En byggintresserad ambulanssjukvårdare och en droppe i taget

Aldrig tidigare har vår rhododendron blommat så rikligt som i år. Den är en riktig fröjd för ögat.

Min mamma ville se vårt praktexemplar. Naturligtvis uppfyllde jag hennes önskan. Körde bilen ända fram och jag gladdes över hennes entusiasm.

Lika stor glädje kände jag över att det idag över huvud taget var möjligt att få visa mamma vår rhododendron. Om jag inte agerat under gårdagen hade utgången varit oviss.

Tryggt och lugn tog ambulanspersonalen hand om mamma. Jag hörde ett svagt mummel bakifrån ambulansen medan chauffören och jag hann med ett intressant samtal rörande byggbranchen innan vi var framme vid akuten i Norrköping.

I akutrummet sattes vårt tålamod på prov. Ty väntan på läkare är tålamodsprövande. Speciellt om väntan sträcker sig till sju och en halv timma. Med ett avbrott efter sex timmar då det sattes dropp.

Det gäller att vara frisk för att orka vara sjuk när akuten uppsöks. Men när en gammal, cancersjuk människa kräkts i två dygn tillika kraftigt uttorkad är väntan lång och svår.

Jag förundras över Vrinnevisjukhusets torftighet gällande födointag för patienters medföljare. Visserligen finns i sjukhusets huvudentré en mycket förnämlig caféverksamhet, väl värt ett besök. Dock är jalusierna nerdragna kvällstid. Föga förvånande då klockan närmar sig midnatt.  Men en varuautomat samt en kaffeautomat skulle underlätta mycket. 

Jag irrade runt i öde korridorer på jakt efter föda. Ljudet av mina skor studsade ödesmättat mot de kala väggarna. Magen morrade och kved. Då såg jag den. Automaten brummade och ett svagt ljus från dess belysning bildade ett gyllens stråk över golvet. Jag rusade fram, ville omfamna automaten likt någon som omfamnar sin käresta vid återföreningen efter en långvarig frånvaro.

Den kärlek jag hyste automaten medan jag vilt galloperande mot den falnade omedelbart då jag nått mitt mål. 

Håglöst stirrade jag in i automatens innandöme. Om den någonsin tidigare hade haft något att erbjuda   var den tiden förbi. Nu stod den där som ett brummande monument från svunna glansdagar då sjukhusets besökare med lätthet kunde fylla hungrande magar med nödproviant.

Efter tolvslaget var mamma inlagd på medicinavdelning 1 och maken hade kört in till staden för att hämta mig. Hemma i köket fanns ljummen ostkaka, blåbärssylt och en kanna hett te. 

I eftermiddag körde jag tillbaka till Vrinnevisjukhuset. Äldre patienter vårdas bäst i ensamhet i det egna hemmet. Min mamma är inget undantag. Hon blev ordinerad vila och vätskeintag samt att jag som dotter måste åka till henne tre gånger om dagen under en veckas tid. Det finns risk för neurologiska symptom efter den behandling hon fick i natt och under förmiddagen. Om så är fallet måste jag omedelbart se till att mamma kommer till akuten på Vrinnevisjukhuset, sa läkaren i stränga ordalag.  

Jag frågade om det var tillåtet med picknickkorg på akuten. Läkaren visste inte så noga ty det var inte hennes avdelning svarade hon och antecknade något i sitt block. Kanske gjorde hon en inköpslista med varor lämpade för en varuautomat. 

Moderiktig odlare och intvålade minnen

Trots att det blivit inne med odling i pallkrage har vi inte anammat den förnämliga odlingstekniken. Istället gör vi som vi alltid gjort, odlar på friland. Trädgårdslandet ligger nära vårt hus men ibland känns avståndet milslångt när jag ska gå dit för till exempel sallatsskörd. Speciellt vid regnväder. För en tid sedan kom jag på en  strålande idé som jag förankrade hos maken.
Vår gamla zinkbalja, den borde fungera som odlingsbädd för sallat? Jag hann knappt ställa frågan innan maken hämtat baljan, fyllt den med näringsrik mull och ställt den utanför vår yttertrappa. Dessutom sågat till små träklossar som bidrar till att den ska stå stadigt.
När sådden var klar lyfte maken upp baljan på vår köksaltan så nu har jag nära då jag ska tillreda en sallad.

Varifrån zinkbaljan kommer vet jag inte. Inte heller vem som ägt den tidigare och hur den till slut hamnade hos oss. Men den omger sig säkerligen med en egen historia. Användbar till mycket innan platsen gjorde sitt intåg och de gamla zinkbaljorna kasserades.
Hos oss som inte är ägare till någon pool har baljan plockats fram, fyllts med vatten och därefter har våra barnbarn roat sig med ett och annat sommarbad ute på vår gräsmatta.
Samtliga barnbarn vuxit ur baljan så på senare år har den fungerat som regnvattenuppsamlare under ett stuprör.
När rosorna blommat har jag mycket dekorativt lagt rosblad på vattenspegeln och känt mig som tagen direkt ur ett färgglatt reportage i Allt om trädgård. Zinkbaljor är kult och moderiktigt i trädgårdar har jag förstått. Den som vill införskaffa sig en balja får antingen rota runt i ett för länge sedan nedlagt magasin eller köpa nytt. För dyra pengar.

Min tidigare erfarenhet av zinkbaljor är begränsad. Dock har jag minnen från min barndom då zinkbaljan klassificerades som en hygienartikel. Mamma plockade fram baljan, satte eld i vedspisen och kokade upp badvatten som hon sedan hällde i baljan som stod mitt på köksgolvet. Därefter lyfte hon i mig och tvålade in mig med Barnängens milda barntvål.

Nu har jag stor tillförsikt om en riklig tillväxt av sallat. Även lite persilja samsas bland de späda bladen. Det som glädjer mig mest är tillgängligheten. Trots att det utlovats Afrikavärmen inom en snar framtid kan det bli en och annan regnskur i sommar. Då slipper jag bli genomblöt när det är dags för en god sallad.

Tröstande händer och ett viktigt farväl

”Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand...”

En konstig men inte oväntad dag. En dag då det känns skönt att få hålla varandras händer.  En dag då minnen strömmar likt en bäckfåras virvlande vattendrag.

Makens lillebror. Min svåger och barnens farbror. En man med mycket vishet, ett glatt sinnelag, humoristisk ådra och ett öppet hjärta har idag lämnat jordelivet. 

Vi känner en enorm tacksamhet över vår resa till Frankrike i månadsskiftet februari-mars. Fina dagar med goda samtal om det som varit men även om det som väntade. 

Bröder som fick möjlighet att ta farväl av varandra. Väl medvetna om att det var ett viktigt avskedstagande. 

Nu väntar ett annat avsked, ordlöst men så viktigt. Det slutgiltiga avskedet. En bekräftelse på att det som hänt verkligen är sant. Vi ska åter igen färdas med flyg, buss, tåg och bil. 

När vi reste till Frankrike var det kallt och ruggigt. Tänk om vi väntat med resan till dess det blivit sommar och varmt. Då hade vi gått miste om något viktigt. Oåterkalleligen. 

Trots att sorgen är svår lindras den av de där dagarna strax innan påskliljorna slog ut. Korta promenader, solsken, gemenskap och att vi hann fatta varandras händer en sista gång.

Påtvingad sömn och en fet bankbok

En lång dag är snart till ända. Nu väntar soffhäng den tid som är kvar innan sänggående.

Fem timmar på Universitetsjukhuset i Linköping suger musten ur den mest härdade. Utan mat eller dryck. Endast en kaffemaskin som erbjuder svart rävgift. Vilket går att vara utan.

Pärlplattor, vattenfärg och stora flörtkulor i lekterapin medan bedövningssalvan gjort sitt och barnbarnet sänktes ner i narkosdvala. 

Uppvaknande, tröst i farmor knä och isglass är vad som krävs innan allt är som vanligt igen.

Kycklingvingar, chokladmilkshake och pomme med dipp. Sen presentdags. Valfri vara väljs och farmor betalar. För rättvisans skull, hemmavarande syskon bör även de bli överraskade. Så gick resonemanget och farmor öppnade ånyo upp sina ekonomiska medel. Ty så är praxis när ett älskat barnbarn genomgått narkosbedövning. 

Nämnda barnbarn berättade under hemfärden att hennes kommande yrkesliv är utstakat. Hon ska bli bonde på en gård nära sitt nuvarande hem. I bonnköket ska det bjudas på frukost varje morgon för den som har vägarna förbi. Närmare bestämt hennes pappa, mamma Hanna och de två hemmavarande bröderna. 

Enda problemet är hur det ska gå till att komma över en gård till ett skäligt pris. 

” Gör som jag och gift dig med en bonde. Då får du en gård på köpet”, var mitt farmoderliga råd.

När jag träffade min bonde uppstod det bekymrade miner hos vissa som ansåg sig vara ansvarstagande vänner. Någon försökte prata förstånd med den blivande brudgummen gällande åldersskillnaden mellan honom och hans fästemö.  Medan andra var så övertygade om att jag ville åt hans välfyllda lador att de var nödgade att ta mig avsides för ett allvarligt samtal.
Men jag försäkrade att jag var stadd i kassa. På min bankbok fanns 3000 kronor så det fanns ingen anledning att gifta sig av ekonomiska skäl. Vännernas ansvar falnade och bröllop blev det. Och jag avslutade mitt bankkonto och flyttade över mina tre tusenlappar till det nyöppnade gemensam kontot.
  

Kalla fötter och kärlek bland bladen

Jag huttrar. Väntar otåligt på sommaren. Maken försäkrar, det här är normalt. Uppmanar mig att dra mig till minnes tidigare år då maj krävt både tjocktröja och raggsockor.
Jag tar mina gamla dagböcker till hjälp. Inser att maken har rätt, vi har huttrat förr i maj månad.

Växtligheten trivs dock gott i det kylslagna vädret. Det blommar alldeles våldsamt mycket. Men syrenerna har snart gjort sitt. Vi har bevarat de blå bondsyrenerna i form av saft. Har precis silat upp den rosalila drycken och hällt upp på flaskor.
När våra barn var små blommade alltid syrenerna på skolavslutningsdagen. Tårta, presenter och syrener i vas var ett stående inslag när skolväskan hängdes undan.

Om syrenerna blommade när jag var barn och ett långt somrigt lov låg framför mig minns jag inte. Vi bodde i lägenhet och syrener var enkom förunnade de med egen villa och trädgård. Kan vara en förklaring till mitt sviktande minne, jag ägnade inte syrener någon tanke. Som vuxen har syrener kommit att bli en av mina favoriter. De är så starkt förknippade med våra barn när de var i skolåldern och fick sommarlov.

En annan blomma i vår trädgård som överöser mig med kärlek är den gamla Nybäckspionen. Den har följt med maken och mig genom hela vårt äktenskap. Pionen levde en tynande tillvaro första gången vi stötte på den. Mager och eländig letade den livskraft tätt intill en stentrappa. Utan omsorg av vare sig mänsklighet eller sol. Det blev förälskelse vid första ögonkastet och pionen fick följa med oss hem till Nybäck. Sedan vidare till Östergötland där den nu tillbringat sitt liv i trettio år.
Som tack för allt omhuldande blommar den rikligt, år efter år.
Den av oss som först ser knopparna brukar exalterat ropa på den andra.
"Kolla, nu har Nybäckspionen knoppar", säger vi. Sedan står vi hand i hand en stund och betraktar skapelsen. Pionen väcker många fina minnen till liv.
Om några dagar står pionen i full blom. En bit bort i trädgården försöker doftpionerna hävda sig mot den enkla bondpionen. De är vackra de också men bär inte på några speciella minnen bland kronbladen. De bara är där för att behaga med sin doft och skönhet.