Trender och vetegräs

Jag läste att det är trendigt att odla sin ansiktsbehåring, i alla fall för det manliga könet. Själv rensar jag överläppen med pincett för att slippa från irriterande strån som envist beslutat sig för att ha slagit rot där för evig tid.
Pyjamastrenden är just nu aktuell och het och beger man sig till New York är det trendigt att slinka in på en "hidden bars" som ligger dold bakom någon oansenlig dörr, kanske beläget i på en sliten gata kring Bowers som är coolast i staden.

I morse upptäckte maken och jag en ny trend tack vare etiketten på flaskan med apelsinjuice. För den invigde är det kanske inget nytt  men för oss vardagsjuicedrickare fick vi googla fram vad nyheten innebar.

"Drick mer grönsaker" löd uppmaningen och efter att ha studerat pålysningen lite extra noga så rekommenderades ett dagligt intag av pressad vetegräs.

Trots våra agronomiska kunskaper gällande veteodling fick vi konsultera google och informationen om vetegräs gav att det är ett livsmedel som framställs från hjärtbladen av vete och heter Triticum aestivum på fackspråk.

Min journalistiska nyfikenhet drev mig ett steg längre så jag ringde helt enkelt upp Brämhults Juice AB och frågade hur de fick ner det pressade gräset i sina flaskor.

Stina på Brämhults berättade glatt att ett lantbrukarpar i Marka Ljungby har satsat på vetegräsodling i sina växthus, Det odlas precis som krasse, på stora brickor utan jord och skördas efter nio dagar. Stina får sedan lådor levererat till sitt juicepresseri och vetegräset får sin behandling genom en skruvpress och kommer ut på andra sidan i ett grönt och rinnande tillstånd. Lyriskt berättade Stina att det doftar som en nyslagen gräsmatta en vacker sommardag när hon vevar runt på skruvpressen.
För att få extra smak pressas färsk fänkål och äpple för att blanda ut den gröna juicen och att blandningen smakar ljuvligt.

Och - tillägger Stina - det är trendigt att dricka vetegräsjuice!

Nu ska en flaska flytande vetegräs inhandlas och vi ska varva den vardagliga apelsin- och tomatjuicen med en ny och trendig hälsodryck.

Telefonsamtal och facebook

För många år sedan på en annan plats. Jag var på ett föräldramöte som gällde hela den skola våra barn gick på. Minns inte idag vad det hela handlade om, däremot minns jag mycket väl den episod som utspelades där och då.
Vi väntade vårt yngsta barn och magen hade antagit en ganska så rund form. Så pass rund att mina vanliga byxor hamnat i garderoben och ersatts av ett par som kunde regleras allt eftersom volymen ökade.
Jag kände direkt blickarna som ordlöst konstaterade att fru Larsson var i ett grossess tillstånd. Ett ärende ut i köket där några av damerna var samlade, jag hörde mitt namn nämnas och jag hörde även att den blivande pappans ålder stöttes och blöttes bland kanelbullar och medhavda kaffetermosar. Jag stannade till och lyssnade, och då nämndes även att vi utmanade ödet eftersom vi hade en handikappad flicka. När jag och magen inträde i tystnade rösterna och en viss genans uppstod. Jag kände mig både ledsen och kränkt, beslutet att utöka familjen var vårt , vi hade inte bett någon annan om varken råd eller lov.

Mötet satte igång och sedan var det dags för den efterlängtade kaffepausen. Jag tuggade bulle och svalde. Inte vet jag vad som flög i mig men jag reste på mig och förkunnade med hög röst att vi väntade barn och att nedkomsten var beräknad någon gång i januari-februari. Tror till och med att jag klev upp på stolen så alla kunde se och höra. Jag uttryckte glädjen över detta väntade barn, om det skulle få ögon som inte såg så bra hade mindre betydelse. Tystnaden blev total, efter några sekunder kom det några svaga gratulationer från några håll.

Föga anade jag då att jag gick händelserna flera år i förväg. Jag kan faktiskt stoltsera med att jag introducerade facebook fast ingen av oss visste det då. För idag delar vi ogenerat med oss om allt vi företar oss i våra liv. Bilder på runda magar läggs upp där kända och okända vänner kan se vad som väntas. Vi vet vad som serveras till middag, vi delar varandras glädje och sorg, nya förhållanden som bildas men även förhållanden som spräckts. Vi står huttrande i busskurer och berättar att vi fryser och att bussen är försenad, håller ordning på varandra när vi är på bio eller solar på en sandstrand många mil hemifrån. Vi trycker på gillaknappen för att ge meddelaren bekräftelse och blir förfärade när vi inte själva får tillräckligt många gillamarkeringar. Känslan att var betydelselös och ointressant kan lätt smyga sig på.

Även jag är med i detta ekorrhjul, delar villigt och glatt med mig av mina livshändelser. Ibland känner jag mig skamsen och bedrövad över att jag missat någon väns födelsedag. Femtioåtta grattishälsningar och jag, den femtionionde, har totalt missat detta högtidliga tillfälle.
Vi kan även välja bort eller ännu värre blockera en vän som vi inte längre vill ha i våra liv. Men vi kan ändå hålla kollen, googla på varandra för att se efter vad som händer eller inte händer. Vi kan aldrig göra oss osynliga för varandra om vi en gång trätt in i internets värld.

Jag saknar faktiskt att inte längre skriva ett fint kort och posta till jubilarer som står mig nära, saknar telefonens ringsignal där några minuters tid tas i anspråk och livet dryftas om både stort och smått. Saknar att lyfta på postlådans lock och hitta andra brev än de som belastar mitt konto.

Bekvämligheten med att enkelt och smidigt få iväg hälsningar och få snabba svar har tagit överhanden, vi sms:ar, mms:ar, twittrar och facebookar, mejlar och skypar med varandra och det händer ibland att jag känner mig isolerad i en värld omgiven av så många.

En vintrig skogsväg och ett nytt liv

"Kom till mig, jag bjuder på lunch så ska jag berätta för dig om hur en dröm vändes till en mardröm" sa kvinnan till mig i telefonen. Om en timma är jag på väg dit, men jag funderar redan nu varför vissa stigar genom livet är mycket krokigare än andra. Jag ska skriva ner kvinnans berättelse för att delge den till andra, jag tycker kvinnan är modig för de flesta av oss vill inte att ytan som vi strukit med hård lack ska repas och släppa in andra som sedan ska analysera och moralisera.

För fyra vintrar sedan satt maken och jag vid köksbordet hos dottern och hennes man. Vi fikade när beskedet kom. Ett hjärta i mycket smått  format hade börjat ticka under det stora. Glädjen blev enorm.
När vi sedan gick en promenad på den snöiga och vintriga skogsvägen tittade jag på dotterns ryggtavla och förundrades. Bäraren av makens och mina gener. Nu fanns vi även med i det nya livet, tillsammans med barnets farmor och farfar. Farfar som inte fick uppleva sitt första barnbarn, men han fanns ändå med, som en liten del, barnet kommer för alltid att ha sin farfar med i sitt innersta led. Han lever vidare genom sitt barnbarn.

Hur vi sedan så småningom förvaltar våra liv är upp till var och en av oss. Vi kan som föräldrar vara behjälpliga med att göra det bästa för att hjälpa till, stötta och lära för att livet ska bli så bra som möjligt. Ibland blir det fel åt alla håll för ingen av oss är fullkomliga.

I går var vi på gudstjänst. Jag satt mellan maken och vår dotter.  Hon hade tagit av sig sin egen prästskrud för att själv ta emot det hon så ofta förmedlar till sin församling. Sedan det första barnets ankomst har två liv till i den familjen kommit oss alla till glädje och lycka. Tvillingflickorna var med oss medan deras storasyster var och red tillsammans med sin pappa.
Kyrksalen var fylld med konfirmander, halvvuxna barn som är i förstadiet till att stå på egna ben. De hade tillsammans satt ihop kyrkans förbön och det stycket av bönen som berörde mig mest var när vi tillsammans bad för att alla barn har rätt till att bli älskade av någon vuxen. Mina böner om barns rätt till kärlek och omsorg riktades då speciellt till ett annat tvillingpar som vi har förmånen att vara farmor och farfar till. Deras första levnad har varit tuff, små prematurer behöver extra värme.
Tacksägelsen fyllde ljusbäraren, många var de som lämnat jordelivet, kvar fanns de som sörjde. Axlarna på kvinnan framför mig skakade, dova snyftningar och jag lade min hand på henne. Hon vände på huvudet och vi tittade på varandra. Två par främmande ögon som förstod varandra. Jag har själv fått känna av sorgen då min pappa dog,  jag såg i ögonvrån att min mamma satt med näsduken hårt i handen. Hennes sorg är enorm.

Min egen livsstig är krokig och kantad av mörka partier. Men jag försöker att inte vända på huvudet allt för mycket. Ibland kan jag inte hålla näsan i färdriktningen framför mig, nacken vrids och jag tittar bakåt. Men ju längre framåt jag vandrar desto längre bort kommer jag från det som en gång var.

Min egen förbön är att alla ska försöka se framåt, känna att det finns någon som älskar. Just idag ber jag extra mycket om det.

Lyckad satsning och konkurs

Har precis bläddrat igenom ortens dagstidning och avnjutit en kopp latte allt medan snöflingorna dalar ner utanför fönstret. Tvättmaskinen jobbar på och ljudet tränger igenom dörren med ett dovt brummande. Annars är det lugnt och stilla omkring mig och min tidning.

Ögonen studerar sidornas svarta rubriker, vissa är stora medan andra lite mindre. Jag väljer och vrakar innan jag bestämmer mig för vad som i mitt tycke är läsbart eller inte.
"Anlagda bränder blir allt vanligare" hamnar i inte så intressanthögen "Mor och son vann kampen om boendet" gör mig glad och "Skrapa rutan - slipp böter" gör mig uppmärksam, vill inte åka fast för vårdslöshet i trafiken.
Just den rubriken väcker ett minne, maken, svärfar och jag skulle en vintrig dag bege oss iväg med vår bil. Rutan skrapades nödtorftigt, jag gnällde i baksätet att sikten var dålig, speciellt för föraren som var min man. Svärfar lugnade mig med att det inte var någon större fara, han såg vägen utmärkt bra på den sidan han satt och färden kunde påbörjas. Brottet skedde för mycket länge sedan och är antagligen preskriberat.

Jag bläddrar vidare, "Åsas satsning ger fler jobb" en glädjerubrik. I slutet av förra året var 20 705 östgötar arbetslösa men jämför man med året innan så har arbetslösheten minskat med 220 personer. En liten minskning i det stora hela, men dessa personer kan glädjas över att deras konton berikas med en stadig summa pengar varje månad.

"Dagens ros" där allt från tandläkare och dietistsköterskor till grannar och fastighetsuthyrare får sin pappersros och en glad dag.

När dagens tidning var genomgången var det dags för gårdagens som av tidsbrist inte hunnits med. Samma procedur som med föregående tidning.
Så plötsligt, precis som jag trodde att jag var klar hamnade ögonen på en liten rubrik, före sidan med allt som vi vill bli av med och lagt in till försäljning för andra som vill förnya sina hem eller köpa en liten hund.

"Konkurs" i mager stil. Jag kan inte dra mig till minnes att jag någonsin ägnat den rubriken någon uppmärksamhet, men denna gång stannade jag upp. Ett företag i vårt lilla samhälle har försatts i konkurs och det gör mig bedrövad och fundersam. Jag dryftade detta sorgliga tillkännagivande med maken som blev förvånad eftersom han aldrig uppfattat att just det här företaget gått dåligt.
En tanke slog mig, kan företaget ha konkurrerats ut av de stora företagen i staden? Är Skärblackaborna inte köptrogna? Sviker vi de företag som ligger så geografiskt när oss och som behöver sin kundkrets för att överleva?

Tanken skrämmer mig eftersom det är vi konsumenter som ser till att företagen lever vidare. Varje affärsman som vänder affärernas skyltar från öppet till stängt för att aldrig mer vända den tillbaka driver oss in till stadens jättevaruhus. Så klagar vi inför varandra om ödeläggning och sämre service för oss som bor lite i utkanten. Mycket är vårt eget ansvar att mindre orter ska överleva och ge oss bekvämligheter som i slutänden sparar både bensinpengar och miljö.

Bukfett och akrobatik

Paret som bor några hus bortom oss är flitiga besökare på Skärblackas Hälsobruk som är en lokal där man kan utöva inomhusmotion av alla de slag, stånkande och stönande lyfta på tunga grejer och koppla ihop sig med märkvärdigt konstruerade maskiner.
Det märks att mannen som bor i huset bortom oss ofta är i den lokalen, han har en viss atletisk framtoning i sin kroppsbyggnad, och idag beslutade jag mig för att även jag skulle göra visit bland denna för mig nästan obekanta miljö.
För säkerhets skull beväpnade jag med med kamera och mitt reporterblock, persedlar som vaggar mig in i en sorts trygghet eftersom det är då jag har full koll på mitt eget handlande.

Instruktör Mia tog mot mig med ett glas rykande hett kaffe som vi sippade i oss av små klunkar allt medan hon förde mig in i motionens moderna värld.

Efter en timmas långt samtal där jag nogsamt antecknade allt som yppades fick jag lägga mig på hennes brits, ta av vänster strumpa och Mia placerade några sorters elektroder på min nakna fot. Jag kopplades till strömförande sladdar och blev programmerad in i en dator. Allt för att jag som reporter skulle få en egen upplevelse av det jag senare skulle förmedla till tidningens redaktion. Under några korta sekunder behandlades mina kropp och skrivaren spottade ut resultatet. Det kunde konstateras att allt som flyter genom min lekamen var helt i sin ordning med goda värden, likaså kraftig och stabil benstomme, men resultatet av fetthalten kunde diskuteras.
Med stor förvåning och viss förskräckelse visade datorns uträkning, om den inte var ansatt av en för resultatet förstörande form av virus, att jag måste göra mig av med 4,6 kilo fett för att förbättra mitt välbefinnande! Tankarna snurrade för att landa precis på mitten av min kropp. Det är där det sitter, överflödet av 4,6 kilo fett och med ens fick jag förklaringen till varför blixtlåset går så trögt vid uppdragandet och att mina blusar krympt trots att jag nogsamt följt plaggens tvättråd.

Innan vi skildes åt visade Mia mig prov på några gymnastiska övningar som kan vara av värde att kunna. Inte för att jag tror att jag är i stånd till att veckla ihop mig på det sättet, men det hela slutade med att jag vandrade hemåt med ett kort i ena handen som är laddat med pengar och magi för att öppna portlåset till Hälsobruket även om det är tomt på personal. I den andra handen hade jag fått med mig två stora semlor från Skärblacka hembageri.

Det gäller att inte gå till överdrift så här i början av den gymnastiska karriären!