Att jobba med tummen och ett värdefullt arv

Halva mars månad har tillryggalagts. Tre veckor sedan jag blev moderlös. Mycket har har hunnits med. Slitsamt och känslomässigt. Helt normalt med andra ord.
Igår kväll kastade vi av oss sorgens ok för en liten stund. Följde med goda vänner till Norrköping och åt på restaurang. Italienskt fick det bli. Bevare mig väl, italienskt i dessa dagar. Lugn, jag hade handsprit i handväskan. En skvätt i var hand hos samtliga runt bordet efter det att menyn lämnades åter till servitrisen.

Maken hostade. Han gör det sedan många år tillbaka i tiden. Antagligen något han dragit på sig efter alla år som lantarbetare. Då när det inte var så noga med andningsskydd, hörselkåpor och stövlar med stålhätta. När allt som gällde hälsa och trygghet gick på lösa boliner.
När maken hostade stelnade jag till. Skulle övriga restauranggäster stirra uppfordrande eller restaurangägaren komma och lyfta bort honom från stolen? Nej inget hände för de som vågar sig ut en en lördagskväll gör det på egen risk. Då får hostningar från andra tas med i beräkningen. Allt behöver ju inte vara Corona.

Det är nu som mänskligheten sätts på prov. Eller rättare sagt medmänskligheten. Det som får oss att öppna våra hjärtan och känna oss lyckliga. Ett koncept som ger oss möjlighet att vara varandra behjälpliga. Det låter bra och borde vara enkelt. Men verkligheten ser annorlunda ut. Vilket tomt gapande hyllor i matvarubutikerna vittnar om.
Vi delar inte med oss av en enda makaron, riskorn, spagettistrå, vit böna eller korv på burk. För att inte tala om skithuspapper. Jag ger väl blanka f*n i om grannen får torka sig i röven med tummen bara jag slipper. Och så bunkras det skithuspapper utifall att. Utifall vad då? Toalettpapperstillverkarna jobbar på högtryck och lovar, alla som behöver ska få sitt toalettpapper. Ingen panik, samhället kommer inte sluta fungera, säger Myndighet för samhällsskydd och beredskap.

Jag har inte bunkrat något. Toapapper har vi gott om. Dessutom har flera oöppnade förpackningar toalettpapper ingått i mitt arv efter mamma. Vi har torrvaror som det räcker länge och i frysen finns sådant som går att koka ihop till mättande måltider.

Vi är inte medmänskliga för vi lider inte gemensamt i denna Cornoahysteri. Det roffas åt sig utan att skänka andra en enda tanke. Därför funderar jag över hur vi kommer reagera tillsammans den dag det verkliga kriget bryter ut. Bomber som fälls och dödar fler än en och annan gamling, närmare bestämt två i Sverige, som hittills avlidit i sviterna av coronaviruset.
När det verkliga kriget kommer blir det svårt för bunkrarna att få med sig allt sitt skithuspapper om det bär av på flykt. Kanske är det först då som det delas med sig till andra så bördan inte blir allt för tung.

En behagfull ilning och en skräckinjagande ost

En skugga utanför vårt fönster och plötsligt stod den där. Mitt i vår frukostmåltid. Gråhägern. Vaksam och skygg. Som alltid. Minsta rörelse framkallar fruktan, även om det finns ett fönsterglas mellan oss.
Försiktigt lade vi ner våra äggskedar, maken sträckte sig efter kikaren och jag efter min kamera.
Höga kliv bland vassen. Beredd på flykt.
Och mycket riktigt, en blick mot vårt håll, vingarna fälldes ut och den försvann från vårt synfält.
Men hägern är här och vittnar om vårens ankomst. Den gömmer sig i vassen men vi kommer få se den många gånger i sommar. Det är ett som är säkert.
Faktiskt kunde jag känna ett stråk av glädje, förtröstan och förhoppning. Det liksom bubblade till i maggropen och känslan fortplantade sig genom min kropp. Jag tackar hägern för att mitt sinne inte är bottenfruset.

Fredagen den 13 mars. Otursdagen. En illavarslande dag enligt de som är skrockfulla. Än så länge har denna dag förflutit som den sig bör. Förvisso är den ej till ända och jag ämnar icke ta dagen till en annan nivå än vad den är.
Det finns många fobier som kan verka besynnerliga och inte mist besvärliga i det dagliga livet. Ost, till exempel. Faktum är att ostfobi kan ge sig sådana uttryck att den som lider av det inte klarar av att gå förbi matvarubutikernas ostdiskar.
Värre är det för den som har navelfobi. Det kan röra sig om andras navlar likaväl som för sin egen. Naveln är vårt födelsemärke som vi inte kan kringgå eller undvika. Jo andras navlar men inte sin egen. Den är och förblir på magen och det enda rådet är väl att låta bli att pilla på den om det känns besvärligt.

Hägern med sin naturliga instinkt att känna sig rädd för en eventuell annalkande fara kan känna sig trygg där den på smala ben plaskar runt i vattenbrynet. Vi vill den inget illa. Bara titta och förundras över dess praktfulla egenskaper. Mänskliga rädslor och fobier behöver kanske kognitiv beteendeterapi för att kunna känna sig bekväm med hushållsosten eller sin navel.

Det är inte enbart Corona som skrämmer vettet ur folk fast den just nu får övriga rädslor att blekna en aning.

Pensionärsdroppar och en fet barmhärtighetsgåva

Nu har jag upplevt min första vecka som ålderspensionär. Den dagen jag väntat på blev inte riktigt som jag tänkt mig. Inga ballonger och serpentiner. Inga fyllda champagneglas, snittar och marsipantårta. Dagen föll i glömska bland flyttkartonger, sopsäckar och förvaringsboxar.
Istället firade vi min födelsedag för det liv som varit och det liv som ännu pågår.
Camilla på hembageriet stod för maten, Skärblacka blomsterhandel för kistdekoration, sorgbuketter och rosor i vas på det dukade matbordet.

En vecka vilken känns evighetslång. Jag grinar mig in i pensionärslivet. Ögonen svämmar över och jag slickar i mig salta droppar och sväljer snoret. Känner mammas doft var gång jag öppnar ytterdörren och kliver in i det radhus som inte längre är hennes utan min i egenskap av dödsbodelägare.

Men mitt i jämmerdalen finns ljuset. Ett nytt litet barn är i antågande. En flicka som i ett av sina  förnamn ska få bära namnet Elisabet. För så är det sagt och min mamma Elisabet blev glad när hon fick meddelandet dagarna innan sin eviga vila. Vårt nya lilla barnbarn ska föra namnet vidare. Precis som sin kusin, en av småtvillingarna.
Släkten följa släktens gång. Och jag måste ta mig samman. Om inte folk säger det rakt ut vet jag att de menar det. Men jag låter sorgen ta den tid den behöver.

Jag har gått ner i vikt och på nyheterna talas det om Corona. Det fruktade virus som lamslår allt och alla. Känn ingen fruktan ty jag är med dig alla dagar och snart har ett nytt vaccin uppfunnits. Om råttor överlever och inte uppvisar några negativa symptom är det bara att köra in sprutspetsen i den mänskliga befolkningen som kommer köa utanför landets vårdcentraler.
Jag är rädd för sprutor men inte för Corona tänker jag och tvagar mina händer i handsprit.

Ska övertala maken att åka till hembageriet för att köpa lyxsemlor. Medicin för en avmagrad lekamen. Han är nog inte nödbedd. Bara han får varm mjölk att dränka in semlan med.
Semlor är sannerligen en barmhärtighetsgåva till den som sörjer.

Förbjuden handling och konsten att trösta ett ensambarn

Det är vår i luften, i vår trädgård smyger sig än det ena, än det andra fram. Trevande än så länge men de allra modigaste är först.
Ack om jag ändå kunde glädjas precis så som jag alltid gör när de första vårtecknen visar sig.
Igår sa vi adjö av min mamma. Jag gav våra barnbarn kritor och de skrev sina namn på kistan som en sista hälsning. De där barnbarnsbarnen betydde allt för mamma. Hon oroade sig, hon skrattade åt deras upptåg, njöt av deras närvaro när de träffades, brydde sig men framför allt älskade hon dem.

Jag vistas i mamman radhus var dag. Från morgon till kväll rotar jag runt bland hennes saker. Sorterar, lägger i olika högar. En med allt som ska kastas, en med det jag vill behålla och en med det jag kanske vill spara. Högen med det som ska kastas åker ner i sopsäckar sedan ångrar jag mig och plockar runt i säckarna för att ta upp det jag ämnat köra till återvinningen.
Jag gråter och klagar, ber mamma om förlåtelse var gång något kasseras. Det känns fel och förbjudet.

Ett helt liv ligger i mina händer. Som ensambarn äger jag allt, har som enda bröstarvinge makt att göra som jag vill. Inget bråk, inget tjafs, inga diskussioner.
När innehållet i en undanställd kartong kom i dager fastnade jag i dess innehåll. Kärleksbrev mellan mina föräldrar. Jag läste i mammas dagboksanteckningar. Poetiskt skrivet om den starka kärlek hon hyste för min pappa. Sprött papper med för mig högt affektionsvärde.
I en annan låda fanns alla brev jag under åren skrivit till mamma. Där fanns också brev jag skrivit som barn under mina sommarvistelser hos min farfar.
"Hej mamma, idag har jag åkt i en spiktunna på älven. Det var jätteroligt".
"Hälsningar er lilla älskling Carina".
Jag funderar lite över vad mina föräldrar ansåg om den färden, om de tog min farfar i upptuktelse. Eller lät det bero i den förvissning att jag haft en riktig upplevelse samt det faktum att jag inte ramlat ur tunnan och drunknat. Ingen skada skedd med andra ord.

Idag tog jag nästa drastiska steg i avvecklingen av min mammas hem. Mäklarbesök. Värdering och anteckningar i ett block. Handslag och överenskommelse. Efteråt satt jag i mammas soffa. I min tragiska ensamhet grät jag tyst så inte grannarna skulle höra. Då kom maken genom dörren. Med var sin bit smörgåstårta. Vi åt med teskedar för det finns inte längre några bestick kvar i besticklådan.

Det är vår i luften. Förhoppningsvis kommer jag känna glädje lite längre fram. Om inte förr så kanske när äppelträden blommar.

Tack för allt mamma och sov nu så gott

Efter sex arbetsamma dagar somnade min mamma in i går kväll klockan 21.35.
När en make mister sin maka blir han änkling. När en maka mister sin make står det änka i dokumenten, Men vad är benämningen för en dotter som genom döden skiljs från sin mor? Moderlös? Nej det låter fel för trots att mamma nu är död finns hon ändå kvar. Inom mig, runt mig och i mitt minne.
Mammas och mitt förhållande har stärkts under åren. Vi har stått varandra mycket nära, fått uppleva mycket trevligt och vi har varit förtroliga med varandra.  Hon var min mamma men också min bästa kompis. Så har det inte alltid varit men jag har med åren valt att sålla och behållit allt det som är betydelsefullt.

Under sex dygn har jag varit vid mammas sida. Hållit henne i handen, lagt mig bredvid henne i sängen när oron varit som starkast.
Vilken fin dotter du är, sa sjukvårdspersonalen när de kom för att plocka fram knarklådan och ge injektioner som skulle dämpa oro och smärta.
Jag är väl som vilken dotter som helst, har jag svarat. För vem låter sin mamma gå ensam den sista mödosamma sträckan?
Många, blev svaret.

De här sex dygnen där jag kostat på mig sammanlagt fyra timmars sömn har varit omvälvande på många sätt. När stunden var kommen höll jag henne hårt i handen, manade henne att fortsätta framåt.
Det går bra mamma, du är nära målsnöret. Fortsätt bara lite till så är du där. Då släpper jag din hand och någon annan tar emot dig. Du är trygg!
Och mamma gick. I samma stund sköljde den massiva tröttheten över mig. Jag kände mig tom, en tomhet som borrat sig in i mitt bröst. Jag kommer sakna min mamma. Våra samtal, besöken, gemensamhetsupplevelserna och vissheten om att hon funnits där. I mitt liv och i sin lägenhet några minuter bort. Jag kommer sakna att när som helst plocka upp mobiltelefonen för att ringa viktiga och oviktiga samtal som en dotter kan tänkas behöva dryfta med sin mamma.
Jag kommer sakna det ständiga gnället över katter som gör sina behov i hennes blomsterrabatt, hennes upprördhet över Sverigedemokrater och president Trumps förehavanden. Jag kommer sakna de ständiga kommentarerna gällande vad utomhustermometern visar, att hon sett en råtta sitta under fågelstugan och andra små vardagliga ting som är värda att orda om.

Jag vill ha kvar min mamma men trots det är jag väldigt tacksam att hon nu lämnat sin trötta och mycket skröpliga kropp.