Att äga och bli ägd

Det finns två händelser i en människas liv som påverkar oss mest. I alla fall har det varit så i mitt eget liv.
Den första och största händelsen har varit när jag fött mina barn. En ohygglig smärta som klingat ut och förvandlats till en stor kärlek som aldrig sinar.
Den andra händelsen var när min pappa dog. Han som funnits där i hela mitt liv och som älskat mig fram till dess han tog sitt sista andetag.

Ett andetag i början av livet och ett andetag i livets slut. Båda andetag är ett stort mysterium med två olika innebörder.

Som mamma har jag gjort så gott jag kunnat och gör så gott jag kan trots att barnen nu är vuxna. Mitt mammahjärta har ett rum för var och en av dem men jag har inte stängt dörren till barnkamrarna eftersom jag inte kan äga mina barn. De vill inte heller bli ägda. Det vill ingen.

Idag läste jag om en mamma som stängt dörren omkring sina barn. Inte ens barnens pappa har haft tillträde. I många år höll hon barnen som sina fångar. Slutet kom när ett av barnen lyckades ta sig ut och larma på hjälp. Då hade barnens pappa letat efter dem i sjutton år. När han äntligen får träffa dem har de hunnit bli myndiga.

För mig är hela den tragiska historien som utspelat sig i skånska Bromölla helt obegriplig. Kvinnan har hållit barnen avskärmade från världen och ingen har märkt något. Ingen skola som larmat, ingen sjukvård och tandvård som undrat, inga grannar som hört eller sett något anmärkningsvärt. Ingen hyresvärd som funderat över varför lägenheten alltid har haft neddragna gardiner.

Nu är barnens mamma misstänkt för frihetsberövande. Chefsåklagaren vid åklagarkammaren i Kristianstad är dock tveksam till om det här nödvändigtvis måste mynna ut i något ärende. Enligt honom måste målsägaren uttala sig, hon är dock anhållen i väntan på vilka uppgifter som kommer fram.

Kanske ljuger barnen. Kanske ljuger pappan. Kanske myndigheterna väljer att tro på mammans ord och uppgifter och att de uppfattas som trovärdiga. Kanske finns det en rimlig förklaring till allt. Kanske...

Det finns lagar som säger att ett barn ska ha rätten till båda sina föräldrar. Att det skapar trygghet. Trots det finns det sprickor i lagen. Sprickor där mammor kan klämma sig igenom med sina barn.
Mammor som inte unnar sina barn att ha kontakt med pappan. Lagen säger att sådant kallas umgängessabotage. Lagen som ska skydda barn.

Jag vet att dessa mammor finns. Jag vet att det finns pappor som kämpar för sina barn. Som aldrig ger upp.

Jag vet att de finns...

Kokt krabba och smultron på strå

Vi har följt en serie på tv-apparaten som heter Familjer på äventyr. Vi kom att titta på programmet mest av en slump och fastnade i familjernas leverne i främmande länder.
Några var på väg hem medan andra ämnade att stanna för att bygga upp nya och annorlunda liv.

Själva har vi nöjt oss med att ta barnen med oss och byta landskap. Bara det en känslomässigt dramatisk flytt. Att sälja alla pinaler för att börja om i ett land där språket, kulturen och levnadssättet skiljer sig markant från det liv jag lever här och nu känns skrämmande. Så skrämmande att inte ens tanken lockar till flytt i fantasin.
Kanske beror det på min snart höga ålder eller att jag är en mycket hemkär människa. Jag kan till och med längta hem fast jag är hemma. Ett oförklarligt tillstånd av hemlängtan.

Möjligtvis kunde jag flytta om hela familjen med barn, barnbarn och hundar följde med. Även det en absurd tanke som jag släpper omedelbart.

Hos en av tv-familjerna skulle det bli kräftkalas. Fast kalas på krabba. Det var ett stort bestyr innan krabborna fångats in. Pappan lade sig på mage i ett träsk och grävde sig ner så lång hans arm var och upp ur dyn drog han fram de tvärgående djuren. Vatten direkt ur havet i en stor kastrull och allt fick puttra över öppen eld. När krabborna fått den rätta färgen var det bara att glufsa i sig. På svenska manér så som skaldjur skall ätas.
Hela projektet från början till slut såg i mina ögon mycket ansträngande ut och jag tror att jag skulle ha avstått från en sådan krabbskiva.

De andra familjerna var lika vidlyftiga om inte värre. Jag drabbades av en trötthet i vår egen soffa med den blå filten dragen över benen. Den där ombytligheten från allt invant verkar så smärtsamt jobbigt.
Ändå beundrar jag deras mod. Att de vågar ge sig iväg. Utan att i förväg veta vad som väntar.

Det har varit flera plusgrader idag och vår iskana till väg håller sakta men säkert på att smälta. Det känns så nära nu. Till våren. I köket hänger fortfarande en tavla med glada tomtar på väg någonstans. Varje morgon tänker jag att tavlan måste bort men jag glömmer det lika fort som jag tänkt det. Jag är osäker på om maken ens lagt märke till de rödluvade. Annars kunde lika gärna han plocka bort den.

Vid stenpartiet med perenna växter ligger snön kvar mot stenkanten. Där växer våra smultron om somrarna. Barnbarnen söker sig dit trots att de har egna smultron i trädgårdarna hemma. Kanske är våra smultron godare för att de just är våra smultron. Inte vet jag.
När blomningen är över i sommar och karten mognat ska jag plocka fem stycken fina strån. Trä dem fulla med söta smultron och ge till barnen. Var och en ska få sitt eget strå, stortvillingarna, småtvillingarna och deras storasyster.

Jag har inga planer på att flytta till främmande land. Aldrig någonsin. Inte ens om ett tv-team erbjöd sig att följa med och ett stort arvode väntade mig.

Krisinformation och en gumma med hatt

Har idag varit till grannkommunen och talat om ledningsplanen för allvarliga samhällsstörningar, extraordinär händelse samt höjd beredskap.
Det kan handla om laviner, terrordåd i samhället eller el -och vattenavbrott.
Några laviner lär inte utlösas i Finspång med omnejd, möjligtvis i Yxbacken som dock inte är beläget i Finspång utan i Norrköpings kommun.
Däremot finns det risk för terrordåd, inte för att Finspångarna är våldsbenägna. Tvärt om vad jag fått reda på genom hörsägen utan för att det finns tydliga risker av terror lite varstans i vår värld. Därför ingår terror som en punkt i krisinformationen. Inget annat!

Maken och jag har ständigt hög beredskap. Vilket våra barn är väl medvetna om. Nästan varje dag får vi göra utryckning av vitt skilda slag. De mest akuta inslagen heter barnbarn.

Dagens beredskap innehöll en blandad kompott. Högst på prioriteringslistan var besiktningen av sonens bil och lotten föll på mig. Det är alltid en aningen nervöst att rulla in i besiktningshallen. Känslan att ha gjort något otillåtet, inte i bilen utan med bilen i form av skadegörelse av något slag drabbar mig jämte mina tillfälliga och okända besiktningskamrater. Som om det är den som framför motorfordonet som genom bilen genomgår den faktiska besiktningen.

Vi var tre nervösa som satt uppradade på var sin stol. Min besiktningsman var en kvinna. Hon såg sträng ut. Ännu strängare blev hon när jag upplyste henne samtidigt som jag steg ur bilen om att dörrhandtaget på utsidan av vänster bakdörr var trasigt.
I ren nervositet tog jag ur bilnyckeln och stoppade den i fickan. Hela besiktningen kunde inte ha börjat sämre. Hon spände ögonen i mig och höll fram sin ena öppna hand. Den andra kanske var hårt knuten i fickan, jag vågade inte se efter utan lade försiktigt nyckeln i hennes hand. Hon slöt den och för ett ögonblick tänkte jag att jag aldrig mer får nyckeln tillbaka.

Bredvid mig på stolsraden satt en man i stickad tröja. Han hade följt den textade affischens råd om att ta sig en kopp kaffe medan han väntade. Varsågod helt gratis dessutom.
På nästa stol satt en liten gumma med hatt. Hon såg orolig ut, log mot mig och berättade att hennes bil var jättegammal och vanligtvis körde hennes barnbarn karetan för besiktning.
Vi språkades vid, mannen böjde sig framåt så vi kunde tala bakom hans rygg. Han suckade och hoppades att bilen var hel. Det var hans dotters och han hade ingen lust att vara bilreparatör.
Gumman och jag nickade. Hennes hatt svajade en aning.

Avgassystemet var totalt genomrosigt och måste bytas. Mannen bleknade och svor. Gumman lutade sig mot honom och sa uppmuntrande att nu får han punga ut med många tusenlappar på dotterns bil. Han svarade med att blänga på gumman och hennes hatt.

Den lilla röda bilen gick igenom besiktningen utan några som helst krämpor och fel. Gumman sken upp och på ostadiga ben reste hon sig och linkade mot betalningspulpeten. Hon använde nästan aldrig bilen, kanske var det därför den var så hel och fin.
När hon betalt sina 450 kronor hängde hon sin handväska över armen, rättade till hatten och ställde sig framför mig.
"High-five!" sa hon glatt och vi smashade handflatorna mot varandra precis som två proffsiga basebollspelare.

Själv fick jag åka hem i sonens bil med ett utslitet bromsbelägg på höger sida, någon sorts upphängningsanordning i framvagnen som släppt samt ett bländande dimljus.

Besiktningskvinnan skrattade, inte åt mig utan mot mig. Önskade mig en fin dag och att jag var välkommen tillbaka. Om en månad, inte senare.

Ögat och en reservdel från munnen

Som mamma till en synskadad dotter har jag ofta fått svara på knepiga frågor. Inte så ofta nu som när hon var mindre.
Om det vore möjligt med en operation för att få synen tillbaka har nog varit den största frågan samt anledningen till att hon inte kan se.
Den första frågan har jag alltid kunnat svara nej på med stor säkerhet. Den andra frågan fick vi själva svaret på när hon som liten lades in på Linköpings Universitetssjukhus för utredning omkring hennes synskada. Hon har en ovanlig ögonsjukdom som vi föräldrar är bärare av. Men sannolikheten att två med dessa anlag ska träffas och få ett synskadat barn är ytterst liten eftersom det finns få anlagsbärare i vårt land. Vi hade turen, maken och jag. Turen att just vi två träffades för annars hade vår dotter aldrig funnits.

Vi har aldrig gjort någon större affär av synhandikappet utan varit hennes ögon när hon bett om det. Tidigt beslutade vi oss för att hon inte skulle ha någon assistent i skolan och hon har klarat sig bra genom skolåren. Däremot fanns det en resurslärare som hade huvudansvaret över hennes skolgång och det fungerade alldeles utmärkt. Tufft har det visserligen varit för oss alla, inte minst för henne själv men jag tror ändå att vi den gången tog ett korrekt beslut. Hon fick tidigt lära sig att bli självständig.

I går kväll såg jag en dokumentärfilm om en ögonoperation som gav möjlighet för den som hade en synskada att genom de nyopererade ögonen bekanta sig med sin omgivning.
Det var en jobbig procedur under skalpellen vilket startade med en utdragen framtand och en bit hud från kinden.
Tanden omformades och blev utrustad med en optisk lins som sedan placerades in i kinden för att omslutas av vävnad och blodkärl. I tre månader låg den inbäddad där innan den plockades ut och sattes in i ögat. Dessförinnan hade skinnbiten från kinden suttit över ögat i ett par månader och fått sin egna blodtillförsel.
Slutresultatet blev strålande. Mannen kunde äntligen få se sina barn och sin fru. Rent estetiskt såg ögat skräckinjagande ut men det hade nog mindre betydelse för honom som så hett och innerligt önskat att få se.

Jag har funderat över det här idag. På vilka problem vår dotter skulle få om hon nu mot förmodan hittade på att stoppa in sina tänder i ögonen och plötsligt började se. Det hon känner med sina fingrar och som för henne är välbekanta pinaler skulle hon kanske inte känna igen genom att titta på dem. Allt skulle bli som att börja om från början. Hennes självständighet skulle under en period rasa för att byggas upp igen. Skulle vi mötas i den lokala matvaruaffären skulle hon inte känna igen mig om jag stod en bit bort och inte öppnade på munnen.
Och när hon för första gången skulle se sin mammas ansikte ordentligt.
Tänk om hon då säger........!!!!

Vilken jobbig tanke!

Maräng och grillad korv

Vi har sett dem under några dagar. Skridskoåkarna med sina långfärdsskrillor. Det verkar totalt livsfarligt att ge sig ut på isarna nu. Skulle jag själv aldrig våga. Antagligen håller inte Bråvikens isar så åkarna har sökt sig till Glan istället i hopp om att komma hem levande och torra.
När vi åt frukost i morse kom de första. Susande förbi vårt fönster och försvann bort mot Svärtinge. Snart var hela klungan här och de drog iväg mot samma håll som de första.
Efter ett par timmar kom de första tillbaka. Två herrar med ispikar runt halsen och skenorna i händerna. Nu var det färdigåkt garanterade de när jag höll förhör om isens hållfasthet. Det är som att åka i maräng och isen brister lite här och där.
Jag nickade och mumlade.
-Vad var det jag sa, totalt idiotiskt företag när det varit plusgrader i flera dagar.

Lunchen har vi inmundigad utomhus med stortvillingarna och småtvillingarna. Storasystern var på födelsedagskalas. Vacker i randig klänning och uppsatt hår. Självlysande pärlor med tillhörande pärlplatta i paketet. Hon fick äta tårta och vi grillad korv.
Fyra små kusiner som ville ha korvarna uppträdda på tillkretade grillpinnar. Helst samtidigt om det vore möjligt. Korv på pinne. Korv som ramlat  i brasan. Rå korv och uppbränd korv. Korv utan bröd och korv med bröd. Med rostad lök och utan rostad lök.Vem ville ha vad? Kissnödig och snor på läppen. Grön Festis eller gul Festis.

Småtvillingarnas mamma hade bakat en läcker kaka med choklad. Vi skar med Morakniven och åt tjocka skivor. Kladdiga små fingrar och någon kom för nära elden.

Jag tittade på barnen. Glada barn helt ovetande om världens ondska. Fyra kusiner i början av livet. Den femte på barnkalas i Busfabriken i Norrköping tillsammans med jubilaren och alla kamrater.
Jag vill skydda dem från allt. Finnas där och mota bort ondskan. Det värker under mina nyckelben. Värker av kärlek och värker av oro.

På andra ställen som inte är runt vår eld i vår trädgård planeras nya dåd. Fler människor kommer att falla offer för galningars upptåg. Yttrandefriheten skördar liv.