnda bekostades av vår dotter. Nästan så jag längtar till nästa gång det är dags. Då blir jag 65. Det kräver en riktigt stor fest för då blir det skattelindring. Tillika ett års insupande av vishet och förstånd. Ämnen för festligheter ålderdomen till ära.

Sviktande elektricitet och rester av det som en gång var

Resdammet är borta och vi har återgått till våra vanliga dagliga rutiner efter några fina dagar i Frankrike. Sol och värme. Gemenskap och goda, viktiga samtal.
Resan har undgått några större missöden. Det enda nervösa inslaget var då tåget stannade mitt i ingenstans. För den som inte behärskar språket blir ovissheten påtaglig. Det enda vi förstod var att något var fel med det elektriska.

Elektricitet kan spela oss ett spratt. Inte enkom för tågresenärer. En hel måltid kan i det närmaste bli förstörd då elen strejkar. Speciellt om det bjuds på raclette. Då är elektricitet en nödvändighet om osten ska smälta.
Min makes bror och fru dukade bordet, vi tog plats och racletten kopplades in. Då mörklades hela huset. Men som goda grannar sig bör upplät paret på andra sidan gården sin raclette. Vilken kopplades in varpå huset åter lades i mörker. Kabelvindor kom fram och svågern drog elkabeln tvärs över köksgolvet, ut genom ytterdörren och stack in kontakten i garagets eluttag. Vid det är laget hade potatisen kallnat och huset miste åter igen strömmen.
Då ryckte grannen i egen hög person ut. Orerade högt och ljudligt på sitt eget för oss obegripliga språk som min svåger och svägerska fick översätta.  Därefter hämtade grannen en ny kabelvinda och proceduren upprepades. Denna gång hämtades ström från grannens garage. Vi kunde börja där vi slutade och osten smälte fint.

Grannar är något vi bör vara mycket rädda om. En dag behöver vi varandra. Inte enbart då det ska avnjutas raclette. Igår seneftermiddag ringde en av våra grannar. Uppjagat meddelade hon att det brann i skogen bakom "Tommys".  Maken och jag rusade dit där vi sammanstrålade med grannarna tvärs över gatan. Med gemensamma krafter lyckades vi med krattor och vattenslang bemästra elden och hålla den stången till dess brandkåren kom. Och på så vis förhindra en fullt utvecklad skogsbrand. Svedda trädstammar och förkolnade rester av det som var en stor lövhög påvisar dramatiken som utspelades bakom "Tommys".

En enkel träfrack och eremitens hjälplöshet

Återinträdet i ledighetens sötma har infunnit sig. Det har varit en händelserik vecka där ett och annat förvånat ögonbryn har höjts. Människor som jag tidigare haft kontakt med i begravningssammanhang kände en rädsla att de gått på fel begravning.
"Nämen begravnings-Carina, är du här i begravningskostym och nyputsade skor"! Jajamen mama is back in business.

Under veckan har en kommun på annan ort hört av sig. Den döde hade inga tillgångar. Nedgrävning utan föregående ceremoni, löd budskapet. Då trädde en god man in. Han styrde i värdighetens namn upp det hela.
Jag kände mig sorgsen. Inga pengar, ingen släkt, inga vänner. Vilket inte hör till ovanligheterna i vårt samhälle där de flesta av oss har nog med vårt eget.
Det kan tyckas att enkom gamla människor hamnar i bakkanten av det sociala skyddsnätet, där inte enbart kommuner och landsting ingår utan också vänner. Så är icke fallet. Läste för en tid sedan om en kvinna i 25-årsåldern. Hon har aldrig lyckats få några vänner. Varken i det verkliga livet eller på konstgjord väg via sociala medier. Värst är det på högtider som födelsedagar, jul och midsommar, påtalade den unga kvinnan. Ensamhet finns i alla åldersgrupper och samhällsklasser. Men jag tror ändå att det är gamla som är värst drabbade.

Igår kväll kom ett nödrop från vår sonsambo. Hon var hemma hos en kvinna som i ordets rätta betydelse är helt ensam. Sonsambon brukar handla och göra andra värdefulla insatser hos kvinnan.
Ensamheten är till viss del självvald. Hon kan liknas lite vid en eremit. Vilket kan vålla stora problem den dag då det behövs påkalla livsnödvändig hjälp. Kvinnan släpper ogärna människor inpå livet men sonsambon har lyckats spräcka muren och även vår son, min make och jag har fått tillträde in i kvinnans liv.
Nu har kvinnan gjort sig illa. Ett läkarbesök vore på plats. Efter flertalet timmar ringdes jag in för att vara behjälplig. Vår sonsambo hade inte fått kvinnan på fötter och in på  toaletten och vidare till sängen. Därmed påkallade hon min hjälp. Med gemensamma krafter lyckades vi med det som till en början verkade helt ogenomförbart. Vi lirkade med resten men där tog det stopp. Inget läkarbesök, det var bara På spåret som gällde.
"Tåget hinner avgå och komma tillbaka till stationen innan du når soffan"! Jag försökte låta myndig på rösten. Förordade larm och hemtjänst. Förklarade konsekvenserna av ett fall som kan sluta med liggsår, uttorkning, brutet höftben, lunginflammation och orediga tankar. Det var som att tala för döva öron. Ibland är envisheten starkare än förnuftet.

När jag kom hem drabbades jag av en ängslan. Tänk om jag också blir så där ensam och hjälplös när jag blir gammal. Rädsla för att vara till besvär. Att jag till varje pris måste klara mig själv och inte låta närstående ta hand om mig när det är dags att bli omhändertagen. För hur vet jag att mina tankar inte kommer att stämma överens med verkligheten?
Ännu är jag stark och frisk. Jag har min familj, vänner och pengar till min begravning. I morgon är det "kalopssöndag" och jag får pussa barnbarn. Det finns inget som fattas mig i mitt vanliga  anspråkslösa liv.

Entreprenörskap och vårskrud

Mitt program är fullspäckat. Dessutom är jag nödd och tvungen att ställa väckarklockan på 06.30. Livet som mångsysslande pensionär är hårt.
Två dagar kvar som vikarierande begravningsentreprenör. Det hela har gått bra förutom att jag
kl. 08.15 i morse ringde och väckte en kantor. Jag utgick ifrån att samtliga arbetsföra personer startar lika tidigt som en vikarie. Den morgontrötte kantorn upplyste mig om att han sover till kl. 9.00. Jag urskuldade mig men påpekade att just denna morgon kunde han borsta tänderna extra noggrant och länge eftersom han tack vare mig fått extra morgontid.
Jag låter mina arbetsgivare ta eventuella efterföljder. Det bäste med vikariatet, jag behöver inte stå som ansvarig.
Alla mina skrivuppdrag är dock avklarade och i nuläget har jag satt en veckas stopp för vidare frilansande uppdrag.

I morgon kommer delar av vår familj hem från solsemestern. Det vill säga småtvillingarna, deras storasyster och mamma. Då upphör min befattning som djurhållare. Ledarhunden lämnas tillbaka och ödlan blir duschad av dess ägarinna. Skulle egentligen haft en katt i djurbesättningen men den blev sjuk strax innan avresedagen och springer nu omkring i de sällas hemvist i jakten på råttor.

Att ha hund är trevligt. Att ha en lånehund är ännu trevligare eftersom det inte är något beständigt ägarskap. Och så gör jag det jag så många gånger bestämmer mig för men som så sällan blir av. Långa promenader. Så långa att jag drabbats av träningsvärk i vadmusklerna. Tror banne mig att hunden anser det som onödigt långa promenader ty han tittar bort då jag frågar honom om vi ska gå ut. Hans blick säger mig att han har semester vilket betyder vila.
Men alla hundar mår bra av promenader vilket även omfattar den som håller i kopplet. Dessutom är det vår i luften. Pilska honkatter skriker och jag ler när jag ser videns mjuka knoppar som spruckit  av solens värmande strålar. Och ja då, i rabatterna börjar krokus och påskliljor trevande söka sig mot ljuset. trots att det fortfarande är vintermånad. För nio år sedan hade vi så har års så mycket snö att vi med nöd och näppe tog oss ut genom ytterdörren.

I Paris är det också vår, det håller maken reda på. Resebiljetter och giltiga pass ligger i en plastficka, snart bär det av. Med flyg, buss, taxi och tåg. För 41 år sedan var vi också i Paris. Men då var det höst och om jag minns rätt lite småruggigt.  Den resan resulterade i havandeskap, nu är vi till åldern komna så risken för kommande födslovärkar är inte att vänta. Vilket är tur för så som livet ser ut nu har jag svårt att hinna med att vara småbarnsmamma. Det räcker med att vara frilansande reporter, barnbarnsbarnvakt, begravningsentreprenör, djurvakt och sjuktransportör åt min mamma. Jag måste hinna med att vara pensionär också.