Mello och fängslade journalister

Dr Alban rasar, han och Jessica Folcker, världsartisterna som tillsammans med schlagerdrottningen Shirley Clamp, fick med omedelbar verkan lämna den ärofyllda tävlingen Mello och Dr Alban tänker aldrig mer ställa upp till förmån för barn  i hans tycke har mandat att rösta i denna barnfestival. Förnuftigt Dr Alban, tacka nej till detta spektakel i framtiden!

Men Nour El-Refai är glad och nöjd. Hon fick Björn Gustafsson händer på sin byst, jättekul, tycker Nour medan Björn förvånad står bredvid dagens kritik. Det var ju Nours påhitt så han hängde bara på och klämde glatt medan stora delar av Sveriges befolkning glodde.

Oscar Zia och Ace Wilder gick till final och Ace Wilder är jättechockad för hon trodde att hon skulle komma sist. Det gjorde EKO och sångerskan Anna är besviken och tycker att det var en riktigt oförtjänt placering. Det går att bli chockskadad över många olika orsaker.

Någon som verkligen har en oförtjänt placering är journalisten Woubshet Tay. 2011 dömdes han till 14 års fängelse i Addis Abeba och hans brott är ett samröre med terrorister. Precis som Martin Schibbye och Johan Persson.
Nu är det dock Turkiet som toppar fängelseplatsen för fängslade journalister, hårdbevakade och frihetsberövade och deras brott är att delge världen vad som händer och sker. Modiga och orädda låter de ordflödet flyta ihop till texter och ger sig in i farofyllda platser med risk för att bli tystade genom att kastas i fängelse. Många utan tillgång till varken advokat eller kontakt med sina anhöriga.
Vissa torteras och dödas, tystas för att inte ha möjlighet att kritisera makthavare, avslöja korruptioner samt kämpa för pressfrihet och demokrati.

Det går att "adoptera" en fängslad journalist. Bli en brevvän som visar att någon bryr sig, hjälpa till att hålla kontakt med oroliga anhöriga men även jobba för att den fängslade ska friges.

I natt festade mellodeltagarna, rödvinsfläckade tröjor och kindpussar. Medan Dr Alban tröstade sig med alkoholfria drinkar och lille Oscar som inte har åldern inne drack läskedryck.

Vi andra som inte har förmånen att frottera oss med schlagereliten får twittra och facebooka om vad som var bra och dåligt från gårdagens folknöje medan Woubshet Tay kämpar för att få läkarvård och längtar efter att få träffa sin son Fiteh.

Vanlig människa och en vanlig präst

I går såg jag Tom Alandhs dokumentär om Inger.  Banbryterskan i Växjö stift, orädd och målmedveten. Hon nådde sitt mål 1969 då hon med sin pappa prosten vid sin sida prästvigdes. Pappan som stöttat sin flicka hela vägen fram.

Det var en gripande film om en ung kvinnas kamp genom klungan av kvinnoprästmotståndare där vissa till och med desinficerade lokaler där hon talat med vigvatten efter att hon gått ut genom dörren och stängt den efter sig.
Andra såg henne som en turistattraktion, bussar stannade på kyrkparkeringen i Norra Möckelby, folk klev av och satte sig tillrätta i kyrkbänkarna för att se och höra en kvinnlig präst predika från predikstolen.

Men vägen fram till sin prästvigning var tung och svår, mobbning och trakasserier kantade studietiden och prästvigningen försenades av dåvarande domprosten tillika kvinnoprästmotståndaren i Växjö stift, Gustav Adolf Danell. Han ville inte se några kvinnor ta på sig mässhaken och förkunna Guds ord. Det var till för männen allenast.
Tyvärr förekommer dessa åsikter än i dag, men kvinnoprästmotståndarna måste svälja och förlika sig med att ha kvinnliga kollegor, det är bland annat Dag Sandahl ett bevis på. Han anser även att den förekommande mobbningen och trakasserierna mot Inger är en myt.

Jag funderar, hur många kvinnliga läkare har fått hatbrev, hotsamma nattliga telefonsamtal eller manliga kollegor som desinficerar behandlingsrummet med läkarsprit efter en kvinnlig kollegas patientbehandling.
Som jag ser det är läkaryrket ett kall, precis som prästyrket och är det inte Herren själv som ger både präster och läkare kraft och styrka att ge oss det som vi behöver, andligt likaväl som kroppsligt oavsett kön. Det är i alla fall min fasta övertygelse. Jag tror inte att Gud bestämt att ett visst ämbete endast ska tillhöra mannen. Den första kvinnliga läkaren i Sverige var för övrigt Karolina Widerström, utexaminerad 1888 och jag har inte läst någonstans att hon blev hotfullt trakasserad. Men jag kan ändå tänka mig att hon kanske hade det tufft bland läkarkåren som endast bestod av män.

Men så var det fler problem som Inger brottades med. Några tyckte att Inger var som en vanlig människa trots att hon var präst. Hon rökte cigaretter och drack alkohol, precis som andra. Hon stal även från kollekten precis som många andra före och efter henne stulit ur föreningars kassor. Att stjäla är ingen försvarbar handling, men mänskliga för det ligger oftast tragedier bakom varje sådan handling.

Nu tittade Inger för djupt i flaskan, allt för många gånger dessutom. Hon blev alkoholist. Det kan människor bli, med eller utan prästkrage. En tragisk sjukdom som förstör för den sjuke och den sjukes omgivning som kan bli medberoende. Familjer och ekonomi som spräcks och trasas sönder.

Jag blev mycket gripen av filmen, Tom Alandh kan det där med dokumentärer. Ingers kamp berörde mig mest, kampen att nå sitt mål som hon beslutade sig för redan som 4-åring. Kanske hade hennes liv inte slutat som det gjorde om hon läst till präst idag. Eller fanns sjukdom inom henne redan från födseln?
Ett är i alla fall säkert, hon borde fått hjälp!

Under en enkel gravsten, näst intill anonym, ligger Inger begravd. Bortglömd tills nu då Tom Alandh gjort henne lite levande igen genom tv:s plattskärmar.

Bilprovningen och Simca 1301

För några dagar sedan var jag utsänd för att besiktiga sonens bil. Det finns två platser som jag besöker nästan lika ofta, Bilprovningen och Systembolaget, alltså en gång per år. Ja kanske Systembolaget lite oftare, men när jag besöker dessa platser får jag en sorts känsla i kroppen, försvarskänsla: jag brukar faktiskt inte dricka alkohol samt jag har skött om bilen så den är körduglig. Skillnaden är att på Systembolaget lägger jag i korgen det jag ska inhandla, ställer mig i kassakön och betalar utan att se kassören i ögonen, kanske att jag mumlar ett tack när jag tar mot kvittot. Däremot har jag ett behov att prata med bilbesiktningsmannen, vara nära och se vad som egentligen händer med underredet när han med fast beslutsamhet knackar med sin lilla hammare.

Denna gång poängterade jag direkt att det inte var min bil så han skulle inte be mig dra i några spakar eftersom jag inte visste vart dessa spakar var placerade. Han log och lovade att spaka själv.
Jag ställde mig mot väggen och såg hur han rotade runt i bilens kupé, kom sedan fram till mig och frågade om jag visste vart han skulle sätta in sladden för att mäta avgasreningen. Nervöst nekade jag och erbjöd mig att ringa bilens ägare för att fråga. Han såg förfärad ut och bedyrade att det inte alls var nödvändigt, men tillade han, det kanske står i instruktionsboken. Mitt sjätte sinne sade mig att den borde ligga i handskfacket och med stolthet och glädje kunde jag öppna luckan och få fram en tjock bok och började bläddra. Bilbesiktningsmannen hängde över min axel och föreslog att jag skulle kolla i innehållsförteckningen men eftersom jag inte visste vad jag skulle leta efter så sjönk modet hos oss båda.

Utrustad med en stark lampa gjordes en grundligare undersökning och plötsligt hittade han hålet som sladden skulle in i och den tyngdfyllde mannen lättade betydligt över fyndet. Själv kände jag att jag hade både försprång och ett rejält övertag över situationen och bilen gick igenom besiktningen med mycket väl godkänt.

Min första bil köpte jag 1973, en Simca 1301 och den hade en härligt silvrig nyans. Stolt körde jag omkring i denna fyrkantiga bil men stoltheten falnade lika snabbt som bilen miste sin färg av den automatiska biltvättens borstbehandling. Jag körde sedan omkring i den fyrkantiga bilen som mest liknade en fläckig fjällko.
När Simca 1301 inte längre ville gå med på att använda ettan och tvåans växel blev trafiksituationen besvärlig, vid varje stopp fick jag peta i trean och med ett brummande och stånkade skuttade sig fordonet i sakta mak framåt och skapade irriterande bakomvarande köer.
Min pappa rasade, han ansåg att jag skulle ha konsulterat honom innan jag gjorde några i hans tycke dåliga bilaffärer.

Min nästa bil blev en splitter ny Volkswagen 1302 s blå metallic, och vid min sida hos bilhandlaren stod pappa och såg till att allt gick rätt och riktigt till väga.

Vart Simca 1301 tog vägen minns jag faktiskt inte, antagligen på någon bilkyrkogård i de värmländska skogarna, kanske någon kunde plocka reservdelar från den men jag antar att växellådan fick vara ifred för gravplundrare.

Semlor och herrar i badbyxor

"Vad fult allt är" tänkte jag när jag satt i bilen bakom restaurangen i Åtvidaberg och väntade på bankmannen som jag skulle göra ett reportage om. Vi skulle träffas och äta lunch under tiden jag intervjuade honom.
Snödrivor, lortiga av föroreningar och uppkört grus inramade vägen, några flanörer drev framåt i sakta mak och hela området var grått, smutsigt och såg inte så värst tilltalande ut. Begravningsbyrån tvärs över gatan var mörk och nedsläckt, likaså hårfrisören som låg vägg i vägg. Det verkade som innevånarna i Åtvidaberg varken dör eller vill vara fina i håret, men så är det naturligtvis inte. Bara snön försvinner, trädens grenar får grönska och det blir fart på Kopparvallen blommar Åtvidaberg upp precis som alla andra orter som snart vaknar upp ur vinterdvalan.

Jag anande en mycket svag doft av klor i bilens kupé där jag tålmodigt väntade, trots att jag duschat och tvättat håret noga hade doften dröjt sig kvar i mitt skinn. Dagen hade inletts med en timma i Skärblackas simhall där den lugna morgontiden ger verklig njutning och energi då jag metodiskt rör armar och ben och för kroppen framåt, längd efter längd.

Ensam simmade jag medan musiken svagt underhöll mig och jag kunde simma hur jag ville i den helt folktomma bassängen.
Men så kom de, herrarna i sina badbyxor och med den obligatoriska bruna påsen med texten Skärblacka café och hembageri i svarta bokstäver.
Äntligen, nu skulle jag få reda på vattnets temperatur. Men just idag var den svårbestämd, var det 28 eller 29 grader varmt i vattnet? Ja det var en stor fråga som ältades länge och omsorgsfullt.
Herrarna tog några raska simtag, ropade på mig och frågade om jag visste att bageriet nu är sålt till en flicka i Skärblacka. Jag nickade och svalde lite av det klorerade vattnet och hoppades att ingen kissat i bassängen. Men tänkte jag, det kan vara en fördel att dricka lite klorerat vatten, det kanske skyddar mot vinterkräksjukan.

Nästa varv frågade herrarna om jag ägde en iPad, jag nickade igen och då undrade de om jag använde internet. Jag svarade inte för än på nästa varvet och då var en av herrarna uppretad över sin fru som endast använder sin iPad till att lägga patiens med, en dyr investering för kortspel.
Den andre frågade mig om jag visste hur mycket ett batteri till en pacemaker kostar. Jag svarade att det kan hon med iPaden säkert ta reda på om hon kopplar upp sig på internet.

Efter en halvtimma kom barnen. Då blev det vågor i bassängen och herrarna klev ur badet, torkade sig på de medhavda handdukarna av tjock frotté och gav sig sedan i påsen från bageriet.
Jag stirrade upp på dem för att lystet se hur de skulle lyfta upp sina stora semlor ur påsens innanmäte. Men till min stora förvåning hade de ersatt bagare Mats semlor med smörgåsar.
Det irriterade mig för det bröt rutinerna och jag tvärvände och simmade fram till kanten och frågade varför de gjort detta byte.
"Tröttnat på semlor" svarade de med munnarna fulla av stekta köttbullar och rödbetssallad.

"Bra jobbat, sträck ut armar och ben, snyggt" hojtade simläraren åt barnen medan den vanliga småskoleläraren klafsade runt med vita nakna fötter under uppkavlade jeans och höll koll på att ingen unge dränkte varken sig själv eller någon klasskamrat.

När min timmas simning var över klev jag upp på bassängens stege, tog badlakanet och hörde herrarna i badbyxor livligt diskutera terrorismen i Afrika och såg på skolbarnens sida av simhallen hur en flicka grät för att hon tappat bort sina glasögon.

Skärblacka simhall, det är där allt det där oviktiga viktiga händer!

Gunghästen och 561

När jag öppnar min dator träder bakgrundsbilden fram av tre små kusiner som badar i en balja. Jag tog bilden förra sommaren när den var som bäst, solen sken, gräset var grönt och den ena tvillingkusinen står upp i baljan och skrattar med öppen mun så alla hennes små vita tänder syns. Jag blir glad och varm varje gång jag tittar på bilden.

För snart tre somrar sedan  bodde den äldsta av kusinerna hos oss medan hennes föräldrar var och födde barn. Två nya barnbarn skulle komma till världen och in i vår familj. De anmälde sin ankomst en bit före den egentliga födelsedagen och barnafadern lämnade sitt arbete och begav sig hem till sin tjocka hustru som påpekade att det började bli ont om tid. När de nådde kyrkparkeringen hade tvillingarna fått nog av värkarbetet och ville ut. Passande för en präst att föda tvillingar i bilen utanför en kyrka kan tyckas, men ambulanser och barnmorskan hann fram i tid, höll emot och barnen kom precis lagom när mamman hamnat på förlossningsbordet. Personal som visste vad de skulle veta, kunde det de skulle kunna, tryggt och säkert fördes barnen fram till livet och kunde fylla upp sina lungor och ge hals.

Under tiden som föräldrarna pysslade med sitt roade vi flickan med sin nya titel storasyster och en tur gick till gamla Linköping. Där invigde hon sin nya vattenkanna, röd med vita prickar, i Dahlbergs fontän utanför hans café. Vidare färd till Leksakslandet där allt från glittrande tiaror till gröna glasögon med dödskallemönster provades.
Så satte morfar upp barnet på en gunghäst, med hårt slutna läppar gungades det en kvart, morfar lyfte ner flickebarnet, ställe undan hästen varpå hon drog ner den från dess plats, svingade sig upp i sadeln, fattade tyglarna och fortsatte ritten. Utan ett enda ord. En påpasslig leksaksförsäljare följde hela händelsen bakom en trave med legoburkar, han klev fram och berättade att just den modellen av gunghästar fanns i en låda ute på lagret. Barnet klev av hästen, släpade den till ursprungsplatsen, fattade morfars hand och de följde tätt efter försäljaren till lagret.

Jag läste att i Afghanistan får föräldrar och barn vara tacksamma om barnen kommer helskinnade och levande till och från skolan. Om barnen har en mamma i livet som tar emot dem när och om de kommer hem. FN-organet UNAMA har nyligen lagt fram siffrorna över förra årets årsrapport om döda och skadade i det krigshärjade landet. 561 barn som dödats och 1 195 skadade. Tusentals minor och vägbomber har landets talibaner placerat ut som sprängs när barnen trampar i dessa mördarkonstruktioner. Vardagslivet slås sönder på vägen till eller från skolan och när mammorna arbetar ute på fälten.

Jag är glad och tacksam över att vi lever i ett land förskonat från krig. Att vi kan gå ut med våra barnbarn och leka i gräset, att gunghästen är utbytt till en levande häst som tränsas och selas varje helg, att de kan gå till skolan och återvända hem på trygga vägar.

Vi har bara turen att vi inte fötts i Afghanistan.