Polyper bakom näsan och usla kirurger

I går kväll gick jag till sängs redan innan grannarna ens börjat funderat över att ta fram tandborste och pyjamas. Det är trevligt men arbetsamt att umgås med barnbarn som dessutom är i dubbel upplaga. Varje morgon har jag klivit upp i ottan för att transportera stortvillingarna till dagis. Varje eftermiddag har resan gått tillbaka in till staden för att forsla dem åter till hemmets vrå. Så även denna morgon och eftermiddag.

Nåväl. Innan sömnen kom till mig passade jag på att lyssna lite på poden. Kvällens ämne var misslyckade kirurgiska ingrepp. Det är med en skräckblandad förtjusning jag lyssnar till dylika program. Skrämmer upp mig medan jag tackar för att jag är lyckligt lottad som endast legat under skalpellen ytterst få gånger. Tre närmare bestämt. Och då har det inte varit några större operativa åtgärder. Inget som skulle intressera och hetsa upp min omgivning. Förutom mig själv vill säga.

Värre var det för mannen i poden. Han skulle ta bort polyper bakom näsan och kirugen stack in kniv och tång lite på måfå. Hamnade i den stackars mannens hjärna och orsakade en stor hjärnblödning.
Jag rös lite extra och började tänka på när jag var tolv år gammal. Mina föräldrar märkte att jag snarkade och snörvlade å det grövsta om nätterna samt dragit på mig ett grötigt tal. En snabb undersökning och det konstaterades att jag fått polyper bakom näsan.
Lätt åtgärdat lovade läkaren och jag höll min mamma i handen när jag tog plats i väntrummet på Öron-näs- och hals i Karlstad Centralsjukhus. Där satt andra barn med bleka nosar och svettiga händer.
Jag blev uppropad först av alla. Fick en kopp med något starkt att dricka sedan var det dags för bedövning. Sex topsliknade föremål av metall stacks in i varje näsborre. Det var en form av förbedövning förklarades det. Sedan skulle bara bedövningen ta innan det var dags för den stora bedövningssprutan. Under tiden fick jag sitta hos mamma i väntrummet. Samt bland alla andra barn. När jag trädde in i väntrummet med bakåtlutat huvud och tolv spröten ut näsan svimmade nästan mamma och barnen skrek av förfäran. En pojke i femtonårsåldern reste sig och gick hem. Jag ville följa med honom men blev stoppad i dörren.
Bedövningen tog och det var dags för nästa. Sittande i en gammaldags tandläkarstol bands jag fast i händer, fötter och huvud. Det var tur för även om jag hade en liten lekamen var jag stark och smidig.
Sprutan stacks in i halsen och sedan gjorde sig kirurgen beredd.  Halsvägen skrapades polyperna bort med en liten osthyvel. Blodet sprutade åt alla håll och kanter och jag skrek så gott det var möjligt. Mamma satt kvar i väntrummet och åt naglar.

Tiderna har förändrats. Dock vill läkare gärna fortfarande operera under lokalbedövning. Det sägs att det finns risker med narkos men den risken tar jag om det skulle vara så. Jag må vara gammal men jag har en stark vilja. Viljan att själv bestämma över min kropp och min smärttröskel.

Det som satt sina spår efter den traumatiska näsoperationen är att jag trivs väldigt illa i sjukhusmiljö.
Tack näsdoktorn på Centralsjukhuset i Karlstad!

Larssons nya kor och ett tomt krutförråd

Det var sommar och värmen låg som ett lock över den värmländska landsbygden. Vi har precis fått in vårt hö när en liten gnista från höfläkten letade sig in i det nybärgade höet uppe på skullen. Katastrofen var ett faktum och slutade i en helt nedbrunnen ladugård. Mjölkkorna klarade sig tack vare ett rådigt ingripande av maken men kalvar och kvigor samt en tjur som fram till dess haft sitt roliga strök med i branden.

Genom prövningar går man styrkt vidare sägs det och det ligger nog en uns av sanning i detta påstående. Strax efter nyår stod vår nya ladugården klar och våra kossor som fått tillfälliga bostäder hos snälla mjölkgrannar fick flytta hem igen. Samt en helt ny besättning som vi köpt på auktion någonstans i Närke.
Dagspressen var närvarande vid den högtidliga invigningen och plåtade oss, djurtransportören och Larssons nya kossor. Fotografen ställde sin väska precis innanför ladugårdsdörren. Den var vidöppen och fylld av fotorullar som det så var före den digitaliserade tidsålder. Till saken hör att kor som inte känner sig hemmastadda lätt kan bli lösa i magen och det fick den arme fotografen erfara när han återvände till redaktionen med en väska fylld av fotorullar och koskit.

Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess och jag har följt med strömmen och inte varit rädd för att prova på lite av varje. Ibland har det varit de mest märkliga förehavanden som jag haft svårt att tacka nej till. Men det mest märkliga av allt var nog när jag under några år sällade mig till försvarsmakten för att bevaka ett krutförråd ute i skogen på Vikbolandet.

Med stort ansvar spände jag på mig min svarta armbindel med gul text. V A K T stod det och vakt var jag. Jagade bort turister i husbil som slagit sina nattliga läger utanför mitt förråd som var fyllt med krut från golv till tak. Schasade bort rävar och lösspringande hundar. Plockade upp cigarettfimpar och säkrade spår. Ryckte i dörrarna och lyssnade till ventilernas susande. Inget undgick mitt vakande öga och öra.
Uppdraget var dock ytterst hemligt. Ingen skulle få veta var jag bodde i den händelse att någon kruttjuv skulle dyka upp och under hot förmå mig att öppna förrådet. Det var till och med så hemligt att jag inte ens förärats med en nyckel, än mindre själv fått sticka in näsan för att känna doften av krut. Ibland fick barnen följa med mig på mina inspektionsrundor. Under sekretess naturligtvis.

Varje månad fick jag en liten lön för mödan och försvarsmakten ansåg att jag var en mycket föredömlig krutförrådsvakt. I ur och skur gjorde jag mina inspektionsrundor och gladde mig åt den slant, om än dock ringa, som rasslade in på mitt konto. Men så plötsligt upphörde lönen att komma. Som den nitiske och ansvarsfulle person jag är fortsatte jag ändå mina vaktande åtgärder på oregelbundna tider. För så stod det i stadgarna. Oregelbundenheten främjade säkerheten.
När det gått ungefär ett halvår och lönen fortfarande uteblivit ringde jag försvarsmakten i Linköping i hopp om att den retroaktiva lönen skulle bli ganska så stor.
En märklig tystnad spred sig på linjen mellan Vikbolandet och Linköping när jag framförde mitt ärende.
Krutförrådet var inte längre något krutförråd utan endast ett tomt förråd. Ingen hade tänkt på att meddela den nitiske vakten att verksamheten sedan ett halvår tillbaka var nedlagd och all krut bortforslad under ett av mig obevakat ögonblick.

Vi tackade varandra för gott samarbete och jag lade den svarta armbindeln med gul text i ett kuvert och skickade den tillbaka till ursprungsdestinationen. Den fick sedan säkert pryda någon annan arm som hade till uppgift att bevaka ett annat förråd. I största hemlighet. På oregelbundna tider.

Cirkus i köket och stela ben

Nu har det mörknat utanför min skrivarbod. Själv känner jag mig slak efter dagens bedrifter som helt gått i stortvillingarnas tecken.
De anlände redan tidigt i morse och bänkade sig vid frukostbordet. Fil, müsli, ägg och rostat bröd. Samt mitt lager av skorpor som inte längre är något skorplager utan endast en ekande tom skorpburk.
Blomkålssoppa till lunch och en tävlan om vem som fick den största soppmustaschen.

Därefter har vi bedrivit cirkusverksamhet i köket. Lånehunden som tillhör stortvillingarnas hushåll var det enda cirkusdjur vi kunde uppbringa. Hon ville dock ej vara med i leken utan låg mest under köksbordet och såg på hundars vis bekymrad ut.

Fruktstund i det glödheta cirkustältet som näst intill framkallade svimningsanfall hos mig innan det var dags att bege sig till stadens sjukhus för att träna stela ben i den uppvärmda vattenbassängen.

Mina ben är inte stela, däremot en av stortvillingarnas. För att träna styrka och mjukhet har hon blivit ordinerad bad tillsammans med andra små barn med allehanda medfödda krämpor. Idag fick jag vara den som följde med flickebarnet och det kändes som en stor ära.
En tydlig skylt med illustrationer manade till renlighet innan badet. Speciellt fötter, armhålor och de mest intima ställen skulle skrubbas noga. Vi följde slaviskt skylten och huttrande stod vi sedan utanför bassängen och väntade på vår tur.

Det var de vuxnas pass innan oss. Gamla som unga guppade runt i det varma vattnet medan en instruktör gav order om träningen. När de sedan var klara och skulle in i duscharna för att förbättra den redan förbättrade hygienen kände jag mig en smula obekväm. Jag har inga som helst problem inför olika sorters handikapp men idag blev det på något sätt övermäktigt. Kanske berodde det på att jag insåg att många av de som var där råkat ut för olyckor och hastigt påkomna sjukdomar. En gång fullt friska människor som plötsligt kommit att hamna i beroendeställning. Som inte längre kan gå, inte klä av sig och klä på sig utan assistans.
Plötsligt blev stortvillingen med sina stela ben kissnödig. Vi gick in i omklädningsrummet för att uppsöka toaletten.
Då såg jag en kvinna som blev duschad av två assistenter, intvålad och schamponerad. Torkad med ett stort badlakan. Påklädd och sminkad. Håret fixad med en medhavd hårfön.

Jag blev plötsligt rädd. Lyfte upp mitt lilla barnbarn. Höll henne tätt intill mig. Kände hennes hjärta pumpa mot mitt bröst. Vi dinglar i en mycket skör tråd. Livet kan ändras under en mils färd med bil. Den där blodproppen som vi inte visste att vi hade kan hitta på att sticka iväg och orsaka stor skada.

Jag vill fortsätta att sitta svettig och varm i ett cirkustält i vårt kök. Äta blomkålssoppa och få en vit mustasch. Ligga på vår stora säng och ha små händer som tar på mig medan jag läster högt om gubben Pettson och hans knasiga katt.

Jag vill inte åka färdtjänst till stadens sjukhus och plaska runt i en bassäng med varmt vatten medan någon assistent väntar på att få duscha mig i armhålorna, mina fötter och mina mest intima ställen.

Mina barn och andras ungar

Idag är det stor dag. Lilla prinsessan Estelle, eller Estrella som någon kallat henne, firar sin treåriga bemärkelsedag.
Hon är en mogen ung dam. Kanske går det att kalla henne brådmogen ty vilka treåringar gör officiella debuter vid så späd ålder.
Vi östgötar kan sträcka på oss för den lilla monarken är hertiginna över oss vanligt dödliga med den karaktäristiska dialekten som påvisar vart vi hör hemma. Min dialekt dock något uppblandad med värmländska toner. Speciellt då jag talar med en värmlänning i telefon.
Hur som helst, sin officiella debut gjorde Estelle i sitt hertiginnedöme då hon inför samlad press invigde sagostigen vid Tåkern. Detta skedde i maj när göken gol och då var hon endast två år gammal.
Om nu inte detta vore nog så hälsade hon klädd i folkdräkt på hela det svenska folket på nationaldagen och på den lilla kusinens dop i Drottningholms slottskyrka charmade hon alla.
Hovexperterna lovar och prisar det kungliga ämnet med att hon trots sina unga år har förmågan att sköta sig exemplariskt.

Nu går prinsessan på förskolan Äventyret. Våra barnbarn småtvillingarna och deras storasyster går på Haren och Nyckelpigan på Hasselgårdens förskola medan stortvillingarnas förskola heter Kastanjegården. Det är ett bestyr när barnen ska iväg på morgonen. Stövlar, vantar och mössor samt rejäla utekläder som står emot väta och kalla vindar.
Allt som oftast är jag inblandad som transportör. Så även denna morgon. Idag dock ej allena utan  tillsammans med småtvillingarna och deras storasysters mamma. Vi skulle efter avlämnade barn bege oss till den lokala frisörsalongen och få håret klippt och för egen del avslutande frisering med noppade ögonbryn. Därefter en avslappnande cafébesök innan hemfärd.

När jag öppnade dörren till huset kom Sigge hund rusande och hälsade mig glatt välkommen. Därefter småtvillingarna och deras storasyster. Sist kom mamman ner från övervåningen. Jag stannade förstummad innanför dörren. Tittade på de glada barnen och insåg omedelbart att de inte såg ut som de brukar. Kan ha att göra med att de kroppsmålat sig med tuschpennor under det att mamman styrt med morgonens hushållsgöromål.
Mest dekorerat sig i ansiktet, i öronen, hals, nacke, hårbotten och ögonlock.
En aning röd/blå flammighet uppstod i tre söta ansikten efter en omild behandling med en frottéhanduk innan det blev dags att föra flickorna till förskolan.

Lilla Estelle. Undrar om hon också har egna tuschpennor som hon kan pyssla med under tiden hennes mamma bäddar sängarna, hänger tvätten, plockar i diskmaskinen, torkar av diskbänk och köksbord innan det är dags att bege sig till Äventyret?

Klämma lagg och heta curryräkor

När jag var tre år köpte min pappa ett par röda skidor. Han satte dem på mina fötter och uppmanade mig att åka. Och jag åkte. Hela min barndom åkte jag.  De röda skidorna ersattes med par efter par allteftersom jag växte. Edbyns skidor, en kvalitetsskida för ett aktivt liv i spåret. Blå knickersbyxor, röda strumpor och lätta skidskor i råttfällorna. Rejäla stavar i bambu och flätad trissa.

Pappa, den gamla skidåkaren med många medaljer och bucklor i sin samling, lade upp mina skidor på två köksstolar i köket. Han slabbade med tjäran och blåste med blåslampan. Smorde valla för skare, valla för lössnö och valla för kalla spår under de nytjärade skidorna med en extra klick i trampet medan mamma kokade kålsoppa på spisen och stekte torsk i ugnen.

-Nu kan du klämma lagg flicka lilla, hojta pappa och stod i beredskap med stoppuret.
Mina diplom och bucklor hamnade bredvid pappas.

Så skidade jag in i tonåren och där tog det stopp. Pappa tittade på mig med sorgsna ögon och polerade upp våra bucklor med ingraverade ettor.
Timmarna innan han dog hade han skidspåret klart och min skidor vallade. Han satt i sin rullstol med inåtvänd blick.
-Nu kan du klämma lagg flicka lilla, sa pappa så tyst att jag fick luta mig fram för att höra. Jag tror att han inte riktigt kände igen mig.

Idag föll ryssen och svensken tappade staven. Medaljen fladdrade förbi som ett höstlöv i vinden. Glittrade till och hamnade i Northugs öppna hand.
Flickorna slet och fick en silvermedalj åt Sverige.
Norrmännen hurrade och viftade med sina flaggor. Min norskfödda vän Inger-Mari i Värmland tycker att det nu börjar bli tungt att släpa runt på alla medaljer. Jag förstår henne!
Mellan åken gjorde jag heta curryräkor på rostat bröd. Maken kokade varm choklad.

Vi var på mässa i Gusums kyrka på förmiddagen. Tog emot bröd och vin och jag blundade när vår dotter som för dagen var klädd i lila mässhake gav välsignelsen. Det är fastetider och jag har tröttnat på semlor.
Nu vill jag ha sockerbullar med vaniljkräm. Tänker inte ens tanken att jag ska börja fasta.

Kyrkvärden hade skrivit ihop kyrkans förbön. Hon bad om fred och frihet för alla de som har det svårt. För de som lever i krig och katastrofer. För de som är sjuka och för de som mist någon som stått nära.
Hon tackade även för att vi har det bra vi som lever i fred och frihet. Som är friska och för alla som har varandra.
Sist tackade hon i bönen för att vi får se så fina tv-sändningar från skid -VM i Falun.

Amen, svarade vi unisont och ledarhunden Sigge kikade fram från sin plats i sakristian.