Att låna en bok och boka en svensk

Drömmar sägs vara ett förändrat medvetandetillstånd som uppstår under den så kallade REM-sömnen. En psykisk upplevelse i berättande form. Det finns många olika tolkningar omkring drömmar och drömforskare tror att drömmar är en inre konflikt av tidigare händelser. Sigmund Freud hade sin egen omfattande drömteori som jag inte är benägen att fördjupa mig i av någon större omfattning. Tycker för övrig att den där Freud verkade vara skum på fler sätt än ett.

Drömmen jag hade i natt var på intet sätt märklig eller störande. Endast trevlig där jag omgav mig med människor som står mig nära. När jag vaknade dröjde sig känslan kvar och funderade en stund om jag fortfarande befann mig i miljön hos dessa personer. Vissheten att så inte var fallet blev en stunds besvikelse och nu återstår endast pyttesmå fragment omkring nattens dröm som jag tänkt en del över under dagen som gått.

Drömmar kan även bestå av önskningar om något bättre. En annan framtid med trygghet, jobb, bostad och utbildning. Där individen själv kan möjliggöra att drömmen går i uppfyllelse. Men då krävs det att finns någon mottagare som kan vara behjälplig. Oftast är det så. För ensam är inte alltid stark om drömmen ska gå i lås.

Talade häromdagen med Olle på ett bibliotek i Värmland. På orten fanns många nyanlända från olika länder.  Människor som lämnat katastrofer och har en dröm  om ett nytt liv i ett fredligt land. Deras drömmar  kan tänkas vara att en dag få återvända hem. För vem vill egentligen lämna sitt land, släkt, vänner och invanda trygga mönster för något som kan kännas instabilt och främmande?

Olle på biblioteket lånar ut böcker. Men han lånar även ut en svensk till nyanlända. Succén är ett faktum. Både kommunalråd och kommunsekreterare har anmält sitt intresse om att bli utlånad tillsammans med andra vanliga värmlänningar.  Nya kontakter skapas, nya vänskapsband knyts och nyanlända slussas in i det svenska samhället tack vare kommuninvånarnas öppna hjärtan och sinnen.

Det fikas, promeneras, handarbetas, mekas med motorer, barn med olika nationaliteter leker med svenska barn och ingen ifrågasätter hud, ögon eller hårfärg. De ser varandra för det de är. Människor.

När jag hämtade posten idag hade jag fått ett brev som jag anmodades skriva under och posta i retur till avsändaren. Frimärke får jag dessvärre kosta på själv.
I brevet gick att läsa att Sverige är försatt i ett katastroftillstånd. Till viss del kan jag hålla med eftersom jag ser det katastrofala i att hela mänskligheten håller på att kollapsa på grund av den allt ökade främlingsfientligheten som råder.

"Tillsammans kan vi göra skillnad" stod det sist i brevet. Så sant som det är skrivet för ingen människa är i stånd till att klara sig på egen hand när stormarna viner runt vår ombonade trygghet.

Avsändaren i Kristianstad ska därmed inte förväntas få någon svarspost från mig, ty jag vill inte medverka i att vara de mot dem.

Några större drömmar går jag inte för tillfället omkring och bär på. Önskningar däremot finns det några stycken. Vissa av önskningarna kan jag uppnå av egen kraft medan andra är mer oåtkomliga. Dock gräver jag inte ner några av dessa utan låter dem få leva sitt eget liv. Då blir önskningarna till glada överraskningar om de uppfylls.

Vi har varit på konditori på förmiddagen, vår dotter och jag. Vi beställde inte in några söta drömmar, däremot chokladfyllda hjärtan översållade med pudersocker. Dottern bjöd ur egen plånbok och att få sitta med henne och njuta av de goda kakorna och varmt te var som en dröm i sig. Det händer allt för sällan att vi har egen tid för varandra.

En glittrande sten och en blommande tumnagel

Vad gör jag när den förhatliga november nu inträtt? Räknar dagarna till december. Kan konstatera att fem dagar gått, i morgon kliver vi in på den sjätte och då återstår tjugofyra dagar innan det är dags för årets sista månad.
Det går framåt med andra ord.

Förutom att räkna dagar så räknar jag hur många meter avloppsdike maken gräver. Har tappat räkningen men hela trädgården är ett enda dike. Nästan i alla fall. Jag har alltid en tendens att överdriva allt det jag säger. Påstår i alla fall våra barn. Själv låter jag det påståendet vara osagt.

När jag tröttnat på att hostig och snorig hänga i fönstret och kolla in makens arbete med avloppsforcerandet tittar jag på den trevliga lilla hög av böcker som jag inhandlat och som förgyller mina förkylningsdagar.
En kanna te, lite levande ljus och känslan av att öppna en ny och obläddrad bok överskuggar novembers sjukmånad. Ger förtröstan och hopp. Det behövs så lite för att liva upp en ruggig själ.

En glädjande nyhet är att idag blev vår son av med sin andra njursten. Den kom ut av sig själv. Visserligen under ett mått av plågor men när det var avklarat landande den på toalettskålens översta kant av vitt porslin. Låg där som en glittrande pärla och jag tror att sonen log av beundran över sin bedrift och lycka att slippa den molande dagliga smärtan varvad med plågsamma njurstensanfall.

Jag föreslog att han skulle polera upp stenen och låta en guldsmed tillverka en fin ring med stenen som smycke att ge som gåva till sin älskade. Eller rättare sagt, hans älskade kom med idén och jag utvecklade den lite grann.
Sonen kastade dock bort den skrovliga stenen med motivering att han inte visste var han skulle förvara den. Han skulle ha frågan mamma och sin sambo om råd innan han tog det drastiska beslutet att avveckla det han så länge burit inom sig. Visserligen ingen ögonsten, men ändå en sten värd att beundra.

En annan nyhet som skett idag är att jag tack vare min svada och övertygande övertalningsförmåga har jag lyckats med konsttycket att omboka tågbiljetter som är icke ombokningsbara. Tur och retur till och med. Det gick åt tre telefonsamtal med tre olika personer anställda på kundtjänst innan ombokningen var klar. Det gäller att aldrig ge upp det som satts i sinnet. Ger jag mig den på att boka om icke ombokningsbara biljetter så blir det så. Känner en stolthet över min bedrift.  SJ går att knäcka med idogt telefonerande.  Tidtabellernas löften om avgångar och ankomster kan jag dock inte göra  något åt så det tänker jag inte ge mig in på. Bara gilla läget om vi blir stående utefter stambanan. Möjligtvis klämma dit SJ på ett rejält skadestånd. Det borde inte vara helt omöjligt.

Känner att detta varit en mycket lyckad dag i fler avseenden. Trots min besvärande hosta.  Dessutom har jag små prästkragar på nymanikyrerade naglar. Att det skulle gå dithän kunde ingen ha trott. Allra minst jag själv som aldrig tidigare skött om mina naglar så värst omsorgsfullt.

Kartotek och jobbiga kvinnfolk

Gårdagens blogginlägg har ifrågasatts. Det är sådant en bloggare får räkna med. Frågeställningen gällde huruvida jag vet att vi producerar och sväljer 1,7 liter snor om dagen. Det vet jag inte, det är endast uppgifter jag fått mig tilldelat genom internets fantastiska upplysningstråd.
Kanske är det ett falskt påstående. Rent utav lögnaktigt. Men rimligtvis måste någon stackars krake suttit i ett laboratorium med litermåttet i högsta hugg. Beredd att fånga in färdigproducerat snor. Antecknat och katalogiserat för -och efternamn på donatorerna.

Jag finner ingen annat förklaring till påståendet. Är i alla fall glad att jag aldrig valt att bli snormätare. Bättre jobb finns att tillgå även om det är arbetsbrist i landet. Nu har jag arbete så det räcker till och blir över så jag behöver inte ha bekymmer för den sakens skull.

Mitt eget snor är nu på upphällning. Överskottet vill säga. Det normala flödet fungerar till synes snart normalt och tillfredsställande. Om nu någon till äventyrs är intresserad.

Kanske borde gemene man ta den sociala nätverksinformationen med en nypa salt. Tänker på de inlägg som florerar och som vi blir uppmanade om att dela med oss av till andra. Så det blir en rejäl spridning.
Bild och personupplysningar på personer som beter sig illa. Som stjäl hundar, katter, barn och bilar. Trädgårdsslangar, sekatörer och vattenkannor. Blomsterplanteringar och gravdekorationer. Det finns en uppsjö av illasinnade personer vars illdåd hängs ut. Kommentarerna är lika vidriga som de påstådda handlingarna. Och vi sprider vidare. Från kommun till kommun. Inom landet och utanför gränserna.

Men hur vet vi vad som är falskt eller vad som är sant? Rätt vad det är kanske det är jag själv som på en leende bild blir anklagad för kattstöld. Eller att jag bedriver olaglig droghandel samtidigt som jag steker pannkakor till barnbarnen. Bilden av mig och mitt onda uppsåt sprids vidare och jag kan inget göra för att dementera det oriktiga i länken. Jag är dömd för all framtid. Bland alla de som vill döma. De som inte känner mig och vet att jag aldrig skulle stjäla katter eller sälja droger.

Det har alltid varit lätt att sätta sig till doms över andra. Nu är det enklare än någonsin. Plus att vi får väldigt många med oss i en och samma dom. Det kan vi tacka internets sociala medier för.

Nu ska jag hänge återstående tid av dagen åt rehabilitering. Återhämta mig från dagar av sjukdomstillstånd. Lämpligast liggande i soffan med en god bok. Lotus blues till exempel. Där deckarhjälten Martin Brenner tampas med jobbiga kvinnfolk. En hårdkokt thriller som passar en snorproducent som jag. Som dessutom själv kan vara ganska så jobbig om det vill sig illa. Det är ingen lögn som behöver försvaras på sociala medier. Det är dagens största sanning.

Bubblor av såpa och bubblor av snor

Det känns som om det var precis nyss som jag satt på yttertrappan och tittade på barnbarnen när de blåste såpbubblor. Skimrade bubblor som svävade uppåt, sprack och efterlämna små små droppar.

Jag ligger nerbäddad i sängen och blåser snorbubblor. Runt omkring mig ligger hopknycklade Lambi ultra soft näsdukar. Det piper i öronen, värker i huvudet och rosslar i bröstet.
Beslutade mig i morse att sängen fick bli min tillflykt. Ligga ensam och pyssla med mitt snor.
Nästäppan växlar näsborrar. Det liksom knäpper i den borre som lättas upp och släpper in luft.

Normalt producerar och sväljer vi 1,7 liter snor om dagen. Verkar ganska äckligt men allt har väl sin mening antar jag. Snoret visar också hur vi mår. Beroende på färg. Vitt, gult grönt. Men även rosa, brunt och svart kan förekomma. Börjar jag snyta svart blir jag garanterat rädd och uppsöker läkarvården. Då frågar läkaren om jag nyttjar illegala droger. Nej, svarar jag sanningsenligt.
Då är det elakartad svamp!
Jag hoppas och ber att mitt snor aldrig kommer att bli svart. Gult och grönt kan så vara även om det är gränsfall.

Att ligga sjuk och mäta sitt eget snor är inte att rekommendera då det ska installeras kommunalt avlopp.
Redan före frukost knackade grävmaskinisten på dörren för att fråga om något. Maken var tillfällig informatör,när frukostmackan var uppäten försvann han ut till sin egen grävmaskin.
Tre gånger fick jag kliva ur sängen, ta på mig min fluffiga morgonrock och öppna för grovarbetarna.
De ville veta om jag hade ström i trådarna, signal i telefonen och vad vår sommarstugegranne har för mobilnummer.

Varje gång bad gubbarna om ursäkt att de störde mig. Såg nästan lite förlägna ut där de stod i sina stövlar och trampade runt på trappan.

Jag gav upp. Ställde mig i duschen och lät snoret flöda fritt. Det går f*n inte att ligga på sjukbädd när det grävs kommunalt avlopp.
"Ta på dig varma kläder och gå en liten promenad. Då ska du se att du piggnar till", föreslog grävmaskinisten när han kom för fjärde gången.
"Värst vad vi blivit familjära då", tänkte jag och gick och lade mig igen. Men först bäddade jag sängen och kokade en stor kopp med ingefärste.

Hela eftermiddagen har jag sovit. Vaknade av att maken kokade sparrissoppa.
Om jag orkar gå upp ur sängen om en stund ska han bjuda mig på ljummen ostkaka, sylt och grädde. Samt hälla upp en latte.

I morgon är jag frisk och rask. Är mitt vanliga jag. Lammet Lambi blir undanstoppad till nästa gång ty så har jag bestämt.

En futt med plåster och Bockarna Bruses sura troll

Jag kan inte tro att det är sant! I morse när jag vaknade sved halsen som eld. Näsan rann och hade jag haft en febertermometer hade den visat mycket högt gradantal. Jag har ju för all sin dar nyss varit sjuk, känner mig orättvist behandlad över att bli omsjuk. När jag har så mycket att göra dessutom. Skit och smörja är vad det är.

Maken har fått ett inbjudningskort om gratis influensavaccination. Han mumlar något ohörbart när jag för saken på tal.
Okej då, tänker jag. Även om jag inte har åldern inne så kanske jag kan få sno åt mig hans dos av influensamotverkade medel. Om han ändå inte vill ha den själv.

Jag travlade i alla fall mig iväg i morse till grannkommunen för att göra två jobb i deras kommunhus. Det ena handlade om den storslagna sjukvårdsinrättningen som planeras byggas. Det gamla sjukhuset är utdömt, råttätet och mögligt som det är, sägs det. Jag vet inte.
I våras skuttade politikerna över gräsmattan utanför det gamla sjukhuset. Full av iver och tillförsikt över att kommuninnevånarna ska få sina krämpor behandlade i nya lokaler mitt i centrum av kommunen. Jag fotade leende och skrattande politiker som såg ut att tillhöra den ystra skaran av kalvar som nyss släppt ut på bete.
Idag fotade jag stillsamma politiker som såg ut att ha drabbats av samma sjukdom som jag. Influensa eller vad det nu kan vara.
Pressen ställde frågor och i mitt omtöcknade tillstånd ville även jag visa min journalistiska framtoning.
"Vad anser ni, kära politiker, verkar det inte som om hela projektet krympt rejält men kostnaderna ändå ökat drastiskt. Tror ni verkligen att det blir en ny vårdinrättning och inte en liten futt mitt i centrum som endast säljer plåster"?

Jag märkte genast att jag ställde fel frågor. Får skylla på att min hjärna inte riktigt hängde med.
Andra jobbet var att följa med en arkivarie ner i kommunhusets absolut understa, längre under marknivå går inte att komma. Vi vandrade i snirkliga gångar som aldrig tycktes ta slut. Genom några fönster såg jag kvinnor som såg lika dystra ut som politikerna högre upp i huset. De tvättade kläder och manglade lakan.
Jag trodde inte mina ögon. Varför tvättas och anglas det i kommunalhusets underjord?!
"Hemtjänsten, lilla vän. Hemtjänsten!"

I arkivet visade arkivarien  mig att förr i tiden hette skolelever inte skolelever utan lärjungar. Jag fick även se bilder på lärjungar som spelade horninstrument.

Slutar aldrig att förundras över vad mycket intressant jag få vara med om.

När jag kom hem hade grävarbetarna grävt av vägen. Dock hade de lagt över en skiva av något slag så jag kunde promenera över djupet där de kommunala avloppsslangarna ska ligga.
Ja hade piggnat på mig en smula varpå jag stampade hårt i skivan och ropade:
"VEM är det som trampar på min bro"?
Upp stack ett huvud där ögonen sa mig: "Gå ordentligt över den j-a skivan och håll inte på...."

Grävarbetare är inte på lekhumör när de gräver. Har jag också lärt mig idag.