Passager och ändrade åsikter

Ett liv förändras och under förändring omvärderas beslut som en gång fattats och som då kändes bra, rätt och riktigt. Valen kan vara små men även enorma där magkänsla blandas med eftertanke och beslutsångest.
Ibland fattas rätt beslut, ibland inte och då får man börja om, se efter andra möjligheter och ta lärdom av det som blev till ett misslyckande och lägga det till övriga handlingar. Om det är möjligt vill säga.

För många år sedan, en tid tillbaka som idag verkar evighetslång och nästan overklig, tog jag ett beslut som handlade om min egen existens och överlevnad. Med en trasig själ som långsamt lappades ihop gick jag vidare ut i livet och det är ett beslut som jag aldrig någonsin ångrat. Beslutsamhet, en stor portion mod inför det okända som låg framför mig och en vilja om förändring var drivkraften som förde mig framåt genom olika passager och med tiden rann både hat, ilska och sorg av mig och jag kunde försonas med mitt skadade inre, låsa dörren och kasta bort nyckeln för att aldrig mer behöva öppna den tunga porten igen.

Under snart en veckas tid har vi i dagspressen kunnat läsa om pastorn som lämnat den evangeliskt-karismatiska frikyrkoförsamlingen Livets Ord som han själv skapat och varit dess andlige ledare, för att konvertera till den romersk-katolska kyrkan. Det är ett av pastor Ekmans tredje nya val, tidigare präst och verksam i Svenska kyrkan som studentpräst i Uppsala innan han fann för gott att själv avkraga sig Svenska kyrkans prästkrage och ägna sig åt egenproducerad frälsningslära.

Avhoppare jublar, nu är vägen öppen, inte bara för sanningen och livet utan även för andra medlemmar att bryta sig ut ur en församling där den forne ledaren ber om ursäkt för den skada och smärta Livets ord vållat sina församlingsmedlemmar och de som varit i kontakt med församlingen. Så någon sanning måste det ändå finnas under de svarta rubrikerna gällande missförhållanden i Livets ord, när Ekman själv försäkrar att han är uppriktigt ledsen över det lidande och de sår som uppstått under dessa trettio år som församlingen varit verksam.

Eftersom jag inte är med i Livets ord, eller någon annan församling än Svenska kyrkan, och inte har någon insyn i dessa församlingsliv, kan jag inte uttala mig om varken irrlära eller de skador Ekman åsamkat sina anhängare, det vet endast de involverade och de som uttalat sig i pressen om detta, men ett är ändå säkert, pastorn har tagit ett nytt beslut, han har klivit genom sin egen personliga passage och ändrat mening om både katolicismen och påven som han och församlingen en gång i tiden hett och innerligt bad böner över när påven i samband med sitt Sverigebesök gjorde visit i Uppsala. Enligt Ekman var påven besatt av demoner och behövde befrias från dessa. Ekmans uppfattning var då att den katolska kyrkan inte bara har sina rötter i falsk religiositet utan även är fylld av ockulta inslag.

Var och en har rätten till förändringar i livet, även rätten att ändra åsikter.  Oavsett vad man tillhör för församling eller vilken tro man har. Även Ulf Ekman har den rätten och det är bara att hoppas att han men även katolska kyrkan gjort sina rätta val och beslut.

Amen!

Tatueraren och Maja

Över allt finns de, oavsett klasstillhörighet och yrkeskår. Politiker, läkare med kollegor, poliser och räddningspersonal, högt uppsatta ämbetsmän, präster och kantorer, butiksbiträden eller grovarbetare, kvinnor och män i olika åldersgrupper, kavlas ärmarna på skjortor och blusar upp så finner vi dem, färggranna kroppsmålningar med mer eller mindre spektakulära motiv.

För tio år sedan beslutade jag mig för att sälla mig till den modemedvetna skaran och gick med bestämda steg in till en av stadens tatuerare. Bläddrade i kataloger men fann inget som passade mig. Jag ville ha ett djur sittande på min vänstra skuldra, den skulle vara lagom beskedlig men inte för den skull menlös.

Hemma igen letade jag fram en bok som tillhört våra barn med titeln "Maja tittar på naturen" skriven av Ulf Svedberg och med fina illustrationer av Lena Anderson. Lotten föll på myran, ettrig, energisk och liten. Med boken i en kasse återvände jag till tatuerare Roger som greppade den med sina händer fulla av ormar och drakar som slingrade sig kring dödskallar vilka tuggade på olikfärgade rosor.

Timmen var slagen och mitt mod föll till golvet när tatuerare Roger plockade fram sina instrument och burkar med färg. Timman blev till två timmar och utökades till tre. Tatuerare Roger är en tålmodig typ, han drog av sig sina skyddshandskar av blå latex, reste sig och gick till pizzabagaren och intog sin lunch medan jag under tiden repade mod.

När han stillat sin hunger skred han till verket och en halvtimma senare åkte jag hem med min myra som har sin plats för evigt på skuldran.

Att evighetsmåla våra kroppar är ingen ny företeelse, den har funnits i tusentals år och i olika kulturer världen över. Men när den tidiga europeiska kulturen övergick till kristendomen var det endast sjömän och de som inte hölls sig till rikets lagar som lät gadda sitt skinn, fram till 1980-talet då det blev mode att under smärta dekorera olika kroppsdelar utan att för den skull ha sitt personnummer med i belastningsregistret eller jobba på en skuta.

Nu för tiden finns det kanske inte så många som tatuerar in de karaktäristiska luffarprickarna som kan ha olika betydelser. Sjömän som gjorde sin första seglats kunde symbolisera de tre uddarna Goda Hoppsudden, Kap Horn och Kap Verde. Örlogsflottans män hedrade Kungen, Drottningen och Kronprinsen genom att pricka sin hand i v-formen som lätt kunde döljas när tummen hölls tätt mot pekfingret.
Luffaren kallade däremot prickarna för Vi Vandrar Vidare eller visade att anställning sökts i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Den finaste tolkningen av dessa tre prickar är enligt mitt tycke Tro, Hopp, Kärlek eller
Livet, Vandringen, Evigheten.

Seniordeal och pensionärsdans

Att vi finns med i ett system av något slag har jag förstått sedan många år tillbaka. Det finns någon som ser vilka olika faser vi träder in i och försöker på alla sätt dra nytta av det så att vi ska förstå att det är vi och ingen annan som är vinnarna.

När första barnet kom till världen skramlade det i brevinkastet och på hallmattan dunsade det ner stora kuvert med bra erbjudande om blöjor, amningsinlägg, färdiglagat barnmat och mjölkersättningspulver. Det vara bara att välja och vraka för en nybliven mamma.

När så de övriga barnen gjorde sitt intåg i familjen kom åter dessa kuvert men innehållet hade fått en ny och mer modernare design. Behovet blev dock inte lika stort att ta del av alla erbjudanden eftersom en viss rutin hade infunnit sig och även egna beslut som inte behövdes ändras genom färggranna erbjudanden.

Varje gång vi flyttat har tandläkare vi aldrig hört talas om erbjudit sig att ta hand om våra garnityr och vi har fått lista oss på vårdcentraler samt fått rabattkuponger på olika näringsställen.

Nu har en ny epok i mitt liv tagit form och varje vecka får jag ett käckt mejl från Seniordeal med näst intill oemotståndliga erbjudanden om resor, tidningsprenumerationer där en vacker gåva från Orrefors värt
199 kronor tillkommer och jag ska enligt Andreas på Seniordela spara 325 kronor om jag tecknar en prenumeration på tidningen Land. Nu har jag redan tidningen genom mitt medlemskap i LRF så tyvärr går jag miste om den intjänande pengen.

Jag är tydligen medlem i Seniordeal fast jag inte själv vet om det. Men det kanske man blir med automatik när man träder in i samhället som pensionär. Nu är jag inte en riktig pensionär men det vet tydligen inte den här Andreas om utan han fortsätter att locka och pocka i sina mejl.
Men jag kanske klassas som senior och inte pensionär, må hända är det två vitt skilda grupper, kan tänkas att jag har en till nivå att stegra innan jag får nya och förmånligare erbjudanden i min mejlbox. Det återstår att se.

I går var vi ute i trädgården och vårstädade när två promenerande damer som är riktiga pensionärer stannade och pratade en stund. Den ena damen tittade bort mot min make och undrade om han var kunnig på dansgolvet. Jag svarade att jag nog trodde det och då ville hon ha honom med till Folkets Hus på onsdagar på deras pensionärsdans för det fattades manliga danspartners. Jag lovade att framföra frågan och hon tittade strängt på mig och deklamerade att jag inte var välkommen eftersom jag inte fyllt pensionär och då har man icke tillträde till PRO:s aktiviteter. Nu är inte maken medlem i PRO men det hade mindre betydelse bara han kom och dansade med damerna så de slapp dansa med varandra.
Det hjälpte föga att jag berättade att jag minsann var medlem i Seniordeal och har pensionärsrabatt hos min frisör, i Folkets Hus lokaler under pensionärstid blir jag inte insläppt!

Jag frågade senare maken om han vill åka och dansa med PRO men han ansåg att det räcker med att hans fru dansar afrikansk dans och jag lovade honom att göra en dansuppvisning på köksgolvet när jag lärt mig stegen lite mer ordentligt.

Livet och det ouppklarade

Trädgårdsarbete hela eftermiddagen. Kom in för att laga mat med händerna jordiga och håret doftande av rök från lövhögarna vi eldat medan vi girigt lapade i oss av den efterlängtande solen.
Nere från sjön hörde vi sjöfåglar och i morse spelade en stare för oss sin vårmelodi. Både kropp och själ fylls upp efter en mörk och kall tid som vi nu lämnat bakom oss.

Men så kom jag av mig, vårruset rann plötsligt bort och en känsla av tyngd föll över mig. Budet att Nils Horner blivit skjuten på en gata i Kabul drog en slöja av vemod över den soliga vårdagen.

Inte för att jag kände Nils Horner, men jag kände hans röst, den där lite speciella, utrikeskorrespondentens röst på Sveriges Radio, med en enorm erfarenhet i sin profession, även med erfarenhet om vilka risker hans arbete medförde.

Nu har rösten tystnad och hans anteckningsblock slagits igen för alltid. Mikrofonen lagd åt sidan, kvar finns bara det arbete han gjort innan denna morgon övergick till dag. Den tidiga morgontimman blev hans sista timma i livet, och en familjs liv har slagits i spillror.

Livet är skört. Vi behöver inte vara stationerade i länder där faran är överhängande, faran att livet när som helst rinner ut i en röd rännil på en trottoar, den sköra livstråden kan slitas av var vi än befinner oss.
En resa den korta vägsträckan in till Norrköping för att uträtta något ärende kan bli slutpunkten. Ett fall från en inte allt för hög höjd, andras påverkan genom våld eller plötslig sjukdom kan ödelägga, skapa kaos och gröpa ur vårt inre tills det återstår ett stort svart hål.

Hur ofta tänker vi på det? Inte speciellt ofta, vi tar varje dag för given, från den stund vi vaknar, sträcker ut nattstelheten ur våra morgontrötta kroppar tills dess vi åter får lägga oss tillrätta och invänta en natts sömn.

Vi har bara ett liv, varför förvaltar vi då det inte bättre. Låter det ouppklarade bli uppklarat innan vi aldrig någonsin får våra chanser tillbaka. Blir ödmjuka inför varandra, inför oss själva, men även inför livet.

Stortvillingar och Spanska trappan

Maken och jag har haft förmånen att umgåtts med våra stortvilling-barnbarn hela dagen. Två energispridare som hjälpt till med trädgårdsarbete, dragit på pinnar, burit små lövhögar fram och tillbaka och kivats om den gula plastspaden tills orken sinade och de satte sig tillrätta på yttertrappan med var sitt fat fruktsallad. Solen och luften fick kinderna att blossa, fruktsaften från den färska ananasen letade sig nedför två par små händer och sipprade in under overallernas ärmslut. Obekymrade av världen runt omkring dem satt de där och njöt av stunden, som bara barn har förmågan att njuta, tiden utan betydelse, det är nuet som räknas.
En paus för att lyssna till skogsduvans kuttrande innan fruktfatens innehåll fortsatte att hägra.

Jag studerade barnen, fötterna nådde inte ner till gruset under dem, och jag tänkte, så många trappsteg de måste kliva uppför innan de nått det sista. Inom mig gjorde jag liknelsen med Spanska trappan, den monumentala konstruktionen med sina 138 trappsteg på sluttningen av kullen Pincios i centrala Rom. Jag räknade stegen när jag gick uppför trappan som byggdes av franska pengar och sedan godkändes av påven och den franske kungen när den var färdigställd år 1725. Jag tappade räkningen och fick börja om när jag gick ned, ett steg i taget.

Många gånger kommer tvillingparet att tappa räkningen när de kliver stegvis uppför sina livstrappor. Ibland kommer de att behöva ta ett par steg  nedåt innan det bär uppåt igen. Kanske kan de kliva två steg i taget och ibland måste de stanna för att vila. Någon gång under klättringen händer det att ett par trappsteg går sönder och måste renoveras innan stegen är brukbara igen. När de så småningom nått till det sista steget i den långa trappan får de stå där högst upp och titta ned över varje steg de klivit uppför och konstatera att deras trappkonstruktion inte varit rak alla gånger, även spiraltrappor har de behövt passera innan trappan rätat ut sig igen.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att de ska kliva försiktigt, titta var de sätter fötterna så de inte ramlar mitt i steget och så länge jag kan ska jag vara deras trappräcke som de kan hålla sig i, om de någon gång skulle behöva det.