Bilprovningen och Simca 1301

För några dagar sedan var jag utsänd för att besiktiga sonens bil. Det finns två platser som jag besöker nästan lika ofta, Bilprovningen och Systembolaget, alltså en gång per år. Ja kanske Systembolaget lite oftare, men när jag besöker dessa platser får jag en sorts känsla i kroppen, försvarskänsla: jag brukar faktiskt inte dricka alkohol samt jag har skött om bilen så den är körduglig. Skillnaden är att på Systembolaget lägger jag i korgen det jag ska inhandla, ställer mig i kassakön och betalar utan att se kassören i ögonen, kanske att jag mumlar ett tack när jag tar mot kvittot. Däremot har jag ett behov att prata med bilbesiktningsmannen, vara nära och se vad som egentligen händer med underredet när han med fast beslutsamhet knackar med sin lilla hammare.

Denna gång poängterade jag direkt att det inte var min bil så han skulle inte be mig dra i några spakar eftersom jag inte visste vart dessa spakar var placerade. Han log och lovade att spaka själv.
Jag ställde mig mot väggen och såg hur han rotade runt i bilens kupé, kom sedan fram till mig och frågade om jag visste vart han skulle sätta in sladden för att mäta avgasreningen. Nervöst nekade jag och erbjöd mig att ringa bilens ägare för att fråga. Han såg förfärad ut och bedyrade att det inte alls var nödvändigt, men tillade han, det kanske står i instruktionsboken. Mitt sjätte sinne sade mig att den borde ligga i handskfacket och med stolthet och glädje kunde jag öppna luckan och få fram en tjock bok och började bläddra. Bilbesiktningsmannen hängde över min axel och föreslog att jag skulle kolla i innehållsförteckningen men eftersom jag inte visste vad jag skulle leta efter så sjönk modet hos oss båda.

Utrustad med en stark lampa gjordes en grundligare undersökning och plötsligt hittade han hålet som sladden skulle in i och den tyngdfyllde mannen lättade betydligt över fyndet. Själv kände jag att jag hade både försprång och ett rejält övertag över situationen och bilen gick igenom besiktningen med mycket väl godkänt.

Min första bil köpte jag 1973, en Simca 1301 och den hade en härligt silvrig nyans. Stolt körde jag omkring i denna fyrkantiga bil men stoltheten falnade lika snabbt som bilen miste sin färg av den automatiska biltvättens borstbehandling. Jag körde sedan omkring i den fyrkantiga bilen som mest liknade en fläckig fjällko.
När Simca 1301 inte längre ville gå med på att använda ettan och tvåans växel blev trafiksituationen besvärlig, vid varje stopp fick jag peta i trean och med ett brummande och stånkade skuttade sig fordonet i sakta mak framåt och skapade irriterande bakomvarande köer.
Min pappa rasade, han ansåg att jag skulle ha konsulterat honom innan jag gjorde några i hans tycke dåliga bilaffärer.

Min nästa bil blev en splitter ny Volkswagen 1302 s blå metallic, och vid min sida hos bilhandlaren stod pappa och såg till att allt gick rätt och riktigt till väga.

Vart Simca 1301 tog vägen minns jag faktiskt inte, antagligen på någon bilkyrkogård i de värmländska skogarna, kanske någon kunde plocka reservdelar från den men jag antar att växellådan fick vara ifred för gravplundrare.

Semlor och herrar i badbyxor

"Vad fult allt är" tänkte jag när jag satt i bilen bakom restaurangen i Åtvidaberg och väntade på bankmannen som jag skulle göra ett reportage om. Vi skulle träffas och äta lunch under tiden jag intervjuade honom.
Snödrivor, lortiga av föroreningar och uppkört grus inramade vägen, några flanörer drev framåt i sakta mak och hela området var grått, smutsigt och såg inte så värst tilltalande ut. Begravningsbyrån tvärs över gatan var mörk och nedsläckt, likaså hårfrisören som låg vägg i vägg. Det verkade som innevånarna i Åtvidaberg varken dör eller vill vara fina i håret, men så är det naturligtvis inte. Bara snön försvinner, trädens grenar får grönska och det blir fart på Kopparvallen blommar Åtvidaberg upp precis som alla andra orter som snart vaknar upp ur vinterdvalan.

Jag anande en mycket svag doft av klor i bilens kupé där jag tålmodigt väntade, trots att jag duschat och tvättat håret noga hade doften dröjt sig kvar i mitt skinn. Dagen hade inletts med en timma i Skärblackas simhall där den lugna morgontiden ger verklig njutning och energi då jag metodiskt rör armar och ben och för kroppen framåt, längd efter längd.

Ensam simmade jag medan musiken svagt underhöll mig och jag kunde simma hur jag ville i den helt folktomma bassängen.
Men så kom de, herrarna i sina badbyxor och med den obligatoriska bruna påsen med texten Skärblacka café och hembageri i svarta bokstäver.
Äntligen, nu skulle jag få reda på vattnets temperatur. Men just idag var den svårbestämd, var det 28 eller 29 grader varmt i vattnet? Ja det var en stor fråga som ältades länge och omsorgsfullt.
Herrarna tog några raska simtag, ropade på mig och frågade om jag visste att bageriet nu är sålt till en flicka i Skärblacka. Jag nickade och svalde lite av det klorerade vattnet och hoppades att ingen kissat i bassängen. Men tänkte jag, det kan vara en fördel att dricka lite klorerat vatten, det kanske skyddar mot vinterkräksjukan.

Nästa varv frågade herrarna om jag ägde en iPad, jag nickade igen och då undrade de om jag använde internet. Jag svarade inte för än på nästa varvet och då var en av herrarna uppretad över sin fru som endast använder sin iPad till att lägga patiens med, en dyr investering för kortspel.
Den andre frågade mig om jag visste hur mycket ett batteri till en pacemaker kostar. Jag svarade att det kan hon med iPaden säkert ta reda på om hon kopplar upp sig på internet.

Efter en halvtimma kom barnen. Då blev det vågor i bassängen och herrarna klev ur badet, torkade sig på de medhavda handdukarna av tjock frotté och gav sig sedan i påsen från bageriet.
Jag stirrade upp på dem för att lystet se hur de skulle lyfta upp sina stora semlor ur påsens innanmäte. Men till min stora förvåning hade de ersatt bagare Mats semlor med smörgåsar.
Det irriterade mig för det bröt rutinerna och jag tvärvände och simmade fram till kanten och frågade varför de gjort detta byte.
"Tröttnat på semlor" svarade de med munnarna fulla av stekta köttbullar och rödbetssallad.

"Bra jobbat, sträck ut armar och ben, snyggt" hojtade simläraren åt barnen medan den vanliga småskoleläraren klafsade runt med vita nakna fötter under uppkavlade jeans och höll koll på att ingen unge dränkte varken sig själv eller någon klasskamrat.

När min timmas simning var över klev jag upp på bassängens stege, tog badlakanet och hörde herrarna i badbyxor livligt diskutera terrorismen i Afrika och såg på skolbarnens sida av simhallen hur en flicka grät för att hon tappat bort sina glasögon.

Skärblacka simhall, det är där allt det där oviktiga viktiga händer!

Gunghästen och 561

När jag öppnar min dator träder bakgrundsbilden fram av tre små kusiner som badar i en balja. Jag tog bilden förra sommaren när den var som bäst, solen sken, gräset var grönt och den ena tvillingkusinen står upp i baljan och skrattar med öppen mun så alla hennes små vita tänder syns. Jag blir glad och varm varje gång jag tittar på bilden.

För snart tre somrar sedan  bodde den äldsta av kusinerna hos oss medan hennes föräldrar var och födde barn. Två nya barnbarn skulle komma till världen och in i vår familj. De anmälde sin ankomst en bit före den egentliga födelsedagen och barnafadern lämnade sitt arbete och begav sig hem till sin tjocka hustru som påpekade att det började bli ont om tid. När de nådde kyrkparkeringen hade tvillingarna fått nog av värkarbetet och ville ut. Passande för en präst att föda tvillingar i bilen utanför en kyrka kan tyckas, men ambulanser och barnmorskan hann fram i tid, höll emot och barnen kom precis lagom när mamman hamnat på förlossningsbordet. Personal som visste vad de skulle veta, kunde det de skulle kunna, tryggt och säkert fördes barnen fram till livet och kunde fylla upp sina lungor och ge hals.

Under tiden som föräldrarna pysslade med sitt roade vi flickan med sin nya titel storasyster och en tur gick till gamla Linköping. Där invigde hon sin nya vattenkanna, röd med vita prickar, i Dahlbergs fontän utanför hans café. Vidare färd till Leksakslandet där allt från glittrande tiaror till gröna glasögon med dödskallemönster provades.
Så satte morfar upp barnet på en gunghäst, med hårt slutna läppar gungades det en kvart, morfar lyfte ner flickebarnet, ställe undan hästen varpå hon drog ner den från dess plats, svingade sig upp i sadeln, fattade tyglarna och fortsatte ritten. Utan ett enda ord. En påpasslig leksaksförsäljare följde hela händelsen bakom en trave med legoburkar, han klev fram och berättade att just den modellen av gunghästar fanns i en låda ute på lagret. Barnet klev av hästen, släpade den till ursprungsplatsen, fattade morfars hand och de följde tätt efter försäljaren till lagret.

Jag läste att i Afghanistan får föräldrar och barn vara tacksamma om barnen kommer helskinnade och levande till och från skolan. Om barnen har en mamma i livet som tar emot dem när och om de kommer hem. FN-organet UNAMA har nyligen lagt fram siffrorna över förra årets årsrapport om döda och skadade i det krigshärjade landet. 561 barn som dödats och 1 195 skadade. Tusentals minor och vägbomber har landets talibaner placerat ut som sprängs när barnen trampar i dessa mördarkonstruktioner. Vardagslivet slås sönder på vägen till eller från skolan och när mammorna arbetar ute på fälten.

Jag är glad och tacksam över att vi lever i ett land förskonat från krig. Att vi kan gå ut med våra barnbarn och leka i gräset, att gunghästen är utbytt till en levande häst som tränsas och selas varje helg, att de kan gå till skolan och återvända hem på trygga vägar.

Vi har bara turen att vi inte fötts i Afghanistan.

Mannen med lien och andra ronden

Jag lyfter hantlarna över huvudet, nittio grader ner och upp igen. Musklerna spelar under gäddhänget, det här är bara lätt uppvärmning.

Den giftgröna pilatesbollen rullar betänkligt under min bak, jag tar spjärn med fötterna, spänner sätesmuskeln och gör situps. Tio kvar, jag orkar, jag orkar.

Rusar till nästa station, drar på mig boxhandskarna och ger säcken en omgång. Känner hur värmen stiger och munnen torkar ihop, tungan ligger tryckt mot gommen som ett visset fjolårslöv.
Linnet jag har på mig börjar lukta som en sur filt.

Efter plankan sätter jag mig upp på spinningcykeln, benen far runt i rasande tempo. Det är då jag ser honom, jag sväljer blodsmaken och stirrar mot hans håll. Blek i ansiktet och med mörka ringar under ögonen, brist på sömn hinner jag tänka, innan han rättar till den svarta huvan och tar ett stadigare grepp om lien han bär över axeln. Bakom honom står en man klädd i arbetskläder, kepsen bak och fram och ur fickan sticker det fram en tumstock. Han hänger på en spade med jordrester på bladet, petar sig mellan tänderna med tumnageln och studerar intresserat fyndet medan han gäspar stort och håglöst.

Jag slår fräsande mot dem båda, mannen med lien kliver ett steg framåt men inte in i rummet.
"Försvinn skriker jag, tro inte att jag ska köra spinningcykel genom din gamla grind med knarrande gångjärn!"

Båda männen försvinner, när han med kepsen vände ryggen mot mig tycker jag att det står Svenska kyrkan på kepsens skärm, men jag måste ha läst fel. Spaden skrapar mot golvet och en torr rand av jord ringlar iväg bort mot trappan.
De lämnar dock sina skuggor kvar som en påminnelse att de kommer att återvända.

Nu är det ett bra tag sedan jag såg mannen med lien och hans kompanjon. Faktiskt flera dagar sedan. Även skuggorna har bleknat, jag kan ana deras svarta siluetter, men endast svagt.
De besöker väl nya jaktmarker antar jag. För min del får de vara vart de vill, bara de inte besvärar mig något mer.

Under veckan som kommer ska jag förnya mitt träningskort, andra ronden kan börja!

Bekräftelse och bugg

Håller vintern på att släppa sitt grepp nu, tänker jag och tittar ut genom fönstret och ser regndropparna som borrar sig ner i snön. Småfåglarna har ännu ingen levande föda att tillgå utan flockar sig runt fågelbordet, håller sig undan skatan som sniket försöker sno åt sig en ostkant.

Vi hade hand om stortvillingarna för någon vecka sedan. Pulka stod på programpunkten efter bak med trolldeg. Av egen erfarenhet från småbarnstiden klädde jag mig först och barnen sist. Tröjor, mössor, vantar, overaller och kängor gånger två innan allt var klart, svetten lackade under mina långkalsonger. Vi klev ut i kylan och jag slet av mig mössan.
Då kom tankarna på min pappa. Aldrig, aldrig någonsin gå ut i vintern utan mössa! På den tiden hade jag inget val, alla andra gick barhuvade, men att ens försöka prata pappa tillrätta var lönlöst, mösspåtagandet var ett faktum och jag skämdes över huvudutstyrseln och led av tonårskamraternas skratt. Jag ville vara lika, hade ett enormt bekräftelsebehov och mössan åkte ner i fickan när jag var utom synhåll min faders vakande ögon.

För över trettio år sedan anmälde jag min make och mig själv till en buggkurs. Hade en vision om att virvla fram på dansgolvet allt medan maken lyfte och snurrade mig samtidigt som vi sprätte i takt med fötterna.
Det var en katastrofal erfarenhet att upptäcka att jag var helt obegåvad i denna folkliga och roliga form av dans. Det rycktes och knycktes, fötterna spretade åt fel håll och det slutgiltiga beslutet att avstå hela projektet kom då en av danskavaljererna frågade mig om jag lämnat takten hemma. Mitt självförtroende dalade till botten som när en gråsten spräcker vattenytan. Maken gav mig den åtråvärda bekräftelsen, han tyckte bäst om att bugga med mig, men jag visste att han talade osanning. Jag lämnade det lagom polerade dansgolvet för att aldrig mer återvända dit.

För ett par dagar sedan samlades jag i ett omklädningsrum tillsammans med femton kvinnor som var omkring trettiofem år yngre än jag själv. Jag hade länge varit inne på Hälsobrukets hemsida och nosat på den konditionsfrämjande dansen Afro. Så tryckte jag på bokaknappen och med ens befann jag mig  i den glada samlingen av kvinnor.
Snörde på mig mina sportskor för att raskt hoppa ur dem, ingen annan hade skor, barfota skulle det vara.
Afrikansk musik strömmande öronbedövande ur högtalarna och det hela drog i gång. Mina nakna fötter skuttade åt höger när de egentligen skulle till vänster. Putade med akterkastellet när det var höfter fram, vickade in i övriga deltagare som tålmodigt log, viftade frenetiskt med armarna bakåt medan de andra gjorde samma sak fast framåt, jag försökte känna den heta afrikanska rytmen och lyssna och se hur instruktören betedde sig framför den jättelika spegeln. Slängde med huvudet och skakade på magen där 4,6 kilo överflödigt fett skvalpade i takt. Såg mig själv i spegeln och kunde inte tro det jag såg!

Mitt behov av bekräftelse låg kvar i ryggsäcken tillsammans med mina sportskor och jag kände att detta var fantastiskt roligt, Afro är nog min grej helt enkelt!