Rakastan sinua och ett spegelblankt hav

Bil, tåg, buss, båt. Tervetuola Helsinki.

Äventyret är över. Stortvillingarna och deras lillebror har tillsammans med föräldrarna och oss färdats över djupa och vidsträckta vatten till grannlandet i öster.
Efter tre dagar har vi återvänt till hemmahamnen vid Glan och i vårt bagage ligger två kartonger med lakritspipor och en putt söt likör. Det gäller att shoppa loss rejält när det är taxfree.

Ombord på ett flytetyg modell större är det djungelns lag som råder. Speciellt då det gäller buffébord. Hungriga resenärer slåss om födan och det gäller att vässa armbågarna om det ska bli något på tallriken.
För ett kort ögonblick ångrade jag mitt drastiska beslut att vara snusfri. En prilla under läppen hade för en stund lugnat mina spända nerver. Men jag härdade ut och slevade på av läckerheterna där jag kom åt.

I Helsingfors fanns det torghandel med söta jordgubbar. Ursprungsland okänt. Och ett kafé där en enda kopp te kostade 60 spänn. Vi flydde ut genom dörren med en unge i vardera näve och den lille i barnvagnen. Servitrisen krökte på överläppen då snåljåparna lämnade lokalen.
Jordgubbarna smakade förföriskt gott och solen sken över oss och den finska storstadsbefolkningen.

På tillbakaresan undvek vi buffébordet. Gamarna fick slåss utan vår inblandning. Vi åt bland de civiliserade i restaurangavdelningen. Stortvillingflickan somnade i mitt knä innan maten kom på bordet men väcktes av de kulinariska ångorna en äkta tjock och med exakthet grillad oxfilé avger.
Vi åt under exalterad upphetsning och njöt av ett spegelblankt hav.

När dagen övergick till kväll kröp dansbandsorkestern fram från sina gömslen.
Kultaseni, silmät loistaa kuin aurinko. Rakastan sinua, sjöng de med vibrato.
Stortvillingpojken bjöd upp sin farmor till första låten sedan dansade maken och jag. Vi trodde att vi glömt stegen men de satt där och jag fördes tryggt över dansgolvet. Vi kände oss som unga på nytt. Möjligtvis kunde det ha berott på drinken bartendern blandade i sin shaker och serverade oss i frostiga glas.
Två danser på raken klarade vi av. Sedan fick jag ont i fötterna och vi gick till kojs. Jag i överslafen, maken och en tvilling i var sin underslaf medan resten av familjen bäddade ner sig i sin egen hytt.

Båt, buss, tåg, bil. Och vi är hemma igen efter några trevliga dagar. Nu njuter vi av att våren äntligen kommit och i kväll blir det grillpremiär i vår egen vårliga trädgård.

En liten odling av det mest förbjudna och en kanna med saft

För tre år sedan dök den upp. Precis utanför vårt sovrumsfönster. En ovanlig växt som utvecklade sig till ett litet träd med kraftig vedartad stam.
Vackra, lite flikiga blad, och vi gladdes över vår nytillkomna växt som vi inte på något sätt var upphov till.

Glädjen grusades en aning när min mamma kom på besök. Hon granskade växten och med förfäran i rösten påtalade att det minsann var hasch vi odlade utanför vårt sovrumsfönster.
Det kan ge böter, ja till och med fängelse, sa min mamma som av naturen är född ängslig.

Vi googlade. Kanske att det stämde, bladen var snarlika men ändå inte.  Det fanns naturligtvis olika sätt att ta reda på huruvida vi ovetandes startat upp en mindre knarkodling. Ett av sätten kunde till exempel vara att röka på lite anspråkslöst för att testa om det skulle ha någon effekt.

Vi har avstått det drastiska röktestet men låtit plantan vara ifred med den påföljd att den vuxit sig till ett litet träd. Tvärt emot de studier vi kommit fram till. Haschplantor är ettåriga så även om bladen hade vissa likheter har vi känt oss tveksamma.
En vän som är polis gästade oss en sommar och reagerade inte på vårt lilla träd, kan visserligen bero på att vi inte ordade något om det.

Varje höst har maken sågat ner trädet så långt det är möjligt. Varje vår har det kommit nya skott som utvecklat sig väl trots brist på gödning. Trädet har aldrig burit blommor, förrän i år. Kan bero på att maken glömde att skära ner den i höstas och det kraftfulla trädet gett sig själv så pass med näring att den orkar blomma.
Vi väntar med spänning hur det eventuella haschträdets blommor kommer att se ut eftersom de fortfarande är i knoppstadiet.

Några blad har slagit ut, de har i år en rödtonad färg och ser mycket vackra ut.
Med hjälp av dessa blad jämförde maken i morse vår fläderbuske som växter på baksidan av vårt hus. Likheten är slående. Även blomknopparna stämde väl överens och plötsligt har ett klarhetens ljus sänkt sig över vår haschodling.

Dramatiken är borta, det är en fläderbuske och inget annat spännande som utan vår inblandning letat sig fram till platsen under vårt sovrumsfönster.
Istället för att torka blad kan jag i år skörda blommor och sätta lite fläderblomssaft.
Tänker att det var då för väl att vi inte hittade på  provade att röka bladen, det vet ingen hur det skulle ha slutat.

Naturen bär på många trevliga överraskningar, det är det ett som är säkert.

Festen är över och tatueraren har slutat gadda skinnet

Festen är över och våren är äntligen här. Kungen och drottningen dansade till fram på morgonen då det var dags för oss som inte var med att kliva upp till en ny dag utan den sprängande huvudvärk ett vilt kalasande ofta medför.

Fönstren immade igen, trots det lyckades paparazzin fånga några siluetter bakom fönsterglaset samt Chris som askade av cigaretten genom ett fönster till synes tillhörande en skrubb av något slag.
Enligt tillförlitliga källor lär kungen ha spelat elgitarr på partyt, förvånar mig föga ty vår konung är lagt åt det mer coola hållet än hans kungliga föregångare. Eller vad vet jag om det, de partade nog vilt och ohämmat de också på skattebetalarnas pengar.

Vi som inte var där fick roa oss efter bästa förmåga. Det gick alldeles utmärkt det också. Brasa vid Tallen och Blackas kock som vårtalare. Han lovprisade ortsbefolkningens samhörighet och vänliga sinne. Jag är benägen att hålla med, även om jag en aningen längtade hem efter att ha sett brasan i vår forna hemby på bilder som under morgonen lagts ut på Facebook.
Helst av allt skulle jag ha velat vara där under den tid då det begav sig. När barnen var små och vi fick hålla ett extra öga på dem så de inte druttade in i elden.

Då var då och nu är nu och varmkorven var god även om den var aningen smaklös efter att ha legat i spadet lite för länge.
Folk vill inte ha kokt utan tjocka grillade, sa korvförsäljaren lite skamset.
Med det nöjde vi oss och sköljde ner tuggorna med Festis päronsmak allt medan elden sprakade och kastade gnistor upp mot den svarta vårhimlen.
Tatuerar-Roger fanns på plats bland folksamlingen och han såg sorgsen ut då han berättade att han ämnar lägga ner sin verksamhet. Ingen vill längre gadda sina skinn med ormar, döskallar och rosor. De köper hellre dyra smarta telefoner än besöker hans studio.
Lika bra att lägga ner skiten och ägna sig åt annat, resonerade tatuerar-Roger som smärtsamt smyckat mig två gånger med sin vassa nål.
Första gången var Roy från krematoriet med och höll min hand, andra gången vår son ty jag fruktar smärta och behöver ett visst stöd. Maken följer endast med mig då det är fara å färde men hittar jag på att utsätta mig för onödig och frivillig smärta får jag leta reda på andra stöttepelare.
Mina två kroppssmyckningar är mycket små och döljs om jag inte bär ett linne utan ärmar och maken gillar dem lika mycket som jag även om han inte själv frestas att besöka tatuerar-Roger innan han slår igen butiken.

I kväll ska vi till sonen och smida planer inför kommande begivenheter. Stortvillingarna och deras lillebror är involverade i det spännande förehavandet och det ska åter igen stekas pannkaka till färdkost.
Livet leker och det är bästa att leka så länge det finns kraft och ork. Eljest får vi ångra oss i framtiden då vi sitter i den tysta gruppen med inåtvänd blick och grunnar över vad det egentligen blev av livet.

Ett fyrfaldigt leve för livet som är!

Den svärande monarken och en naken överraskning

Vi glömde att hissa flaggan igår. På vår sons födelsedag och allt. Tror inte att han ägnade vår flaggstång en enda tanke och talar vi inte om det så är ingen skada skedd. Men vi brukar sällan missa att flagga för våra familjemedlemmars bemärkelsedagar.
Idag är det allmän flaggdag. Inte har vi hissat fanan för det. Kommer säkert ej att ske i morgon heller.

Idag fyller någon är. Det är därför vi bör flagga, för att visa vår vördnad och hedra jubilaren. Men varför ska vi flagga och fira någon som inte inviterar oss på kalas. Vi har slutat med att fira födelsedagsbarn som inte tackar för uppvaktningen. Oavsett vem det gäller. Det blir enklast så för samtliga inblandade.

Den främste bland alla dagens jubilarer är vår konung. Han som svor i teve på bästa sändningstid. Som vilken ilsken hundägare som helst då jycken far iväg och vägrar åtlyda ägarens kommando.
Det skapade känslor. Läger bildades, för och emot kungliga svordomar i teve.
Sunt och mänskligt ansåg de som var för kungliga ord som kryddats, förfärligt menade de andra.

I Ring P1 i går ringde en dam från våra trakter in till programmet och på äkta östgötska förmanade hon producenten bakom teveintervjun att inte scenen med svordomar hade klippts bort. Fy tjyven och uschschalingen över att konungens undersåtar och svenska medborgare behövde få in något dylikt i vardagsrummen.

För mig får kungen svära hur mycket han behagar. I och utanför bild. Värre grejer har hänt, det är bara att vända blad och gå vidare.

I morse passade maken och jag på att fira att det är helg till lika Valborgsmässoafton.
Överraska mig, sa maken när vi vaknade och han sömndrucket stack in handen under mitt täcke och vidrörde mig.

Genast klev jag ur sängvärmen iklädd endast min hudkostym, drog på mig ett förkläde och tillredde en lyxfrukost med alla tillbehör såsom blåbärssmoothie, äggröra, nybakade frukostbröd enligt eget recept, heminlagd senapssill, exotiska frukter, olika sorters ostar med mera, med mera.
En hel timma tog det mig att framställa detta smakrika och makalösa frukostbord allt medan maken somnade om och i sömnen befann sig helt ovetande över vad som väntade honom.

Det här får inte bli någon vana. I morgon är det du som kokar våra frukostägg precis som vanligt, deklamerade jag och hängde undan förklädet i skåpet. Maken tittade på mig, log och såg hänförd ut.

Vilken trevlig morgon det blev. Undrar just hur dagen ska sluta efter en sådan här bra början. Det kan i vilket fall som helst inte bli sämre. Om det inte börjar regna när vi i kväll befinner oss vid Valborgsmässobålet vill säga. Det vore rent utav miserabelt.

Länge leve kungen och alla andra som fyller år idag. Jag bryr mig föga. Hurra, hurra.

När blåsipporna blommade och vårbruket tog en pause

Söndagen den 29 april 1984 och vårbruket var i full gång. Jag satt i traktorn och harvade. Körde tvärs över plogtiltorna och studsade upp och ner i förarsäte.
Såg makens traktor på de gärden jag nyss harvat klart och hur den drog såmaskinen
Minns att det var kylslaget, då som nu. Blåste dessutom friska vindar och valborgsmässobrasan var i farozonen. Brandmyndigheterna varnade, fortsatte blåsten att hålla i sig skulle det inte bli någon brasa av nästkommande dag. Kyrkokören och vårtalaren skulle få stå framför rishögen och göra det de var ämnade till att göra utan några eldstungor mot den mörka vårhimlen.

Inget ovanligt med det. En valborgsmässoafton före anno 1984 var det full snöstorm. Vi som samlats stod inne i Persbols missionshus och tittade ut på elden genom fönstret medan en stackars trumpetare befann sig i sin tragiska ensamhet bredvid den sprakande brasan som inte förmådde sprida någon värme, tutade i luren allt medan tunga snöflingor landade på hans huvud, fingrarna frös till is och läpparna fastnade på trumpetens kalla munstycke.
Valborgsmässoafton kan vara en mycket nyckfull afton.

För att återgå till den kyliga och blåsiga söndagen den 29 april 1984. På den tiden fanns det gott om tofsvipor. Tillsammans med skränande måsar flockades de bakom harven för att plocka mask. Nu får vi vara glada om vi lyckas skåda en och annan tofsvipa eftersom den fågelarten verkar vara en utdöende art. Enligt Jordbruksverket beroende på bland annat våtmarksdikning, ökad vallodling och höstsådda grödor.

Om blåsipporna blommade just denna söndag har jag dock inget minne av men det är högst troligt. Blåsippor blommar i april tillsammans med vitsippor och gullvivor. Dessa blommor har för maken och mig fått en framträdande roll varje år allt sedan den 29 april 1984.

Dagen led mot eftermiddag och vår förhoppning var att bli klara med vårbruket denna söndag. Men vekligheten blev något annat. Klockan 23.28 var min arbetsoverall sedan ett antal timmar tillbaka utbytt mot en uppknäppt sjukhussärk som blottade min barm och sladdriga mage. Mitt emellan behagen låg ett nyfött och välskapt gossebarn, 3.900 g tung, 53 cm lång och med ett huvudomfång på 35,5 cm.

Någon valborgsmässoeld blev det aldrig tal om. Det fortsatte att blåsa även den 30 april och brandmyndigheterna utfärdade eldningsförbud, men värmen kom lagom den dagen och utanför BB avdelningens fönster sprängde gröna löv fram i prydnadsbuskarnas grenverk.
Jag vilade upp mig efter det gemensamma arbete maken och jag gjort med att föda fram ett gossebarn medan maken fortsatte med vårbruket hemma på gården. Tittade ut på de grönskande prydnadsbuskarna, drog in doften av bebis i mina näsborrar och kände hur kärleken till det lilla barnet växte sig allt starkare för var stund som passerade.

Det är idag 32 år sedan vårt söndagsbarn gjorde sin entré ut i livet. Nu är han trebarnsfar med allt vad det innebär av ansvar och kärlek. Strävan efter att ge barnen trygghet, demokratiska värderingar, ett utvecklat sinne för öppenhet, respekt och förmåga att sätta sig in i andras situationer, mänskliga rättigheter och att alla är lika mycket värda oavsett social bakgrund, kön, etisk tillhörighet, sexuell läggning, få en vilja att hjälpa andra samt kunna ge och ta emot kärlek.

Jag tvekar aldrig på vår sons förmåga att ge sina barn en stadig grund att stå på. Han kommer alltid att finnas där för dem, oavsett vad som händer. Det har han med stor tydlighet visat.

Grattis till maken och mig att ha fått förmånen att bli den pojkens mamma och pappa!