Vilse på rälsen och en kollega från Kina

Idag har jag postat ett brev. Ett riktigt brev, skrivet på papper. Liggandes i ett kuvert med frimärke i högra hörnet hoppas jag att det inom en snar framtid når mottagaren. Men inget är säkert med postgången. Eller med något annat heller vill jag låta påskina. Ett tåg från Stockholm med destination Norrköping har lyckats köra vilse och hamnade i Gnesta. En bedrift, sanna mina ord. Jag som i min okunskap trodde att det var helt omöjligt att köra vilse på rälsen. Vilket maken bedyrade är fullt möjligt. Vis av erfarenheten efter den gången vår dotter och han trampade dressin i Värmlandsskogen.
Efter ihärdigt jobbande med pedalerna kilometer efter kilometer kom de slutligen till rälsvägsände vilket var bort i stôll. Det hela kom an på att de vänt kartan upp och ner så det blev bara att snurra på ekipaget och trampa mot det håll de kom ifrån. Nu verkar det helt uteslutet att dagens moderna lokförare kör efter karta, det borde finnas andra mer tillförlitliga system. Kan jag tycka. Men som sagt, inget är säkert.

Nu hamnade jag själv på ett stickspår, min skrift skulle handla om brev så jag återgår till ursprungsplanen.
Det bästa jag vet är att få ett hederligt brev på gammalt manér. Dess värre händer det numera ytterst sällan. Undantagsvis brev innehållande räkningar. De kommer ofta, speciellt i slutet av månaden.
Mejl däremot får jag dagligen, från kända och okända håll.
Jag har ställt in min mejl så skräppost hamnar direkt i skräpboxen. Men det finns rackare som lyckas smita mellan barriären. Då gäller det att vara försiktig och studera avsändaradressen med yttersta noggrannhet.

Idag kom ett sådant mejl där nyfikenheten tog överhand. Ingen bifogad länk så jag fann det harmlöst.

"Besta fru Gud Carina" löd inledningen. Smickrande måste jag erkänna.
"Min koliega kines and me hyres en dödlig slakting med arv on fonder. Du var utvald att dela arv for du tror mycket gud och barnhem. Vanlig skriv ditt nationellt id-handling, nummer till bank och kod. Pengar in konto samma dag för du stå som anhörig utan släkting".

Sannerligen mycket förvirrande läsning. Nigeriabrev, skrivet från något av världens alla hörn, tänkte jag. Samtidigt som jag funderade över hur mycket pengar som jag, upphöjd till Gud, egentligen skulle erhålla. Vad barnhemmet anbelangar kan de få den största delen av summan bara jag får reda på vilket barnhem som skribenten åsyftar.
Tyvärr är jag ganska dåligt bevandrad med hur fonder fungerar. Det är makens område så jag får rådgöra med honom. Eller den kollegiale kinesen. Någon av dessa två får bli mina ekonomiska rådgivare i arvsfrågan.

En spegelbild av sig själv och Dolphs kalkoner

Genom hela min skoltid plågades jag under matematiklektionerna. Orden dyskalkyli var troligtvis inte uppfunnet eller så ansåg min fröken att jag enkom var obotligt dum i huvudet. Siffror blev till en enda hoptrasslad härva som jag inte visste hur jag skulle hantera.
Otaliga var de timmar som min pappa lade ner på med att lära mig multiplikationstabellen.
Enligt honom var det grunden till allt matematiskt, kunde jag tabellen skulle jag klättra högt på karriärstegen. Jag ylade och tjöt, försökte räkna ut med hjälp av mina nagelbitna fingrar för att få ekvationerna att gå ihop. Försäkrade min pappa att jag inte ville göra karriär, såg vädjande på fröken som tappade tålamodet och till sist ställde mig i skamvrån. Till mina klasskamraters stora förtjusning. Visserligen fattades dumstruten men förnedringen var ändå total.
Pappa gav till sist upp, klappade mig på huvudet och sa att det finns räkneapparater samt att det skulle bli folk av mig också. Trots oförmågan till matematisk inlärning. Pappa har genom min uppväxt stöttat mig och trott på mina övriga förmågor. Han visade alltid sin stolthet över sin flicka. Även när jag blev vuxen. Ända fram till sin död. Timmarna innan han slöt ögonen för gott låg han på rygg i sin säng och arrangerade en skidtävling i vilken jag var med och skidade. Hans fasta övertygelse var att jag skulle stå högst upp på prispallen. Han slutade aldrig att visa sin stolthet och att han trodde på mig. Trots att jag inte kan räkna ut matematiska tal.

I vår moderna tid är det inga större problem att inte kunna räkna. Vi bär ständigt med oss redskapen som en hjälp i vardagen. Jag skäms inte längre över min matematiska okunskap och tänker att det finns det som är värre. Som att vara ansiktsblind, till exempel. En kvinna jag känner kan inte avgöra vem jag är då vi träffas trots att vi känner varandra mycket väl. Jag måste alltid säga mitt namn innan hon förstår. Har jag däremot min fotoryggsäck på mig känner hon igen mig direkt men inte på grund av min ansiktsbild utan av ryggsäcken.

Då och då tittar maken och jag på film. Ofta händer det att jag inte vet vilka skådespelarna är. Känner väl igen deras ansikten och röster men kan inte placera dem i raden av skådespelare i skådespelarlistan.
Maken och jag gissar och stundom småträter om vem skådisen heter. Som i går kväll. Maken hävdade att det var Peter Stormare medan jag envisades med att det var Arnold Schwarzenegger. Vår vana trogen fotade vi av personen i fråga från teverutan och sände bilden till vår son. Han är en rik källa att ösa ur ty han vet namnen på dem alla. Resultatet av utfrågningen landade på Dolph Lundgren.
Vilken maken visste hela tiden men inte kom på det. Därför drog han till med Stormare.

Nu kan det gå an att inte känna igen skådisar. Det är inget att göra något större väsen av. Visst kan det bli upphov till pinsamheter som den gången  Cecilia Frode klev ombord på ett tåg och satte sig mitt emot mig. Jag morsade glatt i den tron att jag kände henne väl. Påpekade att det var länge sedan vi möttes och frågade av ren artighet hur det stod till med hälsan.
Måste ändå tillstå att det är värre att inte känna igen sina familjemedlemmar, släkt, vänner, grannar och värst av allt, sin egen spegelbild.

För övrig kan jag inte redogöra för vilken kategori av film Lundgren spelade med i under gårdagskvällens film. Stundom lagade han mat så det kan möjligtvis ha varit en matlagningsfilm. Dessvärre med många våldsamma dödsfall inblandade i smeten. Eller så var det en form av naturfilm eftersom det fanns många kalkoner med i manuset.

Köttets lust och gamla spisar

Gårdagen hade en äventyrlig anda över sig. Ett jobb i Rejmyre slutade med supé på Vikbolandet. Vid min sida fanns maken och då han följer med mig på uppdrag förgyller det hela tillvaron. Dessutom blir det sällan en resa från hemmet till jobbet tur och retur då han är med utan vi passar på att utforska nya platser.
Denna gång gick resan över Sörmland. Visserligen är Katrineholm och Nyköping inga för oss främmande orter, däremot är vi inte så välbekanta med Nävekvarn. Ej heller är Vikbolandet obekant där vi tidigare haft vår hemvist under fjorton års tid.

Katrineholm bjöd på sin bästa sida. Solsken och läckra bakverk. Meningen var att vi skulle inmundiga var sin räckmacka men då priset visade sig vara 105 kronor per stycket avstod vi och lämnade istället plats för var sin bakelse á 39 kronor stycket.
Stora Djulö är en medeltida herremansbostad, numera ortens inneställe där det serveras både mat och underhållning. En man grabbade tag om min arm, frågade om vi ville gå på en gratisunderhållning som Katrineholms bibliotek stod bakom och som vilken skulle handla om dinosaurier. När jag tackade nej såg han besviken ut. Dinosaurieskötaren hade rest ända från Småland, fortsatte han och såg vädjande på mig. Beslutet stod fast, mannen suckade och trodde att det säkert skulle komma 500 personer. Jag hoppas att han inte blev besviken i sitt antagande.

Färden gick vidare till Nyköping där vi sakta mak strosade längst med Nyköpingsån vilken är 157 kilometer lång och flyter genom hela Sörmland. Dock gick vi endast genom den del av flödet som sträcker sig genom stadsdelen.
Plötsligt stötte vi på ett konstverk. Maken antog att den huggits ut direkt från trädstammen meden jag själv ställde mig tveksam. Till konstverket hörde en inskription med texten:
"Hanen spänns, remmar sträckes när köttets lust finner rov".
Vi studerade konstverket och kunde inte få något sammanhang mellan konsten och texten. Erkänner att det verkade aningen förvirrande men att det med all säkerhet hade med konstinstallationens utförande att göra fast vi inte begrep oss på det. Konstnärer har en förmåga att låta betraktaren bilda sig egna uppfattningar omkring deras verk. Därmed lämnade vi text och skapelse med vår gemensamma tolkning omkring ord och den fint mejslade skapelsen.

Nävekvarn var även det en trevlig upplevelse. Där serverades saffranspannka av en yngling iförd ett käckt förkläde. I brännvinsbränneriet hade det för länge sedan bränts klart och där stod nu järnspisar uppradade för allmän beskådning. För endast 20 kronor fick vi se hur länge vi ville på spisarna men tidspressen över att hinna med Skenäsfärjan via Bråvikens vatten till den väntande Vikbolandsbuffén hindrade oss från att stanna någon längre tid.

Min fasta övertygelse är att utflykter behöver inte vara allt för påkostade. Det räcker med att bege sig till relativt närbelägna orter för att nya betraktelser och händelser ska ge extra skimmer över vår dag.

Ont i fyra magar och gamla ullstrumpor

Häromdagen träffade jag Åke. En spänstig pensionär som promenerar sex kilometer varje dag. I ut och skur. År in och år ut.
Han brinner för friskvård och försöker dra med sig gemene man i hans ålder och äldre för att de ska få ett längre liv. Det är Åkes fasta övertygelse, motion förlänger livet. Det räcker med att sitta på en stol och sträcka armarna mot taken så plussar det på livet med en dag. Minst.

Jag är glad över att Åke inte frågade mig hur mycket jag motionerar. Jag, en dam i mina bästa år, borde nog röra på mig mer än vad jag gör. Inleder med liv och lust olika sorters träningspass men lika snabbt som de uppkommit så försvinner armhävningar, knäböj och språng på stället tillsammans med min brist på motivation. Försöker trösta mig med att jag varken är sjuk eller äter några som helst mediciner. Former och fasthet på sina ställen har jag också så det duger.
Jag får nöja mig med att leva den tid jag blivit tilldelad, det är inte mer med det.

För att återgå till Åke. Förutom sina stärkande promenader ser han som sin nykomna livsuppgift att plocka upp tomburkar som folk kastat omkring sig. Vännerna förfasar sig. De skulle aldrig komma på tanken, dessutom kan någon bekant se hur de plockar upp en burk värd en krona och tro att de plötsligt blivit fattiga.
"Jag gör det för kossornas skull", säger Åke och jag kontrar med att upplysa honom om att det inte finns så många kor på gatorna i Finspång.
Han ser strängt på mig. Håller trots allt med om att Finspångs gator är fattiga på kossor. Men ändå. Kan folk kasta tomburkar på Finspångs gator kan de också kasta burkar på bondens gärden. Burkar som sedan följer med i slåttermaskinerna och bli vasst i fodret. Med förödande konsekvenser som följd.

Jag håller med Åke. Nickar i samförstånd och tänker på våra barnbarn som är Miljöspanare. En uppgift som förärat dem körkort i miljöspaning.
Det tar naturen 200 år att bryta ner aluminium. Att spotta ut ett tuggummi, så som de flesta av oss gör, tar 25 år men rekordet tar nog en fiskelina. Den försvinner först efter 600 år. Till skillnad från toalettpapper som har en nedbrytningstid på upp till 4 veckor. Ullstrumpor tar däremot 5 år. Kan vara bra att veta om någon tröttnar på sina gamla ullstrumpor och väljer att kasta bort dem i någon skogsbacke.

Själv har jag blivit en fena på sopsortering. Tack vare våra förnämliga soptunnor Norrköpings kommun kört till kommuninnevånarnas tomter. Ibland gör kommunen goda insatser, det gäller bara att som god medborgare hänga på och inte kasta sopor hur som helst.

Att tämja en talgoxe och konsten att vara trygg

Mitt i rosendoften har jag tagit mig en välbehövlig vila. Stängt ute IT-skandalen, regeringskrisen, löften och bortförklaringar.  Det styrande skeppet som är på väg att sjunka till botten med samtliga inblandade ombord. Utan livväst och överlevnadsmöjligheter. Så som det för stunden verkar vara.
Möjligt att vi vaknar upp i morgon bitti med en ny regering.

Uppe på allt elände har Miss Li druttat i spat. Mitt under pågående konsert. Och en vårdare har satt kaninöron på en brukare och lagt ut konstellationen på instagram. Det finns inte längre några roliga nyheter utan enkom sådana som gör sinnen nedstämt.  Då kan det kännas skönt att vila bland rosendoft.

En nyhet av det mer personliga slaget är att jag idag har inlett projektet "att tämja en talgoxe". Då maken och jag satt vid utomhusmöbeln och åt överbliven pannkaka med socker och smör kom en talgoxe flygande. Den sträckte fram sina smala ben och landade mitt i smörbyttan. Genast omgående beslutade jag mig för att få den att äta ur min hand. Då pannkakan var slut försökte jag med bröd. Nu förstår jag att det är ett långsiktigt och tålamodsprövande projekt. Men det gäller att inte ge upp så där på direkten.

Det är dock lätt att ge upp om det bär emot. Vilket jag ofta säger till våra barnbarn. Speciellt till stortvillingflickan som har en förmåga att påstå att hon inte klarar det hon satt sig i sinnet. Antagligen har hon blivit påverkad från något håll att inte klara av det hon vill försöka sig på.
"Testa", säger jag till henne. "Du vet ju inte om du klarar det innan du har provat".
Kanske blir det lätt så när något inte riktigt är så som det ska vara. I hennes fall en medfödd cp-skada som gör att benen inte riktigt hänger med. Men att hindra henne från att utnyttja de förmågor hon har tror jag innebär en begränsning för henne.

Med detta påstående relaterar jag till vår dotter. Varken jag som mamma eller maken som hennes pappa har någonsin satt oss på tvären då hon velat testa nya utmaningar. Enda gången jag sa ifrån var när hon ämnade åka runt i Europa sittande bakpå en motorcykel. Konflikten blev genast ett faktum och maken kände sig nödd och tvungen att bryta in. Resan blev således av och lugnet lägrade sig. Förutom i mitt inre. Det återfanns sig då jäntan helskinnad var hemma från äventyret. Kanske berodde min ängslan inte enbart på hennes grava synskada. Jag hade nog slagit i bromsen även om hon varit seende.

Dotterns hästar har passerat revy. Varje gång hon sålt sin häst har jag dragit en lättnadens suck. Till det varit dags för nästa ök. Eller som den gången då hon provkörde sin brors moped. Eller klättrat på klättervägg. Testlistan över vad hon kastat sig in i kan göras hur lång som helst, ibland med inslag av blodvite, en utslagen framtand, skador vid ett fall från en cykel, en bruten arm och skållade lår uppkommet från kokande vatten. Men vi har aldrig hindrat henne från att försöka. Men det viktigaste av allt, hon har aldrig hindrat sig själv från att testa de utmaningar hon kastat sig in i. Därför står hon där hon står idag, stark, trygg och modig vad som än händer.

Så tänker jag att det även ska vara för stortvillingflickan, vår dotters brorsbarn, den dag även hon är vuxen. Att ingen hindrat henne från att bli stark, modig och trygg. Trots sitt medfödda handikapp.

.