Vänskap

Jag har tre vänner som jag inte träffar så ofta, men det har varit mina vänner under många år. Det är en  trygghet att veta att de finns där, utspridda i landet. Skåne, Värmland och Dalarna, långt från varandra och de vet inte ens om varandras existens.

Det är en spännande tanke hur vi fastnar för varandra, hur vänskap uppstår, speciellt i en grupp bland flera människor. Några passerar utan att band knyts, vi glömmer båda namn och utseende.

Min väninna i Skåne träffade jag  under den tiden våra barn var små och vi gick föräldrautbildningar tillsammans på Tomtebodaskolan. Båda våra barn är synskadade men det var inte deras handikapp som förenade oss, det var kemin som stämde helt enkelt. När vi träffas känns det som en riktig fest och vi träffas då och då tillsammans med våra män hemma hos varandra.

I Dalarna bor min andra väninna, vi fick våra söner samma natt och de gånger vi träffat varandra sedan dess är lätträknade. Men vi finns där för varandra, ringer och pratar bort en stund av vardagen och jag tänker ofta på henne.

Min tredje väninna i Värmland var min gitarrlärare. Tålmodigt lärde hon mig gitarrens olika strängar och dess betydelse, tyvärr resultatlöst. Det berodde inte på hennes kompetens, jag var obildbar helt enkelt. Men vi blev vänner istället och vi har delat mycket av våra liv mellan varandra. När vi flyttade från Värmland till Östergötland skrev vi långa brev till varandra, handskrivna, fyllda av vardag, sorg och glädje. De breven har jag förvarade i en låda hopbundna av vackra band.

Att hålla vänskap vid liv trots att inte vara fyskiskt närvarande kan vara svårt, det är lätt att man skingras och försvinner bort från varandra. Ett stressigt vardagsliv, tappat intresse eller ändringar i livet kan vara bidragande orsaker.

För mig är det inte viktigt att ha många vänner omkring mig. Det viktiga är att vårda den vänskap som finns och betyder något, se fram mot stunder av möte och samtal. Det är inte heller viktigt hur ofta det sker, vissheten om att när det sker blir dessa samtal och möten glädjefyllda och håller fast den vänskap som en gång grundades.

Döden bakom styret

Min första cykel var röd och jag var mäkta stolt när pappa kom hem med den. Problemet var bara att jag inte kunde cykla, istället jag tog små promenader med mitt nya fortskaffningsmedel tills jag en dag provade att sätta mig upp i sadeln. Vinglande tog jag mig fram och blev övermodig och lät tramporna veva runt i rasande fart. Allt gick bra fram till den punkten av färden då jag ville stanna och kliva av. Jag förstod inte hur jag skulle göra utan åkte runt vårt kvarter gång efter annan medan när jag passerade vårt köksfönster skrek på mina föräldrar. Färden slutade på baksidan huset när jag körde omkull och slog upp ett fult jack i höger armbåge, ärret finns fortfarande kvar som en påminnelse om min debut som cyklist.

När jag vuxit ur sadeln på den röda fick jag en blå DBS som jag vände styret på så jag låg framåtlutad och kom jag i kapp någon cyklist som framförde en Monark skrek jag "Monark, gjord av papper och bark, här kommer Döden Bakom Styret!" Var Monarkcyklisten av det mer retliga slaget gällde det verkligen att låta tramporna jobba hårt.

Min pappa var en riktig kommendant då det gällde min cykel. Varje kväll skulle den ställas in i cykelboden, den skulle stå prydligt på stödet och framför allt låsas. Tack vare detta hade jag min DBS i många år och den följde med mig då jag flyttade hemifrån och fick arbete i staden. Då blev den ett bra fortskaffningsmedel mellan hemmet och jobbet, tills en dag då den blev stulen. Glömsk av pappas förmaningar hade jag inte använt låset och stölden var ett faktum. Men hans order om att aldrig någonsin kasta omkull en cykel sitter fortfarande i ryggmärgen och jag bli lika upprörd varje gång jag ser någon vårdslöst bara släppa sin cykel till marken.

Min man och jag gör ofta långa cykelturer, vi laddar våra cykelväskor med olika delikatesser och ger oss av mot både okända och välbekanta mål. En väg som vi ofta kör på med bil blir betydligt mer annorlunda på cykel. Det går att känna dofter, höra olika ljud och upptäcka saker som aldrig upptäcks genom bilrutan.

I uppförsbackarna trampar min man om mig medan jag, utan att skrika "Döden Bakom Styret" eftersom jag inte har en DBS, susar förbi honom i nedförsbackarna. Han funderar ofta på hur det kan komma sig eftersom han tycker vi håller samma fart i nedförslutorna. Har väl antagligen att göra med våra olika kroppsvikter eller cyklarnas konstruktioner.

Cykeln är en gammal uppfinning och det är många inblandade i dess utformning. En fransman, en tysk, en skotte och en amerikanare, de samarbetade dock inte med varandra eftersom de inte levde under samma tidsålder men det är spännande att tänka att cykeln har varit under ständig konstruktion ända sedan 1600-talet då den första cykeln som var ett 5-hjuligt och mycket svårkört experiment blev grunden till de hypermoderna cyklarna som finns i dag och det enorma utbudet modeller av allehanda slag.

Rädsla

Rädsla har för mig olika begrepp. Jag är inte rädd för att pröva nya saker eller att söka nya mål i livet. Däremot är jag rädd för sådant som jag inte själv kan påverka, när jag är hänvisad till att lägga mitt liv i andras händer utan att veta vad följderna blir.

När min man blev svårt sjuk kunde jag bemästra rädslan att mista honom genom att vara metodisk och koncentrera mig på vad jag skulle göra. Förvånades över mitt lugn, mina barn säger ofta att jag hetsar upp mig och det beror nog på att jag är rädd att det ska ske något farlig, ser framför mig vad som eventuellt skulle kunna hända. Men då gav rädslan mig styrka för stunden.
I ambulansen kom en annan rädsla över mig, vi färdades i 150 km/tim och då vi passerade ett område där det brukar vandra älgar över vägen kände jag en enorm oro att vi skulle kollidera med ett så stor djur. Det var natt och mörkt men ambulanskillarna var lugna och trygga. Tänkte de också på vilt efter vägen och var rädda?

Det finns saker som jag inte gör på grund av rädsla, åka berg och dalbana är en aktivitet jag aldrig någonsin utsätter mig för. Det är en självvald utesluten handling, men så finns det sådan jag måste göra trots att jag inte vill.

Idag ska jag på ett läkarbesök för att få en remiss till sjukhuset. Har fått en sak på låret som bör tas bort. Den är helt ofarlig men jag har på grund av rädsla dragit på beslutet att låta en läkare skära med skalpellen i min kropp. Nu brottas jag med två rädslor inför läkarbesöket. Det ena är det kirurgiska ingreppet, det andra är att jag kommer att kräva sövning och jag är rädd för läkaren svar.

Har pratat med en del om det här, några säger med självklar säkerhet att jag bestämmer över min kropp och att vill jag bli sövd så blir jag det. Andra säger däremot att någon narkos kan jag inte förvänta mig att få, det blir lokalbedövning och att sprutorna gör väldigt ont. Då blir jag rädd och min rädsla påverkar mig att tro på dem som säger att det hela blir en besvärlig historia som kommer att vålla mig smärta och obehag.

Att bemästra min rädsla och göra det som jag är skräckslagen inför ger mig efteråt en kick. Jag känner mig stolt och kanske är det så att rädslan är en pådrivande kraft att inte smita undan det som skrämmer? Jag gör det för att jag måste trots att jag är rädd.......

I alla fall så ska jag be läkaren att lägga det jag har under mitt skinn i en burk som jag kan få ta med mig hem som en trofé över min övervunna rädsla. Min familj säger med bestämdhet att jag får titta själv i burken, de kommer inte att befatta sig med innehållet, antagligen är de rädda för vad de ska få se.

Avundsjuka och grannfruns gädda

Att vara avundsjuk har aldrig legat för mig, vilket jag är tacksam för. Visst har jag kunnat känna avund men samtidigt haft och har förmågan att delat glädjen över framgång och lycka hos människor som finns i min omgivning.
Oftast grundar sig kritik och sarkasm på just avundsjuka och att livet inte är riktigt så där bra som man borde önska.

Maken och jag har en förmåga att starta små projekt. För några vintrar sedan var det långfärdsskridskor som gällde. Viket visade sig vara ett projekt med förhinder.  Huvudregeln vid skridskoåkning är att man kan åka skridskor, vilket vi båda trodde att vi kunde. Vi har ju kunnat förr. Maken ansåg att isens kvalité var undermålig, själv insåg jag krasst omöjligheten att bemästra skenorna med en blandning av rädsla att ramla.

Projektet för i år är fiske. Både med kastspö och det hederliga metspöt. Diverse utrustning är inköpt och vi kastar och vevar. Med blanka små saker på krokarna som är prickiga, randiga, har små tofsar, ser ut som maskar i glada färger eller liknar miniatyrfiskar. Antagligen är det helt fel fiskedon vi har för inte ett enda napp har vi fått. Jag har en längtan efter att i alla fall få känna hur det skulle vara att ha en fisk på kroken, men icke. Det är som att skrapa trisslotter, plötsligt händer det, fast väldigt sällan.

I går var vi åter ute och hittade en grupp män som guppande i sina båtar, de hade olika sorters spön och såg proffsiga ut, drack kaffe ur termosmugg, spottade i vattnet, agnade på och sneglade åt vårt håll.
Vi kastade och vevade, kastade och vevade. Det trasslade och blev bottennapp. Männen bredvid drack kaffe och spottade, sneglade och log, bytte spön och sköt upp fiskehattarna från pannorna.
Vi kastade och vevade, kastade och vevade. Flera timmar. Så gav vi upp och begav oss hemåt. Den blå hinken för eventuell fångst lyste tom och blå mot oss.

Grannen och hans fru var också ute på sjön för deras pråm var borta när vi lade till vid bryggan. När grannarna återvände hade frun dragit upp en gädda på 7 kilo! Då kände jag ingen glädje alls, bara en rejäl avundsjuka och jag önskade att hon hade vunnit en ordentlig slant på en trisslott istället.
Då hade jag känt en sann och äkta glädje utan spår av avund.

Babels torn

Olemme kaikki samanarvoisia.
Siamo tutti uguali.
 мы все равны.
 เราทุกคนเท่าเทียมกัน.
 Vi är alla lika.

Fem språk som har samma innebörd men den som inte behärskar språken vet inte vad det betyder.

Den här tavlan har vi hemma hos oss, den är ritad av Kerstin Abram Nilsson, konstnär och illustratör.
Den har hängt i mitt föräldrahem men är sedan många år tillbaka i min ägo. Den föreställer Babels torn och illustrerar människorna som försökte sig på att bygga en stad som räckte ända till himlen. Guds reaktion över påfundet var att han ville skapa förvirring i deras språk, som var enat, vilket medförde att helt plötsligt förstod ingen något av som sades och jag gissar att byggställningarna revs ner ganska så snabbt. Kanske med en blandning av ilska, bestörtning och frustration.

En kväll förra veckan var jag hemma hos vår son och hans sambo när det var dags att lägga barnen för natten. Tvillingarna Elliot och Alice låg i sina sängar och tittade på varandra, plötsligt sa Elliot en lång, helt obegriplig mening och Alice svarade med samma obegripliga vokabulär. De höll på att prata med varandra en lång stund, sedan sa Alice ett bestämt näää, Elliot fortsatte, Alice svarade näää och Elliot sa jo. Sedan satte flickebarnet fingret för munnen och hyssade på på sin bror, sekunden efter sov båda djupt.
Jag satt kvar en stund på sängkanten, förundrad över konversationen och grunnade på vad de egentligen sagt till varandra. Antagligen något som farmor inte behövde veta.......

Efter det har jag tänkt på varför vi inte har samma språk, vad opraktiskt det är samtidigt som det är spännande och en utmaning när vi besöker främmande länder och dess befolkning om vi inte bemästrar deras språk.

Men det händer också att vi inte förstår varandra även om vi har exakt samma tungomål. Ett ord kan ha fler betydelser, det beror på hur vi lyssnar, men kanske framför allt vad vi vill höra från motparten. Vi kan säga fel ord till varandra, ord som sårar fast det inte var ordets mening. Vi misstolkar varandra och blir förvirrade. Ett enda litet ord kan förstöra en relation eller skapa livslång fiendeskap.

Ord kan också ge glädje och lyckorus eller kasta oss in i mörker och förtvivlan. Ett "ja" kan förändra hela livssituationen positivt medan ett "nej" kan bli förödande, "kanske" skapar nervösa förhoppningar och "älskar" ger lycka.

Vi är skapta på exakt samma sätt, våra kroppar uppbyggda och fungerar likadant från vilket land vi än kommer från, men när vi öppnar våra munnar, formar ljuden till ord förstår vi inte varandra om vi inte är födda i samma land eller har lärt oss förstå varandras språk.

Det var allt  lite dumt det där med Babels torn i alla fall, men vi människor gör en del dumma saker, oftast i oförstånd.......