En vintrig skogsväg och ett nytt liv

"Kom till mig, jag bjuder på lunch så ska jag berätta för dig om hur en dröm vändes till en mardröm" sa kvinnan till mig i telefonen. Om en timma är jag på väg dit, men jag funderar redan nu varför vissa stigar genom livet är mycket krokigare än andra. Jag ska skriva ner kvinnans berättelse för att delge den till andra, jag tycker kvinnan är modig för de flesta av oss vill inte att ytan som vi strukit med hård lack ska repas och släppa in andra som sedan ska analysera och moralisera.

För fyra vintrar sedan satt maken och jag vid köksbordet hos dottern och hennes man. Vi fikade när beskedet kom. Ett hjärta i mycket smått  format hade börjat ticka under det stora. Glädjen blev enorm.
När vi sedan gick en promenad på den snöiga och vintriga skogsvägen tittade jag på dotterns ryggtavla och förundrades. Bäraren av makens och mina gener. Nu fanns vi även med i det nya livet, tillsammans med barnets farmor och farfar. Farfar som inte fick uppleva sitt första barnbarn, men han fanns ändå med, som en liten del, barnet kommer för alltid att ha sin farfar med i sitt innersta led. Han lever vidare genom sitt barnbarn.

Hur vi sedan så småningom förvaltar våra liv är upp till var och en av oss. Vi kan som föräldrar vara behjälpliga med att göra det bästa för att hjälpa till, stötta och lära för att livet ska bli så bra som möjligt. Ibland blir det fel åt alla håll för ingen av oss är fullkomliga.

I går var vi på gudstjänst. Jag satt mellan maken och vår dotter.  Hon hade tagit av sig sin egen prästskrud för att själv ta emot det hon så ofta förmedlar till sin församling. Sedan det första barnets ankomst har två liv till i den familjen kommit oss alla till glädje och lycka. Tvillingflickorna var med oss medan deras storasyster var och red tillsammans med sin pappa.
Kyrksalen var fylld med konfirmander, halvvuxna barn som är i förstadiet till att stå på egna ben. De hade tillsammans satt ihop kyrkans förbön och det stycket av bönen som berörde mig mest var när vi tillsammans bad för att alla barn har rätt till att bli älskade av någon vuxen. Mina böner om barns rätt till kärlek och omsorg riktades då speciellt till ett annat tvillingpar som vi har förmånen att vara farmor och farfar till. Deras första levnad har varit tuff, små prematurer behöver extra värme.
Tacksägelsen fyllde ljusbäraren, många var de som lämnat jordelivet, kvar fanns de som sörjde. Axlarna på kvinnan framför mig skakade, dova snyftningar och jag lade min hand på henne. Hon vände på huvudet och vi tittade på varandra. Två par främmande ögon som förstod varandra. Jag har själv fått känna av sorgen då min pappa dog,  jag såg i ögonvrån att min mamma satt med näsduken hårt i handen. Hennes sorg är enorm.

Min egen livsstig är krokig och kantad av mörka partier. Men jag försöker att inte vända på huvudet allt för mycket. Ibland kan jag inte hålla näsan i färdriktningen framför mig, nacken vrids och jag tittar bakåt. Men ju längre framåt jag vandrar desto längre bort kommer jag från det som en gång var.

Min egen förbön är att alla ska försöka se framåt, känna att det finns någon som älskar. Just idag ber jag extra mycket om det.

Lyckad satsning och konkurs

Har precis bläddrat igenom ortens dagstidning och avnjutit en kopp latte allt medan snöflingorna dalar ner utanför fönstret. Tvättmaskinen jobbar på och ljudet tränger igenom dörren med ett dovt brummande. Annars är det lugnt och stilla omkring mig och min tidning.

Ögonen studerar sidornas svarta rubriker, vissa är stora medan andra lite mindre. Jag väljer och vrakar innan jag bestämmer mig för vad som i mitt tycke är läsbart eller inte.
"Anlagda bränder blir allt vanligare" hamnar i inte så intressanthögen "Mor och son vann kampen om boendet" gör mig glad och "Skrapa rutan - slipp böter" gör mig uppmärksam, vill inte åka fast för vårdslöshet i trafiken.
Just den rubriken väcker ett minne, maken, svärfar och jag skulle en vintrig dag bege oss iväg med vår bil. Rutan skrapades nödtorftigt, jag gnällde i baksätet att sikten var dålig, speciellt för föraren som var min man. Svärfar lugnade mig med att det inte var någon större fara, han såg vägen utmärkt bra på den sidan han satt och färden kunde påbörjas. Brottet skedde för mycket länge sedan och är antagligen preskriberat.

Jag bläddrar vidare, "Åsas satsning ger fler jobb" en glädjerubrik. I slutet av förra året var 20 705 östgötar arbetslösa men jämför man med året innan så har arbetslösheten minskat med 220 personer. En liten minskning i det stora hela, men dessa personer kan glädjas över att deras konton berikas med en stadig summa pengar varje månad.

"Dagens ros" där allt från tandläkare och dietistsköterskor till grannar och fastighetsuthyrare får sin pappersros och en glad dag.

När dagens tidning var genomgången var det dags för gårdagens som av tidsbrist inte hunnits med. Samma procedur som med föregående tidning.
Så plötsligt, precis som jag trodde att jag var klar hamnade ögonen på en liten rubrik, före sidan med allt som vi vill bli av med och lagt in till försäljning för andra som vill förnya sina hem eller köpa en liten hund.

"Konkurs" i mager stil. Jag kan inte dra mig till minnes att jag någonsin ägnat den rubriken någon uppmärksamhet, men denna gång stannade jag upp. Ett företag i vårt lilla samhälle har försatts i konkurs och det gör mig bedrövad och fundersam. Jag dryftade detta sorgliga tillkännagivande med maken som blev förvånad eftersom han aldrig uppfattat att just det här företaget gått dåligt.
En tanke slog mig, kan företaget ha konkurrerats ut av de stora företagen i staden? Är Skärblackaborna inte köptrogna? Sviker vi de företag som ligger så geografiskt när oss och som behöver sin kundkrets för att överleva?

Tanken skrämmer mig eftersom det är vi konsumenter som ser till att företagen lever vidare. Varje affärsman som vänder affärernas skyltar från öppet till stängt för att aldrig mer vända den tillbaka driver oss in till stadens jättevaruhus. Så klagar vi inför varandra om ödeläggning och sämre service för oss som bor lite i utkanten. Mycket är vårt eget ansvar att mindre orter ska överleva och ge oss bekvämligheter som i slutänden sparar både bensinpengar och miljö.

Bukfett och akrobatik

Paret som bor några hus bortom oss är flitiga besökare på Skärblackas Hälsobruk som är en lokal där man kan utöva inomhusmotion av alla de slag, stånkande och stönande lyfta på tunga grejer och koppla ihop sig med märkvärdigt konstruerade maskiner.
Det märks att mannen som bor i huset bortom oss ofta är i den lokalen, han har en viss atletisk framtoning i sin kroppsbyggnad, och idag beslutade jag mig för att även jag skulle göra visit bland denna för mig nästan obekanta miljö.
För säkerhets skull beväpnade jag med med kamera och mitt reporterblock, persedlar som vaggar mig in i en sorts trygghet eftersom det är då jag har full koll på mitt eget handlande.

Instruktör Mia tog mot mig med ett glas rykande hett kaffe som vi sippade i oss av små klunkar allt medan hon förde mig in i motionens moderna värld.

Efter en timmas långt samtal där jag nogsamt antecknade allt som yppades fick jag lägga mig på hennes brits, ta av vänster strumpa och Mia placerade några sorters elektroder på min nakna fot. Jag kopplades till strömförande sladdar och blev programmerad in i en dator. Allt för att jag som reporter skulle få en egen upplevelse av det jag senare skulle förmedla till tidningens redaktion. Under några korta sekunder behandlades mina kropp och skrivaren spottade ut resultatet. Det kunde konstateras att allt som flyter genom min lekamen var helt i sin ordning med goda värden, likaså kraftig och stabil benstomme, men resultatet av fetthalten kunde diskuteras.
Med stor förvåning och viss förskräckelse visade datorns uträkning, om den inte var ansatt av en för resultatet förstörande form av virus, att jag måste göra mig av med 4,6 kilo fett för att förbättra mitt välbefinnande! Tankarna snurrade för att landa precis på mitten av min kropp. Det är där det sitter, överflödet av 4,6 kilo fett och med ens fick jag förklaringen till varför blixtlåset går så trögt vid uppdragandet och att mina blusar krympt trots att jag nogsamt följt plaggens tvättråd.

Innan vi skildes åt visade Mia mig prov på några gymnastiska övningar som kan vara av värde att kunna. Inte för att jag tror att jag är i stånd till att veckla ihop mig på det sättet, men det hela slutade med att jag vandrade hemåt med ett kort i ena handen som är laddat med pengar och magi för att öppna portlåset till Hälsobruket även om det är tomt på personal. I den andra handen hade jag fått med mig två stora semlor från Skärblacka hembageri.

Det gäller att inte gå till överdrift så här i början av den gymnastiska karriären!

Snökristaller och en isig bil

Samtalsämnet har bytt karaktär för nu är den här, snön som många av oss väntat på. I alla fall fram till nu. Vi står svärande och skrapar bort isen från bilrutorna medan fingrarna valnar, blir kalla och stela för att få en röd nyans när blodet släppts på igen med hjälp av motorns tillflöde av varmluft när barriären så småningom forcerats. Isskraporna gnisslar mot glaset,  utom hos vår granne. Hans vita bil är oklanderligt fri från is och snö, vindrutetorkarna pekat pedantiskt mot den vintriga himlen för att förhindra dyra inköp av nya torkarblad. Jag vet inte hemligheten bakom den rena bilen, kanske heter den kupévärmare.

Jag studerade det vintriga landskapet när jag körde mot vår grannkommun. Snön lyser upp och gömmer det torra fjolårsgräset och jag tänker, hoppas det vita får ligga kvar så jag får njuta av vårens dagsmeja när den tiden kommer.

Vi har funderat över den uteblivna snön, undrat om det är klimatförändringar som ger oss denna milda vinter. När så vädret slår om blir vi överraskade, oförberedda står vi där utan långkalsonger, vantar och mössor som raskt får plockas fram ur gömmorna. Trots att vi alla innerst inne visste att snön skulle dala ner över våra huvuden förr eller senare. Och nu är den äntligen här, till både glädje och förtret.

Hundar är klädda i tjocka specialdesignade kläder, lyfter högt på tassarna medan hundägarna kör ner sina händer djupt i jackfickorna. Så även jag när jag rastade vår dagishund. Jag uppmanade henne att raskt göra i från sig, hundens ögon stirrade anklagande på mig och vi vandrade hem igen med oförrättat ärende. Jag förebrår henne inte, har en viss förståelse när jag sitter på vår toalett och låter golvvärmen krypa upp genom mina fotsulor. Det kan inte vara trevligt att stoppa ner ändan i en snödriva när det är dags att uträtta sina behov.

Experter har siat om invasion av både mördarsniglar och löss om inte kylan slår till så det är bara att välja vad vi önskar oss. Några månader med bitande kyla eller en sommar där vi idogt jagar bort inkräktare från gräsmattor och rosbuskar.

Jag tänker i alla fall göra det bästa av situationen, ha grannens goda exempel om vinterbilvård i åtanke, ta på mig varma kläder och vill jag inte vistas ute så kan jag sitta inomhus med en kopp te, en trevlig bok och låta vintern ha sin gilla gång.

Det kan väl bara hålla på i ungefär två månader till.......

Gamla rötter och en penna

"Berätta för mig om när du var liten pappa!" sa jag ofta när jag var barn och la mig till rätta på hans arm. Pappa öppnade sin minnesbok och delade med sig av sin barndom. Om allt var sant kan jag inte orda om, så här i efterhand går det att fundera över om han verkligen hade varit med om alla bravader, men jag lapade i mig vart enda ord utan att ifrågasätta sanningshalten i hans berättelser.

Som vuxen tänkte jag många gånger att jag skulle be min pappa berätta mer om sin uppväxt. Om sina föräldrar och deras föräldrar. Men jag slarvade bort tiden och så blev det för sent. Plötsligt sviktade pappas minne, klockslag blandades med dagar och blev en oredig massa utan varken början eller slut. Djupt och bittert ångrar jag att jag inte tog mig tid, lade undan vardagen och sköt upp det jag kunde göra då till en annan dag. Pappas ord har han tagit med sig dit han nu är och de kommer för alltid att bli osagda. Jag kan inte längre fråga och få några svar.

Idag har jag träffat en släktforskare. Hans rötter sträcker sig ända till 1500-talet. Gamla skrifter som nedtecknats med en penna för hand  i snirkliga, inte fullt lättlästa ord och meningar berättar om hans förfäder, deras liv och leverne. Barn som fötts och namngivits, dödsfall och bouppteckningar som visar om de gamla förfäderna var stadd i kassa eller inte, uppkommen kärlek, svek och bedrägerier, emigranter och återvändare. Alla händelser lika viktiga inför historien.

Är min egen historia viktig för kommande generationer? Blir mina skrifter, fotografier och minnen levande om hundra år? Tanken svindlar.

Många beslutar att få sitt sista vilorum i en minneslund, vill inte besvära den efterföljande generationen om skötsel av en grav. Men när jag vandrar över en kyrkgård och läser namnen över dem som vilar där är det ett sorts kulturarv där namnet och minnet lever kvar och jag tycker personligen att det är en viktig del av livets sekler.

Ett timglas vänds, sanden rinner sakta ner mot botten, bildar en pyramid, tiden kan inte stoppas men tiden går att ta tillvara och förvalta efter bästa förmåga. I tiden finns möjligheten att bli vetgirig och skriva ner släkthistorier som berättats av den som ännu minns.