Avståndstagande och ett mörkt dokument

Även om mitt liv för en stund stannat upp och jag ännu går på sparlåga framskrider livet runt omkring så som det sig bör. Uppsprickande molnighet mellan varven. Isande vårvind och snart är det lövsprickning. Naturen stannar inte upp. Tvärt om, den trotsar allt för så är det inprogrammerat allt sedan tidernas begynnelse.

Vi fortsätter hålla avstånd till varandra. På uppmaning och självbevarelsedrift. Är rädda om varandra men omsorgen är främst riktade mot oss själva.
Till syvende och sist sätter vi oss själv i främsta rummet vilket kan vara bra för i rådande dagar gynnar det också andra.

Jag har skrivit under papper. Motparten var själlös och jag grät invärtes genom hela proceduren. Här uppstod ingen personkemi. Inget leende, inga värmande ord inga ögon som möttes i samförstånd.
När dörren stängdes och jag befann mig i ensamhet lät jag tårarna flöda fritt. Ånger och skam fyllde hela mitt väsen.  Vad hade jag ställt till med?
Så kom det förlösande telefonsamtalet. Det som fick vårkänslorna att vakna. Plötsligt såg jag på det som spirar med en hänförelse som om jag aldrig tidigare sett det som sker och allt som föds på nytt.

Jag drog ett tjockt svart streck över de tidigare dokumenten. Fattade de nya med en försiktighet som om de vore dyrbara papyrusark från Egyptens tredje dynasti. Skrev andäktigt dit min namnteckning på hänvisad plats och tittade sedan med stor tillfredsställelse på handens rörelse med pennan när den nytillkomna motparten gjorde likaledes.

Det som nu överlämnas till andra kommer vårdas ömt och kärleksfullt. Det är min fasta övertygelse. Känns fint och bra. En liten bit av den inre isen som förskansat sig i mitt bröst har smält undan och runnit bort likt en porlande vårbäck.

Jag formar själv de orden som jag med säkerhet vet att min mamma skulle säga mig om hon kunde.
"Bra Carina, du ska se att det blir en fin vår även för dig min flicka".

En kringflackande tomatskiva och ett oansvarigt leverne

Under vår frukost studerade vi fåglarna som ännu låter sig matas vid vårt fågelbord. Höjdpunkten inträffar då hackspetten anländer. Den är grann att skåda samtidigt som den roar med sitt uppförande.
Eftersom det fruktade viruset numera är varje medborgares dagliga samtalsämne spädde maken och jag ut det lite genom att som omväxling fundera kring fågelinfluensan. Som ingen människa i vårt land blivit smittad av.

Den influensa som nu härjar kräver att var och en av oss tar ansvar. Därmed hade jag svårt att besvara frågan jag fått huruvida jag träffar våra barnbarn eller ej. Var osäker på frågeställarens reaktion när jag sanningsenligt svarade att jag inte undviker barnbarnen. Troligtvis kliver jag ut ur ansvarsområdet och visar därmed ringa hänsyn till min omgivning.
Under gårdagen lät vår dotter meddela att hon uppvisade kollegial gemenskap genom att åta sig ett dop av ett pyttebarn då ordinarie doppräst blivit sjuk. Dopet skulle ske idag och jag ombads hänga en stund med småtvillingarna och deras storasyster samt köra deras prästklädda mamma till kyrkan.
Ge dem lunch på Mc Donalds under tiden jag döper barnet, löd uppmaningen.

Mc Donalds var öde. Normalt brukar snabbmatsrestaurangen vara välfylld runt lunch. Nu hade enkom de modigaste slagit sig ner vid de glest befolkade borden. De brottades i vanlig ordning med  den skivade tomaten som lätt slinker än hit än dit genom smakrikt klegg, lökringar, smält ost salladsblad och välstekt hamburgare. Det hela slutar allt som oftast med att mat hamnar där det inte borde hamna.
Vi tog det säkra före det osäkra och gjorde beställningen via drive in. Därefter slog vi oss ner vid utomhusborden en bit bort från restaurangen och satt i snålblåsten och stillade hungern. Allt medan vi konstaterade att området mest liknade en soptipp. Det är onekligen bekvämare att kasta avskrädet på marken än att lyfta på locket till de många utplacerade soptunnorna.

När prästen gjort sitt hämtade vi upp henne utanför kyrkan. Därefter fanns ett besök i matvaruaffären med på behövlighetslistan.
Ett besök i affärer känns numera skamfyllt. Jag gör allt jag kan för att vara osynlig. Smyger mig in och skyndar mig därifrån. Flaskan med handsprit jag har i bilen och som omedelbart efter affärsbesöken nyttjas lindrar inte skammen.
Jag förmanade barnen. Ta inte i något och slicka för allt i världen inte på matvarukorgar, varor eller transportbandet framme vid kassan. Samt håll avstånd! Barnen glodde storögt på sin mormor och skakade därefter på sina små förståndiga huvuden.

I morgon är en ny dag och antagligen har fler människor insjuknat eller rent utav dött. Gamlingar fortsätter reta gallfeber på de som inte befinner sig i riskgruppen genom att visa sig ute och det unga innefolket sippar drinkar och öl inne på storstadskrogarna. Sjuka får dö ensamma och på äldreboenden är längtan efter nära och kära svår.
Maken och jag ska på utflykt till Mjölby. Tillsammans med stortvillingarna, deras lillebror och föräldrar. Något måste vi ju hitta på i dessa tragiska kristider. Även om en och annan anser oss föra ett oansvarigt leverne och trotsa allvaret.

Den ovana lyxen och en tuss av besvikelse

Inte i min vildaste fantasi kunde jag ana hur ljuvligt pensionärslivet kan te sig. Inga måsten, inte ens ställa väckarklockan innan sänglampan släcks. Den inre klockan väcker mig omkring klockan 06.00 och hade jag haft dagstidningen i pappersformat skulle jag iförd morgonrock knallat iväg för att hämta den från vår postlåda.  Nu nöjer jag mig med dagsnyheterna via prenumerationen på e-tidningen. Behöver inte ens kliva ur sängen för att ta del av vad som hänt under nattens timmar.
Under tiden jag lapar i mig tragiska nyheter lagar maken frukost. På den punkten är allt precis som det alltid varit.

Det är sedan det härliga tar sin början. När frukosten är avklarad och jag gjort min morgontoalett. Dagens timmar är mina egna. Det känns lyxigt och lite ovant. Men mycket tillfredsställande. Jag pysslar med än det ena än det andra. Utan att snegla på armbandsuret. Jag har hur mycket tid som helst och skulle tiden ta slut fylls det på med nya timmar nästkommande dag.
För tillfället plockar jag med mammas saker. De hon lämnat efter sig och som det nu ska beredas plats åt. Jag gråter och skrattar, några saker väcker fina minnen medan andra är nya upptäckter som min mamma bevarat åt sin dotter.
Det känns trösterikt för vid varje sak jag vidrör känns det som om mamma är med mig. Helt nära och med en hand vilande på min skuldra.

Under gårdagen dök tre barnbarn upp. Snoriga och hostiga. Portade från skolan precis som så många andra barn i dessa nervpåfrestande dagar då risken för virusöverfall är överhängande. Då är en farmor en tillgång att ta till när det kniper.
Vi vistades ute där det är minst risk för smitta. Picknick på altanen och skogsutflykt. Vårspaning och efterforskning. En blodpöl som vid närmare granskning visade sig vara en torkad växt. Vildsvinsbök, rådjursbajs och en tuss vargpäls. Rätt ska vara rätt, resonerar en farmor och påtalade att tussen härstammar troligtvis men inte säkert från samma rådjur som tömt sin tarm. Besvikelsen lyste ur barnens ögon.

Mitt i det ljuvliga livet jag numera för drar dock tröttheten ner mig. En sådan ofantlig trötthet som omsvept mig och som vägrar släppa sitt grepp. Idag har det gått en månad sedan mamma somnade in. En kort tid, säger de som finns runt omkring. Du återhämtar dig och blir pigg igen. Hur länge dröjer det? frågar jag men ingen kan med säkerhet ge mig svaret.
Medan jag väntar på krafternas återkomst fortsätter jag njuta av mitt liv som pensionär. Tar dagen som den kommer och gör precis det som behagar mig för stunden.

Fönstertittare och Skärblackas bitch

Jag har gett torktumlaren semester. Tiden är inne då nytvättade kläder hängs på tork utomhus.
Det är nu som jag är tacksam över att inte ha diagnostiserats som pollenallergiker. För den som lider av pollenallergi kan inte hänga ut kläder på tork. Det är i alla fall den upplysning jag en gång fick av en före detta granne.
I dessa dagar är det inte lätt för den med rinnande näsa, kliande ögon och ett hängig allmäntillstånd. Det kan lika gärna vara en vanlig vårförkylning eller en släng av det fruktade viruset. Något som kan resultera i karantän.

Att besöka apotek för inköpande av preparat som lindrar pollenallergi eller febernedsättande har även det sina risker. Speciellt om apoteksutrymmet är litet. Vilken så är fallet gällande vårt Skärblackaapotek. Där går det inte att hålla det rekommenderade avståndet till varandra. Men i kristider är människan uppfinningsrik. Här har Skärblackaborna med ärende till apoteket löst problemet. Kunden rusar in, trycker fram sin nummerlapp och hastar sedan ut för att med näsan tryckt mot fönstret hålla koll på sin egen tur i kön. Allt för undvikandet av smitta.

Vår lokala matvarubutik är riskgruppen för viruset behjälplig med öppettider mellan klockan 07.00 till klockan 8.00. En hel timma till förfogande för personer fyllda 70 år och däröver. Förutsatt att personerna tillhör riskgruppen. Ett bra och serviceinriktat initiativ som mottagits med både ris och ros på sociala medier där åsikter om än det ena än det andra går isär.
För övrigt är vår lokala matvarubutik en plats där allt kan hända. Också det mest oväntade. Något jag blev varse då jag under gårdagen var där för att posta ett brev som krävde en vägning innan portokostnaden kunde fastställas.
En kund kom in i butiken och till min förvåning plockade denne fram sin mobiltelefon och det gick inte att undgå det faktum att jag blev fotograferad.
Aningen brydd ställde jag frågan vad denna handling hade för egentlig avsikt. Som förväntat avfärdades mitt påstående som lögn och jag fick mig tilldelad att jag för personen var helt okänd.
Samt att jag uppvisade ett otrevligt bemötande.
Det hela väckte ett stort intresse bland övriga kunder som med spänning följde händelseutvecklingen.

För övrigt är jag inte direkt okänd för amatörfotografen. På omvägar har jag hört att hen brukar läsa min blogg för att sedan diskutera innehållet med andra. Något jag passade på att tackade för och blev upplyst av min medkund att bloggen framstår som intressant och välskriven.
Det låg dock en spänning i luften så jag fann det för gott att avlägsna mig ut ur butiken. Men kunde inte hålla mig från att göra vissa efterforskningar vad fotograferingen egentligen gått ut på. Säkra källor kunde stilla min nyfikenhet. En nytagen bild i en mobiltelefon kunde hjälpa till att göra mig verklig inför amatörfotografens vänner som fått höra historier kopplade till mig.
Min egen teori är att jag numera ligger ute på sociala medier med rubriken Skärblackas värsta bitch.

Övertalningsförsök och en dyster sanning

Det kommer brev. Med eller utan inbetalningskort. Jag betalar räkningar och mejlar avsändare.
Beklagar sorgen. Tack så mycket. Vill du kanske överta abonnemanget? Tack men nej tack.
Jag visste vad som komma skall. Men inte att det skulle vara så känslosamt och ta på krafterna så till den milda grad. Känner mig liten och förvirrad.

Har luftat mig lite. Suttit på altanen och druckit Varma koppen. Blåbär och hallon. Lyssnat på fåglarnas lockrop och låtit solen värma upp mina frusna kinder. Kanske lättar det sinom tid bara jag låter processen ha sitt smärtsamma men läkande förlopp.

Var hemma hos en åldring under förmiddagen. En med utegångsförbud. Jag hade föresatt mig att ärendet skulle gå snabbt men det tog tid. Eller rättare sagt, jag tog mig tid. Nedsjunken i var sin fåtölj dryftade vi livets vedermödor och glädjeämnen. Som till största del handlade om virus, barn, sjukdomar, sprit och brist på umgänge med vackra damer.

Fruntimmer kan jag inte länge göra lyckliga och sprit får jag inte nyttja. Det är den dystra sanningen.
Jag nickade beklagande. Visade att jag förstod.
Och barnen hör jag aldrig av. Jag nickade igen. Nej de har väl sitt kan jag tro.
Jo, jo så är det.

Han berättade om sin sommarstuga han inte längre kan åka till och jag berättade att hemma hos oss blommar krokus, scilla och snart påskliljor. Att syrenen har svällande knoppar och att min mamma är död. Och att jag kan klippa hans gräsmatta vid sommarstugan i sommar om han vill. När jag nu har  en son som har trädgårdsfirma kan han få fina gräsmattor dessutom gäller rutavdraget.
Vi förstod varandras sorg men också vad som finns att glädjas åt. Som avdrag vid gräsklippning till exempel. Men han förstod inte varför han ofrivilligt satts i karantän. För att skydda dig själv upplyste jag honom om. Han fnös föraktfullt och sa att han nog skulle sälja sin bil. Bra initiativ sa jag uppmuntrande. Sälj bilen och ta färdtjänsten för att besöka vackra platser. Han skulle fundera lite till på saken.

Mannen och jag har fram till nu varit helt obekanta för varandra.  Han ville ändå träffa mig i ett speciellt ärende och genom kontakter hade mitt namn kommit på tal. Vilket så här i efterhand gladde mig mycket. En person som jag kan skriva in i min osynliga kontaktbok över nytillkomna. Vi kommer säkerligen aldrig mer att träffas nu när jag uppfyllt uppdragsgivarens anmodan. Men jag har fått en liten inblick i en annan människas liv vilket till fullo är mycket berikande.