Kärlek och bröllopsdag

Såg igår ett program på tv. Det handlade om en dam som mist sin man genom döden. Hennes sorg och den enorma saknaden. Hennes tro gav henne ändå en sorts styrka. Både den kristna tron men även tron på att hennes make sedan många år tillbaka en dag skulle stå där och ta mot henne då hon själv klev in i döden.

Det blir påtagligt en helg som denna. På kyrkogårdarna fladdrar ljusen och många av oss som mist en anhörig eller kär vän tänker efter lite extra. På livet och på döden.

Varje bröllopsdag klädde sig den gamla damen i sin bröllopsklänning. Kammade sig noga och satte dit slöjan och sedan en liten brudkrona. Så gjorde hon även nu fast maken var borta. Gick till hans grav klädd som brud och stod där och tänkta antagligen på den dag då de lovade varandra evig kärlek.

Lite makabert, blandat med sorgsenhet och lite fniss, tyckte jag ändå att det såg ut där hon stod på kyrkogården och vinden svepte det vita tyget i klänningen fram och tillbaka.
Aningen försiktigt, men ändå med en känsla av vanvördighet, sa jag till min egen make som satt bredvid mig i soffan, att hon såg ut som ett vitt spöke där hon stod. Att de som körde förbi på vägen i bil antagligen trodde att de såg i syne. En vitklädd gestalt på en kyrkogård. Det ger onekligen vissa associationer till andevärlden.

Det är svårt att föreställa sig hur det kan bli när en livskamrat sedan många år plötsligt inte längre finns mer. Hur vardagen kommer att se ut för den som blir ensam. Allt det där invanda och självklara.
Våra roller som vi fördelar mellan oss.

Törs inte tänka tanken fullt ut även om maken och jag talar med varandra om det då och då.

Ibland kan jag känna den där rädslan som fortplantar sig genom magen och upp till huvudet. När maken blev sjuk och det var allvar. Ambulansen som körde så fort att jag inte ens trodde att det var möjligt genom mörkret. Förpassad till passagerarsätet medan trygga händer pysslade om maken i ambulansens vårdutrymme. Rädslan att krocka med en framrusande älg. Adjöss och goodbye med oss alla....

Snart firar vi 36-årig bröllopsdag. Något värt att fira. Vi vet ju  inte om vi får fira även 37-årig bröllopsdag. Även om planerna finns.

Men jag förstår att jag är väldigt gammal och står med ena foten i graven. Det fick jag klart för mig när jag hämtade barnbarnet på dagis. En liten pojke kom fram till mig och med stora ögon undrade han hur det faktiskt var möjligt att vara så gammal som jag.

Med tydlig klarhet hörde jag hur dagisfröken en bit längre bort skrattade...

Skrivbiträdet och jag

Idag är jag inte ensam vid mitt skrivbord. Ett skrivbiträde har brett ut sig bredvid min dator, kamera, iPad, mobiltelefon och alla pappershögar.
Biträdet drar all uppmärksamhet till sig vilket medför att mitt eget arbete kommer i skymundan. Det är så mycket vi behöver tala om, skrivbiträdet och jag.

När våra barn var små kunde jag inte skjuta upp vissa åtaganden. De var tvungna att göras vare sig jag ville eller inte. Ett måste för att få vardagen att fungera.

"Vänta lite, jag ska bara...."

Idag kan jag ägna mig helt och hållet åt de små människorna som kommer lite då och då. Det jag inte gör idag kan jag göra i morgon. Det är en mormor/farmors privilegium. Njuta och fånga upp dagen tillsammans med barnbarnen. Som om tiden stannar för en stund.

Jag tänker ofta med tacksamhet på att jag har möjligheten att få vara till hands när det behövs. Eller när jag bara vill umgås med dessa små barn. Att jag kan få göra det innan jag bli gammal och orken tryter.

Förra hösten var barnbarnet, som idag sitter bredvid mig och målar och ideligen låter munnen gå för att lära mig allt om dinosaurier, hos oss för att äta kräftor. Bara för att konstatera att hon nog gillade krabba bättre.

Så blev det följaktligen dags för krabbfest. En helt vanlig tisdag. Tillsammans var vi och köpte detta färdigkokta djur. Maken förfasade sig när vi kom hem och packade upp den och vägrade att alls befatta sig med det han ansåg inte ens var ätligt som människoföda.

Flickebarnet tog en tugga, kommenterade att det var gott men att hon var väldigt mätt. Påföljden av detta blev att jag ensam fick smälla i mig en jättestor krabba.

Hade jag gjort samma manöver när våra egna barn varit små? Antagligen. Prövar man inget får man inget veta.

Mycket har de här små barnen framför sig att lära. Allt som är ljust men även det som är mörkt.

Det som oroa mig mest är att världen inte är så god som den borde vara. Hur kommer den att se ut när barnen är vuxna? Finns det någon värld kvar till dem?

Höstblåsor och huvudlöss

Att arbeta på förskola är beundransvärt i flera avseenden. Ansvar att ta hand om andras barn, aldrig tappa tålamodet, trösta, leka och lära.

Nu när höstlöven fladdrar omkring som bäst börjar även baciller och virus spridas från förskola till förskola. Barn som kräks, snor som rinner och bildar en elva på överläppen, det hostar och nyser på avdelning efter avdelning. För det är inte helt självklart att sjukdomstillstånden bryter ut hemma hos föräldrarna. Det kan lika gärna ske när barnen är på förskolan. Och då blir det dagisfröken som får torka upp spyorna innan föräldrarna kan komma till undsättning och frakta hem sin kräkluktande unge.

För att inte tala om höstblåsor, visserligen en ofarlig virusinfektion, men ack så otrevlig med blåsor runt och i munnen, på händer och fötter.

Eller huvudlöss. Milimetersmå gynnare som klistrar fast sina gnetter på så många hårstrån de bara kan och suger sig mätta på blod från huvudsvålen. Helst nytvättat hår vill de ha, lössen. Så det kanske är en bra idé att inte tvätta håret innan  det är vår igen. För att vara på den lussäkra sidan...

Allt det här är en förskolearbetares vardag. Får inte vara som oss andra, rädda för smitta.

Vi som nästan inte törs svara i telefonen när någon som drabbats av vinterkräksjuka piggnat till och vill ha medömkan. Tänk om det smittar genom luren!

Vår dotter ringde och berättade uppgivet att en småtvilling kräkts hela natten. Jag kände hur det genast började åka kana bland mina egna inälvor.

En stund senare, nytt telefonsamtal. Denna gång från sonen. Han hade fått mejl om att det går huvudlöss på stortvillingarnas dagis. Minsann kände jag inte att det började krypa runt på min skalp.

Småtvillingarnas storasyster har fått bosatt sig hos oss ett tag. Till dess att hennes systrar och eventuellt föräldrar klarat av de kräkliga behoven och sanerat deras sanitetsutrymme.

En sak har jag sedan många år tillbaka haft klart för mig, aldrig att jag skulle välja att arbeta på dagis eller förskola. Ingen annan skola heller för den delen.....

Kärlek och ett samtal på bänken

Vi åkte in mot staden. Samtalade om stort och smått. Mest om kärlek. Bröllop och hur man lovar att älska och ta hand om varandra.

"Du är mitt hjärta och glädje" sa jag och besvarades med en nick och en stadig blick.

Vi gick hand i hand genom gallerian. Jag kände mig stolt och villa att alla skulle se oss. Hur vi hörde ihop. Människor sprang fram och tillbaka. Tomma kundvagnar in och fyllda kundvagnar ut. Alla upptagna med sitt eget.

Matkassen i bagaget. Hemfärd. Vi sa inte så mycket, tittade ut på de allt mer kala träden som svepte förbi utanför bilrutorna.

Äppelkaka och vaniljsås. Kramar och småprat. Lycka och glädje.

Ute i trädgården satte vi oss på bänken efter att vi tillsammans planterat den nyinköpta ljungen. Konstaterade att solen höll på att gå ner. Mindes sommaren då vi satt på samma bänk för att finna svalkan i skuggan. Saft och glass.

Fantiserade om en framtida resa.
"Kanske till Kroatien."
"Varför just Kroatien?" undrade jag förvånat.
"För jag tror det är härligt där."

En död råtta i ett förrådsutrymme. Vi förfasade oss över lukten. Grälade på råttan som gnagt sönder min jacka, precis där ärmen var fastsydd. Bar tillsammans jackan till soptunnan. Öppnade det gröna locket och förpassade den ner bland de andra soporna. Adjöss med den!

Solen försvann. Ljusen vi tänt i lyktorna fladdrade en aning i vinddraget som smög sig in mellan springorna i glaset. Mörkret fick ljuslyktorna att bli stämningsfulla.

En liten stund nära varandra i soffan. Lotta på Bråkmakargatan var som vanligt arg. Vi skrattade.

Två dagar ska hon vara hos oss. Flickebarnet. Som är 4 år och inte längre kissar på pottan.

"För det gör inte fyraåringar förstår du mormor. De har växt ur pottan när de är fyra år."

Ett av fem små hjärtan och glädje.....

Ananas på kassler och krabba i skal

I min bokhylla finns en kokbok som jag plockar fram lite då och då. Där finns recept på helt vanlig husmanskost blandat med lite mer udda och annorlunda maträtter.

Så drog jag mig plötsligt till minnes att när jag flyttade hemifrån precis i början av 70-talet köpte jag under flera år Husmoderns Köksalmenacka. En receptbok med rader till för att skriva ner egna noteringar. Vart dessa rariteter tagit vägen vet jag inte, antagligen har jag kastat dem och jag ångrar mig bittert. Det hade varit roligt att bläddra i dem och få mig en nostalgisk matkick.

En favoriträtt jag ofta lagade var gratinerad kassler med ananasringar. Ris och en flaska Vino Tinto gav den festliga maten finess och fullbordan.

Ville jag fixa till något utöver det vanliga köpte jag en burk konserverad krabba som effektfullt lades upp på stora snäckskal. Lite riven ost, in i ugnen och succén var ett faktum.

En långfranska skivades så den hängde ihop i botten. Mellan brödskivorna tunna skinkbitar, tomat och ost. Även denna kulinariska anrättning fick osten att smälta, brödet bli frasigt och tomaterna glödheta i ugnen med grillen påslagen.

I kylskåpet alltid en burk Nattkorv och i det lilla frysfacket en inknölad fryspåse med Kinamix.

Jag upptäckte vitlökssalt. Salta efter sunt förnuft. Det är endast i medelhavsländerna vitlök används i riklig mängd fick jag lära mig.

Så damp det ner ett flott erbjudande genom dörrens postinkast. Ett blad singlade ner och lade sig till rätta på hallmattan. Jag hade blivit utsedd som provsmakare åt Estrella. För att tugga i mig av diverse produkter skulle jag tjäna hela tre kronor!

Från Konsum släpade jag hem kassar med mat inhandlat för en vecka. 150 kronor stod det på kvittot. En gigantisk summa pengar för råvaror.

Minns när maken och jag åt vår första pizza på restaurang. Vilken fest, vilken upplevelse!

Tiderna förändras, även vår matkultur.

Palt med fläsk och vit sås, hur ofta tillreds det nu för tiden i våra kök? Det händer lite då och då i vårt och varje gång jag köper en paltbrödskaka i vår affär ser jag hur handlaren ryser lite försiktigt så jag inte ska märka det när han kommer tillbaka från affärens innandöme där han hämtat palten från butikens frys.