En dag för tjejer och deras handväskor

-Det är tjejernas dag idag men jag tycker att det finns pojkar här också, sa mitt barnbarn som är fyra år, men som fyller fem i oktober.
Hon hade lämnat föräldrarna och småtvillingarna hemma i går kväll och övernattat mellan oss. Film och popcorn. I arla morgonstund delgav vi varandra vad vi drömt under natten. Mina ögon var fulla av grus. Hennes var bara klarblå.

Vi satt på bänken utanför Panduro. Fortfarande lite sockriga om fingrarna efter bullen vi inmundigat på Lindahls konditori. Hand i hand satt vi där och väntade på att jalusin med ett skrammel skulle hissas upp och vi fick träda in i butiken.
Plånboken i beredskap i min svarta lilla ryggsäck. Det var tjejernas dag. Dock utan handväskor. Jag har ingen för jag tycker inte om dom, handväskorna. Är mest till besvär. Fast egentligen är det väl som så att jag har inget att stoppa i den. Förutom plånboken då. Äger inget läppstift, inget puder eller nagellack och den tiden är förbi då jag behöver tänka på den tid i månaden då speciella persedlar måste ner i väskan. I den händelse att...

Pysselböcker, självlysande pärlor, pärlplattor och pennskrin. Dyrt som attan men jag hade lovat en rejäl runda hos Panduro och så fick det bli.

Tanten med handväskan som skulle bli staty men inte blev någon staty. Hon var ingen tant, hon var trettioåtta år och vem vill bli kallad för tant vid den åldern?
Nazisterna var nazister men de var ena riktiga krakar som sprang in på tågstationens toaletter i Växjö. Låste in sig och fick poliseskort till en säkrare plats. Om det berodde enkom på att tanten som inte var en tant dängde handväskan i huvudet på fanbäraren har jag svårt att tro. De var nog nynazister i ordets rätta bemärkelse och hade inte vanan inne att få ägg och tomater på sina bruna byxor, kavajer och trampstövlar.

Media möblerade om alltihop förutom det rakade huvudets möte med väskan. Det finns det bildbevis på. Men att tanten som inte var någon tant och som hette Danuta Danielsson skulle ha suttit i koncentrationsläger ska vara en efterkonstruktion. Danuta höll sig undan all uppståndelse och gav inga intervjuer åt något håll så det var väl tidningens eget hittepå.
Hon mådde dock inte bra. Hade lätt att brusa upp och var ojämn i humöret. Kanske var det därför hon greppade väskan och svingade den i luften och lät den hamna i nazistens bakhuvud. Det vet vi inte så noga.

Pressfotografen Hans Runesson var i alla fall beredd med sin kamera. Bilden kom att spridas runt i världen. Valdes till Årets bild 1985, senare till Århundradets bästa bild.

Danuta Danielsson fortsatte att tiga. Och må dåligt.
Högst upp i Växjö vattentorn fanns ett café. Dit begav sig Danuta. Bad personalen att låsa upp dörren åt henne så hon kunde ta några fina bilder över orten. Med kameran i handen kastade hon sig ut i tomma luften och slutade sina dagar på så sätt som någon gör när de kastar sig ut från ett vattentorn.

"Tanten med väskan." För mig har hon fått en ny gestaltning. Efter att ha lyssnat på en dokumentär om henne och händelsen på torget i Växjö. En modig kvinna som vågade det hon gjorde men med ett skört och bräcklig inre. Som inte orkade leva vidare.

Vargen i Gibraltar och verbala skott

Tänkte att den där vargen i Gibraltar skulle komma häråt så jag fick titta på den. Men den håller sig väl kvar där borta kan jag tro. Inte så konstigt med tanke på hur trevliga gårdsfolket är samt gårdens vackra omgivningar. Det är en förmån att få bo där.

Nu tvistar de lärde huruvida det är en varg eller hund som kommit på besök. De som har sett den och fotograferat av den är säkra på sin sak. Det är en varg och inget annat. Medhåll kommer från kunnig expertis medan andra kunniga på vargar hävdar motsatsen.
Två läger har bildats men så är det ju kring vargen. Några vill skjuta på den medan andra vill låta den leva. Men den som ska skjuta måste vara bergsäker på att det är en varg och inte en hund. Skulle skottet träffa fel djurart blir det inte nådigt för den arme skytten.
Blir det inte heller om skytten skjuter när det inte är lovligt.  Men ibland tar känslorna överhand och skott fyras av. Det behöver inte handla om vargfrågor. Det går att skjuta verbalt också...

Ett felriktat eller felformulerat ord. En annan åsikt eller en annan syn på det liv vi lever kan få förödande konsekvenser. Osämja som sträcker sig mellan generationer är inte ovanligt. Något jag fick erfara under mina tjugo år som begravningsentreprenör. Syskon som inte kunde samlas vid mamma eller pappas kista under de cirka 40 minuter en begravningsgudstjänst varar. Där det krävdes två ceremonier med två läger av sörjande innan föräldern hamnat i jorden.
Bouppteckningspapper som rycktes fram och tillbaka och där samtliga inblandade ansågs sig orättvist behandlade.

Jag är ett ensambarn.
Har inga syskon att älska eller bli älskad av. Har inga syskon att hata eller bli hatad av. Har inga syskon där jag kan välja ut vilka som passar mig eller själv bli bortvald.

Tittade på När livet vänder på tv igår kväll. Två bröder som var på Utöya den 22 juli 2011. Storbror som blev träffad av fem skott och höll på att mista livet. Allt för att rädda sin lillebror.
Syskonkärlek utan gränser.

Om jag hade en syster eller bror skulle jag då vara beredd på att ställa mig mitt framför döden för att ge mitt syskon möjlighet att leva vidare? En fråga som är omöjlig att svara ja eller nej på.
Skulle jag ställa mig framför döden för att skydda mina barn?  Tveklöst JA!

Idag är det viss ostkrokens dag. Eller ostbågen. Vad heter det egentligen? Krokar eller bågar?
Se där, alltid finns det något att argumentera om. Går väl att bli osams om det också gissar jag.

Födelsedag och demoner

Så har jag då hunnit bli 60 år och en dag. Känner mig som jag kände mig i går och dagen före det. Ingen speciell förändring som är värd att nämnas. Möjligtvis mullrar magen lite missmodigt efter att ha ätit smörgåstårta under hela gårdagen.

Månaden innan min dag fick jag ett brev på posten. Det var från Norrköpings Tidningar. De ville ha en beskrivning av mitt liv och leverne, helst med bild, så att alla prenumeranter verkligen skulle förstå vilken händelserik tilldragelse som skulle ske den 3 mars.
Jag kastade brevet bland soporna och tänkte att Norrköpings Tidningar får vänta till den dag då de får sätta in en nekrolog till min ära.

Det verkliga kalasandet sker nästa vecka tillsammans med familjen. På annan ort. Till och med i ett annat land. Husvakt är ordnad så inga obehagliga överraskningar väntar i form av utburet bohag och annan förstörelse möter oss när vi kommer hem. Det är bäst att se om sitt hus ordentligt i dessa tider då folk har svårt med att skilja på mitt och ditt.

För många är just födelsedagar mycket viktigt. En fest för att fira att man hängt med ett år till. Ju högre upp i åldrarna vi kommer är det ingen självklarhet att vi kan hugga tänderna i smörgåstårtan nästkommande år utan att det är andra som äter av den medan de torkar tårar, snor och majonnäs med servetten.

Jehovas Vittnen och Wahabiter  struntar i bemärkelsedagar och hänger sig åt annat som de tycker är viktigare i livet och det har hänt att jag också önskat att jag kunde strunta i att åka på födelsedagskalas. När firandet för min del är ett firande utan någon som helst känsla utan bara ett måste.

När jag var liten var det vanligt att fira namnsdagar. Min infaller den 28 februari och då är det Maria som gäller. Ursprunget kommer från den tid då folk inte riktigt visste när de var födda men däremot kunde sitt eget namn. Smart lösning på problemet och festen kunde hållas av unga som gamla.
De som däremot under forntiden blivit upplysta om vilken dag de krälat sig fram ur livmodern och ruskat av sig fostervattnet blev firade med all nödvändig rekvisita som fanns att tillgå. Huvudsyftet var dock inte att fira födelsen utan att hålla demoner på behörigt avstånd från jubilaren under nästkommande år.
Kanske något att tänka på när det vankas födelsedagskalas. Att det från början var en hednisk sedvänja med magiska inslag.

Läste i GP att en kurvig kändis fyllde år. Blev verkligen bestört och trodde först att GP nosat upp min bemärkelsedag, jag som avsagt mig all hyllning. Så läste jag vidare och det visade sig att den med kurvorna inte var jag utan Cocacolaflaskan. Jag drog en suck av lättnad, kikade mig i spegeln och tänkte att det faktiskt kunde ha varit jag trots allt.

Hanna och Gud

På söndag hålls det genusmässa i Gusums kyrka. Det har uppmärksammats i både Norrköpings Tidningar och Corren har jag sett på nätet.
-Det är viktigt att bredda bilden av Gud. En av anledningarna är att många människor i världen drabbas av mäns övergrepp, våld, makt och erövring, säger prästen Mikaela i artikeln.
Hon undrar också hur dessa människor ska hitta en Gud. Vidare berättar hon att hon varken har färg eller kön på Gud och när hon söker trygghet och styrka är det oftast förknippat med en man men som lika gärna kan finnas hos Gud som en mor.

Reaktionerna lät inta vänta på sig. Kommentarsfältet fylldes med åsikter rörande Bibelns ord huruvida Gud är en man eller kvinna, att prästen med sin feministiska syn kunde starta en egen kyrka tillsammans med Schyman och att tro på något som inte finns är barnsligt samt att religion är roten till allt ont.

Jag blir inte speciellt förvånad. Vi är lärda att Gud är en han och har väl aldrig riktigt funderat över motsatsen. Men det som förvånar mig mest är att icketroende och ateister ger sig in i debatten. För dem borde det kvitta lika i vilket könsfack Gud är instoppad. Gud finns ju ändå inte.
De flesta inläggen var skrivna av män. Troende eller inte troende. Upprörda var de i alla fall. Är det kanske som så att deras manlighet fått sig en törn? Eller är det ändå så att Gud har ett starkt inflytande hos oss men även hos den som inte tror på någon Gud? Att Gud hör till livet för så har det alltid varit?

Men vem har då bestämt att Gud är en han? Antagligen profeterna i Gamla Testamentet och evangelisterna i Nya Testamentet. För det är deras skrifter som domineras i Bibeln.
Men fanns det då inga kvinnor? Jovisst finns de där. De starka kvinnorna som stod i bakgrunden precis som de gör än idag i vissa religioner.

Hanna, som fastade dag som natt och tillbad Gud.
Mirjam som var syster till Mose och Aron. Hon som ledda den dansande kvinnokörer och prisade Gud med puka i handen.
Debroa som var den enda kvinnliga domaren på 1200-talet före Kristus.
Lilith, den kvinna som kom att bli den första kvinnan som blev ratad och fick korgen av sin make Adam.
Det finns många fler kvinnor i Bibeln och vissa av dem har helt egna kapitel, men de har inte så värst hög status. Precis som kvinnliga präster inte har hos kvinnoprästmotståndarna i vår moderna tid.
Inte så konstigt eftersom Bibeln ursprungligen skrivits av män till män.
Kanske är det därför reaktionerna år 2015 blir så starka om Gud görs könlös eller om vi leker med tanken att Gud till och med kanske är en hon. Eller en hen.

Jag talade med prästen Mikaela i telefon i går kväll. Läste upp alla reaktionerna som kommit.
-Härligt, sa hon spontant. Det väcker debatt vilket betyder att människor tänker till.
Som Mikaelas mamma känner jag en stolthet och beundrar hennes mod. För det är modigt att hålla en mässa i genusperspektiv. Då får hon räkna med en del mindre smickrande kommentarer från samhällsmedborgarna.

...liksom kvinnan har kommit från mannen så blir också mannen till genom kvinnan, men allt kommer från Gud...

Lantbruksmaskiner och rödbukiga salamandrar

Idag har mina arbetsuppgifter som frilansande reporter varit omväxlande. Jag började med att undersöka hur det står till i det Svenska lantbruket och försäljningen av jordbruksmaskiner och avslutade med att bli bekant med en rödbukig salamander.

Lantbruket är i ekonomisk kris och det enda som kan rädda situationen är regeringen. Röda Massey Ferguson som många vill köpa men inte vågar investera i. Det handlar om siffror med många nollor och även om bankerna lånar ut till låg ränta blir traktorerna stående.
Jag fick ändå med mig hem en hel bal hushållspapper av allra bästa sort. Eller fick... Traktorförsäljaren stuvade helt sonika in balen i min bils bagageutrymme och såg uppmanande på mig tills dess jag halade fram mitt betalkort. Något ska de väl sälja de där traktorförsäljarna och hushållspapper verkar ju  lönsamt.
Han såg nöjd ut när jag körde iväg med en årsförbrukning med pappersrullar av bra kvalité. Nästan som mirakelpapper för rullen tar aldrig slut, garanterade han som egentligen ville sälja traktorer.

Nästa stopp blev hos smådjursaffären där två fina flickor i sina bästa år sysslar med försäljning av djur som lever både i och ovanför vattenytan. Nere i källaren fanns ett hundspa och en mycket darrande hund höll som bäst på att bli friserad, badad och slutligen fönad med lagom varm varmluftsstråle. Antagligen gav hela proceduren hundägarens tillfredsställelse genom att lämna in en tjock hund och få en mager krake tillbaka.

I en burk bodde två långa vandrade pinnar. Jag förvånas över att någon vill köpa ett djur som sitter stilla på ett salladsblad utan att vara medveten om vem som älskar den. För någon form av kärlek måste det ända vara till djuret eftersom den finns till försäljning och folk uppenbarligen köper en levande torr pinne. Som mamma har även jag köpt vandrande pinnar till våra barn men det blev aldrig någon större succé utan de hamnade till sist stela och livlösa i soppåsen så viss erfarenhet har jag om detta totalt misslyckande husdjursinköp. Det är därför jag förvånas...

En eremitkräfta har vi också haft. Den var rolig ända till den dagen då den med sin enda starka klo klängde sig fast i yngsta dotterns hand. Då tog det roliga slut och jag har förträngt kräftans fortsatta öde. Det var över tjugo år sedan så det är inte att begära att jag ska minnas.

Vår andra dotter som är tio år äldre än vår yngsta dotter hade kaniner när hon bodde hemma. Det var då vi upptäckte att kaniner kan para sig trots att de befinner sig på flera meters avstånd från varandra med sina könsorgan. Märkligt kan tyckas men de kan snitsen med att avla, de där kaninerna. Ganska snabbt växte djurbesättningen och man kan lätt tro att alla människobarn vill ha en söt kanin. Det vill de kanske också men föräldrar och barns åsikter går oftast inte hand i hand. Därmed blev det ganska så svårt att få ner kaninantalet på en rimlig nivå och den sommaren snickrade husets far många stora kaninburar.

Allt har sin egen tid. Smådjurstiden är förbi och nu har istället småbarnstiden trätt in. Måste tillstå att jag tycker det är bra mycket trevligare med barnbarn än med vandrande pinnar, eremitkräftor och kaniner. Burfåglar och fiskar också för den delen. För det har vi också haft som inomhusdjur.